Det börjar bra med ett originellt och vackert omslag och en författare med stor kunskap om tiden och platsen hon valt att förlägga sin berättelse till, det viktorianska England. Särskilt glad blir jag över att den del av London där det hela tar sin början är det område jag känner väl till, East End.

Essie Fox använder skickligt sina kunskaper för att levandegöra miljöer. Kläderna är nötta och sjaskiga, rummen dragiga och kylan på kyrkogården isande. Som läsare känner man den kvävande instängdheten i hemmet i London och tidsperiodens restriktioner för en ung kvinna. Man kommer närmare den viktorianska vardagen än man ofta gör i kostymdramerna på TV.

Men som så ofta med kärlek vid första ögonkastet är det ytan och inte de inre kvaliteterna som förför. Trots den omsorgsfulla formgivningen och den utlovade berättelsen om ”förlorad kärlek, mord och galenskap” drunknar historien i melodrama. För emedan Fox är en god miljöskildrare fungerar inte personskildringarna.

Van vid en tillvaro som begränsas av hennes stränga, religiösa mor betraktar den sjuttonåriga Phoebe Turner storögt livet på den teater där hennes moster sjunger och senare det på herrgården vid den stora skogen där hon blir sällskapsdam. Det är dramatiska känslor och stora gester.Men även om berättaren är en ung kvinna med en romantisk syn på livet som ibland påminner om Anne på Grönkulla när hon är som mest begeistrad är stilen densamma i de kortare partier där en medelålders man tar över berättandet, så det beror inte de på något berättartekniskt grepp. Fox verkar ha glömt den klassiska skrivregeln – visa inte berätta, Show Don’t Tell vad gäller personskildringarna.

Gissar att författaren vill förflytta läsaren in i en värld fylld av passionerade känslor, mystik, spänning och överraskande avslöjanden. Men avslöjandena är tyvärr lätta att ana långt innan de dyker upp på boksidan. Passionen är också svår att ryckas med i, här är ett typiskt exempel:

Det fanns ett skimmer runt honom. Jag blev nästan berusad när jag titade på hans ansikte, hans svarta ögon, hans svarta hår. Mot läpparna kände jag hans varma och fuktiga andetag. och jag ville bli kysst mer än något annat.

Läs hellre Daphne du Mauriers Rebecca för spänning och mystik kring ett avskilt hus eller något av den i år 200-årsjubilerande Charles Dickens för en medryckande berättelse i det viktorianska England. Är man nyfiken på Essie Fox kunskaper om den viktorianska perioden är hennes blog, The Virtual Victorian, mer intressant.