Debuten, Under det rosa täcket, har blivit en feministisk klassiker. Därefter har flera viktiga verk följt som kritiserar den rådande liberala och kapitalistiska samhällsordningen.

I Fria själar undrade Nina Björk hur det kan komma sig att människan ofta beskrivs som fri och oberoende. Hon kommer ju till världen hjälplös och helt i behov av sina föräldrars omsorger. Ofta lämnar hon dessutom jordelivet på samma sätt – i beroendeställning till anhöriga, äldreomsorg och sjukvård.

I Drömmen om det röda spårar Nina Björk socialismens utveckling i Tyskland och Ryssland från Karl Marx och framåt genom Rosa Luxemburgs texter. Här framträder Björk tydligt som marxist.

I den nu aktuella Om man älskar frihet fortsätter Björk sin kritik av liberalismen. Boken är dock fristående och kan läsas för sig själv med full behållning.

Björk nöjer sig inte med att belysa. Hon går loss på samhällskroppen med skarpslipad skalpell. Inget undgår kirurgen: föreställningar om meritokrati, ekonomisk effektivitet, homo economicus och individualism. Lager på lager av logiska felslut snittas bort och nya friläggs. Under alla vackra fraser om att hårt arbete ska löna sig, att individer är unika och att kakan blir störst när vi tillåter ojämlikhet, under allt detta finner Nina Björk noll och intet. Det är bara ord och grunt tänkande, menar hon. Hela den liberala världsordningen, som tycktes stå segrande efter Berlinmurens fall 1989, bygger på inkonsekvenser, på uppenbara orimligheter.

I ett samhälle där det råder arbetsspecialisering är alla yrkesutövare beroende av varandra. Hur kan vi då skilja ut några löntagare och säga att de gör mest samhällelig nytta när de inte skulle kunna utföra sina arbeten om inte andra utförde sina? Om inte chefen hade någon som passade hens barn på dagarna skulle hen ju inte kunna chefa (…) Varför då belöna ett yrke med 100 000 kronor mera i månaden än ett annat på grund av dess påstått större samhälleliga nytta? Varför inte i stället säga ”alla behövs, den enes bidrag är beroende av den andres, alla är värda lika mycket i lön”? Det vore i alla fall närmare verkligheten.

Jag har svårt att värja mig för Nina Björks logiska resonemang men förblir förskräckt över resultaten när marxism tillämpats på riktigt. Och jag kan inte låta bli att ta intryck av de framsteg mot exempelvis fattigdom som en liberal världsordning åstadkommit. Samtidigt kan jag inte blunda för miljö- och klimatkatastrofen.

En annan invändning jag finner är att samhället inte är logiskt konstruerat, att det består av så många motstridiga viljor och svårligen kan förbättras enbart med logiska argument. Men jag anar att invändningen väger lätt…

Det är stora och svåra frågor och jag behöver ta del av redigt tänkande från alla möjliga håll. Om man älskar frihet är välgörande som vågar vara progressivt vänster i en tid då reaktionära vindar om nationalism och rasism blåser hårt. Nina Björk är förtjänstfull som tar sig an sina meningsmotståndares bästa argument.

Sådan var den politiska debatten när jag gick ut i vuxenvärlden för 30 år sedan. Nu har det blivit tvärtom: alltför många angriper meningsmotståndarens sämsta argument eller reser en halmgubbe av påhittade argument att gå loss på.

Högerpopulismen har svarat på den nyliberala situationen genom att säga: ”Tävlingen bör inte vara öppen för så många, och en nation måste främst värna sina egna medborgare, så minska därför antalet tävlingsdeltagare – stäng gränserna.” Detta har de kombinerat med ett underbart löfte till vissa människor: du duger precis som du är. Det räcker – för vissa – att födas för att få ett värde; är du en vit svensk man är du värdefull bortom din individuella prestation.

Sammantaget är boken en utmaning för vem som helst som, likt mig, hyser dragningar åt det liberala hållet (obs: ideologin, inte nödvändigtvis partiet). Genomarbetat, tänkvärt och provocerande. En klar ljusstråle redigt tänkande. Bra!

Similar Posts:

• Att tänka utanför det politiskt ”realistiska”
• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Har du funnit ditt navelsträngssubstitut?
• ”Han rör ju på sig, så han är nog inte riktigt död”
• Shop ’til we drop?

Rosa Luxemburg kom till Berlin 1898 och gick genast med i det socialdemokratiska partiet, SPD. Det var vid den här tidens ett av världens mest utvecklade socialdemokratiska partier, och hade ännu inte riktigt valt väg: revolution eller reform – eller om det nu var riktigt så enkelt? Luxemburg förespråkade revolution, men inte den sorts revolution som skulle komma i Ryssland. Hon såg revolutionen som en process, något som måste utvecklas underifrån, från folket, och var en tidig kritiker av Lenins politiska avantgarde.

Den verkliga vattendelaren – chocken – kom den 4 augusti 1914, när den socialdemokratiska riksdagsgruppen, tidigare försvuren till paroller om internationell solidaritet arbetare emellan, röstade för krigslån och därmed Tysklands deltagande i första världskriget. Istället för klass mot klass ställde man arbetare mot andra nationers arbetare. Rosa Luxemburg var förkrossad, och kom så småningom att bli med och istället bilda ett kommunistiskt parti.

Det här är en av alla punkter där Nina Björk väver samman då och nu. Den internationella solidariteten tycks aldrig ha återhämtat sig. Också i fredstid, i vår egen nutid, ställer politiker av alla kulörer land mot land. Vi måste kunna konkurrera. Arbetare mot arbetare. Medborgare mot flyktingar. Solidaritet låter kanske fint, men är inte ”realistiskt”.

Fast ”realistiskt”, menar Björk, ”är alltid ett argument för ett visst handlande inom en bestämd ordning”. Det hon, och Luxemburg, förespråkar är en annan ordning, en där det inte är ”i sin ordning” att saker produceras för dem som har pengar, inte dem som har behov. Där det inte är i sin ordning att Europas omkring 4 miljoner hemlösa inte kan bo i de 3,4 miljoner tomma hus och lägenheter som står tomma men som ”var byggda för att säljas – inte för att bebos”. Där det inte är i sin ordning ekonomin ”kräver” en ständigt ökad tillväxt medan jordens resurser är ändliga och dagens utsläpp måste trappas ner betydligt, och där det inte är i sin ordning att inkomstklyftorna ökar och att världens 85 rikaste personer har lika mycket pengar som de 3,5 miljarder fattigaste.

Det handlar om drömmen om ett annat system, ett annat sätt att tänka och värdera. En annan analys – inte minst i förhållande till dagens identitetspolitik – där resursfördelning är den grundläggande frågan: vad ska vi arbeta med och hur ska de resurser vi producerar fördelas? Vem tillhör dem? Vem skapar dem? Vem behöver vem?

Vi lever i en gråsörjig ”realism” där den politiska fantasin verkar närmast lika med noll. I en sådan tillvaro är Drömmen om det röda verkligen ett guldkorn, en vitamininjektion. Man behöver inte hålla med Björk och Luxemburg om allt – här finns massor att diskutera vidare – men man behöver tänka. Förhålla sig. Jämföra. Drömma.

Det är definitivt en julklapp, en egensinnig aktualisering av ett spännande förflutet, som jag hade blivit riktigt glad för.

Similar Posts:

• Klartänkt om samhällets orimligheter
• ”Fru Kata” bjuder in
• Marx för 2000-talet
• Frihet, rättvisa, solidaritet
• Marx och friheten

Yes! är Katarina Bjärvalls tredje bok om konsumtion. Hon har tidigare skrivit med särskilt fokus på barn och konsumtion i Vill ha mer och om våra mobiltelefoner i Var är du?. Yes! har till stor del ett bredare, mer övergripande perspektiv, men fokuserar också delvis på hur marknadsförarna alltmer tar neurovetenskapen – hur våra hjärnor och nervsystem fungerar – till hjälp för att få oss att köpa.

Titeln Yes! syftar alltså på den där kicken vi får när vi tror oss ha gjort ett eller annat fynd. En bra affär (de där 3 för 2-erbjudandena som inte sällan slutar med att man i efterhand kommer på att man ju bara behövde en, till exempel) eller en alldeles särskild pryl. En sådan som ingen annan har. Eller tvärtom, det där man vill ha för att alla andra har ju.

Motiven att köpa är komplexa och har förmodligen blivit alltmer komplexa. Vi lever i ett samhälle där vi hela tiden förväntas uttrycka vilka vi är och vill vara genom konsumtion, men också där konsumtionen ständigt lägger nya områden under sig. Vård och omsorg. Relationer. Kärlek och sexualitet. Reproduktion. Det är svårt att komma på nästan några områden där inte nya tjänster eller prylar hela tiden utlovar förbättring.

Men blir vi lyckligare av det? Vad är det egentligen vi behöver – och vem bestämmer det?

Det är viktiga frågor Bjärvall ställer och de har förstås ofta komplicerade svar, svåra att ge definitivt och en gång för alla. Till rätt stor del måste jag nog ändå säga att de diskuterats med större skärpa i andra böcker, som i Kajsa Ekis Ekmans Varat och varan, David Harveys Kapitalets gåta och kapitalismens kriser, Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar, Christer Sannes Keynes barnbarn eller antologin After work. Farväl till arbetslinjen.

Ja, för det handlar ju mycket om priset för all den där konsumtionen, om miljökonsekvenserna och inte minst om arbetet som krävs för att tjäna ihop till konsumtionen, all effektivisering under de senaste fyrtio åren, som vi hade kunnat ta ut i förkortad arbetstid, mer tid med familj och vänner, mer tid att skapa och diskutera och odla sin trädgård, men som vi istället tagit ut i ökad konsumtion.

Nu fördjupar sig Bjärvall som sagt inte ordentligt i något, och jag har svårt att avgöra hur avsiktligt det egentligen är. Framåt slutet av boken vill hon till exempel sätta in diskussionen i ett större teoretiskt sammanhang genom att läsa klassiker som Adam Smith, Karl Marx, John Maynard Keynes och Milton Friedman. Det är för all del hedervärt att gå tillbaka till källorna, men analysen hade nog snarare tjänat på att hon läst in sig på moderna tillämpningar istället. Då hade Bjärvall kanske sluppit landa i triviala påståenden som att ”Om det inte hade varit Marx som hade skrivit det, och om inte hans teorier under nittonhundratalet hade missbrukats i diktaturers tjänst, hade sådana visioner kunnat få praktisk tillämpning idag”.

Så jag önskar att Bjärvall vågat gräva lite djupare på ett något mer avgränsat område, förslagsvis detta med reklam och hur marknadsförarna alltmer letar sig in i våra hjärnor, förbi det logiskt resonerande kring vad vi faktiskt behöver och in i det undermedvetnas kemiska kicksökande. Ju mer vi lär oss om hur formbar hjärnan faktiskt är, desto otäckare blir det ju att vi anpassas alltmer efter ett kortsiktigt och prylfixerat belöningstänkande. Hur långt är till exempel steget mellan att casinon spetsar luften med citrondoft som ska göra spelarna mer riskbenägna, till att en bilhandlare skulle preparera sina kunder med en dos oxytocin, ett må bra-hormon som redan går att köpa på nätet och som enligt experiment rent bokstavligt gör oss mer benägna att anförtro våra pengar till andra?

Det är knappast bara Bjärvall som får associationer till Aldous Huxleys dystopi Du sköna nya värld.

Similar Posts:

• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Äh, jag ligger här och tänker ut …
• Can’t live with it, can’t live without it?
• Vad Lever Man För?
• Missriktat, hovsamt – tråkigt…

Kristian Lundberg cirkulerar detta ämne i Det här är inte mitt land. Boken bygger delvis på artiklar och reportage som tidigare publicerats i dags- och kvällstidningar och som nu omarbetats, och dels på nyskrivna texter. Författaren blandar medvetet formerna; reportagets fakta och beskrivningar lindas in i ett poetiskt och rytmiskt språk, och Lundberg skriver fram sin historia om Sverige även med hjälp av sin självbiografiska berättelse. Utifrån den självupplevda fattigdomen, moderns psykiska sjukdom, ungdomsåren i Malmö, och tiden som anställd inom ett bemanningsföretag (som ledde honom till att skriva Yarden).

Just den cirkulära rörelsen är utmärkande för Lundbergs skrivande, och själv formulerar han den här samlingen texter som rörelser i ett kalejdoskop. Det är inte linjärt – det berättas och berättas om, det beskrivs ur ett perspektiv och sedan ur ett annat. ”Vi tar det igen.” En mängd iakttagelser och vittnesbörd vävs samman, och fram träder en bild av ett samhälle som pö om pö slutat att bry sig om en viss grupp människor – de fattiga, de sjuka. De med muslimsk-klingande namn, de som bor i fel stadsdel, de som saknar papper. De som inte protesterar. De som inte har en röst i samhällsdebatten. De av omständigheterna tystade.

Texterna närmast vrålar av nödvändighet – det här måste berättas! De här människorna måste bli hörda! Lundberg skildrar deras desperation genom sin egen, omsorgsfullt poetiskt formulerad. För här finns en obändig tro på skönlitteraturens kraft att förändra genom vittnesskildringar. Lundberg efterlyser, med rätta, en arbetarlitteratur som blir lyssnad på. En litteratur som likt Ivar Lo-Johanssons inte bara lyfter fram människors verkliga villkor, utan som även leder till att dessa problematiseras på en politisk nivå.

För något har hänt med sättet på vilket vi besvarar frågan: ska jag ta hand om min broder? Det som tidigare varit ett självklart ”ja” har naggats i kanterna av en massa undantag. Ja, men inte om det inkräktar på dina privilegier. Ja, men inte om du inte behöver veta om att han finns. Och här åter kopplingen till litteraturen, till vems berättelse som får ta plats.

Vi uppfinner en ny värld genom språket, inte genom handling. Återigen detta enkla faktum. Den som äger berättelsen äger också verkligheten, blir den som definierar gränserna. Vi städar, steriliserar, sorterar, vi bestämmer ålder, hemvist och grad av utsatthet och så i ett enda slag har en människa förvandlats till en enhet på ett Excelark.

Likt Nina Björk som i sin kapitalismkritiska Lyckliga i alla sina dagar visar hur språket tagits som gisslan av marknadsekonomins logik, menar Lundberg att makthavarnas språkbruk döljer och förvanskar verkligheten. Som exempel tar han ordet valfrihet. För vad är det som döljs i det ordet? Jo, till exempel att denna valfrihet sällan innefattar alla. Och att de som faktiskt har valfrihet därmed har det på någon annans bekostnad. ”Jag har aldrig varit med om att välja fram skolbibliotek utan bibliotekarier, inte heller att lägga ner biblioteksfilialer.” Och ordet fattigdom kontra begreppet ”relativ fattigdom”. På vilket sätt stärker det den som inte har råd att skicka sitt barn på skolresa, åka på semester eller köpa nya skor när de gamla går sönder att de inte är fattiga ”på riktigt” utan bara relativt? Eller när Anders Borg uttalar sig positivt om landets ekonomiska utveckling, även om det är besvärande att de med allra lägst inkomster halkar efter.

Besvärande? En förkylning är besvärande. Fattigdom är förnedrande. Detta ständiga nyspråk som förändrar – inte verkligheten – men vår upplevelse av den. Besvärande? Att fattiga i Sverige blir fattigare? Att det finns en hunger som äter oss?

Kristian Lundberg har en alldeles egen rytm och ett engagemang som inte kan tiga stilla. Han ger röst åt dem som inte tillåts tala. För den som läst mycket av honom kan Det här är inte mitt land upplevas som upprepande då texterna dels publicerats tidigare och dels kretsar kring samma tematik som hans senaste romaner Yarden och Och allt ska vara kärlek. Samtidigt tar den på ett annat sätt ett helhetsgrepp och försöker förklara från så många håll som möjligt, just kalejdoskopiskt. Lundberg kallar boken en anklagelseskrift, och med gott fog behöver vi alla sannerligen ställas till svars. Vill vi verkligen att detta ska vara vårt land?

Similar Posts:

• Efter Yarden
• Drömmen, staden, romanen
• Engagerat om Sveriges flyktingarbete 2016
• Dikt som måste skrivas
• Klassamhället 2014

Rutinen
Jag ska inte skryta för mycket över den där rutinen, för i år gjorde jag även det klassiska misstaget att glömma att äta en av dagarna och sedan gå på Galagofest. Typiskt orutinerat! Men det jag i övrigt lärde mig från förra årets mässa, att få så mycket som möjligt gjort innan dörrarna öppnas för allmänheten, gjorde allting oändligt mycket lättare. På torsdagen gäller det att få överblick; att hitta genvägarna, att lokalisera alla seminarielokaler, att gå över mässhallen medan det ännu går att röra sig tämligen obehindrat (det vill säga innan tvillingvagnarna och rullväskorna korkar igen gångarna). I år passade jag även på att genomföra årets författarintervju första dagen, OCH införskaffa alla böcker jag ville ha. Det ska böjas i tid det som krokigt skall bli, och på bokmässan är det på torsdagen det ska göras!

Superstjärnorna
De är några stycken, de där litterära superstjärnorna som plötsligt befinner sig mitt ibland oss vanliga dödliga. Alltså, inte enbart de som deltar i programpunkter man ser, utan de som liksom en annan är där för att lyssna till desamma. Jessica Gedin. Nina Björk. Leif Pagrotsky. Under bokmässan är vi alla delar av samma publik.

Men så jobbas det också. Promotas. Allra flitigast exponerade sig nog Martin Schibbye och Johan Persson, som signerade eller pratade var man än befann sig, under mässans alla dagar. Men personligen blev jag som mest starstruck av Sofi Oksanen under hennes seminariesamtal med Athena Farrokhzad. ”It’s lazy!” var hennes svar på varför hon aldrig vill skriva om författare. För att det inte kräver samma research, och för att den litterära världen redan befolkas av oproportionerligt många journalister, författare och akademiker. Själv fick hon läsa en hel massa böcker om luftfart och flygmaskiner inför sin senaste roman När duvorna försvann. Tills hon kom på att karaktären hon skildrar trots allt bara ljuger om att vara pilot, och därför behöver författarens kunskap inte vara så stor. Karaktären själv gissar ju bara ändå.

Caitlin Moran
Jag lyssnade till Morans Konsten att vara kvinna tidigare i år (gör inte det – läs den istället!) och under mässan var hon på plats för att under ett seminarium diskutera sitt skrivande och sin nya bok Morantologi tillsammans med Jan Gradvall. Ett seminarium som snabbt förvandlades till en vitamininjektion. Caitlin Moran är asrolig! Vilken annan författare skulle ägna tio minuter åt att ohämmat posera för mobilkameror innan seminariet börjar? Vem skulle lyckas med att på 45 minuter prata om bibliotekens betydelse, om ensamheten i skrivartillvaron, tevetittandets glädje, tacka ja till ett obefintligt frieri, berätta om sin äckliga nedmensade skrivstol, säga att hon ska tänka på Gradvall om hon någonsin måste föda barn igen och som klimax visa hela publiken vad hon menar med ett kvinnligt leende (när man kan forma huden på sin mage till en stor glad mun). Rapp i käften, yvig och fruktansvärt charmig är hon, och jag gick därifrån leende och med lättare steg.

Böckerna
Jag har en tendens att bli girig när det kommer till böcker. Jag vill ha allt! Kvantitet! Men för att citera min gode vän Tobbe: ”Det är en bokmässa, Marie. Inte en bokrea.” Hear, hear! I år var jag därför väl förberedd för mina inköp. Jag hade kollat upp titlar och förlag i förväg och bara tagit med mig så mycket kontanter jag kunde bränna. Resultat: jag höll budgeten och jag kom hem med en trave böcker som jag verkligen, verkligen, verkligen vill läsa. Inga ”ta fyra betala för tre” så långt ögat kan nå i år. Nu ska jag bara välja vilka böcker som ska läsas först. Ett ack så välkommet bekymmer.

Similar Posts:

• Maries bokmässa 2012
• Fem nedslag i bokmässan 2013
• Tankar från en bokmässa
• Some kind of krönika. Om Bokmässan. Del 1
• Vecka 38 på dagensbok.com – Rumänien, författarintervjuer och Frölunda torg

Enligt traditionen ger vi er därför våra bästa tips. Det är allt från årets topplistefavoriter, till bortglömda pärlor, till sommarläsningstraditioner – böcker vi läser om och om igen varje sommar.

Trevlig sommar!

önskar

Dagensbok-redaktionen genom Anna Carlén

Alice Thorburn:

Analys av ett försvinnande av Hisham Matar
Vårens bästa läsning för min del var denna korta, lågmälda, men urstarka, roman. Handlar om Nuri, vars pappa har flytt Libyen efter Khaddafis maktövertagande. Pappans liv är på många sätt är ett mysterium för Nuri, och inte blir det bättre när han kidnappas och försvinner. Men det här är ingen politisk thriller, istället handlar det om vad man berättar för varandra i en familj och vad man inte säger. Om tysta överenskommelser och känslor som förblir outtalade. Och om ett barns sätt att leva med det.

En flicka kom till Bagdad av Agatha Christie
Den här läste jag förra sommaren på sommarstället där en komplett samling Christie-böcker finns. En perfekt sommarbok om man vill ha något lättsmält och lättläst, men ändå inte dåligt. Det här är en bok på gott humör, med en hjältinna som råkar få ett jobb i Bagdad och hamna mitt i en spionhistoria, och som rakt igenom behåller sin naivt rättrådiga inställning och sin ack så femtiotalsaktiga rättframhet. Också intressant med bilden av Bagdad på 40-talet, när Irak fortfarande var väldigt präglat av den brittiska närvaron.

Fågel Bix av Lisa Rydberg
Och så lite serier. Det här är en rätt galen bok om en vetenskapskvinna som uppfinner ett mirakelmedel, kallat Fågel Bix, som gör både människor och djur starka och euforiska, men som med tiden visar sig ha en del bieffekter. Kvinnan vägrar dock ge upp sitt livs skapelse och flyr mellan länder med sitt undermedel. En hel del blinkningar till både öststaternas idrottsunder på åttiotalet och kalla krigets vetenskapliga experimenterande blir det. I fina, fantasieggande bilder som blandar collageteknik och måleri.

Anna Carlén:

Ljus av Inger Christensen
Inger Christensens debutdiktsamling är lika fulländad som den är föränderlig. Det är ljuset, förstås. I ljusets ständiga närvaro, i allt det växande och födande, ligger sorgen tätt inunder. Som att medvetandet aldrig blir lika skarpt som när vi vet att ljuset kan och kommer att skingras. Därför: läs den här boken nu och varje dag i sommar.

De små hästarna i Tarquinia av Marguerite Duras
Många har kallat De små hästarna i Tarquinia för den ultimata sommarboken. Med detta i åtanke läste jag den för första gången för ungefär ett år sedan. Jag var skeptisk till en början, tyckte den kändes instängd, självupptagen i all sin medelklassiga semesterproblematik. Sedan hände något. Den bet sig fast, det var kanske stämningen, eller stillheten. Omtagningarna. Kanske den skavande parallellhistorien. Men framför allt var det nog den plågande värmen som Duras beskriver som ingen annan. Hur människor äts och äts, av värmen och varandra.

4xprosa av Christine Falkenland
Jag läser alltid Christine Falkenland på sommaren. I 4xProsa får vi hennes fyra första romaner som alla är poetiskt febriga, smutsiga och högstämda, fyllda av skuld, begär, sexualitet, smärta och längtan. Allt i de Falkenlandska, mycket speciella landskapen.

Björn Waller:

Brevboken av Michail Sjisjkin
Jag har sagt det förut och jag säger det igen: En sommar utan en tjock rysk roman är en bortkastad sommar; man behöver de kalla vindarna för värmen och de stora idéerna för hängmattan. Sjisjkins kärlekshistoria mellan två människor (eller om det nu är två världar) som aldrig kan mötas är precis så uppslukande, genomtänkt och drabbande som man kan kräva.
(Efterrätt: Satans Dostojevskij av Atiq Rahimi, för satir på hela alltet)

I Hotel av Karen Tei Yamashita
Och för den som föredrar en lika idéstinn men också härligt anarkistisk amerikansk tegelsten är Yamashitas historia över 10 års outsiderskap och revolutionsförsök i skuggan av Vietnamkrig och kulturrevolution i San Francisco ett måste. Hur kan ni motstå en bok som har ett kapitel i form av en kinesisk folksaga omtolkad till ett dansnummer till frijazz?
(Efterrrätt: Inneboende brist av Thomas Pynchon, som förberedelse på höstens nya Pynchonroman, och Paul Thomas Andersons filmversion)

Hoppe av Felicitas Hoppe
…jag har faktiskt inte läst den än, men inför sista delen av Knausgårds självmonografi i augusti känns det som att man bör rensa munnen med en memoar som lovar att inte tala sanning, halva sanningen, och allt annat än sanningen.
(Efterrätt: Mästaren Ma av Willy Kyrklund, som hugger benen av allt vad litterär sanning heter och sedan syr på dem igen. Finns gratis på litteraturbanken.se.)

Ella Andrén:

Mississippi av Hillary Jordan
Finns det en genre jag förknippar särskilt med sommarläsning så är det nog historiska romaner – att verkligen ha tid att läsa intensivt och gå in i en annan tid. Om de senaste dagarnas värme håller i sig kommer hettan på den amerikanska landsbygden strax efter andra världskriget kännas nära. I Mississippi flätar Hillary Jordan samman två familjers öden, en svart och en vit, vid en tidpunkt när mängder av konflikter ställs på sin spets. Hon gör det enormt skickligt och med en melodramatisk touche som verkligen känns klassiskt stor amerikansk roman. Jag ser också fram emot att läsa Jordans senaste roman, science fiction-historien When she woke.

Vi kom över havet av Julie Otsuka
Ännu en historisk roman – den här om japanska postorderfruar som kom till USA 1919 och som tillsammans med sina familjer ”försvann” efter anfallet mot Pearl Harbour 1941 – och kanske det formmässigt mest intressanta jag läst i genren någonsin. Otsuka berättar dessa skilda kvinnoöden i vi-form och tar den socialhistoriska tanken om att ge undertryckta grupper röst till en skönlitterär nivå som fascinerar mig långt efter att jag slagit igen boken.

De förlorade barnen av Jens Mikkelsen och Katia Wagner
Vårens mest upprörande fackbok. De flesta svenskar har förmodligen en bild i huvudet av hur det går till när ett barn försvunnit. Av medial uppmärksamhet, polispådrag, skallgångskedjor. När ett ensamkommande flyktingbarn försvinner händer mycket lite av detta. Normalt gör man en formell efterlysning och antecknar ”Inga operativa åtgärder.” Efter två månader tas efterlysningen bort och ärendet avslutas. Barnet förmodas ha lämnat landet och inte längre vara vårt problem. Bara mellan 2007 och 2012 försvann 1202 ensamkommande flyktingbarn i Sverige. Journalisterna Jens Mikkelsen och Katia Wagner har försökt ta reda på vad som hänt några av dem.

Håkan Kristensson:

Regnbågen har bara åtta färger av Peter Pohl
Matematikprofessorn Peter Pohls ungdomsböcker är mer än bra. För mig blev många av dem till ett trauma för livet. För sluten är inte alltid regeltyngda. Snarare fruktansvärda. Och jag lärde mig litterär sorg. Men detta är hans första bok om det som ska visa sig vara ett vidrigt sommarkollo i Stockholms skärgård. Pennalism och kärlek. Från ett barns perspektiv. Han fångar språket utan regler – kanske en matematikers flykt från formler och skit. Peter Pohl är en poet. Han är också en del av min ungdom.

Mars är en lång månad av Karin Bellman
Karin Bellman är sommarens poet. För mig. Även om titeln är som den är. Men lite mjuk och känsloväckande poesi, empatiskt frigörande fri. Vad som är synd är att Karin Bellman inte gett ut en diktsamling på tolv år. Så en pik till henne och oss! Midsommar är en lång dag, den längsta – nog har vi plats för poesi? Och Karin Bellman bör väl ha tid att skriva, kan man tycka.

Sagan om Fatumeh av Gunnar Ekelöf
För oss som inte helt köper midsommar. För ”om hösten eller om våren”, vad gör egentligen det? Men sommaren är en årstid som sätter perspektiv. Ta inte med boken till stranden. För perspektivskiftet kan leda till cynism. Bada, gå hem och sätt dig och läs ensam. Ekelöf kommer hålla dig sällskap på ett helt annat sätt.

Kari Kapla:

Den femte rollen av Robertson Davies
Det här var mitt första möte med den kanadensiske författaren Robertson Davies. Jag köpte den på ett antikvariat, utan omslag, bara bruna pärmar med titeln och författarens namn. Det räckte med att läsa första sidan för att bli fast. Ett fantastiskt språk och en fantastisk berättelse. Helt klart en av världens bästa författare någonsin. Denna bok är den första i Deptford-trilogin, vilket är bra, eftersom en måste läsa allt han skrivit när en väl har börjat. Det är lite bildningsroman över hans böcker, jag minns att i en bok lärde jag mig allt om konstförfalskning. Han var förövrigt kompis med John Irving, en annan favorit.

Den gula taxin av Jonathan Stagge
När jag hade läst alla Agatha Christie, Dorothy Sayers och Ellery Queen som fanns i mormor och morfars bokhylla tog jag mig an författarparet Webb & Wheelers alla alias: Jonathan Stagge, Patrick Quentin och Quentin Patrick. Klassiska pusseldeckare i oemotståndlig 40-talsstil. Under åren har jag letat i antikvariat och byggt upp en fin samling av författarduon. En samling jag inte kan skiljas ifrån. Det är så mycket sommar hos mormor och morfar i den. Gräsmatta, måsar som skriker, barn som plaskar i vatten och mordgåtor.

Skimmer av Göran Tunström
Att tipsa om Göran Tunström på en sida för bokälskare är väl lite som att tipsa om att jorden är rund. Men jag avundas alla som fortfarande har dessa läsupplevelser framför sig. När han gick bort kändes det som en kär gammal vän hade gått bort. Jag blev arg och ledsen, men kanske mest av allt kände jag mig, på ett otroligt själviskt sätt, lurad på de böcker han ännu inte hunnit skriva. Jag är själv född och uppvuxen i norra Värmland, och känner så väl igen mig i de stämningar som präglar hans böcker. Varning dock för sträckläsning och att övriga familjemedlemmar kan känna sig ignorerade medan läsning pågår.

Lina Arvidsson:

Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde av Nina Björk
Det här är den viktigaste debattbok jag läst på länge, eftersom den faktiskt kritiserar hela det system vi vant oss vid. Kommersialismen, där pengarna är det som styr; kanske inte bara hur vi tar hand om vårt hushåll utan även vilket parti vi röstar på, vilken partner vi väljer och hur vi ser på vårt mänskliga värde. Det är en farlig utveckling. Läs den här boken för att stoppa den, och börja ifrågasätta om det verkligen är så du vill ha det.

Jag vill ju vara fri: En bok om Lena Nyman av Annika Persson
Lena Nyman var en av Sveriges stora genom tiderna inom svensk film och teater. Den gängse bilden av henne är en bubblig, söt sexsymbol, den svenska synden i en lagom rolig förpackning. Läs den här boken för ett porträtt som går mer på djupet, för att få en bild av människan Lena Nyman och konstnären Lena Nyman, och för lite god svensk filmhistoria med intrikata detaljer du inte visste om, t.ex hur det gick till på Svenska Ord ABs fester…

Nalkas ljuva sommar av Stewe Claeson
Den är lite omständlig att få tag på, men oj så bra denna litterära pärla passar till suset av löv, vågor och varm sol på benen. Claeson skriver poetiskt och experimentellt om Sivert som tar jobb på en ö som musiklärare, träffar de två underliga systrarna Magdalena och Katarina, och för första gången befinner sig i livet, istället för på tryggt avstånd betraktande det. En av mina absoluta favoritböcker.

Similar Posts:

• Sommarläsning 2014
• Sommarläsning 2012
• Sommarläsning 2011
• Sommarläsning 2015
• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek

Sexåriga Hushpuppys tillvaro i Louisanas utkanter skulle kunna vara ett inlägg i den svenska debatten om barnfattigdom. Kanske inte ett solklart inlägg för någon särskild sida – vilka nu de är, egentligen? – men sådana är ju ofta de bästa inläggen. Man kan se filmen som en extremvariant av den amerikanska drömmen – den om att slippa statlig inblandning till vilket pris som helst, vill säga. Här flyr man från sjukhus där ”sjuka djur blir inkopplade i väggen” och dör hemma istället, super och firar ”fler helger än resten av världen”. Vägrar inordna sig.

Teveserien Mad Men är däremot en orgie i inordning. I den amerikanska drömmen som vi är vana att se den, i pastellfärgade villaförorter och ständigt ökande konsumtion. Det är nytt, det är fräsch, välordnat och tävlingsinriktat, och människorna där verkar beredda att som djur i en fälla gnaga av sitt ena ben bara för att slippa därifrån.

En sak jag gillar med Mad Men är att den får mig att tro att jag skulle kunna bli en bra förälder. Det kan ju inte vara så svårt att vara bättre, mer lyhörd, än seriens alla förvuxna barn-föräldrar? Helt uppfyllda av sina egna problem avfärdar de slentrianmässigt barnens upplevelser. Om Hushpuppy lever fullkomligt oskyddad från fattigdom, sjukdom, våld och alkoholism, lever Mad Men-barnen så skyddade att de blir isolerade, utan gensvar.

Ellen Key må vara äldst i sammanhanget, men många gånger en pedagog modernare än de flesta skolpolitiker idag. Hon ville bilda barn utifrån deras villkor och till självständiga, kritiskt tänkande individer. På andra sidan det hon utropade till barnets århundrade är det både fascinerande och skrämmande att vi fortfarande diskuterar på vilken sida om ett par varma skor barns rättigheter kan tänkas sluta.

Nina Björk skrev för några år sedan om liberalismens urfäder och hur de kunde missa att människan faktiskt stora delar av sitt liv är beroende av andra. Den helt friställda, självständiga figur de tänkte sig finns inte. Frihet är snarare en fråga om hur vi hanterar vårt beroende.

Eller som sexårsfilosofen Hushpuppy uttrycker det efter att stormen dränkt hennes hemö: ”För alla djur som inte har en pappa med en båt har jordens undergång redan hänt”.

Similar Posts:

• Den omöjliga friheten
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• ”Hon överdrev naturligtvis, annars vore hon inte Ellen Key”
• ”Geeks of the World, Unite!”
• Spoilad av Hitchcock

Och som varje vecka kan ni spana in vad vi skriver om här varje dag.

Marie skrev igår om Nina Björks Lyckliga i alla sina dagar. Om pengars och människors värde. Årets viktigaste bok enligt henne. Vi kan också bjuda på en intervju med Nina Björk som Marie träffade under bokmässan i Göteborg.

Vi skriver också om magiska bilder i form av fotoboken Magic Bar av Kenneth Gustavsson som Tommy recenserar och idag kan ni läsa om en vindlande kärleksexplosion i form av Bjørn Rasmussen roman Huden är det elastiska hölje som omsluter hela lekamen, recenserad av Anna C.

Mycket god läsning önskar vi på Dagensbok!

Similar Posts:

• Magiska bilder
• ”Det är som en svamp som suger upp de här tankarna.” Författarintervju med Nina Björk.
• Lördag och söndag på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Maries bokmässa 2013

Innan jag går vidare in på dessa exempel vill jag uppmärksamma bokens tilltal. Det här är nämligen inte formulerat på något von oben-vis. Den skarpa systemkritiken och de ofta obekväma resultaten av analyserna presenteras i en text som har formen av ett långt samtal med en vän. Ibland är tonen en smula vass och ofta är det riktigt riktigt roligt. Vidare finns jag som läsare ständigt närvarande i texten, som ett ‘du’ eller som en del av ett ‘vi’. Redan i innehållsförteckningen bjuds jag in som medresenär på den här resan genom kapitelförklaringar som: FÖRSTA KAPITLET, i vilket vi slår följe med drömmarnas Disney, går på svartvit matiné och lär känna skillnaden mellan ett bi och en byggmästare. Det är smart. Det är snyggt. Det är fruktansvärt sympatiskt.

Jag är alltså redan involverad när Björk börjar sin analytiska vandring bland nutida fenomen som Disneys filmer, tidskriften Mama, valrörelsen 2010, diskussionen om delad föräldraledighet och Arbetsförmedlingens platsannonser. Dessa prosaiska exempel diskuteras med hjälp av bl.a. Slavoj Žižek, Karl Marx, Ylva Elvin-Nowak, Oscar Wilde och Roland Barthes. Björk är beläst och hon använder sig förtjänstfullt av detta när hon jobbar sig ned i lagren under – under det som sägs som om det vore sanningar – och avslöjar det orealistiska i dessa uttalanden. Framförallt visar hon hur idén om ständig tillväxt har blivit en odiskutabel förutsättning för vårt handlingsutrymme som människor. Vi måste ha konstant tillväxt. Därför måste vi ha en konstant produktion av varor, och därför måste vi ständigt skapa begär efter nya saker. Saker vi inte behöver, men som systemet kräver att vi kräver.

Björk riktar inte sin kritik främst mot den här konsumtionstörsten eller besattheten av tillväxt, utan hon kritiserar hela det kapitalistiska system som förutsätter detta för att alls kunna fungera. Vi kan t ex inte ta hänsyn till att jordens resurser missbrukas katastrofalt i denna produktions- och konsumtionstakt. Inte om vi utgår från att ekonomin till varje pris måste växa. Enligt den logiken så är det smällar man får ta. Kapitalet måste hela tiden stimuleras, ofta kortsiktigt, och hur en långsiktig plan för att alls överleva på den här jorden ser ut … ja, det får vi ta tag i när vi kommit ur den här krisen. Den här ekonomiska krisen alltså. Den rent reella krisen, det faktum att vi endast har ett enda jordklot, och inte tre, fyra stycken som vår tillväxttakt skulle kräva, det måste vi blunda för om det här samhället ska gå att ro runt. Björk menar, med stöd av Immanuel Kants tankar, att just detta tydliggör att vårt kapitalistiska system bär på sin egen orimlighet.

Om det som är gott på ett individuellt plan blir förödande om det upphöjs till ett gemensamt plan – om du med Immanuel Kants ord inte kan upphöja ditt eget handlande till allmän lag – så föreligger ett systemfel. Och tvärtom: om det som är ont på ett individuellt plan blir gott om det upphöjs till ett gemensamt plan så föreligger ett systemfel. Vi lever med just sådana fel.

Personligen blir jag mest drabbad av Björks idéer kring hur vi i det nuvarande samhällssystemet lär oss att misstro språket. Språket, som är det medel vi har för att kommunicera vår mänsklighet – våra tankar, känslor och drömmar – är i det kapitalistiska samhället ett medel för att maximera vinst. Reklamen använder medvetet språket för att förleda oss att tro att vi begär saker, genom att övertala och övertyga. I managementlitteratur uppmanas vi att omvandla oss själva för att ge god service eller för att inge förtroende, något som innefattar så väl egenskaper som språk. Och detta är vi helt medvetna om. Det sorgliga är alltså inte att vi genomskådar dessa taktiker, utan att de ger ringar på vattnet i form av att vi blir misstänksamma mot alla uttalanden som görs. Vi lär oss att det som sägs inte är det som menas, och enligt Björk riskerar det att också påverka vardagliga mellanmänskliga relationer.

Lyckliga i alla sina dagar är sprängfylld med klokheter, skarpa iakttagelser och oväntade exempel. Det är som om varje sida för med sig en nål som sticker hål på ännu en illusorisk sanning. Ibland kan det vara jobbigt att få sin egen världsbild omkullkastad på det här sättet, men i det här fallet är det faktiskt bara skönt. Det känns som en befrielse att någon avslöjar att det vi dagligen matas med som sanningar i själva verket kan och bör förstås som alternativ – själva det avslöjandet vittnar om att det kan finnas andra alternativ. Sedan är det förstås frustrerande att varken författaren eller jag som läsare riktigt förmår se vilka dessa alternativ skulle kunna vara. Läsningen blir därför både förlösande och tröstlös, även om Björk lämnar över så hoppingivande hon förmår:

Så du, tro dem inte. Tro dem inte när de kommer med sina skyltar: ”OMÖJLIGT”. (- – -) Tro dem inte när de säger att utopin om en rättvis värld är farlig. Den är motsatsen. Den är hopp. Den har alltid varit hopp. Vi är många. Vi har alltid varit många.

Jag kan helt enkelt inte göra något annat än att rekommendera alla att läsa den här boken. På så sätt blir vi ännu fler. På så sätt kan vi kanske börja drömma om en verklig förändring. Tillsammans.

Similar Posts:

• ”Det är som en svamp som suger upp de här tankarna.” Författarintervju med Nina Björk.
• Gör mindre, njut mer – och rädda världen
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Shop ’til we drop?
• Kapitalismens David mot Goliat

- Och det blir bara värre och värre! När jag gav ut min första bok (Under det rosa täcket, min anm.) så var det så stort i sig att recensionerna inte blev så viktiga. Men nu … nu är det här mitt yrke. Och jag vill så klart vara bra på mitt yrke.

Jag frågar om det känns värre med den här boken också pga dess ämne – att den kritiserar hela vårt sätt att strukturera samhället, något som kanske kan uppfattas som magstarkt för den som inte vill förstå omvärlden på samma sätt.

- Ja, jag har varit rädd för att bli illvilligt läst. Att det skulle vara lätt att säga att boken inte är bra, grundat på att man inte håller med om det jag skriver.

Men bemötandet från kritikerna har varit bra. Förvånansvärt bra, tycker Nina.

- Men så har den främst lästs som konsumtionskritisk eller tillväxtkritisk, medan jag i själva verket kritiserar hela det kapitalistiska samhällssystemet.

I sin bok återkommer hon till att just detta, systemkritiken, verkar närmast omöjlig att tala om och jag undrar om det kan vara en av anledningarna till att man inte heller bland kritikerna förmår se eller tala om detta.

- Fast det går att tala om det. Det är ju det jag gör!

Däremot finns det givetvis konsumtionskritik i boken berättar hon, men just för att hela vårt ekonomiska system bygger på vinst – att köpa och sälja och få vinst. Systemet i sig förutsätter att vi konsumerar.

Vi kommer in på ämnet konsumentmakt, något som Nina under mässan även diskuterar tillsammans med Susanne Helgeson och Ingrid Sommar, författare till boken Köp dig fri!, på seminariet Livsdrömmar, politik och moral. Till skillnad från dem så tror inte Nina på konsumentmakt. Konsumentmakt har bara den som också har pengar – pengar att handla för. Med andra ord så är människans faktiska behov inte intressant, det är hennes förmåga att handla som är väsentlig. För att förtydliga jämför hon konsumentmakt med rösträtt.

- Vi skulle tycka att det var bisarrt om vi gjorde som innan vi fick allmän rösträtt, då någon kunde få flera röster grundat på inkomst eller då den utan inkomst blev utan röst. Men precis så fungerar konsumentmakten.

Och hur ska man genom konsumentmakt kunna visa att man tycker att det räcker med bara en sorts tandkräm, frågar sig Nina. Även om man konsekvent bara köper ett enda märke, så tolkas inte det av tillverkarna som att man är nöjd eller att andra varianter inte behövs. Lösningen är inte heller att sluta konsumera eller att konsumera annorlunda eftersom hela systemet kräver konsumtion. Utan konsumtion inga vinster, inga jobb. Kris.

- Konsumtionen är en del av problemet, en förutsättning för kapitalismen, men att alla plötsligt slutar konsumera löser inte systemfelet.

Så kritikerna har varit välvilliga i sina läsningar av Lyckliga i alla sina dagar. Eftersom hon nu också, kanske framförallt under mässan, har träffat en massa läsare frågar jag vad hon har fått för reaktioner från dem/oss.

- Ja, men jag får så fina ord! Många verkar gå omkring med en känsla, som en mättnad, inför den här varufieringen. Det är en känsla som inte är jätteformulerad, men den finns där.

När Nina gav ut Under det rosa täcket 1996 var den en del av en större feministisk samhällskritisk strömning. På 90-talet pyrde den feministiska medvetenheten och den fick uttryck i t ex antologin Fittstim, tidsskriften Bang och ungdomstidningen Darling för att nämna några. Hennes bok var av betydande vikt för att ’uppfostra’ en hel generation unga, kanske framförallt tjejer, till att ha en förståelse för hur kön och genus konstrueras (inklusive undertecknad). Jag frågar om hon på samma sätt känner sig som en del av en större systemkritisk strömning idag, med den nya boken.

- Nja, det finns ju inga som helst spår av de här tankarna inom det politiska samtalet. Men bland människor … där är det något som händer. Det är inte alltid formulerat som sagt, men det är som en svamp som suger upp de här tankarna. Folk finns där jag finns, tankemässigt. Så ja, till viss del kan jag känna att jag är del av en strömning.

Nina är vass i sin samhällskritik. Hon är inte tyst. Och hon är feminist. Jag måste fråga om hon har någon tanke om varför hon, trots detta, inte får epititet ’jobbig’, något som annars så lätt drabbar kvinnor som inte faller in i ledet utan som tar debatten.

- Oj, jag vet faktiskt inte. Egentligen är jag konflikträdd, så jag söker inte konflikt. Jag … jag är kanske ganska trevlig när jag framför mina tankar helt enkelt. Men det är ingen medveten strategi.

Hennes texter, böcker så väl som debattartiklar och radiokrönikor, är ofta kryddade med humor, oavsett hur tungt eller seriöst ämnet är. Jag berättar att jag flera gånger skrattar högt under läsningen av Lyckliga i alla sina dagar.

- Att använda mig av humor är inte alltid en strategi utan ibland blir det bara så. Jag är själv pessimistisk, men det vill jag inte att läsaren ska känna. Därför har jag försökt hitta en ton av hoppfullhet och ta fasta på det som är fint i människan. Som med reklamen t ex.

Nina skriver i boken att reklammakarna vet om att vi människor egentligen inte vill ha fler saker, det är inte det vi begär. Utan vi begär sådant som är viktigt för oss som människor – kärlek och samvaro t ex. Och därför försöker reklamen tala till just de känslorna inom oss.

- Det tycker jag ändå är hoppfullt på något sätt. Att det viktigaste för oss som människor ändå är relationer till andra människor.

Lyckliga i alla sina dagar är Ninas första bok efter sin avhandling i litteraturvetenskap, Fria själar, och jag frågar hur skrivprocessen har varit.

- Otroligt rolig! I alla fall mitt i, säger hon och skrattar. Det var väldigt roligt att få skriva förföriskt igen. Att få måla upp bilder som får läsaren att känna i hjärtat … i hela varelsen.

När jag en vecka innan intervjun lyssnar på ett föredrag som Nina håller på ABF i Göteborg så presenteras hon med orden ’en superstjärna’. Jag vill till detta lägga ’supersympatisk’. En systemkritisk supersympatisk superstjärna. Inte det minsta jobbig.

Similar Posts:

• Både förlösande och tröstlöst om kapitalism och drömmar
• Shop ’til we drop?
• Lördag och söndag på bokmässan
• Maries bokmässa 2012
• Ta tillbaka allt som är ditt