Jag fantiserar ofta om andra människor. Hittar på liv åt människor jag ser på tunnelbanan eller lånar något jag ser eller hör till en berättelse. Att jag inte vet något om de här människorna gör att jag kan låta fantasin ersätta verkligheten. Att fantisera kring någon som man har en viss kännedom om kan bli […][...]

När Richard Yates skrev sin sista roman levde han under knappa ekonomiska förhållanden, var alkoholiserad och hade passerat sin karriärmässiga höjdpunkt, den National Book Award-nominerade debuten Revolutionary Road, med ett kvarts sekel. Jag kan inte med säkerhet påstå att han var olycklig, men jag kan i alla fall påstå att hans egen person skulle platsa […][...]

Jag har läst två böcker den senaste tiden som handlar om lantlivet. Tomas Bannerheds Korparna och nu senast alltså Katarina Fägerskiölds Åsen. Själv uppvuxen på bondgård tycker jag igenkänningen är mysig, både när det är positivt och när det är negativt. Det positiva: närheten till naturen och utsattheten för vädrets nycker, det cykliska och tillfredsställande […][...]

Tjock bok anländer i brevlådan. Det tar mod att skriva en tegelsten, slår tanken mig. Och tid att läsa. Börjar direkt bläddra för att spana in texten. Skönt radavstånd, lagom stora bokstäver. Två veckor, säger min inbyggda läsexpertis. Något långsammare uppstart, för att ta mig in i skrivet. Börjar läsa. Ungefär ett kapitel in i […][...]

Det börjar bra med ett originellt och vackert omslag och en författare med stor kunskap om tiden och platsen hon valt att förlägga sin berättelse till, det viktorianska England. Särskilt glad blir jag över att den del av London där det hela tar sin början är det område jag känner väl till, East End. Essie […][...]

Det har precis varit sommarlov och skolan startar igen. Nian. Edith är lycklig. Hon har hängt med Julia hela sommaren och nu är de nästan bästa vänner. Julia är inte så glad som hon brukar vara. Hennes pappa ställde in resan till Grekland. Han, och kvinnan pappa lämnade mamma för, ska ha barn till hösten. […][...]

Det är med blandade känslor som jag slår upp den tredje och avslutande delen i triologin om kriminalkommissarie Walter Gröhn och hans assistent Jonna de Brugge. Visst är jag glad över att få återse den dynamiska duon men samtidigt lite sorgsen över att veta att det kommer att ta slut här. Vad har hänt sen […][...]

Benedict Wells skrev En vecka i Berlin när han var 19; detta är viktig information, det står på bokomslaget. Den kom visserligen inte ut förrän han gjort sig ett namn en del år senare, men ändå. Handlingen kan ni; Bened… f’låt, Jesper heter ju huvudpersonen, har flyttat till Berlin efter uppväxten i Bayern och skriver […][...]

Dawn French är en mycket känd komiker i Storbritannien. Sin debut i TV-sammanhang gjorde hon i komedi-serien The Comic Strip Presents …, i det allra första avsnittet från 1982. I denna TV-serie samarbetade hon bland många andra med Jennifer Saunders, Peter Richardson, Nigel Planer, Adrian Edmondson och med min favoritkomiker Rik Mayall. Dawn French har […][...]

Det borde finnas regler är en härlig bok om att vara mitt i tonåren, inte längre barn men inte heller vuxen. Om framtidsdrömmar, första förälskelsen och vänskap som sätts på prov. Författaren Lina Arvidsson kallar den själv för en fjortisroman. Med så mycket igenkänning som i Det borde finnas regler inser vi nog alla att […][...]