Bruno Liljefors’ barndom kan placeras i Uppsalas trakter. En teckning från tidiga år visar att hans fantasier handlade om äventyr och att jaga vilda djur. Han plundrade fågelbon på ägg och använde slangbella för att pricka mindre djur. Mamman hade fåglar och pappan var handlare i krut, men ingen ekonomisk stjärna (två konkurser). I de övre tonåren begav sig ynglingen ut på vandring i Sveriges sydvästra fjällvärld kring Lima, Transtrand och över på norska sidan (javisstja, på den tiden var Sverige i union med Norge).

Hans talanger för bildkonst måste ha uppmuntrats i något skede för han ges 1879 inträde på Kungliga Akademien för de Fria Konsterna på Fredsgatan i Stockholm. Han är då 19 år fyllda. Bland professorerna fanns dalmasen Per Daniel Holm och Anders Kallenberg från Skåne, som blev känd som komålare. Bildkonst + djurintresse blev alltså den lyckade kombinationen för Liljefors.

Här är det värt att gå in på hur stark sammanhållningen växte sig bland tidens målarkonstnärer. Trenden med att gå ut i naturen för att porträttera djur, landskap och människor från arbetande klassen bidrog med frisk luft i konstkretsarna de sista årtiondena av 1800-talet. Resor gjordes till den europeiska kontinenten och man grundade konstnärskolonier exempelvis i Grez och i Skagen. I likhet med många lyckosamma konstnärer från de nordiska länderna fick också Liljefors konstverk uppsatta på salongen i Paris.

Myllan för de svenska konstnärerna förändrades när Zorn, Larsson och Liljefors verkade. I stället för att hålla sig väl med professorer och konstnärliga akademier blev finansmän allt viktigare:

Konstmarknaden var stadd i förändring; länge dominerades fältet av kyrkan, furstarna och staten, och Konstakademien var både i undervisning och stipendiebyråkrati en frukt av denna tingens ordning. Men nu fanns också en allt starkare borgarklass företrädd av handelsmän som inte sällan hade skrapat ihop ansenliga förmögenheter. De stora impressionisterna i generationen före Opponentrörelsens målare var nog så viktiga för det som skedde, men frågan är om inte konstköparna med män som Pontus Fürstenberg och Carl Robert Lamm i spetsen var av större betydelse. De och andra stormrika fabrikörer och bankirer dyker nu upp i handlingen som ett exempel på att konstnärerna, sällan helt fira, bytte beroendet av Konstakademien mot ett annat.

När Liljefors sålde sina första verk ingick alltså snart überrika fabrikörer bland konstköparna. Jaktmotiv sålde bra och motiven med rävar och harar i detaljerat återgivna snår och skogspartier är allmänt berömda. Liljefors hade ärvt sin fars dåliga ekonomiska sinne och flera gånger var han svårt skuldsatt och han tog illustrationsuppdrag i hög fart. Tydligen var det inte alltid så kul. Å andra sidan behövde Liljefors ett stort inflöde av pengar för att försörja exfrun Anna Olofsson, som han skilde sig ifrån för att i stället gifta sig med hennes lillasyster Signe Olofsson. Husdjuren behövde plats att bo på – han födde upp vilda fåglar, illrar, rävar på sina hustomter. Han byggde hus och ateljéer, bröt upp och flyttade för att bygga nytt. En period ägde han ön Bullerön och vid den tiden beställde han tillverkning av en lyxjakt som måste ha bländat de flesta i Stockholms skärgård. Familjen växte med alltfler barn.

När en biografiförfattare tar sig an sitt studieobjekt som varit död sedan 1939 är direkta ögonvittnen inte kvar i livet. Kvar finns förstås berättelser hos senare generationer; Bruno Liljefors hann få 13 barn (3 dog dessvärre i unga år) som i sin tur fått barn och barnbarn. Därtill kan ett gäng syskonbarn och syskonbarnbarn räknas in, vilket ökar chansen att hitta spår förutom att Liljefors blev omskriven i pressen flera gånger. Över 900 konstverk fanns i kvarlåtenskapen vid konstnärens död, brevsamlingar och fotografier har bevarats hos släktingar.

Fredrik Sjöberg har ett brett tilltal när han skriver sin biografi. Den nyfikna och sökande energin är smittsam och hans formuleringskonst är god underhållning. Man förstår att material i arkiv, tidskrifter, litteratur frestar till oräkneliga sidospår och att han måste ta tag i sig själv för att inte tappa bort sig helt. När han är mer seriös nyttjar han sina fältbiologiska kunskaper i berättandet, vilket gör att läsaren blir upplyst om hur naturskydd börjar ta form under 1900-talets början. Skogarna dikades ut allt oftare, vilket påverkade artrikedomen negativt. Naturskyddsföreningen grundades 1909 och värt att nämna är att många av de första styrelsemedlemmarna hade sin tillhörighet i de humanistiska konsterna, inte naturvetenskapen.

I sin resa genom Liljefors’ levnad har Sjöberg förstås inte bara intresserat sig för sitt studieobjekts familj och vänner. Främst i fokus är förstås de vackra och många gånger imposanta målningarna. De är omtalade både i Sverige och utomlands, och i boken finns exempel på målningar som stulits och aldrig återfunnits. Vad som rört sig inuti Nina Ulmaja när hon formgivit boken kan jag bara spekulera i – jag låter mig fyllas av skönheten – och vad mer? Jo, jag rekommenderar den här konstnärsbiografin som present till alla över 10 år och uppåt.

Similar Posts:

• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• En sommar i Grez-Sur-Loing
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Konstnärslivet och självständigheten

David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Similar Posts:

• Agentvärlden år 2019
• En liten pärla bland udda reseskildringar
• Lågmält om krigets vansinne
• När staten stulit marken
• Självmordsbombarens logik

Historikern Lars Ericson Wolkes biografi om Sten Sture den yngre ger en bild av varför Sverige pre Gustav Vasa är svårt att att få grepp om. Källmaterialet är knapphändigt. Det var många olika adelssläkter som kämpade om platserna på toppen. Ingen ville lämna Kalmarunionen, men ingen ville heller riktigt vara med. Man gjorde sitt bästa för att slippa erkänna dansk överhöghet, men stötte inte heller bort den sydliga grannen, kanske för att man ännu inte hade kraften. I stället utsåg det så kallad riksrådet eventuellt, om man kunde komma överens, en riksföreståndare.

1512 inleddes med att innehavaren av denna titel, Svante Nilsson, gick bort på Västerås slott. Egentligen var det en annan, Erik Trolle, som valdes till ny riksföreståndare. Men genom taktisk list och diverse svek lyckades den blott 20-årige Sten, Svantes son, bli riksföreståndare. Denne Sten skulle med tiden bli känd som Sten Sture den yngre.

Maktstriderna pågick i flera år utan att den legitime monarken, danske kung Kristian II, lade sig i. Han var fullt upptagen med diplomatiska strävanden på kontinenten, bland annat gifte han in sig i kejsarens familj.

Adelssläkten Sture har kommit att förkroppsliga ett slags tidigt uppvaknande till svensk identitet. Forskningen har i och för sig länge ansett att någon nationalism i modern mening inte märks av förrän på 1800-talet. ”Men alltfler forskare har velat se sådana tendenser till tankar om nationell samhörighet redan under medeltiden” skriver Lars Ericson Wolke.

Dock var det en gemenskap inom ramen för ett aristokratiskt maktsystem, resonerar Wolke. Bondeklassen ingick inte nödvändigtvis i denna patriotism. Inte heller diverse perifera landsändar i det väglösa territoriet.

Kalmarunionen från 1397 behövdes länge för att balansera maktanspråk från tyska stadsstater. Den byggde inte på någon folklig enighet. Det fanns ingen egentlig konstitution. Samhället drogs hit och dit i ett system med åtminstone sex kraftfält. Danska kungen, tyska Hansan, svensk högadel i riksrådet, riksföreståndaren, de katolska biskoparna och sist men inte minst bönderna.

Sten Sture den yngre tycks under sitt korta liv som riksföreståndare först har kämpat för att ta och säkra sin makt och därefter krigat med de anfallande danskarna.

Det är ett intressant material Wolke lägger i dagen. Det mesta är förstås redan känt och traderat, men genomgångar av de nästan 200 bevarade breven riksföreståndaren skickade, kastar ljus över en resande tillvaro. Källmaterialet om godsägaren Sten Svantesson är också vällovligt sammanställt och säger en hel del om de krassa materiella motiv som drev det 30-talet adliga släkter som höll dåvarande Sverige i sitt grepp. Efter flera framgångsrika strider mot diverse danska härar under flera år, var det ändå Kristian II som drog det längsta strået. Sten fick ena benet avskjutet i slaget vid Bogesund (numera Ulricehamn) i januari 1520 och dog senare av skadorna i sin släde på Mälarens is. Denna scen är nationalromantiskt skildrad av Carl Gustaf Hellqvist i en målning på Nationalmuseum i Stockholm. Bilden pryder också Lars Ericson Wolkes bok.

Det sista kapitlet handlar om hur minnet av Sten Sture den yngre vårdats i senare tider, och minnet av hans fru, Stockholms försvarare Kristina Nilsdotter Gyllenstierna. Historia om historieskrivning är extra intressant eftersom den kastar ljus över vad som traderas och vad som förtigs och varför. Plus för det.

Similar Posts:

• Inte purfärsk men riktigt bra!
• Intressant om språk och historia
• Godkänt om bälttåget
• Översiktlig Stockholmshistoria
• Makt och kvinnor på 1500-talet

Boken Demokrati – en liten bok om en stor sak är skriven i tio korta kapitel som vart och ett presenterar en tanke kring demokrati. Varje tanke har en positiv och en negativ kommentar. Argument för eller emot; optimister ställs mot pessimister.

Inledningsvis ges läsaren klarhet i den grundläggande betydelsen av ordet demokrati. Demos = folket och kratos = styre. Att förstå ordets lexikala betydelse är ju en sak, men genom århundradena har samhällen och människor definierat ordet på sitt sätt. En gång i tiden förvägrades arbetare, kvinnor och svarta att delta i styret.

Poängen med att boken skrivits, är att understryka hur demokratin måste vinnas i varje tid, den kan inte tas för självklar. Demokratin är begärlig, vilket syns i vår egen svenska historia men också i många frihetsrörelser på andra håll i världen än i denna dag. Demokratiska val till parlament är en av demokratins pelare. Medborgarna kan välja och avsätta sina folkvalda representanter.

Demokratins förespråkare vill behålla institutioner och lagar som är till för att skydda demokratin och som också delar upp maktutövandet. Dilemmat med demokratin är att den har svårt att skydda sig från politiska krafter som vill avskaffa de demokratiska institutionerna.

Näsström tar upp flera exempel på studier som visar att flera samhällsgrupper upplever sig sakna möjligheter att utöva makt. Studierna berättar om ekonomiska klyftor som gör att medborgare känner sig förbisedda – är det någon idé att utöva sin rösträtt när den egna situationen förblir svår? Andra kan känna skepsis inför demokratins (läs här: de nationella parlamentens/regeringarnas) möjligheter att lösa problemen med klimatförändringarna eftersom det krävs globala lösningar.

I en tid när ekonomiska klyftor är stora eller stora kriser inträffar, aktiverar sig politiker som utnyttjar detta. Med uppköp av tv-kanaler, eller nyttjande av sociala medier kan de säga att de för fram folkets vilja (jag är en av er och vill kasta ut eliten som ni). Näsström och andra hissar varningsflagg. Om någon säger sig representera folkviljan finns det skäl att vara vaksam, för folkviljan är en illusion ”oavsett om den torgförs av högern eller vänstern.”

Jag noterar också synsättet som presenteras under rubriken ”En väckarklocka för demokratin”. Kritiker som hävdar att medborgare som röstar på populister vill ha mindre demokrati, har fel. Det är tvärtom. Medborgarnas yttring handlar om att de vill ha mer demokrati, enligt studierna som Näsström tagit del av:

[- - -] populister får inte makt utan anledning. De sätter ord på ett reellt problem: den representativa demokratin representerar inte alla. Det finns en skillnad mellan vanligt folk och eliter. Populismen är en väckarklocka. Den talar om för oss på ett fredligt sätt – populister väljs ju i allmänna val – att nu har demokratin passerat en gräns.

Och längre fram läser jag:

Idén att populism kan korrigera ekonomiska och politiska ojämlikheter har starka historiska rötter. Skillnaden mellan folket och eliten går tillbaka till det antika Rom. Den återfinns i konflikten mellan plebejer och patricier, vanligt arbetande folk och de privilegierade klasserna. De privilegierade klasserna gav inte ifrån sig makten frivilligt. Det krävdes en kamp mot överheten, och den kampen var populistisk: för folket och mot eliterna.

Jag märker att det här avsnittet ger mig något att grunna på. Jag vet ju så väl vilka partier jag inte kan lägga min röst på. Därför drar jag en liten hoppfull suck när jag kommer till det sista avsnittet som handlar om framtiden.

Näsström väjer inte för att belysa att demokrati innehåller både krävande insatser och slutsatser om att ingen kan se in i framtiden. Det oförutsedda inträffar alltid, vilket innebär osäkerhet:

Men osäkerheten om vad framtiden bär med sig kan också omvandlas till frihet. Genom att fördela den jämlikt mellan människor ökar tillförsikten. Istället för att ställa människa mot människa i en kamp om överlevnad, social status och ekonomisk säkerhet kan vi fördela livets faror och förmåner jämlikt. Vi kan bära framtiden tillsammans. Var och en av oss kan misslyckas i våra planer, och ändå få en ny chans. Vi kan revidera vår världsbild och börja om. Det är hoppfullt. Det är demokrati.

Similar Posts:

• Essäer om roten till den globala ojämlikheten
• Tankar i pandemins fotspår
• Vem förändrar världen?
• En annan demokrati är möjlig?
• Jakten på demokrati

Det var för övrigt vid denna tid som lottarörelsen fick ett rejält uppsving i Sverige och vid krigsutbrottet 1939 var medlemsantalet uppe i 30 000, fördelade på 169 lottakårer. Rörelsen grundades efter finsk förebild redan 1924. Namnet är hämtat från dikten om Lotta Svärd (som utspisade svultna fältsoldater under kriget 1808-09) ur Fänrik Ståls sägner, signerad Finlands nationalskald Johan Ludvig Runeberg.

I Anna Larsdotters nyutkomna bok Glömda soldater: kvinnorna i andra världskriget figurerar bland andra signalistlottan Gunborg Hagberg, som tjänstgjorde på Försvarsstaben i Stockholm, ett par våningar under jord, där hon tog emot telegramremsor. Ungefär vid samma tid slevade kantinlottan Maija Kitunen upp soppa och serverade kokhett (surrogat)kaffe ur enorma kittlar till krigsmän på Karelska näset i vårt östra grannland.

Kriget rasade som bekant inte bara vid fronten och kvinnornas roller var många olika. De återfanns inom motståndsrörelsen, tjänstgjorde som sjuksköterskor, radiotelegrafister, kurirer, kodknäckare, fallskärmsreparatörer, piloter, prickskyttar (i Sovjet), ambulansförare, i verkstäder, flygindustrin, vapenfabriker och jordbruket. De grävde skyttevärn samt deltog i civilförsvaret med mera.

Läsaren blir ytligt bekant med ett stort antal kvinnor, vilka vi får följa parallellt allteftersom kriget fortskrider. Det är kvinnor av kött och blod, som stiger fram ur boksidorna. Antingen de ”bara” gör sin plikt, är hjältar, medlöpare eller skurkar.

Författaren har i och med valet av prepositionen ”i” snarare än det mer frekventa ”under” i bokens titel velat signalera och understryka kvinnornas aktiva roll. Hennes syfte med boken är förstås att synliggöra deras betydelsefulla krigsinsats, som i historieskrivningen hitintills varit nästintill osynlig. I någon mån därför att kvinnorna själva – enligt Larsdotter – inte sällan valt att tona ner sina bedrifter. I Sovjetunionen blev de kvinnliga soldaterna i Röda armén till och med uppmanade av militärledningen att hålla tyst om sin medverkan vid fronten.

Inför skrivandet har bokens författare Anna Larsdotter gjort en gedigen research. Hon har gått igenom stora mängder dagböcker, brev, inspelade intervjuer, artiklar, biografier och annan litteratur samt opublicerade manuskript, allt enligt en imponerande litteraturförteckning, som redovisas i slutet av boken.

Framställningen är allt annat än torr, eftersom Glömda soldater är bräddfull av ögonblicksbilder, som etsat sig fast i kvinnornas medvetande, som de sedan satt på pränt och som Larsdotter i sin tur vaskat fram. Språkbruket är livfullt och genomarbetat. Världshändelserna redovisas genom den vanliga kvinnans ögon. Berättartekniken att utgå från den lilla människan – för att på detta sätt få den större bilden – får läsaren att verkligen engagera sig.

Det rör sig om snabba scenväxlingar, ofta med cliffhangerkänsla. Ibland med smidiga övergångar av typen ”Samma morgon….”. Läsaren kastas i hisnande hastighet mellan världsdelarna, något som förmedlar att händelserna sker slag i slag. Likväl går det förvånansvärt lätt att hålla lagom styrfart i läsningen.

Boken håller vad den lovar! Här smyger männen sig inte in bakvägen och tar över framställningen, utan det är kvinnorna som står i fokus. Handlingen är svår att återberätta i och med myllret av karaktärer och information. Jag kan därför bara uppmana till läsning!

Similar Posts:

• Behövs verkligen fler böcker om gamla nazister?
• Apokalyps ur många vinklar
• Såpa, skurmedel och Bosse Schön
• Avlyssnad avgrund
• Kvinnlig rösträtt i Sverige motarbetades fram till våren 1919

Binas historia börjar för 125 miljoner år sedan när en stekel för första gången valde bort animalisk föda och började mata sina ungar med pollen.

Binas hemliga liv är en populärvetenskaplig skildring där författaren själv tar plats i historien. Thor Hanson tar oss med på en resa genom binas historia, en otroligt nördig resa, med det är svårt att inte låta sig ryckas med i Hansons entusiasm. Det finns visst en hel del att lära sig om bin.

Trots pocketformatet är boken rikt illustrerad och snyggt utformad. Oväntat lyxig för att vara pocket. Hanson låter oss följa med honom på studieresor, kurser och forskarbesök. Det är något charmigt med böcker där författarjaget får ta plats, där deras absolut fascination för ett ämne får lysa igenom och inspirera. Trots att jag inte kan något om bin, eller naturvetenskap heller för den delen blir jag stundtals väldigt inspirerad och att lära mer.

Det händer dock att Hanson går vilse i detaljerna, broderar ut med allt för mycket fakta för att en lekman riktigt ska lyckas hålla intresset uppe. Det är synd, för inbäddad bland alla fakta finns många intressanta reflektioner och fakta kring bina, deras relation till människan och, ja till hela floran. Boken blir stundtals trögläst och passar bäst i små doser åt gången.
Hanson lyckas sätta forskningen i ett större sammanhang, genom anekdotiska berättelser om forskare, entusiaster och sin egen familj.

Utmed stigen fanns höga vildrossnår, och jag noterade i förbifarten humlor med gula ansikten och svarta rumpor som ovigt flög omkring bland de skära blommorna. Jag funderade lite på hur många andra arter som kunde finnas där, men mest av allt tänkte jag på kaffe.

Finast är nog ändå de avsnitt då Hanson beskriver hur han själv studerar bin. Entusiasmen riktigt skiner igenom, och det är svårt att inte ryckas med. Efter kaffet hittar han en alldeles egen koloni av ovanliga pälsbin. Till sin stora förvåning upptäcker han dem i närheten av en stig han promenerat på oräkneligt antal gånger, eftersom han plötsligt måste gå mycket långsammare när den lilla sonen tultar fram.

Då hinner man titta på humlor, och upptäcka att de egentligen är bin.

Similar Posts:

• Lågmält drabbande roman om människor och bin
• På spaning efter en minskande mångfald
• Fascinerande och förvirrande om bin
• Bildskön och passionerad handbok
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen

Poetry is that which is worth translating.

Så inleds Eliot Weinbergers essä om översättningens konst, som närläser 19 olika versioner av samma dikt av den kinesiska poeten Wang Wei från 700-talet.

Först presenteras dikten i original med de kinesiska ideogrammen, kort förklarade. Därefter följer en translitteration enligt pinyin-systemet, som utgår från modern kinesiska (alltså inklusive en översättning från 700-talskinesiskan till dagens talade språk).

Här förklaras också några av skillnaderna mellan språken (engelskan och mandarin) och deras tillhörande litteratur: i kinesisk poesi är rim oundvikliga, och västerländsk verskonstruktion omöjlig. Ja, det brukar sägas att poesi inte går att översätta.

Nästa steg i Weinbergers genomgång är en översättning av varje ideogram för sig, inklusive deras olika möjliga betydelser. Första raden blir då:

Empty

mountain(s), hill(s)

(negative)

to see

person, people

Sedan följer först 14 olika engelska översättningar, en fransk och en spansk, med tillhörande kommentarer. Den här upplagan avslutar dessutom med ytterligare översättningar på engelska, tyska, spanska och franska, så att läsaren totalt får över 30 versioner av dikten – samt ett efterord av Octavio Paz, som även står för en av översättningarna.

Den första översättningen som presenteras är W.J.B. Fletcher’s ”The Form of the Deer” från 1919, den senaste är Gary Snyder’s version från 1978. Framför allt många av de tidigare översättarna såg sig nödgade att smycka ut Wang Weis raka och enkla ljus som äntrar diktens skog, till lite mer tillrättalagt poetiskt ”slanting”. Poesi ska ju ändå vara poesi, för att passa målgruppen…

Att läsa alla de olika översättningarna tillsammans visar hur svårt (omöjligt) det är att översätta en dikt. Och att varje version inte bara ger ett perspektiv på den översatta dikten, utan även på den tid och det sammanhang i vilket den översatts. Som det tidiga 1900-talets västerländska översättares behov av att både snygga till och kanske exotisera den österländska dikten – som säger mer om översättarens sammanhang, än poetens. Som dåtidens kartors ”hic sunt dracones” för de (för oss) okända territorierna, eller samtidens kartor med ett överexponerat Europa i central position.

Weinbergers noggranna kommentarer till respektive översättning är intressanta och helt utan pardon. För att översätta en kinesisk 700-talsdikt om känslan i ett skogsparti är det rätt nödvändigt att vara bekant, inte bara med språket, tiden och dess litterära sammanhang, utan även med skogen.

translation is dependent on the dissolution of the translator’s ego: an absolute humility toward the text. A bad translation is the insistent voice of the translator – that is, when one sees no poet and hears only the translator speaking

Sannerligen, saliga äro översättarna, ty de skola ständigt misslyckas. Men min favoritöversättning, Gary Snyders, är i alla fall också en av Weinbergers favoriter:

Empty mountains:
no one to be seen.
Yet – hear –
human sounds and echoes.
Returning sunlight
enters the dark woods;
Again shining
on the green moss, above.

Och kanske är ändå den största behållningen av hela genomgången av alla översättningarna den, att det inte kan finnas en enda, enkel – ”rätt” – översättning, utan att de alla har olika styrkor och svagheter. För det är så vi får närma oss språket (språken).

The point is that translation is more than a leap from dictionary to dictionary; it is a reimagining of the poem. As such, every reading of every poem, regardless of language, is an act of translation: translation into the reader’s intellectual and emotional life. As no individual reader remains the same, each reading becomes a different – not merely another – reading. The same poem cannot be read twice.

Det stämmer nog att poesi inte går att översätta – varken från ett språk till ett annat, eller från poetens idé till läsarens föreställning. Och ändå gör vi det, ändå har vi alltid gjort det. För poesi är det som är värt att översätta – och det finns ständigt det som är värt att översätta, alldeles oavsett hur omöjligt det är.

Similar Posts:

• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikter om dikter om dikter
• Om skrivandets mystiska gåta?
• Världen stirrar på barnet

Elin hade emellertid inte helt lätt för att passa in på bondlandet. Hon sågs som stockholmare och fint folk, eftersom hon bland annat satt i Svenska Akademien. Men sanningen var den att hon hade rötter i bygden. Hennes morfar hade varit präst i grannbyn Tolg och hennes morbror Alfred Ekedahl var prost i Bergs församling. En ytterst konservativ herre vad det verkar, vars åsikter alltsomoftast krockade med Elins mer liberala övertygelser.

Elin i mitt liv: Om Elin Wägner och mitt unga jag är ingen regelrätt biografi. Huvudkaraktärerna är inte mindre än tre: Elin Wägner, Thage G. Peterson själv samt Bergs socken.

Thages första minne av sin stora idol och ledstjärna i livet och politiken är från september 1939. Han var sex år gammal och Elin Wägner besökte hans föräldrahem Hagtorpet för att få håret friserat. Thages far Edvin var kyrkvaktmästare, men extraknäckte som frisör. Tiderna var nattsvarta, då vid andra världskrigets utbrott. Inte minst Elin, som var grundmurad pacifist och fredsivrare, var dyster till sinnes och gav, enligt Thage, uttryck för detta i konversationen med fadern.

Boken bygger delvis på författarens egna minnen av sina möten med Elin, delvis på uppgifter han snappat upp på den så kallade ”tiggerirundan”, som Thage tog sig för efter Elins död. Då cyklade han bygden runt och besökte alla hushåll under förevändningen att han tiggde pengar till uppförandet av en scoutgård. Den egentliga anledningen var emellertid att han ville passa på att pumpa folk i bygden på deras åsikter om Elin.

Det är i mitt tycke intressant att läsa om det livliga föreningslivet i Berg på 1940- och 50-talen. Om de många föreläsningarna som anordnades, de fyra lånebiblioteken, husförhören med mera. Ibland blir det kanske lite för mycket av det goda, som när alltför många namn på Bergbor räknas upp. Då känns det mer som en hembygdsbok.

Elin engagerade sig i landsbygdens framtid. Hon varnade för storkommuner och centralisering. Men någon vidare framgång rönte hon inte på hemmaplan. Av kvinnorna möttes hon med skepsis, när hon kom med råd om sex eller delgav dem sin syn på rovdriften på naturen jämte konstgödselns långsiktiga skadliga inverkan på jorden.

Droppen blev romanen Åsa-Hanna, som en del av Bergborna uppfattade som rena rama smutskastningen av bygden. Thage jämför Elins personlighet med en annan kontroversiell persons, nämligen Olof Palme, som han lärt känna ingående. Även om Palme skiftade omdömena riktigt rejält!

Thage själv var en allvarsam, för att inte säga lillgammal, stammande pojke, som Elin gärna samtalade med. Man kunde se dem sitta och språka tillsammans på en bänk under lindarna på Bergs kyrkogård. (Elin upplevde en särskild samhörighet med träden.) Det är både fint och rörande att Thage i 70 år bevarat varje ord som kom ur Elins mun i sitt minne och i sitt hjärta.

Hon har på något märkligt sätt alltid varit närvarande i mitt huvud under hela mitt liv

Elin hade tre hjärtefrågor: freden, naturen och jämställdheten. Dessa kom också att bli Thages. I sina politiska tal, som blivit åtskilliga under årens lopp, citerar han inte sällan Elin. I boken kallar Thage henne för en tidlös sanningssägare, på många sätt långt före sin tid. Det är först i dag, som polletten trillat ned hos den breda allmänheten, när det gäller rovdriften på naturen och miljöförstörelsen. Dessvärre håller Elins profetior på att besannas.

Elin Wägner gick ur tiden 1949. När författaren säger sig vara en av de få nu levande, som har personliga minnen av henne, tänker jag att man nog får ta denna uppgift med en nypa salt. En av de få, nu levande, som skrivit om Elin Wägner måhända.

Ett parti, som jag tycker att Peterson gott kunde ha strukit är då han försöker ge prov på vad han själv betydde för Elin. Detta genom att hänvisa till vad namngivna personer hört henne yttra om den unge Thage i olika sammanhang. Det är överflödigt att försöka bevisa sanningshalten i det som författaren påstår, för att inte säga snudd på patetiskt. Läsaren litar ändå obetingat på honom!

I övrigt är det en förtjusande och mycket intressant bok, som Thage G. Peterson har skrivit. Språket flyter på bra och författaren visar att han är väl insatt i Wägnerforskningen.

Similar Posts:

• ”Vi behöver henne”
• De långsammas lov
• Inte riktigt så magiskt om en magisk kappa
• Touch me. I’m just as human as a human can be.
• Ett löftesrikt, färgstarkt tidevarv

I De odöda, som inte heller är helt ny utan gavs ut 2018, vidgar sig världen av väsen geografiskt men smalnar i stället av tematiskt. Här handlar det om de väsen vi människor funnit på för att hantera fruktan för döden och sorgen efter de döda. Och ibland om att använda skräcken i ett didaktiskt syfte. Gengångare kan grovt delas in i två grupper; dels olika varianter av avlidna som har svårt att släppa taget om jordelivet för att det finns något ouppklarat kvar – hämnd att utkräva eller varningar att utfärda – dels de farliga och ondskefulla verkligt odöda, vars drivkraft är att ställa till problem, skada eller döda människor och djur. Det är de sistnämnda boken handlar om.

Inledningsvis tecknas bakgrunden till myterna och det beskrivs olika sätt för odöda att uppkomma, hur man känner igen dem och hur man skyddar sig mot dem. Därefter radas en mängd olika varianter av odöda upp utifrån geografisk förekomst och det som beskrevs redan i inledningen – att det i hög grad är stora likheter mellan dem – blir så tydligt att jag snart börjar blanda ihop dem.

Sättet att behandla det övernaturliga med vetenskaplig terminologi gav en särskild ton av torr humor åt främst Nordiska väsen och var något jag uppskattade mycket men här förekommer det nästan uteslutande i inledningen. Beskrivningarna av de olika odöda är kortare och på vissa sätt mer intetsägande då upprepningarna är så vanliga. Mängden varianter som tagits med är visserligen imponerande men mitt intresse svalnar snabbt, även om det är positivt att väsen jag aldrig hört talas om som uppträder i länder jag vet mycket lite om får lika stort utrymme som för mig mer välkända.

Det dessa väsen har gemensamt – ondskan och blodtörsten – gör också illustrationerna mindre varierade även om jag tycker mycket om Egerkrans stil som tecknare. Här är det mycket mörker och vassa tänder, förvridna lemmar och skarpa klor men det finns också en skönhet hos en del av de odöda som i hamn av vackra och tilldragande kvinnor lockar till sig män. Något jag slås av är att det skrämmande hos den här sortens gestalter är just en osäkerhet kring hur de egentligen ska visa sig för en och att avbildningarna, hur skräckinjagande de än ter sig, på sätt och vis gör dem mindre fruktansvärda. Bilderna fångar dem och avväpnar dem en liten aning.

Similar Posts:

• Mättad mytvärld där bilderna är behållningen
• Suggestiv, sexig och skrämmande folktro
• Allt om tomtar och lite om andra väsen
• Han är en hon
• Kampen mot järnklon

Mickwitz utgår alltså från sig själv som person och tryggheten han skapat i sitt eget hem, samtidigt som han konstaterar att:

I all strävan till trygghet
finns ett mått av ondska.
[…]
Viljan till trygghet är en tro
som är oantastligt god och ond,
kategorier som då bebor en
och samma ontologi,
godska. Är dessa påståenden
sofism, envishet, lögner? Ja.

Dikterna består av klara tankar med en tydlig önskan om att komma framåt, komma någonstans, nå en ökad förståelse. Utan att för den skull gå i stå, snurrar de ibland på allt intensivare:

Jag kan inte ha rätt, jag trevar
mig fram med fel. Jag tvekar,
jag är långsam, jag
är osäker. Jag förstår
att jag inte förstår.

De sex diktsviterna följs alltså av en essä som även den tar som utgångspunkt det egna jagets behov av trygghet och hur det manifesteras i form av hemmet (som kan vara en metafor för nationen). De här resonemangen vävs sedan samman med andra tänkare, framför allt Franz Kafka och främst hans novell Boet.

Även om det inte finns några enkla svar (att lyfta fram frågorna är ju som bekant viktigare än att få fram svaren) och både nuet och framtiden präglas av mörker, finns i boken också utrymme för andning:

[…] för att vara vid liv
är eufori; det finns så mycket
i den här världen som
får mig att andas

Similar Posts:

• Havets visa
• Med ömhet inför varandet
• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Klart och säkert om osäkerheten
• Dikt värd översättning