Karaktären i boken har dock tagit isoleringen ett steg längre, eller ganska många steg faktiskt, än de flesta av oss har behövt göra. Där en människa som jag själv känner att jag haft alltför mycket tid ensam med min egen hjärna, kan karaktären inte se någon poäng med ytterligare umgänge än just med sin egen hjärna.

Det är inte en sorgens ensamhet jag beskriver. Det är en utanförkänsla, att uppleva att samhället inte finns till för mig. Jag har ingenting att uträtta där. Mitt val att ge upp det vanliga livet är mitt val. Att aldrig syssla med det som de andra gör därute. Vända ryggen till och därmedelst vara fri.

Boken utspelar sig helt i karaktärens hjärna. Vi får följa med i alla tankegångar under en dag, från morgon till kväll. Under måltider, tvagning och de olika aktiviteter som karaktären tar sig för. För även om livet levs innanför bostadens väggar, så är det väldigt mycket som händer. Förvånansvärt mycket.

Även om jag redan vet när jag vaknar att ingenting särskilt kommer att hända idag stiger jag upp med förväntan. Återkommande tankar om framtiden får mig att leva vidare. Drömmar att analysera. Matematik och högkvalitativ litteratur att förkovra mig i.

Förutom att lösa matematiska problem och spela schack med sig själv så läser karaktären dagstidning, ser på TV ibland, lyssnar på radio och tittar ut genom fönstret, på livet utanför. Det är ingen total isolering detta. Endast social. Det är som att i isoleringen kan karaktären tillåtas tänka hela tankar, från början till slut. Utan att bli distraherad av oombedda intryck eller avbruten av att andra människor kräver uppmärksamhet. Just denna möjlighet att följa en tanke hela vägen, tänka den färdig, oavsett om den är produktiv eller intressant för någon annan, gör att jag upplever karaktären som fri. Befriad.

Jag har en hög intelligenskvot. Den emotionella kvoten behöver jag inte använda mig av. Jag har ingen så kallad funktionsnedsättning och är inte sinnessvag. Besitter ingen seriemördarmentalitet. Jag sköter mig själv

Karaktärens yttre attribut lämnas i stort sett obeskrivna. Jag observerade inte att det var så när jag läste boken, för jag hade ju skapat en klar och tydlig bild av hur karaktären såg ut och rörde sig. Det var först i efterhand jag blev medveten om det. Jag tycker det är helt briljant att läsaren får möjlighet att delta så pass mycket i att skapa sin egen version av karaktären. Det är förmodligen därför jag känner så stark sympati.

Jag kan inte låta bli att dra paralleller till P.C. Jersilds bok En levande själ, om en levande hjärna i en burk i ett laboratorium. Även om detta är ett slags tvärtom-scenario så finns det en central likhet i att det som händer händer i tanken. Ett koncept som rätt utfört blir mycket intressant.

Separat är ytterst fascinerande läsning. Lite som interaktiv konst, fast i bokform. Jag är glad att få ha bekantat mig med den här separata människan med sina besynnerliga tankar och rutiner. Som verkar ha fullt upp med att bara existera. För sin egen skull. Här är det viktiga saker på gång. Var god stör ej.

Ibland känner jag dock att jag förtjänar bättre. Ett liv med större framgång än den jag har. Delvis har det att göra med min oupptäckta intelligens

Similar Posts:

• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Endera dagen ska du ta dig samman
• Livet pågår någon annanstans
• Instängd eller utestängd?
• Var har du hjärtat, doktor Jersild?

Av någon anledning lyckades han bättre i en roman som är lite besläktad med denna – En levande själ (1980). Där för en amputerad mänsklig hjärna talan, fritt flytande i ett akvarium fyllt med steriliserat vatten. Det som dock finns kvar i Jersilds nyutkomna bok är hans stillsamma lite ironiska humor.

I Tivoli får man föreställa sig ett Gröna Lund med sina åkattraktioner i framtiden har gått i konkurs, där man på dess plats istället låter delar av Djurgården förvandlas till ett jättelikt äldreboende. Ett komplex där förmögna seniorer kan bo. De kan förströs och även få professionell vård.

Anläggningen döps till Bliss Gardens, eller som man säger på stan, De Saligas Ängder. Det är kapitalstarka kineser som gjort det hela möjligt. De förväntar sig god avkastning från sina kunder.

En av de första inflyttande seniorer som Jersild skildrar är Asta. Och jag skrattar lite igenkännande åt den situation hon ställs inför. Nybyggen brukar ta tid. Således har Asta och hennes man Henrik planerat för flytten långt innan den blir verklighet. När det väl är dags har hennes make hunnit avlida, och de ekonomiska förutsättningarna för Asta förändrats radikalt. Det som skulle bli en tvårummare med sjöutsikt blir en fönsterlös etta. På besiktningen är Asta förvånad eftersom ett fönster ändå är markerat på ritningen hon iakttar. Likaså beskrevs ett fönster på kontraktet hon skrivit på. Men för att få ner byggkostnaden och spara energi har byggherrarna satsat på ett så kallat flexfönster. Förstod hon inte det? En fönsterlik platt tv-skärm där hon kan välja på en rad ”utsikter”. Kanske vyn från det egna sommarhuset rent av?

Jag kommer att tänka på något mina yngre bröder alltid har skojat med mig om. Att jag som ung hade en dröm om att bo i Stockholm, en dröm jag ännu inte förverkligat. Men mina bröder ska minsann göra praktisk verklighet av den på min ålders höst, har de lovat. Det genom att dra ner en rullgardin med en stor bild av Stockholms stadshus på framför mitt fönster. För så dags i livet och så senil som jag säkert är då, kommer jag med den hänförande vyn bli jag helt övertygad om att jag äntligen bor i Sveriges huvudstad. Och kan dö lycklig.

Nåväl. Senare i PC Jersilds skildring av en framtida åldringsvård erbjuds samma Asta bota sin ensamhet med en människoliknande robot. Och det går riktigt att se hur den gamle socialläkaren PC Jersilds tankar har rört sig här. Kan robotar verkligen ersätta människor? Vad gör en människa till en människa? Den slags människoliknande robot som Asta blir erbjuden ska tydligen vara omöjlig att skilja från vanliga människor. Den rör sig som dem. Den har till och med en hud som är människoliknande. Vad är problemet? Det engagerar mig inte riktigt. Inte ens att roboten till och med visar sig göra Asta mer ensam än hon var innan, eftersom hennes anhöriga drar sig för att hälsa på henne, nu när hon har en konstgjord väninna.

Det finns dock en komisk episod om en man vi kan kalla ”Wilhelm” som i mitt tyckte lyfter denna bok lite grann. Wilhelm är pensionerad lektor, välklädd, verserad och artig. Klinikmästare i sudoku. Han hasar inte omkring  i brunrutiga tofflor som många andra. Som nybliven änkeman har han skaffat sig en uppblåsbar Barbara.

En avdelningschef på Bliss Gardens får nys om detta, men anser att så länge Wilhelm sköter det själv är det inga problem. Värre blir det när Wilhelm får tilltagande synbesvär från gula fläcken och behöver hjälp. Kan avdelningschefen verkligen kräva att personalen ska tvätta dockan? När han lite diskret ber om det, kontaktar de sitt fackförbund Kommunal.

Men Wilhelm står på sig. Han menar om tanterna fick ha sina hundar, varför kunde han då få ha sin Barbara? Ännu större konsekvenser för olika insatser får det när Wilhelm har avlidit och det visar sig att han vill begravas med sin docka. Går det verkligen för sig?

Similar Posts:

• Nå, det var en parantes.
• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Forntida fanatism
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Instängd eller helt fri?

Ni tror mig inte? OK. Här hittar P C Jersild på, i tur och ordning, iPaden…

Nästa steg kallar vi lästavlan (…) en flat bildskärm med ett system av tryckta kretsar på baksidan. Ytligt sett erinrar den om ett digitalur. På lästavlan kan alltså siffror, bokstäver, bilder, kurvor eller diagram i svartvitt eller fullfärg projiceras. En A5-tavla rymmer, för att nu hålla oss till texter, runt 1.300 romaner av samma längd som Krig och fred. Den som i stället vill se filmen Krig och fred har bara att föra ingångstangenten från läge ”text” till läge ”film”.

…Oculus Rift-hjälmen…

Och nu åter till media-mössan. Jag tillåter mig att sätta på den, så här, i stället för den mitra jag skulle burit om jag vore biskop. (…) I denna ljusbåge, denna kunskapens stråle, utspelar sig sedan text och bilder direkt inne i mitt medvetande!

…och sociala nätverk.

Vänner, jag ser för mig ett rum med dämpad belysning. Väggarna behängda med persiska mattor, ljuv, dämpad musik av Vivaldi spelar 24 timmar om dygnet… Mitt i detta rum står en grå kub i slagfast plast. Den är inte sttörre än en ordinär televisionsapparat men saknar fönster. I denna regelbundna kub, vänner och medsörjande, i detta altare, om uttrycket tillåts, ryms hela mänsklighetens samlade medvetande.

Och i förbifarten passar han på och dödförklarar TV:n också, 30 år innan Netflix. Och är det så konstigt att han gör det? Man behöver inte veta hur tekniken fungerar för att se vart den är på väg – bara hur människor kommer att vilja använda den. Så, 1980 förutspådde P C Jersild bokens död; inte för att vi tröttnar på historier, utan för att vi hittar bättre, latare, mer uppslukande sätt att ta till oss dem. Vem behöver läsa en bok när man kan se filmen? Vem behöver se filmen när vi kan spela spelet? Vem behöver spela spelet när vi kan leva det? Och designas tekniken dessutom på rätt sätt så avleder den inte folk från att vara produktiva små kuggar i hjulet heller. Den överallt tillgängliga kulturen som sömnmedel, som den perfekta… Fan vet om han inte just uppfann The Matrix också.

Liksom boken börjar vi människor bli en smula gammalmodiga.

Att han gör detta i en festskrift för Bonnierförlagen är förstås inte konstigare än att MUF:are älskar att skråla ”Staten och kapitalet” på fyllan. Det är tacksamt att ha en, åtminstone vid tillfället, ofarlig bild av motståndet att lyfta fram. Jag vet inte om de som skrattade självbelåtet åt det här 1980 är fullt så säkra på sin sak idag, men det är ju trots allt bara en 8-sidors novell.

Men ändå. Även de mest extrema framtidsvisioner visar sig oftast vara mycket mer naturliga när de väl inträffar; precis som William Gibson föreställde sig virtuell verklighet som något ur en dålig 80-talsfilm, bara för att vakna upp i början av 2000-talet och inse att verkligheten blivit virtuell… också. Vad hände med boken då? Detsamma som hänt varje gång den dödförklarats, ända sedan Sokrates förfasade sig över den alltmer utspridda läskunnigheten. Den anpassar sig, hittar sin plats i den nya världen, och nu sitter vi här i våra slagfasta plastboxar och dissekerar handlingen i (den självutgivna) Fifty Shades Of Grey – eller vilken som helst av de, bokstavligen, miljoner böcker jag har tillgängliga. Jag vet inte vad det betyder. Men 2015 är P C Jersild i läsecirklar som samordnas via nätet, medan serietecknare bokstavligt talat klär skott. Det är också en verklighet.

PS: Med bara 48 sidor missar den här boken precis UNESCOs definition av en bok. Vad den egentligen är vet jag inte. Jag hävdar hursomhelst att jag läst den.

Similar Posts:

• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Skiftande verkligheter
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Att ha eller inte ha ett människovärde
• Låttexter som blir noveller

De ondas kloster är uppdelad i två delar, en forntida del och en framtida del. I den första delen befinner vi oss i Stockholm omkring 1200 och i den senare delen i en framtida arkeologisk utgrävning på Skeppsholmen.

Boken inleds med att tre tysta män kommer vandrande till det forntida Stockholm. Det är ett Stockholm som ännu inte riktigt formerat sig till en stad utan mer är en handelsplats och en genomfartsled för dem som vill komma längre in i Mälardalen. Männen blir till en början betraktade med skepsis. Men så inträffar något som får det att verka som att de blir räddade till livet av en gudomlig makt, vilket får folk att se dem som gudomliga män. De fortsätter sitt liv i tystnad och får vara i fred på den ö där de bosatt sig. Människor kommer över vattnet med presenter för att få förbön, och munkarna, som egentligen vill vara i fred, vet inte riktigt hur de ska bete sig. Deras religiösa övertygelse är att man inte kan komma till Gud genom att sträva efter Gud, men hur lyckas man med det?

I första delen får vi också fem korta berättelser om pojkar med olika bakgrund som på olika sätt råkar illa ut och som blir omhändertagna av munkarna. Dessa berättelser ger skönlitterärt historiska inblickar i hur det kan ha varit att leva i Sverige runt 1200-talet. Under denna tid streds det både om religiös och profan makt. Olika släkter slogs om makten i Sverige och asatron var inte helt utbytt mot katolicismen.

I bokens andra del får vi följa en liten arkeologisk konsultfirma när de efter en kyrkobrand får i uppdrag att gräva ut en del av Skeppsholmen, den plats där munkarna en gång hade sitt kloster. Lager för lager kommer vi från nutidsperspektiv fram till vad som egentligen hände där i munkarnas kloster.

Det är en spännande roman som ger skönlitterära inblickar i en tid som vi inte vet så mycket om. Boken passar både historie- och samtidsintresserade.

Similar Posts:

• Vecka 12: retroskräck och världspoesi
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna
• Historisk roman som vill mycket
• Kvinnan i blått
• Vikingasaga där efterordet inspirerar mest

Det går att göra test på hur många ord per minut som en läser. Ett genomsnitt ligger kring 200 ord per minut, hjärnan kan processa mycket mer information än så. Men kanske gäller inte det det riktigt all skönlitteratur. Viss litteratur kanske kräver en pausering, att en läser om, känner, upplever, jag kort sagt: att den tuggas ordentligt. Viss litteratur kanske är som en smoothie som går att svepa eftersom den inte behöver tuggas. Eller finns det andra orsaker? Forskning, gissningar eller egensnickrade teorier välkomnas i kommentarsfältet.

Här är veckans meny (ps. Ja, jag var hungrig när jag skrev ovanstående):

På måndag skriver Björn två recensioner om retroskräck; Susan Hills Kvinnan i svart, en enkel spökhistoria från förr som fungerar; och Kim W Anderssons Love Hurts 2, en samling lekfulla serienoveller om kärlek och död som fungerar sisådär.

På tisdag skriver Rebecka om Ayana Mathis debutbok Hatties liv som valdes ut till Oprah Winfreys bokklubb och därmed blev en ordentlig snackis. En intressant bok om en kämpande kvinna men som är något rörig, det blir lite om mycket och håller kanske inte samma nivå hela vägen.

På onsdag skriver Anna Liv om den tredje Alex King-thrillern Vanmakt av Thomas Erikson. Det är en rusig historia som utspelar sig i diplomatvärlden. Kidnappning, maktspel och skumma skurkar.

På torsdag skriver Ella om Åsa Fosters hyllade debut, Man måste inte alltid tala om det – en stilsäker novellsamling som mestadels utspelar sig i Sydafrika. Tjugo år har gått sedan apartheidsystemet avskaffades, men samhället präglas fortfarande av enorma klyftor, misstro och våld.

På lördag skriver Cecilia om P. C. Jersilds De ondas kloster. Spännande historisk fiktion från forntida Stockholm. Högt betyg!

Similar Posts:

• Vecka 51: Omtalade efterlängtingar och personliga vendettor
• Poesibokmässa, läsningar och världspoesidagar
• Brinnande stillsam samtid
• Det slutar inte med apartheid
• Vecka 37: Glöm inte rösta!

Jersild tar oss bryskt in i en framtid där vetenskapliga experiment på medvetande hjärnor inte orsakar några höjda ögonbryn. Hur människan kom fram till beslutet att detta var rätt väg att vandra överlåter han till läsaren att fundera över. Företaget Biochine Medical Corp. äger Ypsilon, och har juridiskt bindande dokument som tillåter dem att experimentera med Ypsilon som de behagar. Eftersom Ypsilon blir behandlad med elchocker för att radera minnen och annat skräp som tar plats från kognitiv verksamhet, får läsaren bara ett slags aning om hur detta går till.

Ypsilon bor i ett akvarium i Biochines forskningslaboratorium, har kvar ett av sina ögon samt båda öronen. Det tillsätts näringslösning direkt i akvariets vatten, och de biologiska livsuppehållande funktionerna är ersatta av tekniska lösningar. Hela upplägget känns helt rimligt. Jersilds erfarenheter från studier på Karolinska Institutet skapar en känsla av vardaglighet och realism i beskrivningarna.

Från första sidan blir läsaren ett med Ypsilon. Vi flyttar in i akvariet tillsammans med henom, och vi ser och upplever allt tillsammans. Vi möter andra försöksobjekt och vi möter personalen på Biochine. Det är en obekväm upplevelse att veta att ens existens och integritet är helt bortom egen kontroll, i händerna på forskare som har dig till ett syfte du inte känner till. För det är klart att det finns ett syfte med att ha dig där i burken, även om vår IQ på över 600 inte kan räkna ut vad det är.

Författarens kritik mot ett omänskligt och kallt klimat inom vården, tillsammans med medicinska frågor av etisk karaktär bildar ett slags ram runt berättelsen. Bristen på empati hos karaktärer i boken, och den cyniska hanteringen av en fullt medveten mänsklig hjärna får det emellanåt att tjockna i halsen på mig. Som när professorn förevisar Ypsilon för helt likgiltiga medicinstudenter, eller när styrelsen gör ett besök i laboratoriet, förmodligen inför ett beslut om höjda anslag till arbetet med Ypsilon:

Äntligen är det någon som bryr sig om mig. En liten rundnätt kvinna med glasögonen i en snodd bakom nacken:
- Att han kan leva utan sällskap, säger hon och ler; inte mot mig, utan mot professorn.
- Ett renodlat intellekt är inte särskilt mycket för socialt umgänge.
De andra ur styrelsen -utom vetenskapsmännen- tittar också. Någon grinar illa. En annan fnissar. Ingen människa vill väl konfronteras med sitt innersta på detta direkta och brutala vis.

Ypsilon förhåller sig med jämnmod till sin situation, och kan inte annat än acceptera skeendet. Det förekommer inget självömkande, och ångest och depression verkar ha medicinerats bort. Men när Ypsilon börjar känna något som liknar förälskelse för den enda i personalen som behandlar henom med respekt, får jag lust att skrika:
Skärp dig! Sluta upp med de patetiska drömmarna. Du är en hjärna i en burk, du måste väl förstå att det här aldrig kan sluta väl.
Sedan skäms jag över min reaktion. Vem är jag att fälla dom över någon annans hopp och drömmar. Så när drömmar om flykt från laboratoriet börjar ta form, håller jag tillbaka min impuls att återigen banna Ypsilon för dennes naivitet.

Även om det i En levande själ finns några centrala frågor att enas kring, såsom definitionen av en människa, och vari människovärdet består, så finns det många andra dimensioner i den här berättelsen. Varje enskild läsare avkrävs en egen tolkning av budskapet som bärs fram.

Den färdiglästa boken lämnar en fadd eftersmak. Med vetskap om hur långt forskningen har kommit inom alla de områden som berörs i boken, känns det inte som science-fiction att ha en levande hjärna i en burk. Snarare kommer vi kanske snart att behöva förhålla oss till huruvida vi vill eller inte vill att den här berättelsen blir verklighet.

Similar Posts:

• Var har du hjärtat, doktor Jersild?
• Instängd eller helt fri?
• Ett hejdundrande äventyr
• Varken fantastiskt eller fantastiskt
• Nå, det var en parantes.

Fast allt det där har ju inte hänt än. Det där är den gamle (nåja, så gammal blev han ju aldrig) Dostojevskij, efter Sibirien, efter fejkavrättningen, efter att han, tja, växte upp. När fan blir gammal och allt det där. Innan dess var han ung, och när han var ung (27, noga räknat) skrev han alltså bland annat långnovellen/kortromanen Vita nätter. Och för att vara helt ärlig: nog är det skönt att han gick vidare från det här.

För inte så att Vita nätter är dålig. Inledningen där berättaren likt en rysk anfader till Doktor Glas eller Barnens Ö-Reine vandrar genom det somriga S:t Petersburg som håller på att tömmas när alla utom han åker till landet sjuder av berättarlust, och här finns dessutom mycket av det som Dostojevskij skulle återvända till i senare (och bättre) böcker. Vår namnlöse antihjälte kunde vara en yngre och mer oförstörd bror till den cyniske berättaren i Anteckningar från ett källarhål, och visst finns det små ekon av Raskolnikov och Sonja i Vita nätters unga par. Men samtidigt är det, trots att den där mustiga, detaljerade prosan redan finns på plats, en rätt uttjatad och förutsägbar historia han har att ge oss. Ung, världsfrånvänd man möter ännu yngre, världsovan kvinna på en bro i S:t Petersburg en kväll. De börjar prata, redan inom några minuter säger de sig älska varann, men hon är lovad till en annan och han är ridderlig och herregud, var inte den här sortens överdrivet romantiska känslopjunk uttjatat redan 1848?

Kanske är det just det som är poängen. Behållningen ligger kanske mest i den ironiska spinnen Dostojevskij sätter på historien (jag hoppas i alla fall innerligt att det ska föreställa en ironisk spinn) i att göra våra unga tu så naiva att de egentligen aldrig fattar att de bara ser det de vill se i varandra, tolkar ordet "kärlek" som de själva vill tolka det och missar helt den andre tills de tvingas vakna upp; med huvudena fulla av drömmar och Ivanhoe-ideal kommer man ingen vart i den (då) moderna tiden. På så vis är det kanske ett sista ungdomsverk; likt sin huvudperson är Dostojevskij klar att lägga undan drömmarna och tackla livet rakt på. Den slutar till och med på en ganska hoppfull, positiv ton. Bara det gör den väl värd att läsa; sånt händer ju inte ofta hos Fjodor, men med tanke på vad han sen gjorde med sin karriär är det inte oförtjänt.

Similar Posts:

• Tankeväckande tegelsten
• Skimmer i nattsvart tragedi
• Konsten att se människor
• Revolution rock
• 4 x ryska klassiker

Därför är det synd att så många av berättelserna är så kassa. I Maria Küchens kärlekshistoria med en kvinnlig rymdfartygskapten i huvudrollen visioneras det lite pliktskyldigt om mänslighetens framtid, och läsintresset sträcker sig inte längre än till den gravitationslösa erotiken. PC Jersild börjar på ett traditionellt berättat och behagligt enkelt sätt med en man i väntrummet på en odefinierad mottagning, men upplösningen där mottagningens inriktning avslöjas är ett gravt antiklimax. Att kalla den här texten fantastisk är att töja begreppet. I Gabriella Håkanssons ”Spegelmänniskan” arbetar en sömnlös doktorand på sin avhandling, och upptäcker en parallell dimension allteftersom utmattningen stiger. Novellen försöker och försöker vara kuslig och mystisk, men håller inte alls. Gull Åkerblom berättar om två datanördar som får besöka sin idolfilosof – han vars texter inte finns i bokform, utan göms som hemliga meddelanden i dataspel. Intrigen som följer är förvirrad och svår att ge sig hän åt, men tydligen är filosofen i slängkappan en ond skurk och hans förföriska syster är lömsk.

Ändå finns några belöningar för läsningen, till exempel Aase Bergs historia om en mans återhämtande efter en bilolycka i ett fullt blomstrande juni. Här skapas fantastiken genom språket, i otydligheten mellan vad som är bildspråk och vad som faktiskt är menat att ske. Och en förvånansvärt sansad Joakim Pirinen gör ett kanonjobb i ”Boliden Wonhyo”, berättelsen om legenden om, forskningsarbetet kring och innehållet i en meteorit funnen i västra Australien. Med de termer och det redogörande tonfall som används blir trovärdigheten mycket hög och det är lätt att leva sig in.

Men på det stora hela finns alltså olyckligt få applåder att dela ut. Ingen av de skapade världarna som förekommer är en sån där som man börjar önska att man levde i. Ingen verkar ha orkat gräva särskilt djupt i sin fantasi. Var är de nya könen, uppochnervändandet av naturlagarna, den oerhörda tekniken och samhällsstrukturerna man aldrig kunnat föreställa sig? Nån annastans. Bokens förord utropar att det fantastiska talar svenska, men nog gör Harry Potters översättare en större insats i den frågan. Den här boken är knappt fantastisk, ännu mindre i folklig bemärkelse än i litterär. Synd på ett gott initiativ.

Similar Posts:

• Mörk framtid igen
• Tristess och tupp
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort
• Ack! brister ej världsäggets Högblåa skal?
• Smakprov av ett samhällsengagerat decennium

Poängen med den här något personliga inledningen är att jag vill slå fast att jag av någon anledning gillar Ola Larsmo – men att den anledningen egentligen inte är hans romaner.

En glänta i skogen handlar om ett oerhört intressant och i dag sällan diskuterat ämne – Sverige och svenskarnas agerande gentemot det ockuperade Norge och norrmännen under krigsåren 1939-1945. Uppsalaforskaren Johan reser till de norska gränstrakterna i västra Värmland för att söka både svenskarnas och sitt eget förflutna, som han ska skriva om i sin magisteruppsats. Han letar upp en barndomskamrat som blivit kvar, vars farfar på något sätt deltagit i det man fortfarandeinte pratar om i bygden – det nazistiska medlöperiet å ena sidan och den lösa rörelse som gjorde sitt bästa för att hjälpa norska judar på flykt undan döden å den andra. Snart inser han att spänningarna fortfarande finns kvar trots att 60 år passerat, och att hans sökande inte uppskattas av många. Samtidigt är det uppenbart att de nynazistiska strömningarna växer sig starkare, och konflikten blottas till sist i öppen dager iÂ…… ja, en glänta i skogen.

Larsmos roman berättar som sagt en viktig historia, den säger en hel del om oss själva och den blottlägger sår som inte läkt i svensk historia. Men ändå kan jag inte förlika mig fullt ut med historien han berättar. Jag har funderat på orsaken till att den här känslan infinner sig när jag läser hans romaner, utan att riktigt kunna sätta fingret på den. Men kanske är den bästa förklaring jag kan finna den här, och även den är en smula personlig:

Jag kom i kontakt med Ola Larsmos skönlitterära författarskap genom att jag fick veta att hans roman Engelska parken från 1988 utspelade sig i studentmiljö i Uppsala. Jag hade letat med ljus och lykta efter en sådan roman, jag har aldrig förstått varför studentliv är ett sådant tabu i samtida svensk litteratur. Nåväl, jag kastade mig över boken, mer eller mindre sträckläste den, och blev grymt besviken. Inte för att boken på något sätt var dålig, men för att igenkänningsfaktorn var nära nog noll. Trots att handlingen till stora delar utspelade sig i en studentkorridor var hans stil så undflyende och oprecis i sina miljöbeskrivningar att den lika gärna kunde utspela sig i … ja, i Falun eller på någon annat gudsförgäten studieort i Sverige. Jag hade hoppats få en skymt av min egen verklighet, men den doldes av ett luddighetsfilter som gjorde att jag tyckte det hela blev ointressant.

En glänta i skogen lider lite av samma sjuka. Visserligen skriver Larsmo i ett efterord att platsen i romanen är uppdiktad och det är väl inget fel i det, men om nu orten är påhittad, kan man inte åtminstone göra fiktionen konkret? Varför inte göra platsen lite mindre diffus, människorna lite mindre undflyende och handlingen något mer klar? Varför måste allt gömmas så djupt ner i mossan att man knappt fattar hur det hela hänger ihop utan att vara helskärpt läsningen igenom? Jag kanske är fånig och korkad, men jag förstår inte varför det anses vara ett kvalitativt litteraturgrepp när man medvetet gör läsningen svårare för läsaren genom att utelämna väsentlig information.

Men som sagt, det är bara min personliga inställning. Jag gillar som sagt Ola Larsmo. Och eftersom jag verkar vara rätt ensam om min syn på En glänta i skogen vid en snabb sökning bland andra recensioner på nätet, blir betyget rätt okej ändå.

Similar Posts:

• Realism och rysare
• När romanen bryter sin form
• En svensk le Carré
• När vi var Dom
• Fröken Traceys känsla för irländsk folkmusik