Allt började med att terrorstämplade Hamas gjorde en fasansfull attack på civila den 7 oktober för snart ett år sedan. Eller nej, ”allt” började inte där. Vem som helst med lite historiekunskaper och en gnutta sanningslidelse vet att konflikten har djupare rötter. Den som är intresserad av dessa rötter och historien om det moderna Israels tillblivelse läser lämpligen Göran Rosenbergs Det förlorade landet. Ursprungligen utkom den 1996. Men idag ger Albert Bonniers ut boken i ny, reviderad upplaga.

Den som inte känner till författaren ska veta att han är en samvetsgrann journalist och författare som inte lämnar något åt slumpen. I synnerhet inte detta ämne. Han är barn till Förintelsens offer och som yngling gjorde han ett helhjärtat försök att bli en sionistisk pionjär.

Jag minns ännu de tidiga, daggiga morgnar när sömnen sakta värkte loss ur våra kroppar och jordens dofter steg i näsborrarna och traktorflaken knirkande gungade oss ut mot fält och planteringar i den ännu mörka gryningen och det ideella självplågandets sensualitet sakta värmde kinder och händer.

Att detta är en djupt personlig bok byggd på levda erfarenheter hindrar inte att den även är en noggrann undersökning av sionismens idéhistoria. Göran lärde sig hebreiska och glömde nästan på kuppen sin svenska. Dock skulle han komma att återvända till Sverige. Där började han engagera sig för de bredare frågor som 1960-talets studentgeneration brann för. Med Sexdagarskriget skedde hos honom ett radikalt uppvaknande.

Före kriget 1967 kunde sionismen framgångsrikt rättfärdiga sitt statsbyggarprojekt genom hänvisningar till Förintelsen, det europeiska sveket, världssamfundets ansvar för judarna, Israels litenhet och svaghet, arabernas storhet och oförsonlighet och omvärldens beundran för det israeliska samhällets livskraft.

Efter sexdagarskriget var det inte längre möjligt, argumenterar Göran Rosenberg. De kolonisatoriska anspråken låg i alltför öppen dager. För dem som ville se, vill säga. Själv kunde han inte annat än se. Han lyckades inte längre blunda för de övervuxna stengrunderna, de raserade gravmonumenten och resterna av husväggar som de fördrivna palestinierna hade lämnat efter sig. Han upptäckte att han hade levt i en lögn.

De vitt spridda uppgifterna om att araberna självmant flydde och lämnade efter sig tomma hus och åkrar som ostraffat kunde tas över av nyanlända judiska immigranter var en läglig men delvis falsk beskrivning av vad som i huvudsak ägde rum.

Göran Rosenberg kunde inte blunda för alla lögner så det blev hans öde att, som han uttrycker det, stiga upp ”på den palestinsk-israeliska barrikaden” efter 1967. Han klev rätt in i ett polariserat politisk klimat där det varken fanns plats för intellektuella analyser eller rationellt sanningssökande. Bland israeler som sympatiserade med den palestinska saken tvingades man navigera mellan hemliga agenter, utsända av gud-vet-vem, som försökte provocera fram våldsaktioner. Så det var uppenbart en återvändsgränd som påminner mycket om vår egen tids polariserat galna uppskruvning. Från ytterlighet till ytterlighet har han vandrat, ständigt nyktert observerande. Ständigt förmögen att hålla två tankar i huvudet samtidigt: israelerna förtjänar ett land – palestinierna likaså.

Essän beskriver ett smärtsamt medvetandeblivande där det förlovade landet blir det förlorade. En modig och transparent uppgörelse som varmt rekommenderas den som vill se konflikten i hela dess komplexitet.

Similar Posts:

• Israel-Palestina – lika goda kålsupare?
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont

David Cornwell publicerade sina romaner under namnet John Le Carré och blev ofta tagen för en ”riktig” agent med direktlinje till den högsta ledningen i den brittiska säkerhetstjänsten. Det hjälpte inte att han förklarade att han tjänade sitt levebröd som författare av fantasier, tvärtom, de säljande titlarna förband honom ännu tajtare till hemlig spionverksamhet.

Duvornas tunnel är John Le Carrés försök att sätta ord på händelser som inverkat på hans författande. I sina reflektioner inser han att minnesbilderna är opålitliga. Det som utgör ett minne är inte nödvändigtvis detsamma som sanningen.

I självbiografins tematiskt indelade kapitel riktas ljuset på dem i hans närhet som hjälpt till med researchen inför romanerna. Som bekant utgörs romanernas persongalleri av korrumperade politiker, dubbelagenter och vapenhandlare som blandar sig med fredsmäklare, tolkar, chaufförer och allehanda världsförbättrare. Utan kontakterna med yrkesmänniskorna ”på fältet” och personer han fått intervjua hade inga romaner kunnat skrivas. Le Carré ger ett välförtjänt tack till dem alla och släpper i några textpartier fram ett vemod som rör allas vår förgänglighet.

Så här långt låter min beskrivning av Duvornas tunnel genomtråkig. Att Le Carré kunde skriva fängslande historier förlagda på den internationella scenen är inget nytt. Inte är det heller särskilt överraskande att han gjort research med hjälp av mer kunniga aktörer. Jag fastslår en sak: även det här kan han skriva om med stil och förtrollning.

Le Carrés skrivande har för honom själv varit ett sätt att behålla sans och förnuft. Men bakom skrivandet har också funnits ett genuint intresse för människors drivkrafter.

I konflikter mellan nationers intressen uppkommer våld och förtryck men inga politiska teorier kan påverka historien så som människor. Någon stiger uppåt i hierarkin och andra sugs in i deras krets. Upprepade gånger ”räddas” maktmänniskor av sina lakejer. Den som befinner sig i centrum av händelseförloppen är ofta ganska ensamma och vid några tillfällen har Le Carré lyssnat när de lättat på sitt inre tryck.

Människor som befinner sig mitt i epicentrum, enligt mina begränsade erfarenheter av sådana individer, vet ganska lite om vad som pågår omkring dem. Det faktum att det är just de själva som utgör epicentret gör saken desto svårare.

Efter kalla krigets slut saknades inte konflikthärdar att undersöka och dödligheten har inte minskat efter att Le Carré gav ut Den lilla trumslagarflickan, vars händelser utgår från våldet mellan Israel och landets palestinier.

Att det finns författare som behärskar formuleringskonsten på papper är en lycka för oss som inte är lika talangfulla skribenter. Då kan vi trösta oss med att Le Carré också känt sig som amatör. Stanley Kubrick kontaktade honom för att diskutera möjligheten att samarbeta inför en film baserad på Arthur Schnitzlers bok Traumnovelle. Le Carré kände sig smickrad och framförde sina idéer. Handlingen borde utspela sig på 1920-talet och förläggas i en medeltida stad med ringmur för att få fram den instängda, kvävande känslan, menade han. Kubrick gjorde ingenting av förslagen. Platsen blev New York. Handlingen placerades i nutid . Filmen i fråga var Eyes Wide Shut och Le Carré avstår från ytterligare kommentarer. Den som söker på filmtiteln kan själv dra slutsatsen att Kubricks fingertoppskänsla var klockren.

Den smakfulla självdistansen är kännetecknande för självbiografin som helhet. Till och med i slutet när Le Carré berättar om sina föräldrar. Mamman rymde hemifrån när han var fem år. Pappan levde som svindlare med ett hov av småkriminella medhjälpare. När skulderna och kronofogden i ett land hann i kapp honom flydde han till nästa land.

Länge försökte Le Carré förstå föräldrarna men vande sig så småningom vid tanken att det inte låtit sig göras. En sorts försoning kanske formades med åren. Pappan kunde aldrig ändra sitt levnadssätt där verkligheten skulle göras om enligt hans fantasier. Med delvis samma gener i kroppen har Le Carré gjort likadant men omvänt. Alltså gjort fantasier av verkligheten.

Similar Posts:

• Agentvärlden år 2019
• En liten pärla bland udda reseskildringar
• Lågmält om krigets vansinne
• När staten stulit marken
• Självmordsbombarens logik

Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Similar Posts:

• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Spännande om bortglömd historia
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Tysklands krig mot Tyskland

Från Palestina i Mellanöstern till Montpellier i Frankrike får vi följa Midhat Kamal, en ung medicinstuderande. Han har genom finansiellt stöd från sin far fått chansen att studera i Frankrike.

Berättelsen tar sin början på fartyget som avreser mot Marseille från Alexandria. Midhat känner sig ensam ombord men inleder på resans femte dag ett samtal med den andra araben ombord på skeppet. Han heter Farouq al-Amaza och här startar deras vänskap.

Midhat ska bo med helpension hos den franska familjen Molineu, som består av fadern Frédéric och dottern Jeannette. Det finns en underliggande skepticism hos fadern, Frédéric Molineu, till dem som anses vara annorlunda. Midhat som kommer från en annan kulturell bakgrund iakttagas och granskas av Frédéric.

Frédéric gör detta på ett nyfiket sätt, men man anar som läsare starka underliggande fördomarna och strukturella imperialistiska drag. Dessa iakttagelser kommer leda till ett dramatiskt avslut på relationerna. Midhat och Jeannette finner varandra, djupa samtal och diskussioner inleds och de delar sina livshistorier och drömmar. Jeannettes mor, Ariane, begick självmord när Jeannette var i 16-års-åldern och detta har påverkat henne genom livet. Midhat tar på sig att titta igenom läkarjournalerna efter Ariane för att försöka hitta en medicinsk förklaring till självmordet.

Boken är full av starka, karismatiska karaktärer som tar plats och bidrar med drama och för berättelsen framåt med ett filmiskt driv. Midhats vänskap till Jeannette utvecklas till en stark men utdömd kärlek. Deras olika bakgrunder och det politiska läget i världen driver dem ifrån varandra och Midhat återvänder under dramatiska former till Palestina. Hans liv tar oanade vändningar i en tid där varken unga män eller kvinnor bestämmer över sitt eget öde.

Trots mitt intresse för historia, krig och att skapa tidslinjer av dessa är vissa konflikter en blind fläck. Fokus har mestadels legat på den roll Europas länder haft i världskrigen som rasat. Mellanöstern och relationerna med Europas länder har hamnat i skymundan.

Boken belyser och upplyser och jag älskar virrvarret av personerna, miljöerna och de människoöden som flätas samman.

Jag uppskattar även inledningen med registret över viktiga personer i sann Bröderna Karamazov-anda. Det här är en underbar bok att läsa i sommar. Jag älskar de drömska, dekadenta miljöerna i Paris och jag förlorar mig själv i de öden vi får ta del av. Läs och njut!

Similar Posts:

• Vänskap, kärlek och ett försvinnande
• Mörk och drömsk stämning i Paris
• Från Petite till Madame Tussaud
• Manlig vänskap och hemlängtan
• de som delar livet

Somliga andra historiker har menat att denna massiva flyktingvåg var en oavsiktlig konsekvens av det krig som bröt ut med Israels arabiska grannstater strax efter att Israel etablerats som stat. I den här boken visar dock Pappe hur det här var en mycket avsiktlig politik som den sionistiska rörelsen lyckades genomföra mycket systematiskt.

Innan Israel bildades befolkades Palestina av en stor arabisk population, både kristna och muslimer, tillsammans med många judar och ett par andra etniska minoriteter. Under 1900-talet hade dock en sionistisk rörelse vuxit sig allt starkare både i Europa och i Palestina. Ett av rörelsens centrala mål var att skapa en judisk nationalstat. För att kunna göra det i Palestina måste man dock på något sätt hantera den arabiska majoritetspopulation som levde där då. Den sionistiska rörelsens lösning blev, som Pappes forskning kan visa, att genomföra en etnisk rensning av Palestina.

Denna etniska rensning började genomföras flera månader innan kriget mot grannstaterna bröt ut (vilket i sig visar att det inte alls var en konsekvens av kriget). Den etniska rensningen fortsatte dessutom även efter att vapenstillestånd inletts med andra stater. Paramilitära sionistiska miliser och styrkor ägnade sig åt rena terrordåd, massavrättningar av både civila och väpnade palestinier och omfattande våldtäkter av palestinska kvinnor. Syftet var, menar Pappe, helt uttalat att ”rena” landet från arabiska palestinier. För att nå målet hade den sionistiska rörelsen under lång tid förberett sig noga, och gjort upp detaljerade planer för hur och när detta skulle ske – stad för stad, by för by – bland annat i form av listor över exakt vilka individer som skulle rensas ut genom att avrättas. De som inte avrättades skulle sedan skrämmas till att själva fly genom det brutala våldet mot civilbefolkningen, och genom omfattande förstörelse av palestinska byar, bostäder, jordbruk och industrier. Exakt hur många palestinier som mördades och fördrevs är ännu oklart. Skattningen är dock att hundratusentals människor fördrevs. Staten Israel kunde därmed redan från sin födelse få territoriell kontroll över en långt större del av Palestina än vad som tidigare hade planerats inom exempelvis FN.

Det råder enligt Pappe ingen tvekan om att de sionistiska ledarna gjorde sig skyldiga till omfattande brott mot mänskligheten i och med denna systematiska, etniska rensning. Men istället för att dömas för sådana brott lyckades flera av de ledande förövarna nå höga positioner i det israeliska samhället, och då ofta hyllats som hjältar av stora delar av den israeliska befolkningen.

Omvärlden stod närmast passiv inför denna katastrof. Palestinierna själva var svagt organiserade, och hade ingen tillgång till vapen för att försvara sig själva med (till skillnad från den sionistiska rörelsen som då understöddes militärt av Sovjetunionen). Storbritannien, som formellt kontrollerade Palestinas polis och militär som ett mandat på uppdrag av det tidigare Nationernas Förbund, abdikerade från sitt ansvar och lämnade på kort varsel regionen helt åt sitt öde. Förenta Nationerna hade vid tiden för den etniska rensningen ett antal observatörer och diplomater på plats, men var för tandlöst och oorganiserat för att kunna stoppa vad som hände. Den enda arabiska grannstat som hade någon militär styrka att tala om, Jordanien, hade sin egen agenda i form av att själv ta kontroll över Västbanken, och brydde sig föga om att försöka stoppa den etniska rensningen.

Pappes bok bygger på gedigen historisk forskning i flera olika källor. En central källa är exempelvis David Ben Gurions dagböcker – Ben Gurion var en av den sionistiska rörelsens ledare, och blivande premiärminister i staten Israel – och en annan viktig källa är bevarad korrespondens mellan några av den sionistiska rörelsens ledare. De här källmaterialen visar att den sionistiska rörelsens ledarskap var väl bekanta med den etniska rensningen, och att den utfördes avsiktligt. Dessa typer källmaterial kombineras sedan med uppgifter från en rad andra källor – dokument och vittnesmål bland annat från Hagana (föregångare till den israeliska militären) och Israels försvarsmakt, Röda Korset, FN-observatörer och andra, som alla visar på brutaliteten och systematiken i rensningen.

Genom att ställa de här källmaterialen mot varandra kan Pappe också visa prov på att en del enstaka övergrepp inte hade ledningens stöd, och varför det förhöll sig så i dessa fall. Ett illustrativt exempel var när den lokala befälhavaren för de israeliska styrkorna rensade Nasaret på all arabisk befolkning, utan order eller stöd uppifrån. Ben Gurion och andra av rörelsens ledare var nämligen rädda att troende kristna runt om i världen skulle reagera negativt på Israels politik om arabiska kristna blev fördrivna från just denna, för kristendomen mycket symboliska, stad. Den etniska rensningen av just Nasaret stoppades således, samtidigt som den intensifierades i andra delar av Palestina.

Huvudsakligen är författaren tydlig med vilka källor han bygger sina påståenden och resonemang på, även om det finns en del stycken i boken där jag kanske hade önskat mig lite tydligare källhänvisningar. Jag kan dock tänka att boken möjligen hade tjänat på att några av bokens avslutande kapitel, där författaren går in på det historiska efterspelet till den etniska rensningen, hade utelämnats från den här boken – dels för att inte förta denna boks fokus, dels för att detta efterspel i sig förtjänar mer utförlig behandling än vad Pappe här ger det.

Det här är i sin helhet dock ett viktigt forskningsbidrag, som visar på en av de absolut viktigaste rötterna till dagens konflikt i Israel/Palestina. Läsningen är tung, mycket tung. Men den är ack så viktig för att förstå en konflikt som har fått fortgå alldeles för länge.

Similar Posts:

• Israel från en annan sida
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När staten stulit marken
• Det förlovade landet – exploaterat
• Du är väl inte fanatisk, lille vän?

Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till Schmuels fortsatta studier. Det är vinter i Israel när 1959 går över i år 1960.

Slumpen gör att han läser en lapp om att sällskap sökes mot ersättning av kost och logi. Huset ägs och bebos av en kvinna som förlorat sin make i 1947 års krig. I huset bor också hennes svärfar, alltså fadern till den stupade soldaten. Schmuels uppgift är att om kvällarna lyssna på den äldre mannen, som är svårt rörelsehindrad men älskar att debattera och få mothugg.

Läsaren får följa de tre romanfigurerna under tre, kanske fyra vintermånader. Den unge försmådde studenten, den diskussionslystne äldre mannen och den grönögda kvinnan illustrerar i sina ord och handlingar faser som de flesta människor upplever några gånger i sitt liv:

Att fyllas av misströstande tankar men återupptäcka sin egen slutledningsförmåga.

Att se den äldre generationens brister men hitta den egna medkänslan och gå vidare.

Att frysa under en filt och återfinna värmen.

Amos Oz tycks vilja tipsa oss om att livet ger utrymme för pånyttfödelse gång på gång. Och att den nytestamentliga betydelsen har en viss bäring på livet också idag? Men inte i bokstavlig mening. Tvåtusen år gamla myter borde ha bleknat bort för länge sedan.

En av de farliga mekanismer som minnet ägnar sig åt är att återgå till gamla konflikter. Hängivenhet och brinnande tro i kombination med obefintlig förmåga att släppa oförrätter skapar en krutdurk i Jerusalems närmaste omgivningar. I boken berättas om hur röster för Israels och Palestinas samexistenslösning förkastades, begravdes och glömdes bort under den första halvan av 1900-talet. Förvisso är en förklaring att Europa sysslade med två världskrig. Därtill har vi tidigare kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike som inte direkt skapade de bästa förutsättningarna för goda relationer i de Nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Vid andra världskrigets slut var situationen akut när hundratusentals judar sökte ny trygghet. De diplomatiska förhandlingarna och maktspelet innehöll många komponenter innan FN år 1947 antog resolutionen om delning av Palestina. Det brittiska Palestinamandatet upphörde samma dag som staten Israel utropades 1948. Många gånger återkommer de två männen i sina samtal till den hårda sionismens politiska linje. Tyvärr gavs ingen plats i processen åt idéer som ville hålla liv i normala och mellanmänskliga relationer med araber. I en av diskussionerna mellan Schmuel och den äldre mannen i huset låter det så här: ”Det värsta är att de förslavade i hemlighet drömmer om att förslava sina förslavare. De förföljda trängtar efter att bli förföljare. Slavarna drömmer om att bli herrar.”

Dialogerna är på samma gång faktarika och fördjupar varje gång sitt tema. Ändå är romanen som Oz skrivit inte enbart en idéroman om politik, judendom och kristendom. Den yttre handlingen förs framåt av sinnesupplevelser. Kapitlen innehåller promenader i mörka gränder, mat och dryck, kroppsliga lustar och smärtor. Vackert är att läsa om hur Schmuel klär av den gamle mannens svettiga pyjamasjacka när han insjuknat i feber och hur han noterar den äldres muskler i rygg och axlar. Kvinnan i huset lockar fram än mer sensuella känslor och i den enkla tolkningen blir det kanhända objektifiering av det kvinnliga könet på gammaldags vis. Hursomhaver lever hon efter eget huvud och varken Schmuel, författaren eller läsaren kan ändra på detta.

Att följa de två männen och kvinnan är att se hur livets vardagligheter skapar kraft att se på framtiden med nya ögon. De har fått sin andel av svarta minnen men någonstans framviskas ord i deras inre att livet också erbjuder ljusare färger.

Jo, förresten. Att Jesus en gång blev förrådd av Judas – Schmuel får presentera en fullt logisk förklaring på varför det skedde. Amos Oz har mejslat fram en fin teori kring personen som varit upphov till årtusenden av raseri och förföljelser.

När jag betraktar Bibeln ser jag en samling texter – etiska regler, vandringslegender, visdomsord, poesi – som nedtecknats för mer än tvåtusen år sedan. I berättelsers natur ligger att de förändras, varieras, förvanskas, översätts … tills antalet versioner och tolkningar blir oräkneliga. Det meningslösa med att odla fiendskap utifrån dessa skrifter är alltför uppenbar.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Full pott för Amos Oz
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Israels krigarhövding

Jo, vi var väl lite fega och undfallande under kriget, och klarade oss i gengäld lindrigt undan, men så fort kriget tog slut var vi ju där med de vita bussarna. Snabbspola fram till 1990-talet, då Sverige tog på sig en ledande roll i uppgörelsen med Förintelsen. När högerextrema krafter i Östeuropa får ny luft under vingarna har vi analysen klar: det beror på att DE inte gjort upp ordentligt med nazismen efter kriget.

Elisabeth Åsbrinks 1947 ger en annan bild. Eller snarare, en mosaik av bilder. De flesta präglas av kriget, som är över och samtidigt inte över. Europas judar, de spillror som överlevt, lever fortfarande i läger. Inget västerländskt land vill ta emot dem, och själva kan de inte längre tro på ett europeiskt liv i frihet och trygghet. Det enda som längre lockar är det heliga landet, Palestina.

Samtidigt pågår rättegångarna mot ledande nazister, men blir de så mycket mer än ett slag i luften? Så många går också fria och kan fortsätta sin verksamhet, inte minst i Sydamerika och inte minst med hjälp av den svenske fascistledaren Per Engdahl. Vid Nürnbergrättegångarna myntas ”brott mot mänskligheten” och ”brott mot freden”, men ännu inte folkmordsbrottet, trots att termen myntas just detta år.

En annan svensk, Emil Sandström, blir ordförande i en FN-kommitté med uppdrag att lösa Palestina-konflikten. På Medelhavet tvingas båtlaster med judiska flyktingar att vända om, muslimska ledare formulerar alltmer kompromisslösa linjer och ockupationsmakten Storbritannien är mest less på alltsammans.

Parallellt får Lord Mountbatten, ”Dickie”, i uppdrag att avveckla det brittiska styret i Indien på två år. Han har dock annat att göra, så han satsar på att det ska gå ännu snabbare. Senare, efter blodiga strider och efter att 13 miljoner människor drivits på flykt, kan han bara konstatera: ”I fucked it up”.

Också sådant som inte har med kriget att göra (eller har det det?) inträffar förstås detta år. Christian Dior lanserar sin ”New Look”. Simone de Beauvoir reser till USA och blir förälskad. På en skotsk ö skriver George Orwell det som kommer att bli hans sista bok, 1984, och i USA sprider sig vittnesmålen om ”flygande tefat”. Billie Holiday spelar hembiträde i filmen New Orleans, vars regissör sedan svartlistas i McCarthy-erans jakt på Hollywood-kommunister, och Thelonious Monk utnämns till ”The George Washinton of bebop”.

Det är som ett pussel hon lägger, Elisabeth Åsbrink, ett som saknar slutgiltiga svar. Finns det ett samband mellan alla dessa händelser, människor? Mellan all död, allt våld, all bestialisk uppfinningsrikedom? Mellan kärlek och kamp och framtidsdrömmar?

Å ena sidan är det ett personligt pussel, där den egna familjen är bitar att försöka få fatt i, passa in i mönstren. Å den andra rymmer det kanske en så universell sanning som man kan få till, mitt i detta myller. Så mycket händer samtidigt, stort och smått, gott, ondsint och trivialt. Människans kapacitet verkar nästan oändlig.

Similar Posts:

• Och allt som finns kvar ryms i en låda från Ikea
• ”Kriget drabbade mig som en sjukdom”
• Freden intressantare än kriget
• Gustavianska intriger
• Vår jord, våra intressen

Tja, tillsammans med en mängd andra uppror, revolutionärer och terrorister finns de med i Björn Kumms bok Motstånd – de maktlösas kamp. Där går han igenom närmare trettio olika motståndsrörelser, geografiskt område för geografiskt område och något sånär kronologiskt ordnade – det är naturligtvis inte helt lätt gjort – från tysk kolonialism i 1900-talets början och fram till Occupy-rörelsen, Bradley Manning, Edward Snowden och Julian Assange.

Det kan se ut som ett ambitiöst försök att greppa hela det senaste dryga århundradets historia. Samtidigt saknas många centrala sociala rörelser av oerhörd vikt, som den amerikanska medborgarrättsrörelsen, kvinnorörelsen och gayrörelsen. Är inte det motstånd? Om Wikileaks är det?

Att sammanföra så många motståndsrörelser borde just kunna leda till en intressant diskussion kring vad motstånd egentligen är? Är det, med 68-rörelsens från Mao lånade slagord, ”rätt att göra uppror”? Under vilka omständigheter? För vem?

Kumm säger i intervjuer att han vill knyta an till en diskussion från Terrorismens historia – att det inte är självklart vem som kallas terrorist eller motståndsman, förtryckare eller befriare. Segraren skriver historien och allt det där. Ändå är den diskussionen märkligt frånvarande i Motstånd. Den räknar upp en jäkla massa händelser, och visar i undantagsfall på fina kopplingar dem emellan, men den uppmärksammar och utesluter utan att förklara varför. Urvalet är ”mitt eget” skriver han i förordet. Jaha. Det blir man ju inte precis klokare av.

Det låter kanske akademiskt att efterlysa skarpare definitioner – jag har själv ofta ganska kort om tålamod för sådant, oakademiskt nog – men här är resultatet att hela intrycket blir luddigt och godtyckligt. Mängder av intressanta händelser, rörelser och personer svischar förbi, men jag blir osäker på vad författaren tänker sig att jag som läsare ska ha alltsammans till. Vad finns att lära sig?

Kapitlen är korta och konkreta, men inte sällan en ganska konstig blandning av svepande och alltför detaljerat. Fokus liksom fladdrar, som i avsnittet om Palestina där nästan hälften av de knappa tolv sidor som ägnas den komplicerade historien ägnas mordet på Folke Bernadotte och huruvida prinsessan Estelles namn (eftersom Folke Bernadottes hustru hette Estelle) kan tolkas som en markering mot Israel från kungahusets sida.

Det är kanske ändå inte motstånd från ”de svagare folken och nationerna”, ”historia från de koloniserades perspektiv”? Det är åtminstone vad jag kan vaska fram av Kumms definitioner, att motstånd, som i undertiteln ”De maktlösas kamp” bygger på ett underläge. Men är det alltid självklart vem som är i över- och underläge? Vem bestämmer det? Anders Behring Breiviks terrordåd utgick väl till exempel från en upplevelse av att vara undertryckt, utsatt, av ett akut behov av motstånd? Rasister och antifeminister hävdar nästan regelmässigt att det i själva verket är de som är förtryckta. Något högerextremt motstånd finns över huvud taget inte med boken, så jag kan tyvärr inte svara på om Kumm menar att det finns ett objektivt kriterium på maktlöshet som dessa figurer bommar på. Kanske är det förklaringen till att de lyser med sin frånvaro.

Då få gånger han kommer med mer svepande teorier är det svårt att bedöma vad de grundar sig på. Vid kolonialt motstånd finns ofta en mer anpassningsvillig äldre generation och en mer upprorisk yngre, skriver han till exempel i förordet. Om det är en etablerad teori och vilka belägg den i så fall stöder sig på framgår inte. I slutordet skriver han istället: ”Både i Mannings och Snowdens fall är det tydligt att gamla tiders lojalitet inte längre är automatisk. I dagens värld binder man sig inte frivilligt för en livstid i nationens tjänst.” Det verkar som ett historiskt sett ganska märkligt påstående för mig. Nationalism är ju en rätt sentida uppfinning.

Nej, jag vet faktiskt inte vad jag ska tro om den här boken. Jag hade velat gilla den, för den tar upp en mängd intressanta saker, men jag känner mig inte ett dugg klokare när jag slått igen den. Snarare tvärtom.

Similar Posts:

• Vilket nya motstånd?
• Kärleksfull skildring av kampen mot Hitler
• Rösträtt, nej tack!
• Dags att deklarera!
• Befrielsen är nära?

Den lilla författardelegationen följs hela tiden av ett holländskt TV-team. Filmas när de guidas runt i ghettot eller på en helig plats. Kanske att någon blir inzoomad när hen bekymrat beskådar något tragiskt. Regisserad spontanitet.

Kamerateamets närvaro har fått mig att dra öronen åt mig. Vad som först framstod som en absurditet (”Hur jag, Jan Siebelink, Rosita Steenbeek och Antoine Bodar en jul hamnade i Betlehem”), ter sig nu som något avsiktligt. Något som har slagits fast på förhand i en eller annan plan, som har förutbestämts av propagandagudarna till förmån för en viss insikt, en process som kommer att förevigas av NCRV och visas som sedelärande exempel för folket. (”Hur fjällen föll från dessa författares ögon”) Hur kunde jag inlåta mig med det här?

Med en blick präglad av ironi, humor och viss cynism betraktar Thomése de miljöer gruppen blir forslade runt till, och det är just den blicken som gör den här lilla boken så intressant. I sina betraktelser fångar han det absurda, det låsta och det tröstlösa. De besöker likväl en judisk bosättning i Hebron som en flickskola i Gaza. Hela den tragiska konflikten summeras i korta meningar och jag som läsare känner mig tom när en palestinsk skolflicka frågar om de inte kan ta henne med till Paris.

Den här boken fängslade mig från sida ett. Jag hade ingen aning om vad som väntade mig när jag började läsa, och eftersom den är ganska kort var den snabbt läst. Lämnande mig förundrad och liksom lite häpen. Thoméses språk tilltalar mig något enormt. Namn på ställen och religiösa och militära företeelser som jag oftast hör uttalas av nyhetsuppläsare, förvandlas med Thoméses röst till något helt annat. Ger mig en svårbeskrivbar känsla av obekvämhet och undertryckt skratt.

Förutom språket, översättning av Joakim Sundström (bra jobbat där), så får läsaren också med sig en och annan kunskap. En lär sig något litet om en del av de platser som besöks. Dynamiken i den lilla gruppen och dess möten med olika människor blir också intressant att följa. För övrigt så har den humanitära organisationen som ordnat resan nu upphört att existera. Jag undrar om syftet med resan blev tillfyllest uppfyllt. Skötte författarna sig väl och enligt planen? Var de nyttiga pjäser i propagandaspelet? Vem vann i så fall något på det? Ja, förutom jag själv då, som fick läsa den här boken.

Similar Posts:

• Kultur och politik, en kärlekshistoria och ett nödvändigt ont
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• När aprikosträden blommar
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne

Som jag skrev i inledningen har kultur och politik ett nära förhållande till varandra. Just nu är den svenska organisationen Ship to Gaza aktuell igen. Organisationen försöker bryta Israels blockad mot Gaza och höjer samtidigt medvetandet om situationen för de som bor i Gaza. Tillsammans med andra organisationer har de med flera skepp nyligen seglat iväg mot Gaza med varor för att visa att de inte har glömt folket där, när många makthavare i världen verkar ha gjort det. De seglar med förnödenheter som det råder brist på i Gaza men aktionen är framför allt politisk. De seglade i juni men konvojen har problem och får bland annat inte lämna Greklands hamnar där de har stannat för att fylla på med bränsle och varor de har beställt har stoppats och dragits tillbaka. Än är det en lång väg innan de kommer fram. Förra året greps flera av aktivisterna och nio personer dog när fartygen bordades av israeliska soldater. Kultursidorna i våra stora dagstidningar skriver om Ship to Gaza, kulturtidskrifter och samhällstidskrifter skriver om Ship to Gaza. Flera av passagerarna på skeppen är framstående svenska kulturpersoner som Johannes Anyuru, Henning Mankell, Maria-Pia Boëthius, Dror Feiler och Stefan Jonsson bland andra. Många politiker finns det också bland passagerarna. Alla är de människor som bryr sig. Att det skrivs och pratas så pass mycket om Ship to Gaza hoppas jag innebär att fler får upp ögonen för de som hamnar i kläm när två folk slåss om samma landområde i en konflikt som har pågått alldeles för länge. Jag hoppas också att det betyder att fler förstår att kultur och politik hör ihop. Det är viktigt att de som tar plats i kulturen och bland medierna vågar höja sina röster.

Här på dagensbok.com finns det fler exempel på politik i litteratur. Gå gärna in och läs på våra temasidor så hittar du många av dem. I måndags skrev till exempel även Ella en tema-special om böcker om våldtäckter. Väl värd att läsa.

Similar Posts:

• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Historiska händelser i en pågående konflikt
• Lågmält om krigets vansinne
• När aprikosträden blommar
• En vardagsskildring från Gaza