Så träffar Claudias faster en ung man på en resa till Europa och de gifter sig. Claudia får en vacker docka från dem och den blir hennes närmaste bundsförvant. Dagarna förändras också: de handlar nu om att lyssna av mammans röst när hon pratar i telefon med någon som bara är tyst när Claudia råkar svara, om att åka till köpcentret med mamman och sitta på uteserveringen på andra sidan gatan från klädaffären där fasterns nya man jobbar. Han kommer alltid ut och hälsar, mamman vill alltid gå in och titta i hans butik. Claudia står och tittar på slipsarna när de pratar eller försvinner längre in i butiken, de vackra, vackra slipsarna – som ett draperi i en djungel.

Pilar Quintana skriver utifrån barnet i förhållande till en komplicerad vuxenvärld – den åttaåriga Claudia hör allt, ser allt, men hon förstår ännu inte allt, i alla fall inte på ett medvetet plan. Men hon känner stämningarna, har sina känselspröt långt utsträckta – i mammans väninnas lägenhet lägger hon märke till hur högt upp balkongen ligger från marken, i semesterhuset där stormarna river om kvällarna och där en kvinna försvann för många år sedan vågar Claudia inte somna förrän pappan kommer hem. Hon gör allt i barnets makt för att hennes mamma inte ska sälla sig till de andra kvinnorna som hoppar utför stup eller lägger huvudet i en ugn.

Ibland är barn i böcker alldeles för lite barn – de är brådmogna och redan halvt inne i vuxenvärlden. Men Claudia är helt och fullt ett barn, hon studsar omkring i rummen, hennes uppmärksamhet fastnar på vackra saker, hon är liten och förstår inte allt men klok som om hon vore uråldrig. Hennes blick på världen är avskärmande och avslöjande på samma gång och gör Avgrunderna till en komplex berättelse om vuxenvärldens förehavanden vars mönster känns igen av den vuxna läsaren, men som ter sig outgrundliga och märkliga för barnet. Varför blir mamman sjuk när hon inte längre får träffa fasterns man? Hur kan världen innehålla en massa kvinnor som inte vill leva?

Similar Posts:

• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Gripande läsning om alkoholism
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Om dur i moll
• Joseph Fritzl-tema ifrån en femårig pojkes perspektiv

Alltså, jag vet inte vad ni tycker om följande citat, men jag fick ta fram understrykningspennan som jag brukar ha när jag rättar uppsatser för att ens stå ut att läsa. Häng med här nu:

Lätt, oerhört lätt, smeker hon honom över kinden. Rör vid hans bringa.

Bringa? Vem säger ens bringa om det inte är hos slaktaren och man behöver en oxbringa att koka till rotmoset?

…mitt i sin andra parningsakt.

Alltså, för tydlighetens skull: det handlar här om ambassadören William och nobelpristagaren Constanze. Det är inte så att vi ser på någon sorts djurdokumentär om sällsynta pandor som försöker överleva som art.

… utbyte av kroppsvätskor.

Kan sex beskrivas på ett mer oromantiskt sätt? I så fall vill jag inte veta. Det här är top-notch i min värld.

Han kan knappt bärga sig tills de får smälta samman igen.

Utan kommentar. Jag har verkligen inget mer att säga om Denize Karabudas försök att beskriva hettan mellan William och Constanze.

Tillråga på allt är William gift med kalla, karriärkåta Louise som inte vill följa med till London utan hellre satsar på att få en vd-post hemma i Stockholm. Constanze är i sin tur gift med en elak, rullstolsbunden ex-Don Juan. Att båda söker tröst i andra famnar är lätt att förstå, men det hade framgått med all önskvärd tydlighet även om Louise och Howard hade fått åtminstone varsitt sympatiskt drag att ståta med.

Det finns en passage som faktiskt är lite charmig: det är när William och Constanze en helg lånar ett hus långt borta från all ära och redlighet långt ute på den engelska landsbygden. När de kommer fram, upptäcker de att det är en extremt flådig lyxvilla de fått låna av en av Constanzes vänner. All lyxen stressar dem, så de flyttar istället in i trädgårdsmästarbostaden, en liten ospektakulär 1700-talsstuga med halmtak.

Resten av storyn är en helt vanlig, sjaskig otrohetshistoria med samvetskval och lögner från den ena sidan, misstankar och sårat ego från den andra. Själv lyckas jag inte uppbringa några sympatier vare sig för den ena eller den andra sidan. Jag vill bara att boken ska ta slut.

Och slutet, romanens slut, är så outhärdligt att jag rekommenderar er att sluta läsa senast på sidan 327. Var och en av er kan tänka ut ett alternativt slut för det sista återstående kapitlet istället och jag är säker på att det både blir mer sannolikt och roligare att läsa än den avslutningen som Denize Karabuda beslutade sig för att ge oss.

Similar Posts:

• Den ena måste dö
• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Feelgood som skaver
• Roman om rädsla
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”

Är det här en deckare? Kommer de älskandes hemlighet (”experimentet”) att leda till uppgörelser med våld och död i förlängning? Bekännelserna i början verkar vara ohyggliga. Ett skruvstäd som binder två samman för livet. Eller? Kanske inte alls så.

Boken är indelad i tre berättelser i en obestämd tillbakablick. Den första är Pietros, en gymnasielärare i Rom som berättar om sitt liv. Som ung lärare inledde han ett passionerat förhållande med sin före detta studerande: den livfulla, starka, begåvade Teresa. Det sinnliga förhållandet tar slut utan större dramatik men innan förbinder de sig, på hennes bevåg, att dela sin skamligaste hemlighet. Teresa försvinner till Amerika där hon gör akademisk karriär. Pietro skriver kritiskt om skolan och förespråkar en ”vänlighetens och empatins pedagogik”. Han gör sig ett namn tack vare kontakter och hårt arbete. Samtidigt bildar han familj med Nadia, en gymnasielärare i matematik som avstår en forskarkarriär, olik Teresa som hon är.

Den andra berättelsen utspelar sig långt fram i tiden och här följer vi Pietro genom dottern Emmas tankeflöde. Hon kämpar för att hennes far – den uppburne pedagogen – ska tilldelas en värderad medalj av den italienske presidenten.

Därefter träder Teresa fram – som berättare i tredje delen – kontaktad av Emma. Teresa ska nu, som ett internationellt ”monument över akademisk karriär”, ge sitt stöd för utmärkelsen till sin gymnasielärare i tiderna. Och älskare.

Som läsare vet man mer om dem än vad de vet om sig själva – men vad är det man inte vet? Vad är den farliga och skamliga hemligheten? Den som den perfekte Pietro Vella ägnat ett helt liv åt att bemästra i pedagogikens tjänst. Vilken roll spelar Nadia? Också hon med hemligheter. Vad är det med Teresa, en gammal, ensam kvinna som egentligen avskyr både far och dotter?

Boken liknar mycket Starnones två tidigare romaner översatta till svenska, Band och Väsen. Intrigen skildras ur olika perspektiv och tid. Tematiskt går här igen klassresan, sinnligheten, barndomslandet, bildningsresan och ordens makt. Något som jag uppfattar som starkt italienskt: barndomens fattigkvarter, svagheten för det sköna, den klara introspektionen och språkets makt. Mycket sammanfaller med innehållet i till exempel Elena Ferrantes Neapelkvartett. Länge spekulerades det att Starnone tillsammans med sin fru ligger bakom pseudonymen Ferrante. Men här finns också något av sensualismen, lurendrejeriet i till exempel Boccaccios Decamerone från 1300-talet. Och en bauta pendang förstås till Augustinus Bekännelser från 300-talet om synd och skuld, rastlöshet och osäkerhet.

En liten rik roman. Vad är det farliga? Och risken med att bekänna? Vill någon ens ha vår bekännelse? Vilka rädslor driver oss? Kanske allt bara bleknar bort med tiden, som trollen i solen? Kanske allt (bara) är ord?

Similar Posts:

• Charmig italiensk bok, inte mer
• Äktenskapliga band
• Verklighetstrogen skildring om utsatta unga
• Existentialism i fascismens hjulspår
• Segt om ett äktenskap i stå

Och ja, den här texten kommer att innehålla spoilrar. Om du har läst de första två böckerna och ser fram emot den tredje delen i Kungsbackakvartetten så ska du sluta läsa nu.

Stackars, stackars Hedvig som har blivit lämnad av sin man, den otrogne fulingen Daniel som hon varit tillsammans med sedan hon var 16 år. Det är visserligen ett tag sedan, minst ett år, men Hedvig har inte kommit över att hon inte längre bor med Daniel och dottern Märta i sekelskiftesvillan i Onsala.

Redan här börjar jag skruva irriterat på mig. Hur kan två ridlärare ha råd med en sekelskiftesvilla i Onsala? Så vitt jag vet är det inte direkt något yrke med goda förtjänstmöjligheter. Och om vi ska fortsätta med ekonomin, så är det ju märkligt att Daniel kan köpa sig en annan villa med sin nya kärlek Malin och dessutom köpa ridskolan där han jobbar tillsammans med Hedvig. Hedvig däremot, hon har bara råd med ett fallfärdigt radhus och en skruttbil.

Nåja, Hedvig slipper åtminstone att ha sitt ex som chef och kan sluta att jobba på ridskolan eftersom hon får jobb hos sin gamla vän Madeleine på Fors gård istället. Där jobbar även Filippa, som hon också var vän med förr i världen. Den enda som saknas för att fyrklövern från skoltiden ska vara komplett är Rebecka, men hon jobbar med reklam i Göteborg och har dessutom något otalt med Madeleine.

Fors gård är något av en Bullerby, där alla är snälla och ställer upp för varandra. Motpolen är Daniel på ridskolan och han försöker med all makt förstöra för gänget på Fors gård. Han lägger sin välgörenhetsritt på samma dag och meddelar tidningarna att Fors gårds välgörenhetsritt är inställd, till exempel. Det är verkligen inte snällt!

När Hedvig ska följa med Rebecka på ett kläd-event i Göteborg, har hon först shoppat loss på exklusiva klänningar hos Gabriella Diaz, som Hedvig känner från Märtas skola. Hedvig har inte råd att laga sin bil, men hon kan utan vidare köpa ett antal designerklänningar på sin ridlärarlön, men nåja, ska man på kläd-event med reklamfolk kan man inte komma i ridbyxor, det är ju klart.

Det känns deprimerande att läsa följande i en roman från 2021:

Är det så här hon ser ut nu för tiden? Hon har alltid varit övertygad om att hon haft en kroppsform som en vas. Men nu, när hon prövande betraktar sig själv är det faktiskt som Gabriella säger. Det är helt klart en päronform som stirrar tillbaka på henne. Höfterna har blivit bredare, överkroppen längre och axlarna mer sluttande. Brösten liknar mer ett par ledsna taxöron än ett par käcka mopsar som hon hoppats på. Men det påverkar förstås inte päronformen, mer självkänslan. Hedvig suckar.

Vi förstår ju att det inte kommer att bli lätt att få fason på den här förfärliga uppenbarelsen. Men Hedvig är ju som väl är hos Gabriella och hon trollar fram både självkänslan och livsglädjen med ett par fantastiska klänningar! Tänk, så lätt det kan vara i feelgood-världen ändå.

På kläd-eventet träffar hon som hastigast Niklas, en man med snälla bruna ögon, och då vet vi redan vartåt det barkar. Hedvig blir chockerad över att Rebecka verkar ha en affär med sin gifte chef och här låter hon som om hon snarare hör hemma i samma sekel som Jane Austens hjältinnor än i samma århundrade som vi andra.

Man skulle kunna sammanfatta hela romanen som en räddningsaktion: Hedvig räddar Rebecka från att göra bort sig på kläd-eventet, Rebecka räddar Fors gård från för få deltagare på välgörenhetsritten. Niklas flyttar in i radhuset bredvid Hedvig och räddar henne från att för evigt vara ensam. Vem som räddar Madeleines häst Messi, som Hedvig red ner i ett dike så att han blev halt, får vi dessvärre aldrig veta. Men vi kan nog i det här fallet utgå från att hälsan tiger still, han repade sig säkert. Annars skulle Hedvig aldrig ha förlåtit sig själv och det vill vi ju verkligen inte vara med om, så här precis innan jul.

Oj, jag glömde visst hundvalpen! Den som Hedvig motvilligt tog hand om för en kort tid men förstås ville behålla, fast den redan var tingad av en hundvan familj som uppfödaren Bitte Hurtig dessutom kände. Men där rycker oväntat Hedvigs pappa in och räddar hunden. Eller om det är realationen till sin dotter han räddar, det är oklart. Han känner Bitte Hurtig och ser till att hundvalpen kommer dit den hör hemma, nämligen till Hedvig och Märta. På så sätt gör han äntligen ”rätt”! Han har nämligen mest gjort ”fel” under hela Hedvigs uppväxt, men särskilt efter hennes skilsmässa. Den tanklöse fadern har nämligen spelat paddel flera gånger i veckan med den otrogne ex-svärsonen. Det är väl ändå den absolut värsta förbrytelse ni har hört att en far kan göra sig skyldig till?

Avslutningsvis så undrar jag verkligen hur ”en fascinerad suck” låter. Det är nämligen det som Hedvig släpper ut när hon får komma in i ett rum bakom butiken, där Gabriella har alla sina tyger, symaskiner, ritbord och lådor med sytråd.

Däremot undrar nog ingen – men för tydlighetens skull säger jag det ändå: Nej, det här fick mig verkligen inte på kroken när det gäller julromaner.

Similar Posts:

• Realistisk ridskoleskildring
• Konsekvenserna av de vuxnas frånvaro i stallet
• I had a really bad dream
• Förtjusande romantiskt med stråk av osämja och hemligheter
• Lätt och luftig som maräng

Och sen dök den lilla symbolen för meddelande upp på telefonen.

Och hon tänkte, tänk om det är hon, tänk om det är hon

och det var hon.

Eller vänta. Det kommer en sida innan dessa. Den är tecknad som tre broderade tygstycken:

Elise hade alltid trott

att det var väl

bara att skärpa sig.

Men det är inte så lätt att skärpa sig. För Elise, mitt i livet och med allting ordnat för sig, har blivit förälskad. Dagmar besvarar hennes känslor, men båda är gifta på varsitt håll, och ingen av dem vill riktigt ge upp den trygga tillvaron heller. Eller sluta träffa varandra.

Kanske hade Elise man haft lättare att sätta ner foten om hon kommit hem och sagt att hon var förälskad i en annan man? Nu blir det inte så. Elise lever ett tag i villfarelsen att det går att ha båda delar – tills hon tvingas inse att också maken gått vidare. Men har hon det? Och vad vill Dagmar, egentligen?

Människorna är små och känslorna stora i Anneli Furmarks serieroman Gå med mig till hörnet. Hennes skira vattenfärger fångar något melankoliskt, känslan av att ständigt vara på väg att förlora något viktigt. Samtidigt finns här en kraft, en värme. Elise gråter och slåss med flyttkartonger, dricker vin och skrattar med väninnor. Hennes ansikte löses bokstavligt talat upp i smärta. Hon gör slut och hon kommer tillbaka.

De har skojat om det där, hon och Dagmar. Kulturtanternas Brokeback Mountain. Fast är det så skojigt, egentligen? Om en är beredd att offra mer än den andra? Om det ens är så, eller bara blir så? Hur tar man ansvar för att allting bara liksom blir som det blir?

Är det värt det?

Similar Posts:

• Sorgen har flera färger
• Inte så närgånget om närhet
• Lögner, lager och livet liksom
• Hålet i hjärtat
• En önskan om verklighet

Sylvia har tillsammans med sin man lämnat Amerika och flyttat till England. Sylvias man heter Ted Hughes och han är också känd pjäsförfattare och poet.

Livet på den gamla prästgården i New Tawton i Devon är enkelt och bitvis slitsamt, då huset är stort och gammalt och trädgården gigantisk.

Sylvia och Ted har ett barn vid ankomsten till England, men snart väntas det andra och hon slits mellan det tvångsmässiga behovet att skriva och att följa konventionerna gällande vad som förväntas av henne som kvinna. Hon upplever att graviditeten och barnet tar över hennes kropp och hennes liv. Den starka känslan av att vara en dålig mor är konstant närvarande. 

Kvar i Amerika är Sylvias egen mor. Deras relation skaver och spänner genom hela boken. Sylvia känner sig aldrig tillräcklig och moderns missnöje med hennes livsval hänger som en skugga över Sylvia. Modern visar tydligt att hon inte tycker att det var rätt av Sylvia att lämna Amerika för England, men Sylvia fortsätter ändå att kämpa för ett ouppnåeligt godkännande.

Sylvias önskan om att relationen med modern ska vara något det aldrig kommer kunna bli är stark och olyckan över den ovillkorliga kärlek hon saknar från sin mor är en av delarna som bryter ner henne. 

Kanske har modern delvis har haft rätt gällande flytten. Relationen mellan Sylvia och Ted har varit mycket passionerad, men det finns också ett stort ägandebehov och en friktion. För Sylvia blir det tydlig när Teds kärlek växlar från åtrå till tystnad.

Ted ser hennes genialitet och hyllar henne, men hennes nyckfullhet mot Ted tydlig – från att ena stunden inte vilja tala med honom till att nästa vilja vara ett med hans kropp. Teds påverkan på hennes liv är också det som drar ner henne. För Ted är Sylvia inte den enda kvinnan och det känner hon tydligt. Älskarinnor dyker upp, ibland först som vänner som hälsar på. Sylvia är dock väl medveten om kemin som utsöndras och det gör henne galen av svartsjuka att bevittna skeendet mellan Ted och kvinnorna.

De enda som når hela vägen till hennes innersta är barnen. Med den kärleken följer också smärta för att välja skrivandet framför dem. Sylvias stora behov av ensamhet matchar nämligen dåligt med familjelivet, tidsandan och bristen på jämlikhet i relationen. Hon lider av dåligt samvete men behöver ändå näringen från den kraft hon finner i ensamheten. 

Elin Cullhed har lyckats få samtliga karaktärer levande i den fiktiva berättelsen. Det är alltigenom en brilliant hantering av både de sämre och de bättre sidorna hos alla personer. Sylvia är inget vänligt och vänt litet väsen, utan snarare en person som skapar drama genom att vara plump och bitvis också elak. Hon har svårt att sätta sig in i andra personers känslor och har ett stort fokus på sig själv och sina upplevelser och sina krav på omgivningen. Det är ändå mycket befriande hur hon ser igenom vissa beteenden hos andra och agerar utifrån reptilhjärnan.

Cullhed beskriver så väl den frustration som Sylvia upplever när hon säger att hon inte orkar mer. När Ted säger att hon inte behöver orka. Men det är precis det hon måste, men inte kan. Här börjar vägen mot slutet utkristallisera sig. Det är ingen som hör vad Sylvia egentligen säger. 

Genom hela boken kände jag som läsare Sylvias närvaro. Hon tog sig in i tankarna och där har hon stannat. Eufori är en fantastisk och berörande läsupplevelse där Sylvias själsliga smärta får en röst.

Jag betvivlar att jag kommer läsa en lika bra bok under året.

Similar Posts:

• Återbesök i Glaskupan
• Sylvias egna noteringar
• Kyla och hetta
• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut

Det handlar om otrohet, om att älska en gift man, att vara den andra kvinnan och att inse att det inte räcker. Att det tidvis underbara i slutänden tär och trasar sönder, faktiskt så mycket att döden ter sig som det enda rimliga alternativet. Döden för kärleken eller döden för den som älskar. Det är minnen och drömmar, försök att förstå sig själv och att skriva sig ur det som är – och att skriva sig in i en tradition där Goethes Werther är centralgestalten.

Gränsprosa är undertiteln eller beskrivningen. Prosa på gränsen till lyrik, prosa om ett gränstillstånd. Det är korta avsnitt, ibland några sidor, ibland bara några rader. Ibland försedda med en rubrik, ibland inte. Det är inte konsekvent men känns ändå mycket medvetet.

Texten är fylld av frågor och språket är enkelt samtidigt som det är annorlunda och frammanar nya sätt att se på saker, som skärande precisa formuleringar som belyser ojämlikheten i relationen:

Han hade sagt: jag älskar dig.
Han hade sagt: jag kan inte lova någonting, och kan inte ge just något alls.
Han tyckte att det var ärligt. Den sortens naiva hänsynslöshet. Det finns många blinda punkter i ärligheten.
Jag kan inte lova någonting. Och kan inte ge just något alls.
Vad är det, om man inte kan lova någonting, och inte kan ge just något alls.
Det är ingenting. Det är vad det är.
Han säger: jag älskar dig. Efter det säger han: inte.

Berättarjaget är en kvinna som påminner om författaren utan att jag egentligen vet något om henne. Kanske tolkar jag det så för att det känns så nära, så självupplevt, kanske också för att skrivprocessen är så central i handlingen. Vissa avsnitt handlar inte heller om ”jag” utan om ”hon” i en egen inre perspektivväxling. Samtidigt känns det inte viktigt vad som eventuellt inte är fiktion, eftersom det handlar så mycket mer om hur det som sker, eller har skett, skildras.

Ibland tänker jag plötsligt på den andre, den som
inte är du, och känner längtan.
Vad jag längtar efter är svårt att veta.
Jag kanske längtar efter honom.
Jag kanske längtar bort från dig.
Jag kanske längtar efter att vara någon annan
någon annanstans.
Just nu önskar jag att jag vore i hans famn;
jag längtar efter att vara någon som är i hans famn.
Det känns plötsligt så kravlöst, lugnande.
Som att inte behöva vara på väg bort
hela tiden,
som att få vara någon som får vara kvar.
Som att verkligen få vara.

Det är sorgligt och vackert, anspråkslöst och anspråksfullt. Det är brutalt men också med spår av svart humor. Det är kärleken och döden och att ta sig igenom det.

Similar Posts:

• Äktenskapets tabu
• Teori och praktik
• Fastlåst i ilska och gamla sår
• Inte så närgånget om närhet
• Kärleken som hot och möjlighet

Det här är nog inte ett allt för ovanligt scenario. Här får vi lära känna Neve Connolly som efter ett tjugoårigt äktenskap som gått på rutin piffar upp tillvaron med sin älskare Saul. Där hemma skaver problemen med tonårsdottern.

En morgon när Neve ska ha en dejt med sexiga Saul hittar hon honom brutalt mördad i hans övernattningslya. Neve får panik och börjar skura brottsplatsen för att undanröja att hon varit där. Hon är inte alls bekväm med att avslöja sin hemliga relation.

När hon kommer hem upptäcker hon att hon glömt sitt armband på brottsplatsen. Hon tog av det när hon skulle städa upp. Armbandet är unikt och finns bara i ett exemplar så Neve måste bara dit igen för att hitta sitt armband. Men hennes extranyckel till lägenheten är huxflux borta.

Det här är en nervig roman där huvudpersonen Neve får bära mycket inom sig, efter sitt beslut att hålla tyst om den utomäktenskapliga relationen. Dock dyker kriminalinspektör Hitching upp titt som tätt. Det är han som leder mordutredningen och han verkar ha bestämt sig för att inte ge sig fören han rett ut det han är på spåren.

Det här är en spännande berättelse som jag läser med andan i halsen. Neve vet tillslut inte vem eller vilka som är inblandade. Det kan rentav vara någon i hennes familj som är den skyldiga?

Språket är blommigt och ledtrådarna många. Berättelsen är tät och mycket händer, kanske lite för mycket. För ibland tappar jag bort mig i alla detaljer. Det gör tyvärr att upplösningen blir lite rörig även om det hela tiden är väldigt, väldigt spännande.

Similar Posts:

• Morderi och vinsmuttande
• Rafflande och smart om ett försvinnande
• Kuslig comeback
• Snabbt och rått om infiltration i Londons undre värld
• Uppfriskande rått och norskt

I dagboksform får vi följa Monique där hon gör granskande reflektioner om sina relationer till barnen, den äkta mannen, väninnor och livet.

Monique lever i Paris tillsammans med sin man Maurice. De har varit gifta i flera decennier. De saknar ingenting, enligt Monique, även om relationen har förändrats. Deras gemensamma intressen för musik, promenader och samtal har avtagit med åren.

Som en del i förändringen har döttrarna flyttat hemifrån och ett nytt livskapitel börjar för Monique och Maurice. För Monique känns det bitvis mycket tomt och meningslöst då hon varit den sammanhållande kraften och även, på eget bevåg, stått tillbaka gällande sin egen personliga utveckling. Allt för att finnas tillgänglig för familjen.

Monique skulle ha kunnat fortsätta i samma spår om inte Maurice en tidig morgon berättar att han träffat en annan kvinna och att han avser att fortsätta träffa henne. Han talar om att han inte vill göra Monique illa, att han fortfarande älskar henne. Vilken motsättning och vilket dubbelt svek, att kallt förvänta sig att någon ska finnas kvar trots att förutsättningarna har förändrats.

Monique går in i en fas där hon accepterar affären hennes man har. Hon försöker sätta sig över den med en stolthet och vetskap att den inte kommer att vara för evigt. Han kommer tillbaka.

I och med acceptansen för sin mans affär börjar Moniques livskris – hon känner sig bortvald, gammal och oattraktiv. Hon konstaterar med bitterhet att tiden har flugit iväg och att det enda hon egentligen har är sig själv.

Sansade vänner säger åt Monique att vänta in honom, han kommer tillbaka. Att tvingas behålla lugnet, agera sval och obekymrad när oro och avundsjuka tar över hela ens existens är allt utom enkelt.

Vad har Monique kvar nu? Hur trogna är ens hennes bästa väninnor? Maurice nya kvinna delar nämligen bekantskapskrets och Moniques inte alltför diskreta förfrågningar om den nya kvinnan blir kända. Känslan av att inte ha någon säker zon att vara i, att alla hemligheter kan spridas. Vem kan man lita på när världsbilden förändras så drastiskt?

Alla som någon gång blivit lämnade och brutna vet att rutiner är det som gör att man faktiskt kommer upp ur sängen. Rutinerna blir livbojen som håller upp, stöttar och gör att man flyter vidare för att tillslut komma i land. Man blir aldrig samma som innan men man blir hel på ett annat sätt.

De Beauvoirs språk i boken är träffsäkert, skarpt och precist. Hon skriver med en självklarhet – okomplicerat och rakt på sak. Boken är lättläst, sorglig och ångestfylld.

Berättelsen är tidlös och lika aktuell idag som 1967 när den gavs ut för första gången. Att till hundra procent ge sitt liv och engagemang till andra och glömma bort sig själv är en fälla likväl idag som igår.

Att leva sitt liv och skapa utrymme för sig själv är av största vikt för att vara en god medmänniska i alla de roller vi förväntas fylla. Med detta menar jag inte att alla ska vara egoistiska monster som bara bryr sig om sig själva, men för att orka ge måste det finnas tid för återhämtning och tid för reflektion. Det är varje människas ansvar att skapa den rymden. Ingen annan kan göra det åt dig.

Similar Posts:

• Tidlöst om människans komplexa natur
• Att förstå att avstå
• Franskt vemod som skaver
• ”kulturtanternas Brokeback Mountain”
• Tankarna som uppstår när vi slutar tala

För hur fångar man kärlek? Med vetenskap? Filosofi? Genom att fråga alla som kommer i närheten? Mucha har testat alla varianterna. Hon har läst vetenskapliga studier, filosofiska och psykologiska teorier och inte minst intervjuat hundratals personer i åldrar mellan 8 och 95 år om hur de uppfattar kärlek.

Kanske har det att göra med att den senaste intervjubok jag läste var Lisa Taddeos Tre kvinnor, som utgår helt från långvariga och enormt närgångna intervjuer med titelns kvinnor. Ämnet är för övrigt detsamma som Muchas. Det är lust, förväntningar, behov och relationer som står i centrum. Men där Taddeo är drabbande och påträngande känns Mucha snarare … duttig. Hon försöker fånga allt och blir därför stående med, tja. Någonting är det ju.

Love Factually är ganska underhållande att läsa. Den befinner sig i någon sorts gränsland mellan reportagebok, journalistiskt referat och självhjälpsbok. Där finns en hel del tänkvärda reflektioner och fakta. Människors tankar och formuleringar om lust, uppväxt, familj, partnerskap, otrohet, åldrande – kärlek hänger ju tätt ihop med det mesta av mänskligt liv. Samtidigt undrar jag om alla dessa småintervjuer, ständigt gjorda liksom i förbifarten, egentligen säger så mycket. Det där vi lyckas formulera, hur mycket säger det egentligen om hur vi faktiskt fungerar?

De allra flesta säger sig ju till exempel aldrig kunna tänka sig att vara otrogna mot den de älskar – tills de är det. Nästan alla som misshandlar sin partner säger sig göra det för att de älskar hen så mycket. Och inte minst: de flesta vuxna människor säger sig begripa att en fungerande relation kräver en del arbete – men begriper vi det på riktigt?

Mucha tar – bland så mycket, mycket annat – upp förväntningar och bilderna av kärlek och sex i romantiska komedier, Disneyfilmer, pornografi. Är så att säga kvinnor från prinsessplaneten och män från planeten porr, och kan de i så fall mötas? Jo, frågeställningen är lite klichéartad, men. Av amerikanska 20-29-åringar trodde i en studie hela 88 procent att det någonstans därute finns en ”själsfrände” särskilt för dem. Då är det ju bra med verktyg som Tinder, där man bara snabbt kan swipa vidare när personen inte visar sig vara Den.

Fast jag nämnde väl att Mucha ibland närmar sig självhjälpsboken? På gott och ont, kanske ska tilläggas, för vem behöver inte ibland en självhjälpsbok? Till exempel skriver hon, apropå ”Extravagant expectations”:

Unrealistic expectations oversimplify relationships. They also provide a point of comparison – except humans are flawed and imperfect, whereas expectations can be as perfect and flawless as your imagination can muster. That means that when you compare the two you will inevitably be disappointed and there may be nothing that your partner can do to change that.

Det kan väl få vara en sensmoral att ta med sig över Alla hjärtans dag?

Similar Posts:

• Dags att bli två!
• Gullig självhjälpsbok om vänskapsrelationer
• Världens viktigaste självhjälpsbok
• Kärlek har ändrat karaktär?
• Hur ska man hantera sina ex?