Det blev rabalder när Svenska Akademin tillkännagav Nobelpriset i litteratur. Bob Dylan svarade inte för att ta emot beskedet. Det skrevs en kommentar på hans hemsida men kort därefter togs den bort. Sedan kom beskedet att han inte kommer till utdelningen av priset. Nu väntar världen på att han åtminstone ska hålla en Nobelföreläsning.
Det förde mig till hemsidan nobelprize.org där många Nobelföreläsningar av de tidigare litteraturpristagarna finns samlade. Finns det några som kan göra det begripligt för oss vanliga tvåfotingar på den här jorden, vad det innebär att utses till årets ordmästare? Kanske Dylans föregångare kan leda oss till ett svar …
Wislawa Szymborska tilldelades priset år 1996. Hennes röda tråd handlar om poetens egendomliga upplevelse av att inte kunna förklara vad hon är med om i sin kreativa process. Hennes beskrivning kanske åskådliggör hur svårt det är att besvara frågor kring idéerna bakom lyriken.
Desto värre är det med poeterna. Deras arbete gör sig inte alls på bild. En människa sitter vid ett bord eller ligger på en soffa, stirrar in i väggen eller upp i taket, skriver då och då sju rader ord, stryker en av dem efter en kvart, och så går en timme till utan att någonting händer … Vilken publik kan i längden stå ut med något sådant?
***
Sedan snubblar jag över Günter Grass, som mottog priset år 1999. I hans föreläsning finns ett stycke som handlar om maktens relation till litteraturen.
De mäktiga, klädda i den ena eller andra tidskostymen, har förvisso ingenting generellt emot litteratur. De rentav önskar sig en som rumsdekoration och är beredda att främja den. För närvarande ska den roa, tjäna underhållningskulturen, alltså inte bara se det negativa utan snarare tända ett litet hoppets ljus för människorna i deras nöd.
Är det någon som tror att Bob Dylan vill vara en rumsdekoration?
***
En annan intressant relation är den mellan författaren och läsaren, vilken omnämns av pristagaren år 2000, Gao Xingjian:
När en författare talar för sig själv, eller skriver, kan andra lyssna till honom, om de så vill, eller läsa hans verk, om de så vill. Författaren uppträder inte som talesman för sitt folk och han är inte heller värd att hyllas som en idol. Han är inte heller en brottsling eller en folkets fiende. Att han stundom råkar illa ut på grund av sina verk beror på att andra kräver att så skall ske. (- – - ) I själva verket är förhållandet mellan författaren och hans läsare så beskaffat att de aldrig behöver träffas eller umgås med varandra: det räcker att de möts genom hans verk, på ett andligt plan. Men ett ofrånkomligt krav ställer den mänskliga aktivitet som det litterära skrivandet utgör: författaren och läsaren måste möta varandra av egen vilja. Av den anledningen har litteraturen inga som helst förpliktelser gentemot massorna.
Genom att göra bara några få googlingar förstår vi att Bob Dylan inte är den som är ute efter publikens hyllningar. Men han tycks inte ha något emot ett frivilligt möte med lyssnarna.
***
Skälet till att avstå från ceremonier och uppmärksamhet kan vara i princip vad som helst. Vad sägs om det enkla: Låt mig ha min grej i fred, tack? Ordens värld är högst värdefull och den friheten kan inte ett Nobelpris överträffa. Orhan Pamuk, pristagare år 2006 sätter ord på denna tanke i sin föreläsning:
Men i kammaren, där vi stängt in oss, är vi inte alls så ensamma som man skulle kunna tro. Först gör de andras ord oss sällskap och de andras berättelser, de andras böcker, med andra ord det som vi kallar tradition. Jag är övertygad om att litteraturen är den värdefullaste samling av stoff som människan skapat för att förstå sig själv.
Publicerad: 2016-12-10 00:00 / Uppdaterad: 2016-12-07 13:14
Inga kommentarer ännu
Kommentera