Gästrecension

: Beirut, jag älskar dig
Beirut, jag älskar dig Zena el Khalil
2010
Ordfront
6/10

Kärlek – trots missiler och kulsprutor

Utgiven 2010
ISBN 9789170374715
Sidor 252
Orginaltitel Beirut, I Love You
Översättare Annika Ruth Persson
Först utgiven 2009

Om författaren

Zena El Khalil är född 1976. Hon har bott i Nigeria, New York, London och Beirut. El Khalil arbetar som konstnär, konstkurator och ägnar sig även åt miljöaktivism. Det var 2006, då sommarkriget pågick som bäst i Libanon som världen fick upp ögonen för Zena El Khalil. Hon bloggade då på plats, från sin lägenhet i Beirut och bloggen, Beirut update, blev snabbt världskänd. Beirut, jag älskar dig är Zena El Khalils debutroman.

Gästinformation

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist är 26 år och bosatt i Malmö. För tillfället ägnar hon sig åt teater, litteratur och skriver på en ungdomspjäs. Wiman-Lindqvist har gått Skurup Folkhögskolas skrivarlinje, samt Biskops Arnös dramatikerutbildning och ska till hösten läsa litteraturvetenskap vid Lunds universitet.

Sök efter boken

Jag har höga förväntningar när jag öppnar Zena El Khalils debutroman Beirut, jag älskar dig. Både tidningar och radio har talat sig varma om denna roman, utgiven på Ordfronts förlag.

Kort sagt, Zena El Khalil verkar vara ett litet bombnedslag. Och jag har träffats av det, bombnedslaget, och en liten skärva har rispat min hud och väckt min nyfikenhet. Kanske är det därför jag snabbt sugs in i boken, trots att det inte finns någon egentlig handling, ingen riktig intrig. Jag får snarare vibbar av att detta är lite utav en reportagebok och påminns om Åsne Seierstads Bokhandlaren i Kabul. Men på samma gång har texten också något slags dagboksartat över sig. Detta är dock ingen Anne Frank, ingen Zlata Filipovic. Det är något helt annat; en ström av tankar, minnen, känslor och bilder. Som ordkonstnär tilltalar mig inte Zena El Khalil. Däremot är hennes sätt att förmedla bilder, så att de stiger upp ur orden och får tyngd och substans, smått genialisk. Formen är överlag lös, stundom uppbruten. Det hoppas rätt friskt mellan både rum och tid, men särskilt svårt att hänga med är det inte. Och där är här min besvikelse kommer. För lite besviken blir jag. Kanske är det språket som flyter på alltför lätt utan minsta tillstymmelse till friktion. Eller kanske är det författarinnans tendens att exotisera. Libanon, Beirut och det liv som levs där är ibland som en reseskildring, där citroner, halloumiost, saffran och ett glänsande medelhav kämpar om platsen som huvudingrediens. Hon serverar Orienten så som vi vill ha den och som Edward Said gick till hårt angrepp mot i Orientalism.

Den andra bilden; ett krigshärjat och gudsförgätet ingemansland där korruption och våld hör till vardagen är också välbekant. När El Khalil skildrar kriget är det som att slå på en nyhetssändning. Måhända är det också det som El Khalil vill komma åt. Genom att konstratera en idyll mot grått krig ställer hon två vitt skilda världar mot varandra. Vilken är mest verklig? Mest sann? Denna tanke är nog så god, men den fungerar inte riktigt. Författarinnan hade kunnat utveckla mötet mellan dessa och på så vis skapat helt nya bilder. Som det nu är blir det förvirrande att på sidan läsa lyriska hyllningar till Beirut för att på nästa mötas av svidande cynisk civilsationskritik, riktad mot både Libanon, USA och Israel. Det verkar som om El Khalil både vill försvara och gå till attack. Hon pendlar mellan kärlek och hat. När jag slagit igen pärmarna tänker jag att: här har någon velat förmedla hur det är att älska. Hur kärleken ser ut, kan se ut, in till minsta lilla beståndsdel. Och hur viktig och elementär kampen om verkligheten är. Men jag hade önskat att El Khalil tagit ett varv till och synat dessa bilder ur ytterligare ett perspektiv. Här hade hon haft ett gyllene tillfälle att utmana och därmed ta kål på både fördomar och falska föreställningar.

Kampen om makten över verkligheten är för övrigt ett tema som tar stor plats i El Khalils roman. Vems röst är det hörs? Och vems och vilken historia är det som berättas? Författarinnan är plågsamt medveten om att hennes röst och berättelse är en bland många och att den alla gånger varken hörs eller läses. Den kanske till och med ignoreras. Zena El Khalil skriker inte. Men hon är arg. Arg på Israel och USA. Det är inte fråga om något hat, mer en frustration över att hela tiden bli betraktad som den andre (som ingen lyssnar på). Efter attacken mot World Trade Center, då El Khalil för övrigt befann sig i New York, är hon (enligt henne själv) inget att annat än en arab. Hon är inte en person längre, bara en fiende. Och till och med då älskar hon.

Det är också det som till stor del räddar romanen; författarinnans förmåga att älska. Och att hon inte ber om ursäkt för sig själv. Zena el Khalil är Zena el Khalil: vem som helst och samtidigt långt ifrån vem som helst. Hon festar, älskar, sover och röker hasch. Hon till och med badar när Israel tar paus i sina bombräder. Men mest brinner hon för konsten och hittar, trots att kriget begränsar möjligheterna, sätt att uttrycka sig. ”Poeten vinner alltid.”, skriver hon.

Det här är inte litterärt finlir, snarare en serie frusna ögonblick som sakta men säkert tinas upp framför läsarens ögon. När Zena gråter, gråter jag. När hon skrattar strålar jag som en sol. Hennes ilska, frustration och fruktan planteras i min kropp och jag dras med i en dans fylld av krigsrök och död. Men ändå finns där hela tiden ett ljus, ett hopp. Kanske är det därför jag läser vidare. För att det, trots allt – trots krig och konflikter – finns ett liv och i det en vardag. Såhär är det att älska Beirut, El Khalil gör det på sitt sätt, jag på mitt.

Emelie Eleonora Wiman-Lindqvist

Publicerad: 2010-05-01 00:00 / Uppdaterad: 2010-05-01 09:51

Kategori: Dagens bok, Gästrecension, Recension | Recension: #3711

Inga kommentarer ännu

Kommentera eller pinga (trackback).

Du kan använda: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

168 timmar

Annonser

AdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAdAd

Vill du vara med?