Little Bee befinner sig i romanens inledning inlåst på en flyktingförläggning i England. Hon är i tonåren, hon är ensam och hon bär med sig minnen av fruktansvärda upplevelser från hemlandet Nigeria. På förläggningen har hon under de två år hon väntat på det beslut som aldrig kommer via tidningar och annan media, lärt sig […][...]

Jag är ingen van ljudbokslyssnare, jag läser hellre böcker. Jag är över huvud taget dålig på att lyssna på långa haranger, behöver pauser för att smälta vad som sägs och ofta för att skriva ner orden. Jag är en snabb läsare och jag är också van att bläddra tillbaka och läsa om avsnitt jag inte […][...]

På en semesteranläggning utanför Kapstaden, Jumping Monkey Hill, sitter en grupp författare från skilda afrikanska länder och låter sig granskas av det brittiska värdparet. De är ju bara så intresserade av afrikansk kultur – och reflekterar inte ens över att de stenhårt väljer ut vad av det workshop-deltagarna producerar som får räknas som verkligt afrikanskt. […][...]

Den lila hibiskusen, framexperimenterad och sällsynt bland de annars röda blommorna, växer hos Kambilis faster Ifeoma. Den är långt ifrån det enda som växer där. Hos fastern får tonåringarna Kambili och hennes bror Jaja en fristad. Fastern, som är universitetslärare, har det betydligt sämre ställt ekonomiskt, men stämningen i hennes familj är en helt annan. […][...]

”Myllrande” är ett ord som av någon anledning ofta ligger nära till hands så fort man ska beskriva skildringar utanför den alltigenom västerländska litteraturen. Sådant väcker alltid lite varningsflaggor. Men jag kan ta mig tusan inte komma på något mer träffande ord för att beskriva Wole Soyinkas Aké – barndomsåren. Boken i sig själv skildrar […][...]

Det är svårt att vara man, säger Elvis Okés far till honom. Måttet på en man brukade vara hans namn och hur gott det var, och det namnet – den hedern – måste man vara beredd att försvara både mot yttre och inre hot. Elvis far heter Sunday. Hans bäste vän heter Redemption. Själv heter […][...]

En halv gul sol var symbol för den kortvariga republiken Biafra och prydde dess svartgrönröda flagga. I endast tre år fanns nationen, en utbrytarstat från Nigeria, innan den återfördes till ordningen och moderlandet. Under de tre åren hann den dock bli symbol för svältande barn i Afrika, eftersom livsmedelsbristen var stor och Nigeria gjorde sitt […][...]

Undertiteln på den här boken är faktiskt extremt missvisande. Istället för att tala om ”den muslimska världen 2001-­2006″ så borde det snarare ha stått ”det muslimska våldet 2001-2006″, eller något liknande, för det är i praktiken vad den här boken uteslutande handlar om; militanta muslimer. Alla de hundratals miljoner fredliga muslimer som finns världen över […][...]

Det är slutet på 70-talet. I Nigeria råder oljeboom, Biafrakriget är över, landet blomstrar och den stora konst- och kulturfestivalen Festac 77 uppmuntrar afrikaner världen över att återknyta banden till sina rötter i Moderlandet Afrika. Kehinde Okolo har tillbringat de senaste arton åren i Storbritannien. Tillsammans med sin man Albert och deras två barn lever […][...]

Bokförlaget Tranans nyutgåva av den afrikanska litteraturens klassiker framför klassiker, Chinua Achebes Allt går sönder är den första i Macondo, klassikerserien som ska lyfta fram betydelsefulla verk från Afrika, Asien, Latinamerika och Mellanöstern och ”göra dem tillgängliga för en bred läsekrets”. Därför finns också såväl initierat förord av Per Wästberg som en essä om igbofolkets […][...]