Vad skriver nu denna vittomfamnande och erfarna finlandssvenska författare om? Här har vi tio längre essäer om nyare samhällsfenomen som vi känt av, förvånat oss över, ibland förbannat men motvilligt tvingats ta till oss. Ofta med trassel i praktiskt vardag.

I bokens inledning skriver Lundberg om hur hon länge med stigande förtret följt samhällsutvecklingen och hur flera ovälkomna samtida fenomen nådde sin kulmen under coronapandemin. Hon anser att mycket hänger samman och i själva verket är ”rörelsen bort från rättssamhället och mot ett kontrollsamhälle som möjliggörs med allt mera förfinade digitala metoder”. Den här rörelsen leder undantagslöst mot en ”demokratiförlust” som vi alla behöver vara vaksamma mot. Särskilt i tider när demokrati (och mänskliga rättigheter) tappar mark i hela världen.

Författaren berättar om hur hon år 2024 inbjudits till de årliga Kastelholmssamtalen om fred under beskydd av Tarja Halonen för att delta i en paneldebatt om framtiden. Läget var och är kritiskt i Europa och världen. Möjligen kände hon sig inledningsvis något passé. Gärna diskuterade hon konkret medan övriga rörde sig på mera abstrakta nivåer. Samtidigt insåg hon (född 1947) att hon nu lever i sin egen framtid, den hon som ung aldrig kunnat föreställa sig. Ändå en fördel efter ett aktivt, rörligt, intellektuellt liv. En stark irritation uttrycks över att äldres erfarenheter skattas lågt. Lundberg använder starka ord: ”sorg”, ”vrede”, ”frustration”, vilka är drivkrafter för de tio essäerna.

Lundberg tar upp sådant som händer nu och som kommit över oss de senaste åren. Om den finländska regeringens ”drakoniska” förhållningsregler för medborgarna under pandemin (Sveriges motsvarande expertis med helt annan linje kallar hon ”den beundransvärda Tegnell”), om en allt mer religionsliknande miljörörelse med ikoniska ledargestalter, en allomfattande digitalisering med eftersläpande lagstiftning, en bankvärld som tagit sig myndighetsliknande förhållningssätt till sina kunder, ljudbokens framfart med allt mer lättsmält innehåll, om AI som kommer att förändra faktauppfattning för all framtid. Med mera, med mera.

I kapitlet med titeln Framtiden skriver Lundberg om världsåskådningen på 1960- och 1970-tal. Då var exempelvis överbefolkningen det som skulle få mänskligheten på fall. I dag är vi mångdubbelt fler miljarder och redan länge har myndigheter och forskning fört fram att födelsetalen måste stiga för att hålla igång produktiviteten och garantera ekonomisk överlevnad. Under kalla krigets dagar var kärnvapenhotet reellt. Många gick i demonstrationer skanderande ”Aldrig mera krig!”. Hitler och Stalins världskrig hade upplevts av våra föräldrar. Det ansågs allmänt att det mänskliga förnuftet kommer att hindra nya krig. Även kärnkraften – som utvanns i kärnvapnens spår – demonstrerades mot. Fasornas fasa var avfallet som skulle ligga sipprande i berggrunden för all framtid. Efter stora olyckor började kärnkraften fasas ut och har avvecklats i till exempel Tyskland. Men igen en kovändning: de senaste åren har kärnkraft plötsligt blivit ”ren energi”. Avfallet puts väck.

När Putin i februari 2022 inledde sitt övergrepp på Ukraina stod omvärlden chockad. Den generation som marscherat med slagorden ”Aldrig mera krig!” fick nästa chock när Israel slog ner mot Gazaremsan med folkmord som följd. Plötsligt blir världen en scen där våldsamma maktkonstellationer rör sig fram och tillbaka. Allt börjar ske snabbt och världen visar sig ha maktgalna despoter som med våld vill möblera om. Diplomati som förr var kontakter och förhandlingar har explosivt utvecklats till ”underkastelse och kapitulation”. Murar kommer åter; under lång tid var Berlinmuren en skamfläck. Som föll. Nu planeras och byggs murar överallt mellan stater och folk. Om man inte visste att det är dagens världspolitik, kunde man tro sig tvingas delta i en mardrömsfars.

Lundbergs texter är fyllda av fakta och hänvisningar till forskning och historia. Hon är påläst, berest, erfaren. Hennes etos är starkt. Igenkänningen är stor. Redan titeln har jag i mitt stilla sinne ofta tänkt visavi äldre anhöriga. Känslonivån är hög, ibland nästan oresonlig med förstärkande adjektiv, adverb, folkliga uttryck och bildspråk (”drakonisk”, ”överjordisk”). Ofta använder hon egen erfarenhet som referens (bankjuridiken, asiaten, dokumentationen) för som sagt: samtiden är hennes framtid. Samtidigt dras stora linjer upp, nationellt och globalt.

Bokens innehåll är relevant och borde – i den bästa av världar (?) – diskuteras av folkvalda, ingenjörer och helt vanligt folk. Må Ulla-Lena Lundberg fortsätta dra sin lans för det mänskliga mot en allt mer anonym, digital och galen samtid. Förvånande är att inte flera är starkt kritiska. Eller?

Similar Posts:

• Strapatser och förnumstighet
• Vad hände med fantasin?
• Det bortglömda krigets fasor
• Keegan – krigets antropolog
• Tankeväckande om krig

Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Kommissarie Alda Luppi anländer till Helsingborg i början av sommaren. Vi befinner oss fortfarande mitt i en brinnande pandemi. Tänk vad en glömmer detta, men det är nyttigt att få bli påmind om hur begränsade vi nyss var. Det blir ett brinnande samtidsdokument att läsa. Den unga, försvunna nunnan är ett mysterium i sig. Varför ville hon gå i kloster? Frågorna är många och nunnorna svarar på få.

Samtidigt har vi den tragiska historien med småbarnsfarsan som krossades mot klipporna på en av Nice alla utkiksplatser. Där intensifieras allting. Helt plötsligt försvinner ett av barnen ifrån sitt jourhem. Vad är det som händer? Och varför? Det här är en nervkittlande historia med många spår. Den böljar ifrån Nice till Helsingborg och tillbaka.

Liksom tidigare Aida Luppi-deckare njuter jag av maten, desserterna och vinet. Det sätter en guldkant på berättelsen. Jag skulle faktiskt önska ännu mer av den varan. Det är så trivsamt att få insupa medelhavsmat och tillika dryck så här i det gråmossiga vintermörkret.

Det är mysigt med en serie där en börjar lära känna huvudkaraktärerna. Det kan dröja ett år innan en återses. Men när en ses igen så känns det som att tiden stått stilla. Så är fallet här, och jag längtar redan efter fortsättningen. Vill ha mer av små knapriga, friterade bläckfiskar dränkta i citron och havssalt. Och spännande, soldränkta mordhistorier på Rivieran med en enträgen kommissarie som inte ger upp.

Similar Posts:

• Mustigt elegant om mord och mat
• Schangdobelt charmant om hemligheter och lögner
• Kalla brott och osynliga händelser
• Isande skärgårdsnoir
• Om sorg och omsorg

Ni anar vart jag vill komma: Mot paradiset uppfyllde inte de högt ställda förväntningarna på en upprepning av en drygt 700-sidor lång läsfest. Nej, det blev mer en vandring i snöglopp, som aldrig verkade ta slut. Jag läste och läste och när jag äntligen lyckades uppbringa lite intresse, så var det slut på den historien och nästa började. Det hela lämnade mig med en frustrerad känsla av att inte kunna få tag i det som det egentligen handlade om, det som Hanya Yanagihara ville få oss att förstå.

Kort om romanbygget, för det är verkligen ett bygge av astronomiska mått som Yanagihara har åstadkommit här: Romanen består av tre delar som utspelar sig 1893, 1993 och 2093. Redan här borde jag ha dragit öronen åt mig, eftersom jag vet att jag har svårt för science fiction, men eftersom jag inte ens hade läst så långt i beskrivningen så har jag ingen rätt att klaga. Alla tre delarna har ett hus på Washington Square som utgångspunkt i berättelserna – och det var en detalj som jag faktiskt gillade!

I den första delen lever unge David med sin farfar i de fria staterna, där homosexualitet är norm och människor från kolonierna anses vara sämre och mindre värda. David har, till skillnad från sina syskon, svårt att hitta sin plats i livet och i kärleken och hemsöks dessutom regelbundet av någon ospecificerad sjukdom som periodvis gör honom sängliggande. Farfar försöker få David bortgift med en trygg och välbärgad änkling, men David blir huvudlöst förälskad i en charmig fattiglapp. Att det inte är något som vare sig farfar eller syskonen jublar över, kan man förstå. I all synnerhet som David tillhör en av de rikaste släkterna i de fria staterna.

1900-talsdelen utspelas under aidsepidemin och det känns som något som jag (född 1965) lätt kan relatera till. Men varför i herrans namn heter alla likadant som i förra delen? Bingham och Griffith i efternamn och David, Charles, Peter och Eden i förnamn. Är det meningen att jag ska pussla ihop dem med personerna med samma namn i någon form av släktskap? Vad är det jag inte begriper? Här börjar jag tänka på Amanda Svenssons Ett system så magnifikt att det bländar och det kan jag säga, är inte någon direkt komplimang … (Recension finns på punktslut.blog.)

Framtidsdelen är nästan halva romanen och där berättar Yanagihara i två parallella delar om Charlie som lever i ett tryggt äktenskap utan passion, och om hennes farfar Charles liv i brev till sin vän Peter. Än en gång utgörs persongalleriet av samma namn och jag har slutat att försöka förstå vad det ska betyda. Att Charlie lever i en värld som präglas av pandemier, piggar inte upp direkt. Det är ingen munter läsning, men jag tror i alla fall att jag förstår vad jag läser, kan se sammanhangen, och det gör mig inte lika frustrerad som över del två.

Alla tre berättelserna slutar med en cliffhanger, just när huvudpersonen är på väg, ja, kanske mot paradiset men det kan likaväl vara mot fördärvet. Jag har förlikat mig med att jag aldrig kommer att få veta om David i del ett fick kärlek eller blev blåst, om David-Kawika kom loss ur sitt sjukhus/fängelse eller om Charlie lyckas med att fly till en bättre värld.

Om Hanya Yanagihara mot all förmodan bestämmer sig för att skriva en fortsättning, så kommer jag inte att stå först i kön för att få läsa den. Nu har ni det skriftligt. Hoppas bara att jag kommer ihåg det nästa gång hennes namn dyker upp i en bokkatalog eller på ett omslag i en bokhandel, och att jag inte automatiskt sträcker ut handen och tänker ”Ja, just det! Hon är ju bra.”

Similar Posts:

• Kunde varit större
• För mycket av det goda
• En modern besvikelse
• Donnie Darko har flyttat till England
• Tillfredsställande avslutning

Jag såg ett träd är Eva Ströms tolfte diktsamling och den går på många sätt i Edith Södergrans tecken, inte bara titeln som ju är hämtad från en av Södergrans dikter. Här finns också den eftertänksamma tonen och det högstämda språket som Södergran använde sig av, men också motiven känns igen: människan i förhållande till gud och helgon, att försöka förhålla sig till en värld som tycks omöjlig att förstå. Med det sagt är Jag såg ett träd i allra högsta grad ett eget verk; det södergranska – precis som det hejvilda lånandet från andra litterära verk – är hos Ström en medveten intertextuell lek snarare än en ambition att verka helt i någon annans anda. På så vis understryks lekfullheten, eller kanske sökandet efter rätt bilder, i samlingen. Ström tillåter sig själv att stanna upp i andras verk – ofta en diktrad, och veckla ut dem för att hitta fram till vad hon vill säga. Det finns en tidlöshet i det som binder samman vår nutid: pandemin, politisk villrådighet, med grekiska myter och medeltida helgon. Detta blir tydligt främst i samlingens tidigare dikter, som till exempel En pandemi går över världen:

En pandemi går över världen
av trädälskare
Inte bara Dafne flyr i lagerns klädnad
människor söker sig också till träden, flyr in under barken
för att låta sina ådror få susa av sav. (…)

Tyvärr är det något som skaver i det här greppet; det grandiosa språket, de ibland nästan pliktskyldiga referenserna till myter och gudar fungerar fint i samlingens senare dikter som har rört sig från vår verklighet idag. Men när nutidens gråa värld plockas in och ska fungera på samma plan blir resultatet lite krystat, snudd på pretentiöst. Kanske handlar det till viss del om att man som läsare är så urbota trött på allt som förknippas med pandemin att det inte spelar någon roll hur den beskrivs.

Överlag är Jag såg ett träd en klassisk, vacker diktsamling, präglad av klassiska grepp, fylld av ödesdigra stämningar och med ett språk som spunnet silke. Den som tröttnat på experimentell postmodern poesi kommer bli överlycklig av att få ta del av detta gedigna hantverk.

Similar Posts:

• När hemma är borta och litteraturen flyttar in på nätet
• Mitt i levandet
• Dikter som solregn
• Sprittande om kärlek och begär
• Iakttagelser av drömmars logik

Han kände hur han sneglade på de andra passagerarna. Den unga kvinnan med matkassar, mannen i kostym som spelade spel på sin mobil, det äldre paret som samtalade lågmält på hindi. Kom någon av dem från flygplatsen? Han blev medveten om hur alla andades runt omkring honom. Jeevan bankade med handflatan på glasrutan i dörren. Vem hade rört vid dörren före honom?

Station elva är en intrikat sammanvävd berättelse, som på omvägar cirklar kring en skådespelare, den världsberömda Arthur Leander. Han dör av en hjärtattack i första kapitlet, mitt i en uppsättning av Kung Lear, och bara timmar innan pandemin får grepp om Toronto, och hela resten av världen. På sätt och vis är Arthur en slags huvudperson – en del av berättelsen är skriven ur hans perspektiv, men mest handlar den om människorna omkring honom. Den gör nedslag i hans liv, under uppväxt, studietid, karriär. Han blir mycket framgångsrik, men inte särskilt lycklig. Han träffar ständigt nya unga kvinnor som han gifter sig med och sedan skiljer sig från. Vi får följa några av dem: Miranda som tecknar ett seriealbum om Dr. Elva, som bor på en rymdstation som flyter öde ute i rymden. Elizabeth som blir strandad med sin och Arthurs son på en liten flygplats, där mirakulöst nog ingen är smittad. De blir till en ö av överlevare när världen faller samman runtomkring dem. Vi får också följa Kirsten som var en barnskådespelare och stod på scenen när Arthur dog, och som tjugo år efter kollapsen vandrar omkring med ett kringresande teatersällskap. Hon bär på ett exemplar av den första och enda utgåvan av Station Elva, och samlar på kändisskvaller om Arthur Leander som hon hittar i gamla veckotidningar i övergivna hus. På ett otroligt skickligt sätt vävs personer och föremål samman, och det känns som om läsaren befann sig på Dr. Elvas rymdstation, och slungas fram och tillbaka mellan olika gravitationspunkter i tid och rum: Arthur Leander, den stora kollapsen, livet efteråt. Det är inte alltid uppenbart hur de olika berättelserna hör ihop, men undan för undan blir det allt tydligare.

St. John Mandel skildrar med stor skicklighet en stor bredd av karaktärer både i vardagliga och i extrema situationer. Mirandas sorg över att Arthur är på väg att lämna henne (många år innan pandemin) är lika väl skildrad som Jeevans ångest över att sitta barrikaderad i en lägenhet och se världen dö utanför fönstret, och jag som läsare blir lika engagerad i båda porträtten.

Berättelsens struktur får mig bitvis att tänka på Världskrig Z (boken, inte filmen) men Station Elva är mycket varmare, mänskligare. En berättelse om hur 99% av mänskligheten dör ut är kanske på sätt och vis en dystopi, men det finns något ömsint över Emily St. John Mandels berättelse. Den beskriver kollapsen, och de extremer som det drivit människor till. Hur tideräkningen börjar om, och man börjar räkna år efter kollapsen. Hur sekter uppstår, hur desperation föder grymhet, och vad som krävs för att överleva.

På hennes högra underarm var fyra knivar tatuerade i en rad. Han visste vad tatueringen betydde, och när han tittade efter upptäckte han en motsvarighet på mannens hud, två små mörka pilar på baksidan av vänster handled. Hon hade alltså dödat fyra personer och han två och nu hade de precis tittat in med sin lilla dotter, och enligt den nya världens absurda normer – det fanns en del av honom som fortfarande slog bakut mot den nya världens absurda normer – var allt det här fullständigt normalt. Barnet log mot Clark. Clark log tillbaka.

Men Station Elva handlar också om det stillsamma återuppbyggandet. Små sömniga samhällen, där en kringresande teatergrupp dyker upp då och då, för ibland behöver man Shakespeare även när maten tryter. Någon börjar trycka en tidning. Någon gör ett museum med saker från tiden innan kollapsen: mobiltelefoner, kreditkort, datorer. Någon alstrar lite elektricitet med en träningscykel – tillräckligt för att få en dator att lysa upp i några sekunder – och hoppas kunna hitta Internet, om det finns kvar där ute. Är det verkligen en dystopi om det känns nästan hoppfullt?

Similar Posts:

• Förväntningar och antiklimax
• Storslaget och drömskt om träd
• När kocken inser att det saknas en restaurangdiskmaskin hemma
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Välsignad vare frukten

Tills pandemin kom.

Som vi alla vet har pandemin varit en tuff tid för alla som arbetar i krog- och restaurangbranschen. Så också för Niklas Ekstedt. Han uppskattade dock att hinna umgås mer med och oftare äta middag tillsammans med familjen. Han insåg snabbt att han inte hade så god koll på vad det innebär att laga mat i ett vanligt hemmakök. Oftast behöver maten vara snabbt på bordet och det helt utan alla attiraljer som man har tillgång till i ett restaurangkök… och helt utan de gigantiska diskmaskinerna.

Förordet är mycket kort, men ovanligt intressant för att vara ett kokboksförord. Jag hade gärna sett att det varit längre och gett en mer fyllig berättelse om vad den här pandemitiden har betytt för restaurangbranschen.

Ekstedt hemma är ett resultat av pandemin och dessa insikter. Och jag tycker verkligen att han har lyckats med det där att göra recept som man genast känner att man har tid och ork att ge sig i kast med. De flesta av ingredienserna finns redan hemma och de som inte finns kan man få tag på i närmsta mataffär och man behöver inte ägna en vecka åt att traska runt i stan och köpa udda ingredienser eller försöka lista ut vad man kan ersätta det ena eller andra med därför att man helt enkelt inte hittar det någonstans.

Recepten är tydliga och har relativt få ingredienser. I de fall det finns vettiga ersättare så står det utskrivet. Att man kan byta grönkål mot spenat kanske man kan räkna ut själv, men det känns ändå alltid bra när det står utskrivet så att man tänker efter om man redan har en ersättare hemma och inte springer iväg och köper något i onödan.

Bokens 40 recept är uppdelade i åtta veckomenyer. De flesta veckor består av två vegetariska rätter, en kycklingrätt, en kötträtt och en fiskrätt. Jag ger mig i kast med vecka 1: Gnocchi med solrospesto, Stekt torsk med potatis & mosade gröna ärtor, Fläskkotlett med rostad potatis & soltorkad tomat- och olivsmör, Kycklinglår i gul curry, Fylld paprika med fetaostyoghurt & salvia. Det är vad det är, och man får vad man förväntar sig. Det är inga aha-upplevelser men det går snabbt (som utlovat!) och det finns utrymme för att själv improvisera med extra piff.

Jag tror att det här en kokbok som gör sig bäst när det står still i huvudet och man snabbt vill ha idéer för att få helt vanlig mat på bordet. Om man tar en vecka rakt av ur boken får man en bra blandning av ingredienser och har möjlighet att få helt okej mat på bordet utan att ägna för mycket tid åt varken matlagning eller disk. Att recepten är uppdelade i veckor är verkligen en finess för den snabba planeringen.

Similar Posts:

• Smarta klassiker
• Matinspiration med extra allt
• Modern husmanskost med gammalt tänk
• Varför göra det svårare än det behöver vara?
• Husmoderns återuppståndelse?

Eftersom jag var tämligen utled på covid-19 och dess verkningar kunde jag inte undgå att provoceras av den privilegierade författaren på 70 plus, som hade möjlighet att dra sig undan och leva i välmåga med läsning och promenader, men likväl hade mage att beklaga sig. Även om Mazzarella själv i sanningens namn också pekar på den skam hon känner över att på många sätt ha det väl förspänt.

När jag nu läser boken igen har det mesta återgått till det normala i samhället och jag märker att jag kan bedöma texten mer nyanserat. Frustrationen hos 70-plussarna, som blev utpekade och fick sin rörelsefrihet begränsad tycks mig mer begriplig.

Från höst till höst handlar dessutom om mycket mer än reflektioner kring pandemin. Inte minst berörs ett ämne som upptagit Mazzarellas tankar i två decennier vid det här laget. I essäböcker som Då svänger sig sommaren kring sin egen axel (2000), Resa med rabatt (2010) samt Solkattens år (2015) vänder och vrider hon på åldrande och livets gång. Hon har i romanens form även porträtterat Finlands första kvinnliga professor Alma Söderhjelm som gammal jämte författaren Zacharias Topelius på ålderns höst.

Mazzarella känner sig främmande i den av samhället tilldelade åldringsrollen. När ett brev från en frivilligorganisation dimper ned i brevlådan tar hon genast för givet att man vill att hon ska ställa upp och besöka åldringar. Först så småningom trillar poletten ned och det går upp för henne att det i stället är hon som är det tilltänkta objektet för omsorgerna.

Merete Mazzarella och hennes man (L. kallad) tillhör fyrtiotalisterna, en generation som har rykte om sig att inte gärna vilja kännas vid sin ålder. Tills pandemin slog till levde paret ungefär som före pensionen. Något som förmodligen kan fungera om ens yrkestitel är författare respektive filosof.

Mazzarella beskriver hur hon lever med en ständig känsla av tidsbrist. Inte undra på, tänker jag, då bådas almanackor är fulltecknade med föreläsningar, seminarier, författarframträdanden, resor, luncher och middagar med mera. Hon träffar läsare på bokmässan och föreläser för läkarstudenter i Göteborg. I november flyger Merete och L. till Australien för att hälsa på goda vänner. Besöket blir rumphugget, då de australiska skogarna brinner för fullt och de tvingas att hålla sig inomhus. Merete reser därefter till Reykjavik för att föreläsa på universitetet. Planerna på en släktträff i Canterbury i mars börjar också ta form.

Men mars månad ska visa sig bli avbokningarnas tid och snart gapar almanackans sidor plågsamt tomma. Paret lämnar Helsingfors och beger sig till lägenheten i det pittoreska Ekenäs. Mazzarella inser att det är viktigare än någonsin tidigare att iaktta, reflektera och dokumentera det som händer.

En tudelning uppstår i samhället mellan de som har för mycket att göra och de som har för lite. De senare anses inte ha rätt att beklaga sig. Moralismen ligger i luften. Den invanda föreställningen om att äldre människor är en homogen grupp är också hart när omöjlig att rucka på.

Varje morgon inleds med tidningsläsande, vilket inspirerar Mazzarella till att resonera kring samtida företeelser som Trump, det amerikanska valet, Brexit, krig, flyktingkrisen, tiggeriet, klimatkrisen, polisvåldet mot afroamerikaner i USA med mera. Den intensiva coronabevakningen i media skapar ett beroende. För läsaren är det intressant att bli varse skillnaden mellan det finska och det svenska sättet att hantera krisen.
Mazzarella kommer också in på begrepp som tid och nostalgi. Dessutom delar hon frikostigt med sig av barndomsminnen och berättar om möten med människor av alla sorter.

Till sist kan jag bara instämma med den skolvaktmästare som Merete Mazzarella stötte på då hon var inbjuden som talare till en fortbildningsdag för sjuhundra österbottniska lärare i Vasa. Han sa: “Min fru och jag har ett uttryck: ‘Den människan är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.’ Du är en sån människa som man skulle kunna dricka kaffe med.” Kan det sägas bättre?

Similar Posts:

• Essäer om livets mening
• Resans sköna konst
• I åldrandets stund
• ”Berätta om” eller bara ”berätta”?
• Är jag den jag tror jag är?

När jag gick på gymnasiet anordnades demonstrationer mot globaliseringen. Jag deltog bara i en av dem och blev mest besviken. Jag kunde inte förstå vad det var vi kritiserade, allt var så abstrakt och allmänt hållet. Ärligt talat tyckte jag snarare om globaliseringen, för jag förknippade den med bra musik och utlandsresor.

Dessa ord formulerar Paolo Giordano i sin bok Smittans tid. Den är en reaktion på coronapandemin som bröt ut i början av 2020 och består av korta reflektioner kring det liv som påverkats av samhällenas restriktioner.

Som citatet visar, handlar inte författarens funderingar enbart om virusets framfart. Texternas innehåll har stor variation och jag associerar flera gånger till Sveriges Radios P1-program Tankar för dagen. Funderingarnas utgångspunkt är som förväntat coronapandemin. Men perspektivet vidgar sig till vårt behov av att kunna göra förutsägelser samt hur människan har gett förutsättningar till pandemin.

Författaren är personlig på ett sympatiskt sätt. Han utgår delvis från sin egen bakgrund som matematiker men skriver oerhört begripligt och konkret. Siffror är inte aktuella i reflektionerna, däremot vi människor – och vår livsstil.

Ett virus har stor hjälp av att människor förflyttar sig snabbt mellan länder och kontinenter. Men också det sätt människor våldför sig på naturen, menar Giordano. Att skövla orörda djungler innebär kontakt med okända mikrobiska världar. Att artdöden sker allt snabbare innebär att bakterierna som lever i värddjuren letar efter nya värdar att föröka sig i. Att djur föds upp i fabriksliknande miljö innebär att smittämnen frodas.

Virus hör till de många flyktingarna i miljöförstöringens kölvatten. Tillsammans med bakterier, svampar och protozoer. Om vi kunde lägga lite av vår egocentrism åt sidan skulle vi konstatera att det egentligen inte är de nya mikroberna som jagar oss, utan snarare vi som lockar fram dem.

I bokens korta stycken lyckas Giordano uppmärksamma flera viktiga slutsatser. I mina ögon är även tankarna som rör sig bortom naturvetenskapliga sfärer läsvärda. Han sätter ord på hur rädslan kan ta en människa i sitt grepp så att hon blir fördomsfull mot någon som stämplats som syndabock i ryktesfloran. Till och med välutbildade läkare kan få panik när blodsdroppen från en smittad patient fallit på golvet. Situationer med okända faktorer gör även rationellt betingade människors reaktioner drastiska.

Vi förlitar oss på att vetenskapen ska kunna tillhandahålla bra rådgivare till beslutsfattarna. Förvirrande känns det förstås när vetenskapens representanter drar olika slutsatser trots att de utvärderar samma data och använder samma modeller. Stor osäkerhet föds bland oss vanliga medborgare främst för att vi glömmer bort att även vetenskapsexperter har åsikter, menar Giordiano. När experter dessutom adderar det element som tillhör vetenskapens grund (Osäkerheten & Omprövandet) så tolkar vi det som gräl att förvalta på sociala medier.

Giordano förklarar bättre än Andri Snær Magnason (se recension Om tiden och vattnet) hur vår hjärna låser sig när den försöker hantera den alltmer komplexa verkligheten. Han glider inte i väg i sitt tema som islänningen, utan lyckas hålla kvar läsaren med varsam hand. Kanske för att han ser på sina egna tillkortakommanden och inte ser sig själv som obestridlig företrädare för en ekovänligare värld.

En karantän kan ge många möjligheter till att reflektera och skriva ned ord. När avsändaren dessutom använder en ödmjuk attityd som inbjuder till samtal mellan olika samhällsrepresentanter känner jag hopp inför framtiden. Varm läsrekommendation från mig!

Similar Posts:

• Om vad som aldrig blev
• Demokratins plus och minus
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen
• Binas historia
• Vi apor och pengarna

Inom en kort tid gick flera närstående bort i Forsgårds liv; däribland hans far. De där telefonsamtalen som aldrig rings eller att sitta vid en dödsbädd och inte riktigt veta vad man ska säga – allt har han på personliga plan gått igenom. Under åren har han upplevt nära vänner gå bort; ofta i cancersjukdomar. Personerna har mött sitt nalkande livsslut på olika vis.

Här finns berättelser och framför allt fakta om hopp, tro, begravningsseder, behandlingar, forskning men också diskussioner om skendöd, dödsstraff, gravgårdar, kremeringar, kistbegravningar och eutanasi.

I ett långt sista kapitel, en epilog efter de tidigare nittio ofta korta kapitlen, diskuteras pandemier och framför allt coronan under 2020 i stora globala svep och med statistik och bakgrundsfakta. Forsgård gör också tankehopp in i framtiden: vad kan vi vänta av sjukdomar och smitta?

Kända historiska män(niskor)s bortgång diskuteras och återges; bland annat Bach, HC Andersen, Freud, Goethe, Wagner, Lev Tolstoj, Topelius, Ernest Hemingway, Jörn Donner… Boken bokstavligen kryllar av referenser och detaljer. Kunskapen är imponerande.

Högt och lågt läggs i linje med eget liv. Till exempel funderar han lite på vad hans far, kantorn med barytonrösten, tänkte medan han sjöng Jesu roll i Bachs Matteuspassionen i påsktid – om blodsmystiken i verket, det som Bach själv kallade ”der Süsse Tod” och ”sömnens broder”? Smålustig är historien om att fadern ofta smet i väg från orgeln på läktaren till en närliggande bar med gubbar under prästens ”moraliskt svavelosande” predikan under gudstjänsterna i Nykarleby kyrka.

På ett personligt plan fäster jag mig vid att tidigt i texten nämns en god vän (kallas B); som även var min vän. I detalj och på förhand hade B orkestrerat sin egen begravning i St Birgittakyrkan. En högtidlig tillställning en vacker dag i juni med nära och många, många vänner.

Boken är trots det allvarliga och mörka temat fylld av klokhet, kunskap och framför allt en kvick humor. Alla dör. Fram till dess kan människan bara leva. Gärna glatt. Och ständigt med vetskapen om att tiden flyr.

Språket är enkelt, varierat, välformulerat. Ibland överraskande, slängigt galghumoristiskt. Därtill välvalda citat, kortare och längre. Boken är en njutning att läsa. Det är sällan böcker, bräddfyllda av bildning, skrivs.

Ett aber: få kvinnor tas upp i boken. Ett kapitel beskriver moderns bortgång: hon som blev ”havande med den död som kallas cancer” och författaren skriver sig känna ”värmen i mitt liv sakta kallna och långsamt dö bort”. En yrkesmänniska med en ovanlig resning som jag minns med respekt och värme. Som jag ofta tänker på. Forsgårds beskrivning av hennes dagars slut är vackert.

Detta att kvinnoerfarenheter nästan saknas är bokens svaghet. Becketts ord kommer för mig: ”Kvinnan föder grensle över en grav, dagen glänser till ett ögonblick, och sen är det natt igen”. Kvinnor ger livet. Vi får statistiskt flera dagar än män. Innan vi dör.

Similar Posts:

• I åldrandets stund
• Tänk pa döden
• Resans sköna konst
• Ärligt bloggande om döendet
• Mångsidigt om människans gående