Han gjorde det inte helt lätt för sig Philip K Dick när han beslöt sig för att skriva romanen Counter-clock world – nu som Motursvärlden i John-Henri Holmbergs utmärkta översättning. Den centrala premissen är nämligen att tiden har börjat gå baklänges, en konsekvens av något som kallas för Hobartfasen. En paradox som inte är helt […][...]

Förra året läste jag två fantastiska mexikanska romaner: Jennifer Clements En bön för de stulna och Yuri Herreras Tecken som föregår jordens undergång, som nu också kommer på svenska. Det är romaner som berör liknande ämnen men ändå är så väldigt olika; båda handlar om Gränsen mellan olika världar i både geografi och själar, våldet […][...]

En dag slutar Julia höra av sig. Hon försvinner spårlöst, vilket får hennes pojkvän Herman att gå in i ett tillstånd av tomhet. Det slår mig att det hela nästan är på gränsen till för klichéartat. Herman är en ung filosofistudent boendes i Berlin. Omslaget är svart, den korta bakgrundstexten lyder: ”I en värld full […][...]

Två saker måste jag ta reda på om de finns på riktigt efter att ha slagit igen John Greens, Maureen Johnsons och Lauren Myracles Let it snow: tekoppsgrisar och Flobies tomteby. Det förstnämnda spelar en central roll som efterlängtat husdjur på avvägar i romanens sista del (eller bokens sista berättelse?); det senare öppnar intrigen i […][...]

En dag brinner flera hyddor i byn, och när man släckt upptäcker man att tolv pojkar och män, inklusive stammens medicinman, saknas. Inte döda, inte bortsprungna, bara… borta. Mulongofolket har aldrig varit med om något liknande; visst, de bor mitt i djungeln och har sedan generationer bara kontakt med en annan stam, och det händer […][...]

En klassiker värd att läsa. Ja, det omdömet ges ofta till Harper Lees roman som gavs ut 1960. Årtionden hann rinna genom mina fingrar innan jag faktiskt läste den, tack vare en kortlivad bokcirkel som fanns på min arbetsplats. Handlingen utspelar sig på 1930-talet i den amerikanska södern. Berättarjaget Scout är ett barn i upptäckaråldern (5-6 […][...]

Alice växer upp i en kärleksfull men dysfunktionell familj. Mamman – i ständigt sällskap av skyddsängeln Isa – lägger papiljotter i kastrullen och utnämner sig till Gud och statsminister. Pappan är alkoholiserad och vanmäktig i sina försök att få mamman under vård. En guldkant i tillvaron är skolkamraten Jack som lyssnar och peppar. Och så […][...]

I oktober varje år drabbas Caras familj av olyckor och tragedier. Skärsår, blåmärken, brutna ben – ibland saker värre än så. De kallar tiden för olyckssäsongen. Men det år då läsaren träder in i berättelsen är det något som håller på att ändas, och Cara letar frenetiskt efter svar. Till ytan verkar historien som en […][...]

Efter att ha läst ett antal självbiografiska böcker av Kristian Lundberg är det lätt att undra – vad mer kan finnas att berätta? Har han inte redan sagt allt? Med otaliga förskjutningar och variationer har han påbörjat och börjat om på samma berättelse gång på gång. Berättelsen har alltid varit vid; den har inrymt livsvillkor, […][...]

Den här boken hade sönder mig. Det händer inte alltför ofta. Vart ska jag ta vägen? frågade jag mig själv. Till din syster. Men var finns hon? Jag försökte hålla mig lugn. Min kropp låg längst ner i högen, det skulle dröja ett tag innan elden hade förtärt den. Till dem som dödade dig, då. […][...]