”Ett samtal” är underrubriken till den rumänsk-tyska nobelpristagaren Herta Müllers nya bok, den här gången inte en roman utan en intervjubok. Kanske borde jag inte ens kalla den Müllers nya, utan Müllers och Angelika Klammers – det är Klammer som intervjuat – men jag upplever det inte riktigt så. Klammer, vars frågor sällan är direkta […][...]

Det har blivit höstens följetong på kulturfronten, Nobelpriset i litteratur till Bob Dylan. Nästan dagligen har vi ältat frågor som ”Kommer han till Stockholm i december?”, ”Har han alls fattat att han fått priset?”, ”Måste man inte vara tacksam när man tilldelas ett prestigefullt pris?” och ”Kan en musiker över huvud taget förtjäna ett Nobelpris […][...]

Redan på 60-talet väckte Bob Dylan uppmärksamhet genom sin butterhet. På omslaget av LP-skivan Highway 61 Revisited intar Dylan ett trotsigt ansiktsuttryck som folk reagerade på. Det vanliga var att skivomslag pryddes med leende artister – inte att de glodde med småsur blick mot kameralinsen. Det är den första iakttagelsen Mark Polizzotti gör i sin […][...]

Det blev rabalder när Svenska Akademin tillkännagav Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan svarade inte för att ta emot beskedet. Det skrevs en kommentar på hans hemsida men kort därefter togs den bort. Sedan kom beskedet att han inte kommer till utdelningen av priset. Nu väntar världen på att han åtminstone ska hålla en Nobelföreläsning. Det […][...]

Det finns dagar då man ska kliva ur sängen, tvätta sina barn, mata dem med frukost, se till att gymnastikpåsar och matsäckar är packade samt gummistövlar och regnkläder påsatta. Det finns dagar när man ska starta bilen snabbt, backa ut ur garaget och låta bilradion spela högt för att man ska slippa känna efter hur […][...]

För några år sedan besökte jag Taormina, en liten stad på Sicilien. Det var i början av april och turistsäsongen hade inte kommit igång på allvar, så vi var bara tre deltagare på utflykten till vulkanen. Färdledaren Eddie tog oss med till några av Etnas rykande kratrar och en underjordisk lavatunnel. Vi fick också se […][...]

När Sara Danius i torsdags klev ut genom den där dörren och uttalade litteraturprisets förmodligen minst okända namn någonsin stod en sak mycket snart klar. Jenny Lindh i SVT:s bevakning fångade det klockrent med sitt spontana ”Den kollektiva orgasmen bland svenska mediemän just nu!”. Till och med Per Svenssons visserligen lite pliktskyldiga totaldiss hade något […][...]

När jag vaknar klockan sju amerikansk tid och kollar på Text-TV-appen tror jag först att det här är en konstig dröm. ”Nobelpriset tilldelas Bob Dylan”. Det känns som något någon kommit på efter att ha dissekerat Don McLeans ”American Pie” över för många öl: While the jester sang to the king and queen In a […][...]

Årets nobelpris i litteratur går, något oväntat, till den amerikanske låtskrivaren och musikern Bob Dylan. Tillkännagivandet möttes först med spridda skratt i publiken, men upprepades med motiveringen: ”som skapat nya poetiska uttryck inom den stora amerikanska sångtraditionen”. Fansen och allmänheten jublar och applåderar beslutet. Spelbolagen har haft med Bob Dylan på sina vadslagningslistor i några […][...]

När Svetlana Aleksijevitj förra året tilldelades Nobelpriset i litteratur var det för sin förmåga att ge de sovjetiska erfarenheterna röst, nej, röster i plural, för sitt ”mångstämmiga verk, ett monument över lidande och mod i vår tid”. Det är en missuppfattning, menar den rysk-amerikanske litteraturprofessorn Vladimir Golstein i sin lilla skrift Svetlana Aleksijevitj – sovjetintelligentians […][...]