I en av inledningarna till sin bok Arma Belgien, som nu äntligen har blivit översatt till svenska (tack, Alastor Press, för det!), skrev Charles Baudelaire: Tacksamt att göra en bok om Belgien. Det gäller att vara roande fast man talar om ledan, undervisande fast man talar om ingenting. Arma Belgien är en enda lång klagosång […][...]

Barn som skriker. Barn som svälter. Barn med uppsvällda magar och spinkiga lemmar eller barn med automatvapen nästan större än dem själva, med ett drogat vansinne i blicken. Människor på flykt. Och så kvinnorna som protesterar, som kräver ett slut på kriget. Våren 2008 sitter Leymah Gbowee hemma hos dokumentärfilmaren Abigail Disney och ser den […][...]

I den andra delen i serien om journalisten Berit Hård, Förkunnaren, handlar det om kändisskap och konsekvenserna av det. Vi möter Lotuz af Love, en artist som förespråkar fred och kärlek. Han bleker sitt hår vitt, klär sig i vita särkar och uppmanar sina fans att söka efter ljuset inom dem. Berit Hård får jobbet […][...]

”Mitt skrivande är ett utredningsarbete. Jag måste ta reda på varför så mycket är så konstigt.” Så inleder Lena Andersson sitt förord till textsamlingen Förnuft och högmod och det är någonting med det som fångar mig direkt. Precis som första gången jag hörde henne prata, på någon bokmässa, och sedan gick raka vägen och inhandlade […][...]

Jag tänker på det lite som att försöka famna en uråldrig ek eller något annat överväldigande stort gammalt träd, det Christel Kvant vill göra i Trädets tid. Jag kan nämligen inte komma på en aspekt av träd som inte på något sätt är närvarande i boken. Det handlar helt enkelt om träd. Om träd som […][...]

Mitch Albom har gjort sig känd för att skriva böcker fyllda av värme, livsvisdom och glädje. Hans kanske mest kända bok Tisdagarna med Morrie handlar om samtalen med hans döende favoritprofessor, mentor och vän, Morrie Schwartz. Den här boken liknar den förra på så sätt att den också handlar om Mitchs samtal med en av […][...]

En sak som slår en – och som naturligtvis borde vara fullkomligt självklar – när man läser till exempel Steve Sem-Sandbergs Augustprisvinnande De fattiga i Lodz är vilka mängder av olika människor som trängdes ihop i de judiska gettona eller i förintelselägren. Olika klasser med olika kulturer, olika språk och från olika länder. Självklart, men […][...]

nd[...]

Jag var ett mycket allvarligt barn. Så pass att jag kunde bli arg om folk skrattade. Dessutom var jag superkristen. Hur är det nu då? Jo tack, bättre. Jag skrattar gärna och ofta. Och min religiösa övertygelse är nu mer av ett kritiskt ifrågasättande. Men innerst inne kommer jag alltid att vara det där allvarliga […][...]

Vi korsfäste Jesus fast skulden var vår Och hela vår kultur är byggd på denna metafor …sjöng Kjell Höglund en gång i världen. Och det ligger nog något i det; vad man än tror personligen så är det svårt att förneka att historien om Jesus från Nasaret är en av de mest grundläggande berättelserna de […][...]