Detta är en kärleksbok. Engström mötte Wallard. Nu har de gjort en bok för att berätta för världen om sin förälskelse och kärlek. De fotograferar varandra. De onanerar och knullar inför kameran. Och så en bild på cigaretten efteråt. Men den bild som ändå är den mest intima, i denna värld där nakenheten sköljer över […][...]

Kanske är det Sisela Lindbloms förra roman, omdebatterade De skamlösa, som gör att jag har svårt att förstå mig på The Agency. De båda romanerna är lika. Och ändå inte. Återigen står en grupp välbärgade storstadsmänniskor med glassiga, medierelaterade jobb i centrum, men den här gången förlägger Lindblom handlingen till London och framför allt Paris. […][...]

Tatiana de Rosnay erbjuder med sin tredje roman Huset du älskade varm läsning fylld av kärlek men också stor sorg. Varning för tårar under kollektivtrafikläsning. Det här är en berättelse vävd kring Baron Haussmanns stora omplanering och modernisering av Paris när mörka, trånga kvarter ödelades och demolerades och breda, ljusa boulevarder drogs fram. Det här […][...]

Paris närmar man sig bäst med tåg. När man färdas genom de oändliga förortsområdena med skräpiga industritomter hinner man förbereda sig på att möta denna mytomspunna stad. Paris, carnet de recherche inleds med en tågresa redan före titelsidan. Krass Clements bilder är tagna på sextio- och sjuttiotalet. Men staden är på något sätt oföränderlig. Clements […][...]

Det är utan tvekan så att vissa historiska epoker fascinerar mer än andra. Tjugotalet är en sådan. Och det är uppenbarligen så att vissa platser fascinerar mer än andra. Paris är en sådan. I tjugotalets Paris lever Kiki, eller Alice Prin som hon egentligen heter. Där är hon drottning av Montparnasse. Alla de stora konstnärernas […][...]

Simone de Beauvoir kan kännas lite inaktuell idag men efter att jag har läst Mandarinerna har hon för mig blivit raka motsatsen. Trots sina 67 år känns denna roman högaktuell med sin skildring av svajiga politiska strömningar och sin intima beskrivning av människan. Romanen är en klassiker som utan överdrift kan betraktas som en av […][...]

Det är en förtjusande majdag i Paris 1942. Andra världskriget är ett globalt faktum och pågår utan skoning runtom i Europa. Men på Hélène Berrs solglittrande gator i Paris pågår bara skönheten, litteraturen och musiken. Hélène Berr är dotter till en rik judisk affärsman. Hon studerar engelska vid universitetet Sorbonne och lever den privilegierade franska […][...]

Så var det dags igen, en kriminalroman som alluderar på ett historiskt fenomen. En bok som skickar läsaren bakåt några hundra år, samlar in kunskap, gör en tvärvändning och sätter av igen mot presens för att lösa intrigen. Halvt bortglömda symboler, mystiska texter och välkända fakta införlivas i berättelsen. Fred Vargas Budbäraren handlar egentligen mindre […][...]

Det här är alltså två böcker i en, dels en berättelse om Maigrets första mordfall någonsin, dels ett fall där han sitter säkert i kontoret vid Quai des Orfèvres, full av självkänsla. Maigrets första fall var dock inte det första som skrevs. En av Simenons egenheter var att inte skriva i kronologisk ordning. Den här […][...]

Eftersom jag tagit mig för att förkovra mig i beatlitteraturens tankegångar började jag läsa Krogen med ett arrogant överseende. Sture Dahlström hade i Tuppdagg just förklarat för mig hur vansinnigt tråkigt det var med författare som kunde beskriva varenda tekopp och bestick på ett dukat bord. Jag höll naturligtvis med honom, och suckade och himlade […][...]