Jag förstår varför Lisa Gidlöf har valt rabarbern som utgångspunkt i sin tredje diktsamling I rabarberskogen. Hos Gidlöf är rabarbern dock mer än smak och textur. Den är kropp, skydd och flykt: en egen plats att försvinna till, liksom en ingång till det vilda. En sorts motsättning till allt det rutinmässiga och instängda som familjeliv och moderskap kan innebära:

under de stora rabarberbladen
får jag vara mig själv
jag behöver inte ständigt
forma mig efter dina önskningar

På ett annat ställe låter det såhär:

rabarbern med strävt skaft
sur i munnen
jag gapar
tuggar
sväljer ner rabarberköttet
i klumpar
så att jag nästan
kvävs

Ja, det är verkligen något motsägelsefullt i bilden av rabarberskogen, som å ena sidan lockar och ger respit, men å andra sidan verkar bli för mycket för diktjaget. Kanske speglar dikten här ett dåligt samvete över att ha lämnat familjen för att hänge sig åt annat en stund?

Sidorna pendlar mellan rabarberskogen – där det djuriska träder fram och diktjaget hittar en gemenskap med andra flickor och kvinnor – och familjetillvaron hemma i soffan, där partnern och barnen är ständigt närvarande, ständigt vill saker. När Gidlöf skriver om det senare blir texten ofta mer direkt och andas en undertryckt ilska som är uppfriskande:

jag hugger tag i allt
kniper käft
gör vad som måste göras

du sitter där du sitter

hur kan jag fördela mig själv
och samtidigt bestå
som människa

Då diktjaget befinner sig i sin fristad bland rabarbern är det å andra sidan mer utsvävande och sinnligt. Jaget tycks både mer närvarande och mer frigjord från moderskroppen. Eller rättare sagt: både kroppen och jaget är något annat i rababerskogen. Kanske är det inte så viktigt vad.

Precis som i Intill haren, inuti haren är det en ambivalent dikt som skrivs fram. Längtan efter det djuriska finns även i denna nya samling: “jag är i dvala / ett ansikte som måste / uppfostras / av djuren. Här har det djuriska införlivats i rababerskogens komplexa rum. Lisa Gidlöf fördjupar och breddar sina teman och det är väldigt spännande att följa.

Rent konkret är I rabarberskogen möjligen “en betraktelse från en kolonilott” som bokens baksidetext anger. Bildligt blir rabarberskogen dock så mycket mer och jag kan inte låta bli att läsa den som en metafor för fantasin och poesin. En plats som är helt nödvändig för en skrivande människa i ett liv som ska fördelas.

Similar Posts:

• Modigt och ambivalent om det djuriskt mänskliga
• Skimrande äckel och mörker
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Färgskimrande och famlande om sorg

Åren har passerat, resorna har avlöst varandra och adresserna skiftat. Men någonstans mellan sensommar och höst finns alltid några dagar i Göteborg inritade i min kalender.

I år delade jag som många gånger förr hotell med min kollega Anna C från Dagensbok. Hotellet hade korridorer så långa och ödsliga att man nästan väntade sig att tvillingarna från ”The Shining” skulle dyka upp runt nästa hörn. Stephen King hade förmodligen känt sig hemma där.

Resan blev också speciell av en annan anledning. Min Dagensbok-kollega Anna Carlén debuterade i år med en bilderbok. Att få följa med på den delen av hennes resa var fint. Jag lyssnade på hennes montersamtal, såg henne signera sin bok och möta sina läsare. Mitt bland alla programpunkter och seminarier blev det en av de stunder som jag kommer att bära med mig från årets mässa. Att få se en bok lämna skrivbordet och ta sina första steg ut i världen är trots allt något alldeles särskilt.

Årets tema var folkbildning och spel. Stora och generösa teman som på många sätt fångar vad Bokmässan vill vara: en plats där berättelser, kunskap och nyfikenhet möts.

Men varje besökare har sin egen bokmässa.

Min bokmässa handlade i år om bilderböcker, poesi och crime.

På bilderboksseminarierna återkom diskussionen om åldersindelningar. Flera menade att de ofta begränsar mer än de hjälper. Bilderboken är ju inte bara en bok för barn i en viss ålder. Den är en konstform som kan tala till människor på olika sätt beroende på vem som öppnar den.

Samtidigt diskuterades hur äldre bilderboksklassiker ska kunna nå nya generationer. Behöver språket moderniseras? Kan bilderna förändras? Frågorna väcker känslor. Språket förändras ständigt, vare sig vi vill det eller inte. Som tidvatten drar det sig tillbaka och kommer tillbaka i nya former. Kanske handlar det mindre om att skriva om och mer om att hålla berättelserna levande. Att låta också dagens barn hitta vägar in i dem.

I Rum för översättning och poesi lyssnade jag bland annat på ett samtal om villkoren för barnboksöversättning. Det blev tydligt hur många faktorer som påverkar vilka böcker som faktiskt når svenska läsare. Internationella priser kan öppna dörrar. Sociala medier har blivit allt viktigare. När kulturredaktionernas utrymme krymper får Bookstagram och engagerade läsare en allt större betydelse.

Jag fick också äran att lyssna på två vänner som läste sin poesi i Rum för poesi. Deras texter fyllde mig med naturpirr och växtkraft. Som känslan av en brusande å, skogsluft och något som långsamt börjar gro. Det blev en av de där stunderna som dröjer sig kvar långt efter att applåderna tystnat.

Men det som kanske fastnade mest hos mig var något ganska enkelt.

Böcker behöver möten.

Det pratades om bokfrukostar för förskollärare och bibliotekarier. Om författarbesök. Om engagerade bokprat. Om människor som med glöd och inlevelse presenterar böcker för barn.

En bra bok hittar inte alltid fram av egen kraft.

Ibland behöver någon räcka fram den och säga:

”Den här tror jag att du kommer att tycka om.”

På Crime Time-scenerna kretsade flera samtal kring pusseldeckarens återkomst. Agatha Christie känns plötsligt mer aktuell än på länge. Läsaren vill återigen bjudas in till gåtan och få vara med och lösa den.

Samtidigt diskuterade andra författare genrens mörkare sida. Hur skrämmande får man egentligen skriva? Hur långt kan man gå?

Det fascinerar mig att deckargenren i dag rymmer både den mysiga mordgåtan och den nattsvarta thrillern. Kanske säger det något om oss läsare. Att vi både söker tröst och vill bli omskakade.

Jag gick på seminarier om bilderböcker, poesi, översättning och deckare. Jag antecknade, lyssnade och lärde mig nytt.

Men bokmässan är såklart också alla människor man möter.

Alla författare.

Alla bokälskare.

Alla samtal, möten och återseenden.

Det finns människor som jag bara träffar här, en gång om året. Under några intensiva dagar i Göteborg korsas våra vägar igen innan vi återvänder till våra egna håll.

Och det är kanske därför jag fortsätter att återvända.

Tills vi ses igen, Bokmässan.

Similar Posts:

• Bland bilderböcker och Crimetime. Anna Livs bokmässa 2024
• Bland bilderböcker, brunnslock och bokbekanta, Bokmässan 2023
• Inför Bokmässan 2011
• Veckan efter bokmässan
• Herta Müller besöker Internationell författarscen

InSanatorium. Ett hotell mellan dröm och verklighet.

Dit kommer Ali när det inte längre är möjligt för henne att finnas i världen, när frågan som bultar i henne lyder: hur ska jag dö?

Där finns Hertha och Toso som tar hand om henne, som ger henne medicin och mat som hon kan klara av att äta, och där träffar hon en pojke som spelar violin och en kvinna som vill förföra de flesta, en man som nästan fyller upp en hel soffa, kråkor och katter.

Det är en plats att vila på när allt har blivit för mycket. En plats att helas och läka. En plats där man kan bädda mjukt mellan sig och verkligheten. En plats de flesta av oss skräms av men som kan vara allt för den som behöver den.

Bilden av psykiatrin är oftast negativ men för många är det inte så och här är det en positiv upplevelse sin får utrymme. Det svåraste kan vara att få komma innanför skranket och få hjälp, få behandling. Det kan vara plågsamt men det kan också vara något som faktiskt upplevs positivt redan i stunden. Att få överlämna sig och allt det man inte kan hantera i någon annans händer. Att bli sedd men inte uttittad.

På InSanatorium dominerar vänlighet och lugn och stämningen är tillåtande men där finns också tydlig gränssättning. Någon som varsamt fångar in en och ömsint leder en rätt men med respekt och ett bibehållande av integritet. Någon som ställer de rätta frågorna men inte kräver välformulerade svar.

Försiktigt växer tillit och vänskap fram mellan de sköra personerna och skildringen av det är poetisk och vacker med drastiska inslag. Det är som om språket lever sitt eget liv och bilderna, symbolerna och parallellerna är många; allt är mer än vad det först ser ut att vara men också just det.

Det är en stillsam saga och en ovanligt sann berättelse om något av det allra svåraste och vid berg- och suicidalbanans slut kan det hända att man hittat både sig själv och sin röst.

Similar Posts:

• Dystopisk migräntrigger
• Den ena måste dö
• Lågmält dramatiskt
• Vägen mot slutet
• Mångbottnat och explicit

Det handlar om en död vän och älskare som har dött i cancer och det handlar om en ny kärlek som tar slut. I uppluckrade bilder går historien ihop: kropparna rör sig genom tiden, ut och in i varandra, den nya kärlekens födelsedag sammanfaller med den tidigares dödsdag. Och diktjaget tycks famla efter dem båda – och misslyckas, de är för evigt borta men på olika sätt.

Det är en vacker och sinnrik samling som rör sig i stråk av olika former, än staplas orden på varandra lodrätt och avstavade, än får de flyta ut över sidorna i sporadiska glimtar. Då och då kommer prosaliknande stycken, dessa sträcker ut handen till läsaren för en stund och låter henne stanna upp. Silkeberg skriver i färg och låter dikterna gå i olika auranyanser: grön, vit, svart, orange, de läggs som en färgad glasskiva över minnena som flimrar fram i brottsstycken. Här finns också musiken insprängd, bitar av låttexter som skruvar upp volymen på innebörden i dikterna.

Hjärta, jägare tar fasta på det famlande i sorg, lika mycket som det vackra: här finns frustande hästar som inger hopp, pärlemorskimrande ostronskal, bärnstensfärgade solnedgångar och samtidigt rader som dessa, som lyckas fånga mellanrummet som sorgen existerar i: ”Hur det känns att sakna?/Som frågor jag aldrig ställde min mamma”.

Sorgen, saknaden, döden och tiden – diktjaget sträcker sig in i dem, försöker förstå och beskriva, men erkänner sig likväl besegrad:

Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden/Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och döden, jag kan vara, men inte teckna.

I samlingens sista del finns bara frågor kvar: Vem hör sommaren komma? Gick åren fort? Varför strömmar viddernas ensamhet och alltets ofattbara storhet över oss?

Kanske är det det enda sättet att närma sig vad som är omöjligt att förstå.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• Dikter som växter, eller som barn
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Omtag om det komplexa och svåra
• Sprittande om kärlek och begär

Jag ville inte alls veta
hur det är att vara död

Jag ville veta
hur motsatsen var möjlig

I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter premisser som ibland kan kännas omöjliga. Hur är det möjligt? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det som människa?

Jag hjälper dig inte är en diktsamling som kräver ett lika varsamt som precist använt språk för att det såpbubbleliknande tillstånd som ska fångas inte riskerar att spricka. Reynols lyckas, för det mesta, mycket fint med det. Med hjälp av glidningar från det ena till det andra: döden – livet, kroppen – omvärlden, den verkliga världen – spegelbilden av den, håller Reynols såpbubblan intakt, men kan samtidigt tillåta sig själv att briljera med konkreta och förvillande vackra bilder: tänder slås ut, men tänder slår också ut som blomblad, i en av samlingens första dikter konstateras att man kan trä ett spjut genom en människa, för att hålla henne upprätt – och det ska anses vara en form av kärlek. Det finns en saklig, och om man vill, kall, ton i diktjagets undersökande ansats, i hur sakernas tillstånd konstateras. Det drar ibland åt äckel och body horror, som i dikten på s. 86:

(…)
Jo nu märker jag
Det finns växtlighet
Det finns saker som måste skäras bort
för ansiktet kan inte längre finnas

Det hade kunnat bli utstuderat, men allt ligger i linje med diktjagets undersökning av vad det egentligen är att vara vid liv, en undersökning som får sitt tydliga avstamp redan i samlingens första dikt: ”Stumt är ingenting som lever/Men vad lever”.

Förutom glidningarna i språket och tingen och de surrealistiska men precisa bilderna finns här också tre olika perspektiv. Också de kan ses som ett grepp för att försöka närma sig temats undflyende karaktär. Förutom vad som kan tolkas som diktjagets inre, reflekterande monolog, finns här också dikter som fångar en intervjusituation med en intervjuare och en respondent, och dikter där språket har rört sig in i ramsor och besvärjelser, i korthuggna, ljudande uppställningar.

Möjligen kan man kritisera det tredje perspektivet för att ligga för långt från resten av dikternas ton – vilken plats har egentligen dessa besvärjande ramsor i den här samlingen som annars har en sådan saklig ton? Andra formuleringar lägger sig för nära vår nutida verklighet för att hålla såpbubblan intakt: ”Jag ångrar allt/men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

I övrigt är Jag hjälper dig inte en imponerande samling, som håller ihop sig själv och lyckas förmedla den påtagliga men svårbeskrivna känslan av att vara mitt i ett (meningslöst?) levande – ett ingenting och ett allting på samma gång. Mot slutet finns till och med, förutom en återupprepning av diktsamlingens inledande bild av spjutet genom människokroppen, också en klassisk ljusning med en blick mot en horisont – som funkar.

Similar Posts:

• Kött och hunger
• Arbetet, existensen, språket
• Kuriöst om föremål och språk
• Sprittande om kärlek och begär
• Diktens universum

Diktjaget i Axel Winqvists tredje diktsamling Kåta blommor ligger i sängen och diktar, till ljudet av datorns surrande och bland smulor av knäckebröd. Samlingen inleds med att diktjaget proklamerar sin närvaro: ”kära medborgare, här har ni mig”. Det är ett diktjag som på samma gång är allsmäktigt och upphöjt som nere och vadar i den världsliga banaliteten och smutsen: ”jag är all evighet/och ett kosläpp/i motala eller mjölby”. Kronan på verket, och samtidigt en helt vanlig, sorglig människa, i en helt vanlig samtid där myrvägar och måsar samsas med marknadshyror och massflykt.

Winqvist jobbar med kontraster – i jaget och i bilderna som dikterna fylls upp med till brädden: våren smeker den varma luften i april som kortison och grumligt diskvatten, ett du tänder ett slott i skogens mörker som en sårig hårbotten. Är det en klassisk samtidsskildring vi har att göra med? Ja, kanske. Här finns ett tilltal till Sverige, en önskan om att pensionärer inte ska stå gråtandes vid frysdiskarna, kärleken liknad vid ett bortkommet brev från postnord. Men ett enormt tidsperspektiv finns också här: amöbor och urtidsdjur och en ensamhet vars enda försoning är att den är delad med andra människor. Rörelsen mellan det konkreta och abstrakta, det stora och det lilla sker ständigt. Det är nästan så att man blir yr av alla kast. Men kanske är det just så man måste skildra Antropocen, denna människans komplexa tidsålder, det vackra bredvid det fula, det gravallvarliga intill det lättsamma.

Ibland drar vissa dikter dock lite väl mycket mot punchlines – det är som om Winqvist, precis som diktjaget, inte helt vågar stanna i det stora, kosmiska perspektivet. Kanske på grund av en rädsla att bli högtravande och sentimental, eller helt enkelt en rädsla att öppna dörren till det skräckinjagande enorma perspektivet utan att stänga igen den med ett tryggt inspel från samtiden. Men vissa dikter hade klart tjänat på att få klinga kvar i ett enda perspektiv och en enda känsla. Det hade också hjälpt samlingen i stort – det är så sprängfyllt av smarta och vackra formuleringar och tvära kast att man blir överväldigad och lite förvirrad kring vad Kåta blommor egentligen vill säga. Det är synd, för här finns så mycket som är så bra, både i det torftigt realistiska och i det romantiskt natursköna.

Similar Posts:

• Dikter som kött och frukt
• Något svårtillgängligt om arbete och naturtillstånd
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• Storslaget och drömskt om träd
• Sprittande om kärlek och begär

Lindman Mata debuterade 2020 med den prisbelönta diktsamlingen Pur. Mullvadens kärlek till buffeln är Lindman Matas fjärde diktsamling och i de fem sviter som samlingen består av visar Lindman Mata upp ett helt spektrum av sin förmåga: det sköra, vackra och ofta ljudande finns här, som en stilla vaggsång:

Den stumma jorden/är stum och full/Mättat löftesrikt syns/ordet tegat blänka

Här finns också en lekfullhet i form av dikter som spänner över hela uppslag i den okonventionellt formaterade storleken på boken – för att inte tala om den grafiskt experimenterande stil som visas upp i bokens andra svit där texten serveras i en närmast oläslig form med text tryckt på text så att orden inte går att särskilja från varandra.

Vad vill Lindman Mata egentligen säga med allt detta? Det är inte helt lätt att urskilja, men med lite välvilja går det att sätta fingret på en genomgående tematik om arbete, kapitalism och naturlighet. Lindman Mata har om inte en politisk agenda så i alla fall ett politiskt ifrågasättande, där buffeln och mullvaden får fungera som symboler för människans inträngdhet i ett system som tagit henne långt bort från berg, floder och stäpper – hon har blivit förpassad till ett grävande och, om man ska tolka in mullvadens symbolik ännu mer, en blindhet inför världen, medan buffeln som varit fri har blivit ett frustande och tungt belastat dragdjur. Man får känslan av att Lindman Mata vill påminna människan om den storslagna naturen och ett lyckligt urtillstånd, långt bort från, som han skriver, ”köpkraft, ränta, ISK”:

Rakt utanför min dörr/finns tre vildheter. Vi/ möter solen blinkande,/ur jordens mörka vrår –

Hade samlingen bestått endast av svit 1, 4 och 5 – vars dikter har en något mer traditionell utformning än dikterna i svit 2 och (delar av) svit 3, hade samlingen haft en fin röd tråd och samtidigt visat upp en bredd, som olika sidor av ett prisma. Den andra och tredje sviten må vara fascinerande i sin uppställning, men innehållet i texten blir här så svår att ta till sig att upplevelsen snarare stannar vid ett halvroat konstaterande att ”jaha, så här kan man göra med text om man vill” än något som tillför till läsningen och vecklar ut temat. Det blir med andra ord mindre lyckat än de sinnliga och fint avvägda bilder som Lindman Mata förmedlar till sina läsare i resterande tre sviter; där går man med på att man inte har alla svar – vem är denna Ilja som återkommer? Vem är ”hon”? Vem är ”du”? Var befinner vi oss egentligen? Och när? – man kan låta sig svepas med i stämningen som Lindman Mata mycket proffsigt väver fram.

Mullvadens kärlek till buffeln är inte en lätt samling att ta till sig. Den kräver noggrann läsning, omläsning och eftertanke. Men är man villig att göra det arbetet, för att tala Lindman Matas språk, finns här mycket fint och viktigt, både i det stora och det till synes lilla:

En mycket liten solvända, ett/fält med vildmorot,/en hand – visst/ska just dessa

Similar Posts:

• Äpplen på längden och på tvären
• Leva i prekariatet
• Minnas en älskad
• Spretigt och sprängfyllt om Antropocen
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar

Konstverket får också oss betraktare att se in i ett rum, kanske i ett rum med en åldring på en institution. En åldring som ser bort från oss, ser in i något som bara hen kan se. Omslagets vita ram runtomkring förstärker motivet men leder också tankarna till sjukhusvitt och sterilitet.

Även författarens tack till Janina Orlov på försättsbladet, för ”läsningar och goda råd”, lockar till läsning. Allt som översättaren och litteraturvetaren Janina Orlov rör(t) vid, brukar borga för intressanta, kreativa synvinklar och kvalitet.

Redan i titeln En gudalik komedi förstår läsaren att det här verket är en sorts pendang till Dante Alighieris klassiker Den gudomliga komedin från 1300-talet. Ett verk vars storhet kan likställas med Bibeln och andra över världen kända och lästa verk. Liksom i Dantes verk finns i Brunells tre avdelningarna och här kallas de Helvetet, Prövningarnas rum och Paradiset. Men om människorna – namngivna ur antik mytologi och historia – i föregångarens verk befinner sig i en tillvaro efter döden, så befinner sig de anonyma brunellska i livet. Men i ett liv i sjukvården, i åldringsvården, i institutionerna. I livets slutskede.

Formen är fri vers och här finns mycket inspiration, många lån från förutom Dante Alighieri till exempel verk av diktaren, den finlandssvenska Svenska Akademien-ledamoten Tua Forsström och även ryska, tyska, engelska och italienska ordspråk. I en kommentar till sist redogör författaren för sina inspirationskällor. Ofta kommer lån, citat insprängda som mindre text, i annan font, i de brunellska stroferna. Som läsare känner jag en ödmjukhet inför författarens beläsenhet och förmåga att låna på ett mödolöst vis.

Brunells diktjag, pilgrim, är en man som i den första delen, Helvetet, är en ung läkarkandidat som ledsagas av syster Roston. Tiden är i början av 1900-talet och ett krig rasar i bakgrunden. Hon ledsagar honom genom de nio rummen där gamla med sjukdomar såsom syfilis, kikhosta och halsröta lider. Infekterad urin och odörer. I följande avdelning, Prövningarnas rum, är diktjaget en läkare i medelåldern som åtföljs av en poet, en volontär. Tiden verkar nu vara i slutet av 1900-talet. Läkaren tänker själv att ”arbetsplatsen är min sista”. De färdas in och ut i återigen nio rum. De gör tillsammans vad de kan för de oåterkalleligt gamla och svaga:

Inte i stort, inget bestående, men i stunden,
och delvis, för dagen, genom orden.

Bara att föra en rullstolsburen ut i korridoren till en annan utsikt är en god gärning.

I den sista, tredje delen med titeln Paradiset, med likaså nio rum och nio gamla, är det diktjaget själv – ”gammal, smått vilsen” – som flyttar in. Tiden är långt in i 2040-talet och här sköts de gamla av AI-robotar. Doften som möter är kaffe macciato. Patienterna är ofta långt över hundra år gamla. De lever hemvant i en robotiserad miljö med andra diagnoser och nya behov såsom att Everett är ”fulladdad efter natten”. Diktjaget har till och med sig gatuhunden Tell som han tagit hand om.

Berättelsen slutar där vi är idag. I en robotiserad värld och vård. Men fortfarande med samma mänskliga behov av omsorg och kontakt. De små gesterna. Roboten Everett smörjer hälarna på en gammal man och hunden Tell snor sig runt benen på diktjaget som ännu går själv. Paradisiskt? Kanske ironi? I så fall en vänlig ironi:

Den gamle
blir en liten pojke,
ler, släta kinder
speglas i Everetts
runda robotansikte.

Ett allvarligt diktverk om de sista tiderna i livet. Men livet är så länge liv är. Även små gester av gott liv finns för just de förhållandena.

Similar Posts:

• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Färgskimrande och famlande om sorg
• I åldrandets stund
• Den långa vägens fortsättning
• Bitterljuva minnen från en avgörande månad

Med trevande fingertoppar och skälvande knäskålskrockar sammansvärjer vi oss för att frambesvärja oss; vi tämjer våra drifter och viftar bort allt tvivel. Vintern var lång och grym. Vi visste allihop att vi snart skulle träda in i tonåren och att den här tiden var dyrbar. Alla barn med ena foten i puberteten verkar förstå att den magiska tiden snart är förbi.

I denna övergångens tid vecklar bilderna ut sig i Spricktand, i prosa och poesi, med naturkrafterna, andarna och magin lika nära som vardagens krassa verklighet: de vuxnas vilda hemmafester med högljudd countrymusik och dörrar som borde förbli stängda, bristen på bröst och att behöva gömma sig för klassens översittare och hennes gäng, att leva i tajta jeans och dölja naren på hakan för att inte behöva dras med smeknamnet ”Böldpesten”. Jaget och barnen är utsatta och samtidigt är de oövervinnerliga, de leker ute på iskalla vatten utan att tänka på att de skulle kunna drunkna, de äger gatorna och skapar sina egna rum, långt bort från de vuxna. Mer och mer sipprar dock naturen och andarna in, i berättelsen och jaget, tills de till slut tar över: isen och norrskenet tar jaget i besittning och gör henne till bärare av två väsen, helt unika i sitt slag, lika starka som naturkrafter.

Spricktand är Tanya Tagaqs hyllade och säregna debut, och det finns mycket här som är starkt. Skildringarna av uppväxtförhållandena som mejslas fram med precisa mått är drabbande och välkomponerade. Här kommer Tagaqs poetiska och målande språk till sin rätt: det lilla livet får blåsa liv i de stora tankarna och känslorna, som till exempel när jaget och hennes yngre kusin vandrar ut på tundran och hittar ett fågelbo. De matar nykläckta fåglar med popcorn för att ”muntra upp dem”, men popcornen fastnar i deras tunna halsar och alla ungarna dör.

Det kroppsliga är också genomgående och i surrealistiska scener skildras sammanblandningen av kropp och natur på olika sätt. Jaget låter lämlar gräva i hennes hårbotten, det är den bästa massagen hon någonsin fått. Hon sväljer en hel och levande forell, låter den simma ner i strupen, det kittlar. Andar intar hennes kropp, hon har sex med en räv i en symbolisk dröm. Till skillnad från kontakten med vuxna är naturen aldrig inkräktande; allt sker, i alla fall i någon grad, av samtycke.

Allra bäst är det när dessa surrealistiska bilder vävs in i skildringarna av hur det är och känns att gå från barn till tonåring till vuxen i den specifika miljö och tid som boken utspelar sig i; då skimrar och sprakar det verkligen. Tyvärr tippar surrealismen över någonstans halvvägs in i boken och uppväxtskildringen försvinner in i långa utsvävningar om Själen, Energier och Gudomlighet som tyvärr inte gör så mycket för läsningen. Intentionen går att förstå, idén är häftig: att låta det mänskliga blekna och låta naturen ta plats, men det blir helt enkelt för mycket new age-plattityder för att det ska kännas intressant. Boken hade tjänat på att behålla en tydligare förankring i den mänskliga upplevelsen.

Similar Posts:

• Dikter som växter, eller som barn
• Arktis välkomnar det lilla barnet
• Att bli till
• Coming of age i kanadensiskt 60-tal
• Bokstäver som inte behöver vara tysta

Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.

Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.

I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.

Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:

se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många

I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”

Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:

”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”

I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.

Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”

Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Mitt i levandet