Det är svårt att läsa Leif G W Perssons Linda – som i Lindamordet utan att ha i bakhuvudet de bråk som uppstått kring berättelsens eventuella verklighetsbakgrund. Persson skriver förstås i allmänhet i en realistisk deckartradition och har tidigare hämtat stoff från verkliga skandaler, händelser och samhällsdebatter. Här har han emellertid anklagats för att ha […][...]

Det är lätt att se varifrån svenska deckare fått rykte om sig att vara samhällskritiska – och bra – när man läser Maj Sjöwall och Per Wahlöö. Jan Guillou ska för övrigt ha sträckläst deckarduon när han satt i fängelse i början av 1970-talet (efter IB-affären) och dragit den slutsats som sedermera resulterade i Hamilton-böckerna: […][...]

Baksidestexten på Fjärde torsdagen i november är så klyschig att jag länge funderar på om jag ens skall orka läsa boken: För att överleva måste Jörgen och Adam göra något de inte gjort på mycket länge; krama varandra. För en cyniker av tjugonde århundradet som sedan länge genomskådat trötta uttryck som carpe diem låter baksidan […][...]

En nattportier och en nattvakt lever sida vid sida. Medvetna om varandras existens, men utan att egentligen vidröra varandras liv, eller någonsin lära känna den andre, utför båda de uppgifter som deras unika nattliga hotelluppdrag gett dem. Nattportiern studerar filosofi och skriver bok. Nattvakten bygger båt på den lediga tiden. Båda med livssyften som gynnas […][...]

Springbrunnen har en krans av gapande fjälliga fiskar som rids av fläskiga keruber med liderliga ansikten och flygande hår. Så inleder Åsa Nelvin sin bok Tillflyktens hus. Hon beskriver i denna första, inledande mening hur det skulle kunna vara, hur det skulle kunna se ut. Sedan konstaterar hon krasst att så är det inte. I […][...]

Idag är det torsdag och min mun smakar bakfylla. Jag var på en spelning och såg Editors, och Editors smakar metall och rödvin. En lite lättare Rioja men med den tydliga karaktären som bara det vinet har. Metallen kommer kanske från vinet, kanske från mig. Kanske borde de smaka öl, billig, blaskig öl med alldeles […][...]

Jag har höga förväntningar när jag öppnar Zena El Khalils debutroman Beirut, jag älskar dig. Både tidningar och radio har talat sig varma om denna roman, utgiven på Ordfronts förlag. Kort sagt, Zena El Khalil verkar vara ett litet bombnedslag. Och jag har träffats av det, bombnedslaget, och en liten skärva har rispat min hud […][...]

En del böcker rätar ut frågetecken. Andra skapar nya. Ibland är det bra. Ibland är det mindre bra. Av vissa böcker lär man sig något nytt. Andra bekräftar det man redan vet. Ibland är det bra. Ibland… ja, ni fattar. Dorothea Tannings surrealistiska roman Avgrund utspelar sig under en helg mitt i öknen på ett […][...]

Emma är en trettioplussare som inte trivs i sitt eget skinn. På ytan är allt nästan perfekt: Hon är tillsammans med Jimpa, som hon träffade när de gick arkitektutbildningen tillsammans. De har en fin lägenhet och en stor umgängeskrets. Det enda som fattas är ett barn. Trots åratal av schemalagd kärlek och provrörsbefruktningar har det […][...]

Efter att, i jobbet, ha plöjt böcker för sjuåringar i tre månader kände jag en längtan efter att sätta tänderna i en riktig Roman. En tjock, välskriven bok. Vuxenbok. Jag hittade inget på biblioteket som föll mig i smaken den dagen, så jag åkte hem tomhänt. Och hittade ett recensionsex av Sarah Waters Främlingen i […][...]