Så en kväll festar Hannahs och Axels kompisgäng tillsammans, och Hannah och Matilda följer med Axel och hans två polare till Axels lägenhet. Där hamnar Hannah och Axel i ett sovrum och Matilda och de båda andra i ett annat. Matilda har precis blivit lämnad av sin man och blir alldeles för full. Hannah tycker att hon är pinsam, men knappast något offer.

Morgonen efter drar Matilda med sig Hannah från lägenheten innan killarna har vaknat. De samlas hos Jackie, tjejgängets inofficiella ledare, där väninnorna sluter upp kring Matilda och så småningom följer henne till Södersjukhusets våldtäktsmottagning.

Det är bara det att Hannah inte vill köpa att Matilda blivit våldtagen. Hon såg ju henne igår kväll. Hon var full och slampig. Inget offer. Men tjejerna kräver absolut lojalitet, och Hannah vet inte vilken fot hon ska stå på. Visst, tjejkompisarna har känt varandra sen barnsben, men Axel är ju hennes stora chans. Hennes (kanske) pojkvän, hennes möjlighet att höja sig i statuskampen.

Hannah reagerar med en komplicerad ilska på situationen. Hon är uppenbart trött på tjejgänget och sin ställning i det. Trött på sitt, med sina egna mått, misslyckade liv. Alltmer kryper också minnen av andra situationer fram, situationer av sexuell utsatthet och övergrepp som gänget tidigare viftat undan, skrattat bort. Varför är det just nu sånt här måste tas på absolut allvar? När det kan förstöra Hannahs chanser med Axel?

Katarina Muhr har skrivit en skarp, intensiv bladvändare där jag inte tycker om en enda karaktär. Det är fascinerande – att jag kan bry mig så mycket om hur det ska gå när jag inte gillar någon. Jag vill ändå veta hur Hannah ska navigera situationen, hur de andra ska reagera, vad som egentligen hände i det där sovrummet. För man får väl ändå inte skriva om en våldtäkt som bara var en lögn för att få uppmärksamhet, göra sig intressant, skyla över ett pinsamt fylleval?

Jag skulle kunna jämföra karaktärerna i den här romanen med litteraturhistoriskt välkända osympatiska och opålitliga berättare, som Pär Lagerkvists ”dvärgen”, men jag gissar att det vore stötande för någon som läser dem mer som folk är mest? De är kanske båda två, åtminstone ur ett stockholmskt övre medelklassperspektiv?

Hannah och hennes krets bryr sig om konsumtion och status – rätt partner, rätt familj, rätt åsikter, rätt prylar, rätt hus i rätt stadsdelar. De rynkar på näsan åt alla som är inflyttade till Stockholm eller över huvud taget inte bor och rör sig i samma slutna kretsar som de själva. De uppfattar sig själva som skapelsens krona, som medvetna människor, men är minst lika inskränkta som de mest självcentrerade småstadsbor jag någonsin stött på.

Samtidigt ser vi förstås väninnorna genom Hannahs blick, och Hannah verkar egentligen inte gilla dem alls. Både det i sig, och hur mycket hon ändå delar deras värderingar, gör inte heller Hannah till någon särskilt sympatisk person. Hennes skepsis till Matildas berättelse, hennes insisterande på den sanning som skulle passa henne bättre är läskig. Väninnornas krav på kvinnlig lojalitet likaså.

Det gör det här till en roman man behöver prata om, fantastisk för en bokcirkel eller liknande. Vad är det som gör att vi så gärna vill höra till ett socialt sammanhang, även när vi vantrivs i det? Hur hanterar vi snabba skiften i värderingar, som vad som betraktats som sexuella övergrepp bara under vår egen livstid?

Det här måste vara en av vårens mest intressanta debuter.

Similar Posts:

• Det som inte kan göras ogjort
• Mellanmjölk
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Något att läsa om man väntar på någon på en flygplats
• ”Du har rätt att gå naken och aspackad rätt genom hela stan mitt i natten utan att bli våldtagen!”

Det handlar om livet och döden, kärlek och uppgivenhet, samtidigt som allt berättas med en lågmäld, lugn ton som ger en viss kontrast till innehållet. I en del av novellerna målas en helt mörk tillvaro upp som sedan bemöts på ett oväntat sätt. I andra är det snarare vissa mörka element som bygger upp en spänning genom hur de växer eller förändras. Alla bjuder de in läsaren till egna tankar och tolkningar.

Några av berättelserna är över tio sidor långa, men de flesta är på bara ett fåtal sidor. En av dem, ”Kärleken och döden”, är bara ett enda stycke, knappt en sida lång – men inte på något sätt tunn. Med precisa ordval och tydliga scener växer trots det korta formatet en hel berättelse fram, nästan ett helt liv.

En fin egenskap hos de här berättelserna är att de tål att läsas om och om igen. Nästan varje gång jag återvänder upptäcker jag något nytt.

Enligt John Ajvide Lindqvists förord är boken ett bra val för den som ännu inte är bekant med Pär Lagerkvists författarskap men som vill bli det. Jag lägger till att det stämmer än mer tack vare Ajvide Lindqvists fina introduktion.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket
• Underliga vägar, här kommer vi

Siddhartha är namnet på sonen till en brahmin, en man tillhörande den högsta kasten i Indien. Romanen utspelar sig samtidigt som Gautama Buddha samlar skaror av munkar omkring sig, det vill säga på 400-talet före kristus.

Siddhartha är älskad av sin far och av sin mor, av kvinnorna i byn och framför allt är han älskad av sin vän Govinda. Ändå är han inte tillfreds. Trots att han framlever sitt unga liv i en andligt harmonisk tillvaro, är det något som skaver.

Att finna urkällan i ens eget jag, var vad Siddhartha ville göra och han anade att han inte kunde lyckas på sin hemort.

Romanen om Siddhartha börjar med denna paradox. Ynglingen söker den fullkomliga harmonin, men kan inte göra sig fri från misstanken att nuläget inte för vidare mot målet och alltså inte är ändamålsenligt. Att uppgå i världsalltet och på så vis bryta det evinnerliga kretsloppet, är Siddharthas mål. Han vill undslippa ”den dystra sinnevärlden”. Tillsammans med Govinda slår han följe med samaner, fattiga skogsmunkar.

Med själen samlad och pannan strålande av den klara tankens glans.

I berättelsen finns som sagt fadern och modern och hjälten som ger sig ut i sökandet. Här finns också heliga män, skökan, köpmannen och även färjkarlen: alla roller man finner i sagans värld. Mot detta potentiellt drömska står Herman Hesses mästerligt enkla och klara språk. Det känns som kallt vatten sprunget ur en källa med oändligt siktdjup. Jag kommer att tänka på en annan nobelpristagare, Pär Lagerkvist, när jag läser Hesses porlande meningar.

Han såg milt ner i det rinnande vattnet, i det genomskinliga gröna, i den hemlighetsfulla teckningens kristallklara linjer. Lätta pärlor såg han stiga ur djupet, stillsamma luftblåsor flyta på den spegelblanka ytan, den blå himlen spegla sig i den. Vad han älskade detta vatten, vad det förtjuste honom, vad han var det tacksam! Han hörde rösten, den nyväckta rösten, i hjärtat och den sade: Älska floden! Stanna vid den! Lär av den!

Nils Holmberg gjorde den svenska översättningen till den första svenska utgåvan som kom 1946, samma år som Herman Hesse tilldelades nobelpriset i litteratur. Översättningen står sig än.

Nu är det sekulära tider. Kan en berättelse som denna locka någon? Jo, sannolikt. Jag gick nyligen en meditationskurs. Deltagarna hade alla möjliga mål med meditationen. Någon berättade om sömnproblem. En annan ville få bukt med stresskänslorna. Flera längtade efter något annat än timme ut och timme in över mobilskärmen.
Under kursens gång kom även andra, mer andliga bevekelsegrunder fram, tyckte jag mig märka: en bättre förmåga att vara närvarande, eller något i den stilen. Kanske är samtiden inte så likgiltig ändå inför frågor bortom det rent materiella?

Siddhartha är en bildningsresa. Svaren finns där, inuti oss hela tiden. Men det är inte förrän vi är mogna att stänga av mobilen och lyssna inåt som insikterna framstår i klar dager.

Similar Posts:

• Att finna vägen till sig själv
• Det vackra och fula i människan
• ”Dagen då Historien hemsökte dem på bakre verandan”
• Bergtagen av Bergtagen?
• Att brottas med gud

Barabbas utkom 1950 och fick ett stort genomslag såväl i Sverige som utomlands. En framgång som sägs ha lett till att Lagerkvist året därpå fick ta emot Nobelpriset i litteratur ”för den konstnärliga kraft och djupa självständighet, varmed han i sin diktning söker svar på människans eviga frågor.” Barabbas har filmatiserats två gånger och så sent som 2012 producerades en miniserie i två delar baserad på Lagerkvists berättelse. I år ger Brombergs förlag ut romanen i en nyutgåva med förord av KG Hammar. Det strama omslaget av formgivaren Moa Schulman återger händelserna på Golgata vid Jesu korsfästelse. Marken som rämnar. Korsen som faller. Mörkret som sänker sig över jorden. Det allseende ögat som vakar över alltsammans.

En lära som var så märklig att man inte kunde fatta den? ”Älsken varandra… Älsken varandra…” Nej. Vem kunde fatta det.

Lagerkvists roman skildrar vad som händer med rövaren Barabbas efter att Jerusalems folk bestämt att han ska friges. Berättelsen inleds strax efter det att Jesus hängts upp på korset i Golgata. I hans ställe. Vi får följa korsfästelsen genom Barabbas ögon och känna hur hans misstro blandar sig med en märklig längtan. En längtan som får honom att först söka sig till graven i klippan och sedan till människorna som vistats runt Jesus. Petrus som plågas av sitt svek. Den harmynta kvinnan som påstår sig ha sett Jesu uppståndelse och som kommer att stenas för sin tro. Lasarus som återuppväckts från de döda. Barabbas ställer frågor till dem. Vill ha bevis. Var Jesus verkligen Guds son? Varför behövde han dö om han var så mäktig? Hur är det i Dödsriket? De svar han får gör honom inte nöjd. Han förstår sig helt enkelt inte på de kristna, deras gemenskap och deras konstiga vanor.

Barabbas skulle inte alls ha velat delta i en sådan kärleksmåltid, inte på något vis, han stöttes bort av bara tanken på något sådant, av att höra ihop med andra på detta sätt. Han ville alltid vara sig själv och inget annat.
Men han sökte sig till dem i alla fall.

Barabbas passar inte in med de kristna men känner sig heller inte längre bekväm tillsammans sitt gamla rövarband. Han står utanför all slags gemenskap. När han senare i livet blir slav i Pahphos koppargruvor och kedjas fast vid armeniern Sahak upplever han ändå en slags vänskap. Det blir också Sahak och hans tro som räddar Barabbas ur mörkret i gruvorna till livet där uppe i solen. Men väl däruppe blir Sahak korsfäst eftersom han hävdar att han tillhör Gud och inte staten Rom. Barabbas klarar sig däremot återigen undan döden genom att, till den romerska prokuratorns förvåning, hävda att han inte har någon gud.

–      Men jag förstår inte, sade han. Varför bär du då detta ”Christos Iesus” inristat på din bröstplåt.
–      För att jag gärna ville tro, sa Barabbas utan att se upp på någon av dem.

Hur kommer det sig att Lagerkvists tunna, lilla roman om rövaren Barabbas aldrig upphör att fascinera? Kanske beror en del av framgången på att det knappt märks att det gått mer än 60 år sedan den först kom ut. Lagerkvists prosa är kraftfull men enkel och utan särskilda tidsmarkörer. Med undantag för de bibliska inslagen, namn och platser som nog idag inte är lika välbekanta för den breda allmänheten. Det vore dock synd (no pun intended) om nutida läsare hoppar över det här litterära mästerverket för att man känner sig obekväm med det bibliska stoffet. I sitt porträtt av Barabbas den frikände blottlägger Lagerkvist mycket av det som är vackert och fult i människan. Här finns feghet, misstro, avundsjuka, svek, lögner och hat. Men här finns också mod, tillit, välvilja, trohet, sanning och kärlek. Barabbas blir mot slutet av sitt liv mindre misstänksam mot de kristna och det nya som de står för, som först verkade så främmande och skrämmande. Kanske är han heller inte lika skräckslagen inför sin egen död när han till sist möter den på korset. Det finns en slags tröst i Lagerkvists skildring av Barabbas livsöde. Ett hopp om att vi så småningom kan lära oss hantera rädslorna och mörkret. De som finns inom oss och bortom oss.

Similar Posts:

• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Att brottas med gud
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• För sökaren i sekulära tider
• Integration, inkarnation och tröttsamt Hora/Madonna-komplex

Fast kanske var detta en tveksam inledning till en recension av denna bok. För den som väntar sig att få läsa en skräckis i klassisk haunted house-stil, kommer att bli besviken. På andra sidan Fågelsången (som stavas med stort f eftersom huset kallas så. Det poetiska uttrycket förekommer dock även i boken med litet f, så jag hade föreslagit det som lösning) är en stundtals väldigt fin och hjärtlig ungdomsbok, som lyckas med blandningen av vardagligt tonårsgrubbel, krypande läskigheter och en medryckande handling som får mig att läsa i högt tempo. Ändå är jag inte riktigt nöjd.

Språkligt börjar det så bra. Stefan Casta vann Barnens romanpris 2011 för sin Den gröna cirkeln, och när jag läser den mycket dramatiska inledningsscenen, förstår jag verkligen det. Det är ett nära tilltal, med tillräckligt mycket mysterier begravda i undertexten för att fånga mig. En humoristisk touch utan att bli för mycket. Spännande karaktärer som utvecklas efterhand. Sedan tappar det dessvärre.

Jörgen heter Jörgen, inte pappa. Så till en början tror jag inte att han är Elinas biologiska pappa. Det förstår jag först en bra bit in i boken att han är. Då framgår det att det istället var Vanessa som inte var den biologiska föräldern. Detta är bara ett exempel på de förvirringar som jag inte riktigt ser fruktbarheten med. Och som boken tyvärr är full av. Det är oknutna trådar. Det är stundtals alltför tydliga paralleller till andra böcker (har Casta liksom jag läst Sven Nordqvists Rävjakten lite för många gånger?). Men framför allt tappar språket efterhand. Det känns förmätet att säga, men jag upplever inte den här boken som färdig. Ofta undrar jag över gestaltningen, ofta tänker jag att det kunde blivit bättre i de olika partierna. Det kunde ha bränt till mer, jag kunde ha känt mer. Stefan Casta har skrivit många populära barn- och ungdomsböcker, men just den här hade behövt några redigeringsrundor till innan utgivning.

Känslan av undervisning och förmedling av moral är något man får jobba med i ungdomslitteraturen. Det ska helst inte märkas, om det finns där. Jag kan till exempel uppskatta hur Casta vävt in poeten Pär Lagerkvist i handlingen. Samtidigt som det upprepas bara någon gång för mycket, och då genast blir sämre som grepp. Och det är sympatiskt och smart att låta invandrare och tiggare ta viktiga roller i handlingen. Samtidigt får inte författarens ambitioner med detta lysa igenom för mycket, så att genomgoda varelser skapas, istället för människor. En gräns jag tycker Casta är ute och svajar på.

Om jag hade varit 12-15 år? Hade jag då läst på och inte brytt mig så mycket? Uppskattat handlingen, fokuserat på den; som ju stundtals är väldigt medryckande och underhållande. För visst är det kul att Jörgen har en idé om att starta en pizzeria som bara serverar nyttiga pizzor? Pizzor med fisk på, pizzor med de underligaste smakkombinationer. Och visst är Elinas nattliga drömmar isande skräckfilmsaktiga i sin utformning? Med vatten som tränger upp genom golvet, och människor som är döda, men nu får liv och berättar saker, som Elina omöjligt kan veta. Ungdomsböcker klassas ibland som lite sämre än vuxenböcker. Och när jag läser denna håller jag tyvärr med. Men är det för att jag är kritiker som jag gör det? Säkert har På andra sidan Fågelsången många läsare att hitta. Slukare, som själva fyller i de luckor jag irriterat måste stanna vid och peka på. Kort och gott: jag är lite besviken. Men kanske hade inte mitt tolvåriga jag varit det.

Similar Posts:

• Långt ifrån lata maskar
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Mardrömsvarning
• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Stor sorg och gränslös glädje

Av hans kärlekslära begriper jag inte mycket, bara så mycket att jag förstår att den inte är någonting för mig. Och är han förresten själv så kärleksfull egentligen? De som tror på honom ger han frid, sägs det, och tar dem upp till sig i sin himmel, men de som inte tror på honom, så sägs det också, dem störtar han ner i helvetet. Om det är sant så tycks han ju vara alldeles som vi, lika god och lika ondskefull. Dem vi tycker om är vi också goda mot, och de andra önskar vi allt ont som finns. Hade vi samma makt som han skulle vi kanske också störta dem i fördömelse till evig tid, fast riktigt säkert är det väl inte. Bara en guds ondska är väl stor nog till det.

Det är Ahasverus, Jerusalems skomakare, som talar. Han som vägrat guds son att vila vid väggen till sitt hus och som därför dömts till att vandra utan ro till evinnerlig tid. Ett märkligt hårt straff för vad som tycks vara en lindrig underlåtenhet. Och det är väl någonstans här som Lagerkvists fråga tar form: vad handlar egentligen denna märkliga, och villkorade, kärlekslära om?

”Det är ingen glädje att se gud”, säger berättelsens sibylla som Ahasverus har kommit till för att bli siad om sitt öde. För även sibyllan har haft sina duster med gud. En gång var hon älskad och uppfylld av en gud som bar getens tecken. Som orakelprästinna i templet var hon den främste ända tills hon förbröt sig mot guden. Hon förälskade sig i en vanlig man och den svartsjuke guden hämnades genom att befrukta henne.

Så hon födde gudens son, en efterbliven stackare med ett evigt leende, älskad av getterna men undangömd från människorna. Sibyllan berättar sin historia för Ahasverus. Om hur människorna drev bort henne från templet när de upptäckte hennes kärlek och om hur hon födde sin son bland bergen där hon sedan dess uppehållit sig.

Även hon försöker förstå. Vad hon – och Lagerkvist tycks det – kommer fram till är något paradoxalt. Trots att gudarna liknar människorna i att de kan känna både kärlek och svartsjuka, ja, de är väl de facto kalkerade efter människan eller om det nu är tvärtom, så är guden ändå i grunden något främmande. Han är snarare en obeveklig kraft. Omänsklig och fullständigt obegriplig ser guden ned på människans värld med ett evigt leende påklistrat på sitt ansikte. ”… både ond och god, både ljus och mörker, både meningsfull och full av en mening som vi inte kan komma underfund med men heller aldrig låta bli att grubbla över.”

Men till sist är det ändå dock denna obegripliga gud som ger livet mening, tycks Lagerkvist ändå säga, på gott och ont. ”Vad skulle mitt liv ha varit utan honom”, säger sibyllan.

För mig som är uppvuxen i en tid när den sekulära rationaliteten tycktes ha förpassat all verklig gudstro till historien är det märkligt att uppleva en ny tid där religionens mörka sidor, den svarta skuggan i människans själ, tycks appellera så många människor och driva dem till monstruösa grymheter. Pär Lagerkvist skulle kanske inte ha blivit så förvånad, upptagen som han själv var med att försöka förstå religionens motsägelsefulla väsen. Han kunde ju som få andra också lyfta fram dess ljusa sidor: ”… också kan vara ett litet altare av grästorv där man kan gå och lägga några sädesax och bli trygg och full av frid genom det”, som han vackert beskriver en sådan fromhet.

Sibyllan, originalutgiven 1956, är den fjärde av Pär Lagerkvists verk som Brombergs nu återutgivit. Obehagligt aktuell och i dess bästa mening på samma gång lättläst och full av svåra frågor skulle jag säga att den vore ytterst lämplig som obligatorisk läsning i skolan. Det är ett tips, utbildningsministern.

Similar Posts:

• Det vackra och fula i människan
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Ska vi hångla?
• Tyfus tar dig närmare Gud
• Gud är inte god

Som litterärt tema är det dock inte så nytt som man kan frestas att tro. Svensk skräcklitteratur må ha varit ganska sporadiskt förekommande fram tills hyfsat nyligen, men de författare som har använt sig av skräckens arsenal i sina berättelser har oftast funnit inspiration just hos den inhemska folktron – och de är inga småpotatisar! Selma Lagerlöf, August Strindberg och Pär Lagerkvist är bara några exempel. En av Sveriges ledande fantastikexperter, Annika Johansson, säger i en retrospektiv trendspaning (ursprungligen publicerad i tidskriften Minotauren) att gammal folktro i nytt utförande har varit ”det enda återkommande inslaget, det enda som verkligen kan kallas trend” i det svenska skräckberättandet, alltsedan mitten av artonhundratalet.

Som några mer nutida exempel kan nämnas John Ajvide Lindqvists novell Gräns och Stefan Spjutss roman Stallo, som båda handlar om nutida troll, eller Pål Eggerts roman Borde vara död, där handlingen kretsar kring ett skogsrå i modern stadsmiljö.

Frida Andersson Johanssons romandebut står sig ganska bra i den kontexten. Här är det myten om Näcken som får en ny gestaltning. Tvåtusentalets vattenvarelse bär vattnet med sig upp på land. Han är grannen i huset bredvid, den snygga killen på krogen. Han är den metrosexuelle mannen som använder ansiktsscrub, badar i fuktgivande örtbad och doftar gott av tallbarr. Den moderna näcken är vällustingen som försörjer sig genom att strippdansa på möhippor i glittriga badbyxor. Han är vacker, sensuell och farlig. Och precis som med gamla tiders vattenvarelser slutar mötet med honom för det mesta i berusande extas, blod och död.

Som bok betraktad är Dränkt ren underhållningsskräck. Ingen samhällskritik, inga riktiga djup, inga överraskningar. Inget språkligt eller berättartekniskt som sticker ut. Men det behövs heller inte: ibland är det just lättillgänglig underhållning man vill ha. Även om det också innebär att man ibland får skumma sig förbi några småtråkiga sidohistorier för att komma till det spännande.

Romanens huvudkaraktär, Unn, är en vanlig kvinna med en ovanlig bakgrundshistoria. En uppväxt färgad av vanvård och dramatik, i händerna på en välment men psykiskt instabil och självmordsbenägen mamma: veckotidningsmediet Madame Zelda, med sina förvirrande skogspredikningar och sitt prat om ödlor och Mannen i vattnet.

Den vuxna Unn är i 30-årsåldern och går nu i terapi för att lära sig hantera både den komplicerade relationen med mamman och rädslan för att galenskapen ska gå i arv hos henne själv. Kommer hon också att en dag att börja prata för sig själv och se sådant som inte finns? Och hur försonas man med en förälder som bestraffade hellre än belönade, vars uppfattning om uppfostran bestod av att lämna en ensam i ett kallt badkar i timmar i sträck?

Även om Unn är ganska ensam på grund av sina barndomsupplevelser lever hon ändå ett vanligt liv i övrigt. Hon har ett jobb som projektledare och hon har den lojala bästa vännen, Jessika, som hon går ut och tar en drink och pratar tjejsnack med då och då. Unn blir också intresserad av grannen, som hon börjar dejta så smått. Samtidigt märker hon hur hon sakta förändras – hon drömmer mardrömmar som påverkar henne även när hon är vaken, och hon börjar uppleva saker som är svåra att förklara. Och när dödsfallen i staden blir allt fler och allt underligare börjar det gå upp för Unn att grannen kanske inte är den hon trott …

Dränkt är en bok som är perfekt som småskrämmande sommarläsning, och på sina ställen är den riktigt bra. Men jag hade önskat mig mindre förklarande i slutet. Det tycks vara en vanlig tendens hos skräckförfattare att vilja knyta ihop alla lösa trådar, men många gånger vore det nog bättre om de lät bli. Mystiken är ju ofta det som skrämmer mest och om den här boken hade tagit slut bara ett par stycken tidigare än den nu gör hade den som helhet varit så mycket bättre.

Similar Posts:

• Skräckmästarens nya kläder
• Tomtar och troll i Stockholms innerstad
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• All världens onda gengångare
• Blodigt i de norska skogarna

Jag tror världen har blivit galen! Evig fred! Aldrig krig mer! Vilka floskler, vilka barnsligheter. Tror man att man kan ändra på någonting sådant, på själva världsordningen? Vilken inbilskhet!

Vid ett italienskt hov någon gång under renässansen lever en dvärg fylld av ondska. Att kriget bryter ut är dvärgens största lycka, och han drömmer om att själv få gå ut i strid. Att få döda människor. Fredstiden och idén om evig fred är för honom helt befängd, ännu ett tecken på hur korkade människorna är. Det uråldriga dvärgsläktet är långt överlägsna mänskligheten, men dvärgen ser även ner på sina egna. Han är kronan på verket, eftersom han inte faller för svagheter som kärlek och medkänsla.

Han hade denna pipiga kastratröst som alla dvärgar har och det retade mig mycket. Min egen röst är mörk och djup. Det är ett föraktligt och vanärat släkte. Varför är de inte som jag!

Samtidigt som dvärgen själv är ond blir han också ett redskap för människornas ondska. De använder honom, men varje försök till att utöva egen makt kvävs snabbt. Frågan om arv och miljö går att debattera, men är vi inte alla produkter av vår tid och den tillvaro vi vistas i? En omgivning där ondskan är norm skapar såklart dessa onda handlingar, värderingar och personer. För dvärgen är hatet och föraktet också ett försvar mot de smädelser han genom sin tillhörighet hotas att bli utsatt för.

Till slut straffas han. När dvärgen inte längre handlar efter människornas vilja gör de sig av med honom. Det verkar vara ett av mänsklighetens mörkare drag. Att låta den Andra agera syndabock och representera ondskan. Någon att spegla sina egna tillkortakommanden i. Någon att skylla på.

Medan Bödeln skrevs när Pär Lagerkvist såg antisemitismen och nazismen växa fram i Europa gavs Dvärgen ut mitt under brinnande världskrig. I båda romanerna leker han med historiska tidsplan. Ett kamouflage kanske, men snarare ett sätt att skildra problematikens tidlöshet. Vi möter dvärgen under renässansen, en epok som fått sitt namn efter franskans ord för pånyttfödelse. En tid då människan ”upptäckte sig själv” och individen gavs större frihet. Samtidigt fick vetenskapen, filosofin och kulturen nytt liv. Ett steg ut ur den mörka medeltiden. Troligen var det sådana drömmar som även närdes när Dvärgen skrevs. Slutet på kriget. En framtid av evig fred där världen och mänskligheten kunde blomstra.

”Aldrig mera krig” stod det på banderollerna redan efter första världskriget. Så har det inte blivit, inte på långa vägar. Därför är Pär Lagerkvists romaner fortfarande så viktiga. En påminnelse om att vi måste vara medvetna om ondskan och de mörka tider som har varit, de vi är på väg in i eller kanske redan är mitt uppe i. Vi måste fortsätta drömma om den eviga freden. Vi måste fortsätta ifrågasätta världsordningen.

Similar Posts:

• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Ondskan är ständigt aktuell
• Det vackra och fula i människan
• Europeiskt triangeldrama
• Tänkvärt om rättvisa

De två tidsplanen flyter in i varandra, vilket vid första läsningen kan göra historien komplicerad, men också tydliggör hur nära de två tillstånden ligger varandra. I ena stunden skräck, i andra stunden beundran. Ondskan går från att vara ett externt hot till att internaliseras i människorna, på ett till synes smidigt sätt. En människa vaknar ju inte plötsligt upp en dag och har bytt tankesätt eller värderingar. Kultur är en process som sakta, sakta händer runtom och förändrar oss. De flesta skulle nog hålla med om att beundran och tillhörighet är en härligare känsla än att vara rädd och utsatt. Till slut kan det vara bättre att vara en del av ondskan än att utsättas av den.

Nu ges Bödeln ut i en ny snygg utgåva, och jag tänker att behovet av att diskutera och förstå ondskan är precis lika aktuellt idag som 1933. Återigen ökar högerextremismen över hela Europa. Sverigedemokraterna är vårt lands tredje största parti och nazister röstas in på deras mandat, bland annat i staden där jag själv växte upp. Det är otäckt, men plötsligt något som inte längre är otänkbart. Hur kan något i ena stunden vara hatat och fruktat för att i nästa vara accepterat av en stor del av befolkningen, och dessutom politiskt gångbart?

I förordet beskriver Jonas Gardell hur Lagerkvist i sin text visar sympati för bödeln, ”människans bödel vars yxa har fläckats av sekler och sekler av blod”. Är ondskan en mänsklig egenskap? Har vi alla ondskan inom oss? Är det människan själv som är bödeln? Efter andra världskriget var nazismen och förintelsen något som ”aldrig fick hända igen”. Tyvärr verkar kulturen och historien gå i cykler. Människan glömmer, och likheterna mellan nu och då är slående. Filosofen Theodor W. Adorno menade att det vore barbariskt att skriva en dikt efter Auschwitz. Hur är det möjligt att beskriva något med poesi när det finns så mycket ondska i världen? Men litteraturen visar gång på gång sin ställning som politisk kraft, en kraft som aldrig bör glömmas eller förminskas. I sitt sommarprat använde Athena Farrokhzad poesi för att kunna tala om rasismen, fascismen och den antirasistiska kampen. Jag tror att Pär Lagerkvist hade applåderat detta, och Bödeln fortsätter vara ett viktigt inlägg i samma kamp.

Similar Posts:

• Vad vore människan utan sin dvärg?
• Bödelns svenska historia
• Fel form
• Historien som är nu
• Vikten av att bekämpa ondskan

Vilka regler är det egentligen som gäller?

Under årets Bok & Biblioteksmässa gick jag runt bland de litterära sällskapen och sökte svar på alla de frågor jag alltid undrat över när det gäller litterära sällskap.

Först talade jag med Peter Forsgren, representant för Pär Lagerkvist-Samfundet, ett sällskap som grundades 1989. Svaret på frågan om vad de gör i sitt sällskap visade att; ja, de litterära sällskapen verkligen gör saker. Många saker. Forsgren berättar först om Pär Lagerkvist-Samfundets årsskrifter, som han menar är en viktig del i deras arbete med att förnya bilden av Lagerkvist, samt att skapa nya läsningar av författaren. Väl hemma bläddrar jag i mitt exemplar av årsskriften från 2013, Författarnas Lagerkvist. I den finns texter från bland andra Dilsa Demirbag-Sten, Torbjörn Elensky, Ann Heberlein och Björn Ranelid. En diger samling texter.

Basen för sällskapet ligger i Växjö, Lagerkvists hemstad (även min), och Peter Forsgren berättar om deras satsning på offentliga föreläsningar om Pär Lagerkvist och hans verk som just påbörjats i Växjö på Det fria ordets hus. Sällskapet har ännu ett viktigt arbetsområde; de tar initiativ till nyutgivningar. Peter Forsgren är mycket nöjd med de nyutgivningar som dykt upp på senare tid, bakom sig har han Brombergs serie med nyutgivna Lagerkvist-böcker och jag hade tidigare under dagen på mässan lyckats norpa åt mig ett exemplar av Onda sagor hos Kalejdoskop.

Då jag senare talar med Lisbeth Stenberg, representant för Selma Lagerlöf-sällskapet, inser jag att de litterära sällskapen verkar syssla med i princip samma saker: Att hålla minnet av författaren och dess verk levande och medverka till nya läsningar av författarnas verk. Även Selma Lagerlöf-sällskapet ger ut en medlemsskrift och tar initiativ till nyutgivning. Sällskapet sysslar även med forskning. Stenberg räcker mig ett exemplar av Selma Lagerlöfs Teatersonetter, ett samarbete mellan Stenberg och Ulla-Britta Lagerroth, utgiven på Ellerströms Förlag.

Stenberg berättar att i år firar de att det var 100 år sedan Lagerlöf blev invald i Svenska Akademien som första kvinna. Detta firar de tillsammans med Elin Wägner-sällskapet, då även Elin Wägner är jubilar i år då hon i sin tur valdes in för 70 år sedan (1944). Varje år firar Selma Lagerlöf-sällskapet Selmas födelsedag och bevittnar vid varje årsmöte i Sunne en teaterföreställning baserad på något av Lagerlöfs verk. I en av broschyrerna jag får med mig läser jag: ”Vi skrattar och gråter, blir arga ibland, förlåter varann och ser alltid fram emot nästa kontakt. Det är samtalet och mötet som är i fokus, men vi återkommer alltid till vår kära Selma.” Det låter inte så dumt.

När jag frågar Peter Forsgren (Pär Lagerkvist-samfundet) om regler för att starta upp ett litterärt sällskap råder han mig att tala med paraplyorganisationen De Litterära Sällskapens Samarbetsnämnd (DELS), och han nekar bestämt till att medlemmarna inom sällskapet skulle ha något hemligt handslag: ”Det är väl mer i slutna sällskap, som Frimurarna, som man håller på med sånt?”.

Sagt och gjort, jag beger mig till DELS:s monter för att få veta mer om hur det egentligen funkar med att starta litterära sällskap. Väl där svarar Peter A. Sjögren mycket vänligt på mina frågor. Han förklarar att reglerna egentligen inte är så hårda och att DELS inte startar några sällskap, utan godkänner och väljer in dem. Det som både Forsgren och Stenberg har tryckt på vad gäller sällskapens viktigaste uppgift, att bevara minnet av författaren och dess verk, är enligt Sjögren det som ett litterärt sällskap går ut på. Det är helt enkelt meningen med ett litterärt sällskap. Ganska självklart egentligen. Men det finns också litterära sällskap som inte utgår från någon enskild författare. Exempel på det är Sällskapet Deckarvännerna, Svensk Presshistorisk Förening och Romantiska Förbundet.

DELS har två viktiga regler. 1) Medlemskap ska alltid vara öppet. Ett litterärt sällskap ska aldrig vara ett slutet kotteri (och där rök helt min föreställning om hemliga handslag). 2) Författaren som sällskapet ägnar sig åt ska vara avliden. Dock berättar Sjögren att det faktiskt finns ett undantag. En sak som jag tagit för given är att man endast kan starta ett litterärt sällskap om en svensk författare, kanske till och med bara en lokal författare, till exempel Pär Lagerkvist i Växjö och Selma Lagerlöf i Sunne. Detta visar sig vara helt fel. Sjögren berättar att det finns sällskap om utländska författare, Marcel Proust-sällskapet till exempel. Efter att i litteraturvetenskapen drillats i vikten av att läsa på originalspråk tar jag då för givet att man måste kunna läsa på franska för att få vara med i Marcel Proust-sällskapet. Återigen har jag helt fel. DELS lägger sig inte i ens språkförmågor överhuvudtaget. Genast börjar jag smida planer på att starta ett Fjodor Dostojevskij-sällskap: ”Raskolnikovs Vänner”.

Similar Posts:

• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Min mässa
• Sticker upp sitt fula ansikte ur människorna
• Storartad berättarglädje