Det är lätt att tanklöst låta sig ledas in i Orhan Pamuks värld. Den är förföriskt vacker och melankolisk. Hans böcker är, även när de är politiskt laddade (Oskuldens museum hör inte till den kategorin), behagligt läsvänliga berättelser med en sockrad kärlekshistoria som central beståndsdel. Nästan alltid finns Istanbul där också, en mystisk stad som […][...]

Jag gillar inte riktigt Hjärtdjur första gången jag läser den. Jag har gillat andra böcker av Müller direkt; jag blev djupt fascinerad av Kungen bugar och dödar för några år sedan, men Hjärtdjur tycker jag bara är för konstig, sådär på ett sökt och irriterande sätt. Och så läser jag den igen. Nu faller plötsligt […][...]

”En kreatursvagnsblues, en kilometersång av tid som satts i rörelse.” Det är ett intressant ordval Müller låter sin huvudperson göra för att beskriva den långa resan i godsvagn i slutet av andra världskriget, inpackade som sillar, den långa kalla hungriga vägen till lägret i öst. Bluesen uppstod ju ur en kultur där man med flit […][...]

På torsdag får ju årets Nobelpristagare Herta Müller>/strong> ta emot medaljen ur Carl Gustafs hand. Men redan ikväll hålls den traditionella Nobelföreläsningen. För oss alla som inte kan vara på plats klockan halv sex i Börssalen (eller inte kan tyska) men som ändå är nyfikna på föreläsningen så publiceras den i sin helhet i SvD.[...]

”Myllrande” är ett ord som av någon anledning ofta ligger nära till hands så fort man ska beskriva skildringar utanför den alltigenom västerländska litteraturen. Sådant väcker alltid lite varningsflaggor. Men jag kan ta mig tusan inte komma på något mer träffande ord för att beskriva Wole Soyinkas Aké – barndomsåren. Boken i sig själv skildrar […][...]

Det är 1970 och på en storslagen egendom i Port of Spain på Trinidad sitter en åldrad engelsk dam, Agatha Willett, och minns hur hon som 25-åring kom till ön som guvernant åt den plantageägande familjen DeLaFontaine. Det är karneval, ömsom 1970, ömsom 1948 och framåt, och precis som det hedniska midsommarfirandet Strindberg förlade Fröken […][...]

Få socialister har väl funnit sig så väl till rätta i de borgerliga salongerna som George Bernard Shaw. Inga sociala klasser går fria från hans kärleksfulla karikerande – och det är väl inte heller vem som helst som gör charmerande komedi av fonetik, samhällskritik och språksociologi. I Nobelpristagarens tveklöst mest kända pjäs – inte minst […][...]

På vår gata har undertiteln ”Syndare och sanningssägare i min fars domstol”. Denna domstol, den judiska Beth Din, Rabbinens domstol, leds i det fattiga kvarteret i Warszawa där familjen Singer bor i början av 1900-talet av just Isaac Singers far, rabbinen. Det innebär att människor i området som vill ha juridisk och religiös hjälp – […][...]

Det är ju alltid roligt gjort av en författare att ge ut en berättelse med titeln Världens bästa historia. Så underbart pretentiöst och på tvärs med världens alla jantelagar. Nu är det emellertid inte Kiplings lilla berättelse – ja, det tar ju emot att kalla den roman, även om novellen här råkar vara utgiven mellan […][...]

När jag tänker på den irländske diktaren och Nobelpristagaren Seamus Heaney så tänker jag ofelbart på potatis. Potatis må föra en vanligen ganska undanskymd tillvaro i litteraturhistorien – fast nog var det Tegnér som myntade uttrycket ”freden, vaccinet och potäterna”? – men potatis förkroppsligar på något sätt Heaneys alldeles egna poetiska blick, hans sinne för […][...]