Varför ryker det ur avloppsbrunnarna fastän det är 25 grader varmt? Vad är för sviktande plåtar man ibland tvingas ut på när det blir för trångt på trottoarerna? Hur kommer det sig att det finns trätunnor á la Vilda Västern på taken, till och med på en del riktigt moderna hus?

Självklart dyker det upp minst lika många frågor om alla människor man ser, om det osynliga presidentvalet (New York är ingen vågmästarstat), om rikedom respektive fattigdom och om alla etniciteter och språk i denna fantastiska smältdegel. Men jag hittar en bok på Tenement Museum som visar sig kunna förklara åtminstone de mer jordnära, gatubildsbetonade mysterierna.

Undertiteln till The Works är ”stadens anatomi” och det är sant att den kan läsas som en allmängiltig bok om hur logistiken i en modern storstad fungerar. Men boken har New York City som utgångspunkt och förklarar just dess anatomi alldeles särskilt väl.

Det Stora Äpplet ligger där det ligger för att här finns en av världens mest perfekta naturliga hamnar. Men flera pirer längs Hudsonfloden ruttnar sönder och samman. Andra har byggts om till olika slags nöjespalats, vad det verkar. The Works förklarar att sjötransporterna allt sedan 1950-talet har revolutionerats av containern. Särskilda containerhamnar finns i New Jersey och i södra Brooklyn. En av dem syns när man lämnar Newarks flygplats med taxi. Från containerhamnarnas terminaler körs allt gods med lastbil in till centrala stan. Hamnen måste förresten muddras kontinuerligt år ut och år in. Annars skulle den strax vara fylld av sand som Hudsonfloden för med sig. Arbetet har måst intensifieras. De moderna containerfartygen är mer djupgående än 1700-talets fullriggare var höga. Det framgår av bokens infografik.

Jag går The High Line, parken som skapats på en upphöjd järnvägssträcka. Den hade stått övergiven sedan 1980, också det beroende på att man inte längre lossar gods på västra Manhattans pirer.

För att fötterna ska få vila lite lär jag mig hjälpligt att åka tunnelbanan. Systemet är stort och bitvis kontraintuitivt. Hur skiljer man expresståg från lokala? Hur vet man när de plötsligt växlar från det ena till det andra? Och varför finns det flera stationer som heter Canal Street? The Works ger en historisk bakgrund. I världens mest nyliberala land var det såklart privata aktörer som oberoende av varandra skapade tunnelbanelinjerna. Långt senare köpte staden systemen och slog ihop dem. Genom att fråga folk lyckas jag åka rätt.

Dricksvattnet smakar lite klor, men går an. På restaurangerna föreslås inte sällan ”tap water”. Jag lär mig att storstadens reservoarer är arton till antalet och finns längre norrut i delstaten New York. Ett omfattande system av akvedukter säkerställer ett ständigt tillflöde. De törstiga skulle annars raskt räknas i miljoner. Och det är här de gammaldags trätunnorna kommer in i bilden. De är helt enkelt vattentankar. Trycket kan bara pressa vatten upp till sjätte våningen, totalt otillräckligt på Manhattan. Därför pumpar många fastigheter upp vatten till taktankarna. Man väljer av hävd att platsbygga dem av cederträ som sväller och håller tätt och dessutom isolerar väl mot utetemperaturen.

Stadens artärer forslar inte bara vatten, hushållsgas och elektricitet. Det finns också alltsedan 1880-talet ett system för distribution av ånga som används för uppvärmning och luftkonditionering. Man ville komma bort från allt det sot som tusentals kolpannor spred. Sjukhusen använder ånga, liksom 100 000 bostäder samt en mängd signaturbyggnader som Rockefeller Center, Empire State Building och The Metropolitan Museum of Art. Röken som ikoniskt stiger ur avloppsbrunnarna är således ”spillånga”.

The Works är uppdelad i sex teman: transporter av människor, transporter av gods, energi, kommunikation, renhållning samt framtiden. Alla kapitel är rikligt illustrerade med kartor, infografik, sprängskisser och förklarande teckningar. Materialet är fantastiskt men jag får leta innan jag finner någon information om illustratören. Det visar sig vara ett helt team, samt i vissa fall hela byråer, som jobbat med teckningarna till olika delar av boken. Det är hur som helst en pedagogisk guldgruva av samma slag som ”Så funkar det-böckerna”.

Allt kanske inte intresserar mig lika mycket, som systemen bakom mobiltelefoni, exempelvis. Men The Works innehåller ”the works”. Jag får min nyfikenhet stillad på det trottoartekniska området. Plåtarna är källarluckor. En del är rostiga och sviktar betänkligt. Men de öppnar av säkerhetsskäl utåt, uppåt, skriver Kate Ascher lugnande.

Similar Posts:

• Sammansatt farväl till USA
• Den vackraste boken om Göteborg
• Stockholmskonst för dig och mig
• Praktverk för alla som älskar Stockholm
• Skämtsamt New York bakom turiststråken

Detta avskedsbrev, som också är en essä, föranleds av en stundande flytt. Martin Gelin och hans amerikanska fru samt deras lilla son kommer att emigrera till Paris. Allt sattes på sin spets när sonen föddes, skriver han.

Det som händer när du får barn i USA är att du kastas in i samhället, dess lagar och regelverk. Värderingarna som skapat samhället blir kusligt nakna; vi bodde inte bara i New York, utan även i USA. I decennier hade jag betraktat New York som en liten oas i det kaotiska amerikanska samhället, det politiska inferno jag skildrat i fem reportageböcker och tusentals artiklar. Men även här började de giftigaste aspekterna av den politiska utvecklingen märkas.

I USA saknas betald föräldraledighet, förskolegaranti och gravidpenning. En förskoleplats i New York kostar månatligen motsvarande en svensk heltidslön. På resor till andra städer som Tokyo, Stockholm, Paris och Taipei upptäcker han vad som skulle kunna kallas ”vänlighetens arkitektur”: ramper i tunnelbanan så man kan rulla barnvagnen, amningsrum, mjuk asfalt under lekplatsernas klätterställningar, bilfria zoner…

Värdet ligger inte bara i själva den fysiska infrastrukturen, utan i allt den symboliserar: glimtar av en mänsklig barmhärtighet, som institutionaliserats i stadsmiljöerna och signalerar att någon bryr sig.

Han börjar lägga märke till saker som inte var lika synliga för honom tidigare, när han inte var förälder. Brooklyns progressiva elit, hans grannar i Park Slope, sätter sina barn i dyra skolor utifrån strängt etniska mönster. Eleverna får lära sig hur man gör vid en skolskjutning. Stressen för att de akademiska meriterna ska vara otillräckliga för att kvala in på ett av de bästa universiteten är enorma. Han vill så ogärna bli ännu en europeisk betraktare som platt underkänner det amerikanska. Ändå landar det nog huvudsakligen i kritik.

Det är ett land fullt av anständiga människor, som gång på gång misslyckas med att skapa ett anständigt samhälle.

Men avskedsbrevet är mångfacetterat. USA-kritiken förbyts i något annat när han riktar blickarna mot det älskade New York City, en stad som knappast är representativ för USA. Martin Gelin intervjuar konstnären Christo. Denne föddes i Bulgarien men valde på 1960-talet att lämna Europa för Soho i New York. Christo förklarar skillnaden mellan Paris och New York. ”Jag talar jättedålig franska och det var ingen som kunde acceptera det i Paris. Jag talar jättedålig engelska också, men det är ingen i New York som bryr sig. Gå in i hörnbutiken eller snacka med taxichauffören och de kan knappt prata engelska de heller! Men vi är välkomna här ändå.” Det måste man älska. Vi européer är världsbäst på att identifiera amerikansk rasism, men ser inte vår egen ingrodda intolerans.

Debattören och samhällsbetraktaren Fran Lebowitz intervjuas också. Även hon framhåller pluralismen som New Yorks styrka. ”Jag tror att det viktigaste med New York alltid har varit invandringen. Det kommer ständigt hit nya invandrare. Ju fler olika sorters människor du har i en stad, desto intressantare blir den. New York vore ingenting utan invandringen.” Här frestas man att tänka på världens största ekonomi, USA, och sambandet med dess omfattande invandring.

Ändå ska alltså Martin Gelin med familj flytta till den gamla världen med dess moraliskt skuldtyngda nationalstater där fascismen återigen sticker upp sitt fula tryne. Mellan raderna anas en förhoppning om en nytändning, ”en chans att återfå barndomens blick”. Och så är det förstås: att flytta ger i sig självt nya perspektiv på verkligheten. Men det är osäkert om det är mänskligare på vår sida av Atlanten.

Sammantaget är detta en spretig och infallsrik essä om det nutida USA i allmänhet och New York i synnerhet. Den är läsvärd eftersom den inte slentrianmässigt hatar på allt amerikanskt.

Similar Posts:

• Den amerikanska vänstern
• Skrämmande läsning om mäktigt parti
• Att väcka den där längtan
• Morgondagens president?
• Slutet på en era?

Romanen Egendom borrar in sig i atmosfären genom att inleda med biografin om en börsspekulants liv. Här målas upp en kändismans ungdomsår, hur denne finner en hustru och slutligen beskrivningar av hur hans privatförmögenhet har kommit till. Oh, he is a fortunate man and did you visit his luxurious house? New York-etablissemangets skvaller går nästan att ta på. Några år senare har kartoteket på New York Public Library ett tomrum. Varken verket eller biografiförfattarens namn går att spåra längre.

Den följande delen är den stormrikes egna ord för att bemöta vad som i hans ögon var en lögnaktig levnadsteckning. Nu äntligen (!) ska han berätta sanningen i sina memoarer. En kommentar som får ta stor plats är att 1920-talets överhettade (osunda) ekonomi måste kylas ned för att starta på noll igen. Den manlige huvudpersonen – för det är nämligen han som vet bäst – är viss om godheten i de egna handlingarna. Byteshandeln med aktier och obligationer har såklart syftet att verka för ”Amerikas bästa”.

I den här romanen förs man i väg på en upptäcktsfärd i skrivkonstens värld. Författaren Hernán Díaz låter pennan fara i väg för att i nästa stund göra tvärstopp. Stundtals känns det som om jag får sitta på en fyrbent pall, där ett av stolsbenen sågats kortare. Innan jag ramlar av återfår skildringen sin balans i övergången till nästa avsnitt – en fin dotter-far-skildring. Fokuset flyttas till en man med anarkistiska idéer som bor med sin dotter på Brooklyn-sidan. De har svårt att få mat på bordet och de käbblar i röran där pappan har sin tryckeriverkstad. Historien är som en egen roman i sig, där dotterns ambitioner förknippas med hoppfullhet och jävlaranamma. Hon tar ett första steg på sin klassresa men förstår långsamt hur detta skapar ett avstånd till föräldern.

Så kommer den säregna rösten i romanens sista del. Hur den berör går inte att förklara. Spretigheten liknar atonal musik – den är omedelbar och har en sprängkraft i sina försök att fånga sorgsenheten i livet.

Milda Matilda, vilken roman! Den avslöjar inte bara den genomskinligaste lögnen du hört din börsmäklare säga. Den är en fenomenal uppvisning av vem som håller fast vid sitt tolkningsprivilegium och hur alla andra alternativ trängs undan. Med pengar ökar chansen till mediers bevakning och slutligen en plats i historieböckerna.

Jag kan inte heller låta bli att förföras av Manhattan med sina nyuppförda skyskrapor och ibland är svindeln nära. Vilket får mig att i fantasin tänka på titeln och undra om inte alternativet ”Svindel” kunnat fungera bättre för att närma sig den dubbeltydighet som ”Trust” har för engelskspråkiga läsare? I och för sig kan den svenska boktiteln ”Egendom” vara dubbeltydig: Vilken egendom besitter du? Och vems egendom är du?

Avslutningsvis är det inte titeln som är avgörande. Romanen är större än sina ord och jag tänker mycket på mellanrummen när den är utläst.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Nationalekonomi med ett mänskligare ansikte
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Stillsam mysdeckare med mörka undertoner
• Att läsa är ibland att gråta

Hon har hunnit fylla 63 och är vid det här laget en etablerad författare. Lucys andre man – och stora kärlek – cellisten David Abramson har nyligen gått bort. Fast den här romanen handlar förstås inte så mycket om honom, utan – som titeln antyder – mer om Lucys förste make, William Gerhardt, pappan till hennes döttrar. Trots att Lucy lämnade honom i sticket efter tjugo års äktenskap har de förblivit vänner. Den förbryllande titeln Åh William! uttrycker hennes blandade känslor för exmaken, vilka pendlar mellan ömhet, medömkan och irritation.

Nuförtiden är Wiliam omgift – för tredje gången – med den bra mycket yngre Estelle och bor i en rymlig lägenhet på Riverside Drive i New York, med utsikt över Hudson River. Han är försedd med slokande mustascher, en tjock vit kalufs samt hyser förkärlek för skräddarsydda kostymer. Som grädde på moset är han i oförskämt god form för sin ålder. Sitt forskarlaboratorium på New York University har han lyckats få behålla, trots att han passerat de sjuttio.

Att Williams tyske pappa stred för Hitler och kom till Amerika som krigsfånge har då och då stört hans sinnesro genom åren. I Åh William! genomlider dessutom han en plågsam period, då inte bara hans unga fru lämnar honom och hans karriär går i kras, utan där också en olustig familjehemlighet kommer i dagen. I jakten på det uppdagade mysteriet som bland annat innefattar en övergiven halvsyster, övertalar William Lucy att följa med honom till Maine, nordost om New York. För övrigt Elizabeth Strouts egna hemtrakter, där bland andra de oförlikneliga Olive Kitteridge-böckerna utspelar sig och i vilka författaren uppvisar djup förståelse för människors fel och brister.

Om vi i Mitt namn är Lucy Barton fick lära känna Lucys känslokalla mamma, så är det hennes världsvana svärmor som är på tapeten i den här romanen. Catherine var inte särskilt sympatisk, eftersom hon gärna undergrävde sin svärdotters redan bräckliga självkänsla med pikar om hennes torftiga bakgrund. Trots att Lucy numera är framgångsrik i sitt gebit har hon aldrig kommit över den känsla av osynlighet och den rädsla, som hon burit med sig sedan barnsben. Räddningen blev storstadens anonymitet. I New York slapp hon slödderstämpeln, som familjen varit behäftad med i småstaden Amgash i Illinois.

Jag måste tillstå att jag inte är speciellt nyfiken på den i mitt tycke ganska triste och självcentrerade William. Det är snarare Lucy själv, som jag veta allt om! Om den fattiga, kärlekslösa uppväxten bland majs- och sojafält utanför Amgash, som präglade henne för livet. Den av andra världskriget traumatiserade pappan var lantarbetare och den dysfunktionella familjen bodde i ett fallfärdigt garage. Det var böckerna på folkbiblioteket i Amgash som blev Lucys räddning och ett stipendium till college hennes biljett ut i världen.

De tre romanerna griper in i varandra och kronologin är lite hipp som happ. Nutid avbryts av ständiga återblickar från livet med William och från uppväxten. Åtskilliga små sidoberättelser ryms också inom romanen, vilka bland annat återger möten med människor som format Lucy genom livet. Författaren har en unik förmåga att levandegöra sina (inte alltför många) karaktärer till den grad att de känns alldeles verkliga. Lucy, som är en känslig själ, grubblar över allt som hon gjort fel i sitt liv och ifrågasätter sina livsval. Ämnena som avhandlas är bland andra kärlek, vänskap, ensamhet, sorg, föräldraskap, minne och trauma.

Glädjande nog har Elizabeth Strout inte pensionerat sin hjältinna efter tre böcker, utan en fjärde titel finns utgiven på engelska med titeln Lucy by the Sea (2022). Den utspelar sig under coronapandemin och vad jag förstår är Lucy och William tillbaka i Maine. Det ska onekligen bli intressant att se om författaren väljer att sätta punkt för Amgash-serien här.

Hur det än blir med den saken planerar jag att förgylla den stundande första adventshelgen med att lyssna på en inläsning av Lucy by the Sea. Böckerna gör sig otroligt bra som ljudböcker.

Similar Posts:

• Småstadens existenser
• En julsaga
• The Rise and Fall of J-M Basquiat
• De olyckliga New York-paren
• Återbesök i Glaskupan

Beth lyckas med nöd och näppe undvika att stå storögd eller gapande med helöppen mun när hon lämnas av taxin i Greenwich-kvarteren. Fast i brevet hem tvekar hon inför att skriva om människorna hon sett helklädda i läder på trottoaren mittemot. Inte heller tror hon det är lönt att skriva om kackerlackorna hon skymtat i sovrummet där hon just bäddat sina lakan.

Veckan därpå borde allt fokus gälla jobbet. Visst, så blir det för Beth är ambitiös. Men eftersom hon och de tre andra praktikanterna på tidningen ges mindre kvalificerade uppdrag lockar livet med så mycket annat. Många blir de billiga drinkarna och de långa samtalen med väninnan/jobbarkompisen Edie. Pojkar är ett intressant ämne (när passeras gränsen mellan pojke/man egentligen?) och Edie har erfarenheter som Beth ännu saknar. Edie är förtjust i sin adept och Beth är en god lyssnerska.

Jag tycker mycket om hur Meg Rosoff vrider och vänder på den här intensiva vänskapen som innehåller frisk nyfikenhet, gapskratt och äventyr. Den har också inslag av dominant rollinnehavare och lärjunge som inte säger emot. Under veckorna inträffar en rad händelser, stundom gränslösa – trots allt har vi att göra med två föräldrafria unga kvinnor som drar fram i stan under tio veckor. Riskbedömningsförmågan hos nittonåringar kan som bekant vara något outvecklad.

En egen person blir också 1980-talets Manhattan. Mord och rån illustreras inte bara som torr brottsstatistik att läsa om i tidningen, utan gör sig fysiskt närvarande exempelvis i sirenerna från utryckningsfordonen. I stan är det skitigt, svettigt och ruffigt och till råga på allt får invånarna stå ut med en värmebölja som aldrig tycks ta slut. 1980-talet känns igen också på ryktena om den mystiska sjukdomen som i huvudsak drabbar homosexuella och på hur blåögt de vita medelklassungdomarna betraktar sina egna privilegierade utgångslägen.

Hierarkin i vänskapen är huvudspåret i berättelsen och jag blir på sätt och vis Beths partner-in-crime under sommaren. Hon speglar sig i väninnan Edie som kanske inte är så lyckligt lottad egentligen och vad beror den påtagliga kylan mellan Edie och hennes mamma på?

Lärdomar görs – så som i alla vänskaper – och skildringen av hur sommaren utvecklar sig är långt ifrån verklighetsfrånvänd. Det vittnar gärna din inre nittonåring om, som kan berätta om hel del situationer som kunnat landa i katastrof. En gnutta flax löste oväntat det hela.

Similar Posts:

• Gränslöst charmig feelgood
• Man glömmer aldrig sin barndom
• Relationer i New York
• Ett nytt projekt för familjen Peachey
• Läppstift och livsaptit

Lutie har ändå arbetat sig upp. Från att ha varit tvungen att arbeta och bo långt ifrån sin familj – det som kostat henne äktenskapet med Bubs far – som inneboende tjänare hos en vit familj, har hon läst in kurser, lärt sig skriva maskin och liknande på kvällstid. Nu kan hon arbeta på kontor och betala hyran för en egen lägenhet. Samtidigt måste hon lämna sonen ensam när han kommer hem från skolan, och gatan är som ett ständigt underliggande hot. Hon vill inte låta gatan uppfostra sonen, men vad har hon för val?

Möjligheten att få sjunga på en nattklubb gnistrar till som ett sätt att komma undan tillvaron utan marginaler, men orkesterledaren som kommer med erbjudandet förutsätter också att hon i så fall ska ”vara snäll” mot honom. Den typen av erbjudanden återkommer kring den vackra Lutie. De från bordellmamman på nedre botten är bara de mest uppenbara.

Ann Petrys debutroman från 1946, här återutgiven i Norstedts klassikerserie med förord av Valerie Kyeyune Backström, skildrar rasismen som präglar tillvaron för Harlems invånare, men ännu mer Luties utsatthet i skärningspunkten mellan kön, hudfärg och fattigdom. Som ung, svart kvinna sexualiseras Lutie ständigt, av såväl vita som svarta.

Petry växlar perspektiv. Hon återkommer till Lutie och Bub, men låter oss också se världen ur de andra romankaraktärernas ögon. Orkesterledaren som är beredd att göra nästan vad som helst för att slippa gå tillbaka till att passa upp på tåg. Portvakten som suktar efter Lutie med en våldsam frenesi. Hans sambo som ser hela sin tillvaro hotad av den nyinflyttade kvinnan. Bordellmamman på nedre botten som fått sitt eget utseende förstört och nu lever på andra unga sårbara kvinnors.
Livsvillkoren på gatan gör så många där beredda att kliva över sin granne, att utnyttja alla möjligheter som finns för att överleva. Kanske till och med kunna drömma om att inte bara överleva någon gång. Om att leva.

Gatan pekar framåt mot författare som Toni Morrison, Alice Walker, Jaqueline Woodson och Regina Porter, men för också tankarna till äldre, socialt engagerade författare som Jack London och Charles Dickens. Jag brottas även med associationer till Harriet Beecher Stowes Onkel Toms stuga. Det känns lite orättvist, men jag blir nästan provocerad av Lutie Johnsons godhet. Hon är inställd på att göra det rätta, hon är dygdig och rättrådig i en värld som bara vill utnyttja henne. Samtidigt är det förstås deprimerande att bokens persongalleri, bortsett från Lutie och Bub, så helt saknar solidaritet med varandra.

Sammantaget är romanen en oerhört aktuell skildring av social och ekonomisk utsatthet som verkligen väcker frågor. Jag skulle jättegärna diskutera den i en bokcirkel eller liknande. Hur tar man sig fram och gör något vettigt av sitt liv i en värld där spelplanen är så uppenbart riggad emot en? Hur hanterar man moraliska frågor – eller finns det ens utrymme för moral? Kanske är det som i det där Brecht-citatet: ”Först kommer käket, sen moralen”? Är Lutie och hennes likar helt enkelt bara födda till förlorare?

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Delad stad
• ”Spring aldrig i vita områden”
• Reportage från klassamhällets avgrund
• Vapen. Kärlek

Till denna flygplats anländer Future. Inte från yttre rymden, utan från Nigeria, där hon har bott ett tag. Nu är hon höggravid, men har stuckit utan ett ord till sin fästman. Med sig i bagaget har hon en illegal immigrant, en sorts levande växt från yttre rymden.

Seriemediet är såklart rätt briljant för science fiction på det sättet. Alla varelser, människor som rymdvarelser, är ju tecknade. Det krävs inga dyra specialeffekter som snart ser daterade ut, som på film och tv. Rymdvarelseväxten, som väl i USA tar sig namnet Letme Live, är lika uttrycksfull som övriga karaktärer. Och de kan verkligen se ut hur som helst.

På plats i New York flyttar Future och Letme in hos Futures farmor/mormor, som har ett lägenhetshus fullt av migranter från såväl Afrika som yttre rymden. Hon är jurist, specialiserad på migrationsärenden, och New York är en stad som kokar av konflikter och protester – för och emot migranter. Inresor från vissa platser håller på att förbjudas, och det är inte svårt att se parallellerna med den tidigare amerikanske presidentens politik.

LaGuardia var det första jag läste av Nnedi Okorafor, och även om den är cool och intressant så gav den inte riktigt samma mersmak som de romaner jag läst senare. Jämfört med dem är den ju snabbläst, och jag hinner aldrig riktigt få upp samma engagemang för karaktärerna. När jag läser om den, med ytterligare Okorafor-läsning i bagaget, känner jag igen teman och hittar roliga blinkningar till andra av hennes verk. Det ger faktiskt lite av djupet jag saknade vid första genomläsningen.

Tana Fords och James Devlins bilder är lika färgstarka och distinkta som världen de skildrar. Inte minst Future själv, med sina långa flätor, sin putande mage och med Letme i famnen, blir en science fiction-ikon för en köttigare, mer organisk SF-värld som jag gärna vill fortsätta vistas i.

Similar Posts:

• ”When adventure call, sometimes cat must answer”
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Fegt av Moon
• Dystopisk fantasy i ökensanden

Lea är medveten om obalansen i relationen och vid väl valda tillfällen använder hon sig av det moraliska övertaget i att mannen hon dejtar egentligen inte vill kännas vid att han betalar henne. Hans narrativ är ett annat men hon påminner honom samtidigt som hon funderar över om det är bättre eller sämre att hon säljer sig av andra skäl än ekonomiska, och vilka dessa skäl egentligen är.

Det är skickligt hur författaren växlar perspektiv utan att synvinkeln egentligen gör det, hur normaliserade sakernas tillstånd blir, hur det första ordet jag vill använda är relation samtidigt som jag värjer mig mot det. För det handlar ju faktiskt om prostitution om än med något mer, något annat, något oklart. Det är så lätt och motståndslöst men samtidigt anas andra känslor där bakom, där under. Bitterljuv nostalgi som inramning till något som faktiskt är ett brott.

För Alice är det annorlunda och det är uppenbart att hon far illa. Hon behöver verkligen pengarna och råkar ut för riktigt obehagliga saker, men utan att det alltid beskrivs exakt vad – det är vad upplevelserna gör och har gjort med henne som skildras. Hur mycket som sägs är mycket väl avvägt men utan att det känns konstruerat.

Det helt internationella känns ovanligt i en svensk debutbok. Här är det inte en ung kvinna som lämnat Stockholm för New York utan hon kommer från eller har tillbringat sin uppväxt i Frankrike och andra europeiska länder, samt en kort sejour i just New York när hon var mycket liten. Förbi skymtar minnen från barndomen – vänner, släktingar, upplevelser.

Det är fascinerande hur fort hon får mig fast. Det är något med intensiteten, angelägenheten också i det som kanske inte är så intressant egentligen. Det är hur påtagliga miljöerna är – jag känner värmen, klibbigheten och dofterna, ser det nedgångna och sjaskiga i lägenheten och omgivningen men också det tilldragande i självständigheten som den rymmer.

Det är suggestivt, intensivt och obehagligt samtidigt som det finns en distans, en armlängds avstånd i rum och tid och vad som kommer åt en. Det är ett efteråt redan när det börjar men texten genomsyras ändå av ett pockande nu.

Similar Posts:

• Blek bild av New York
• Skämtsamt New York bakom turiststråken
• Språkligt enastående, men alltför surrealistiskt
• Gå i ide
• Bakom förhängena

Oavsett hur det står till med sanningshalten så får vi Zadie Smiths version av händelsen i novellsamlingen Grand Union. I novellen ”Flykten från New York”, som för övrigt är den starkaste i samlingen, får vi den fiktionaliserade Michaels perspektiv på de tre vännernas hastigt påkomna utflykt. Det tar ett tag innan jag förstår att karaktärerna Michael, Marlon och Elizabeth inte är vilka personer som helst som flyr från vilket dystopiskt undergångsscenario som helst. Först är det ungefär så kaotiskt som det måste ha varit för Michael, Marlon och Elizabeth – eller för vem som helst som befann sig på Manhattan den 11:e september 2001 – men allt eftersom under resans gång får läsaren lära känna karaktärerna, deras säregna personlighetsdrag, och relationerna dem emellan. Det är humoristiskt, såklart, men där finns också en mänsklig värme – en sådan som sträcker sig ända in i det mest bortskämda, idoliserade lilla människohjärtat.

Boken bjuder på fler novellpärlor, som den samtidigt fina och sorgliga ”Kelso dekonstruerad” om det hjärtskärande orättvisa och meningslösa med rasistiskt våld. Många av berättelserna utspelar sig på Manhattan, men en del handlar om platser i Europa eller var-som-helst eller i framtiden.

Ganska ofta har jag först lite svårt att orientera mig. Läsaren kastas rakt in i ett skeende och jag kan känna mig lite vilsen innan det klarnar vad som sker, var någonstans och med vem. De flesta berättelserna handlar också om vilsenhet på olika sätt – att inte riktigt veta vem man är, vart man är på väg, eller att det helt enkelt bara liksom skaver i tillvaron på något sätt och att stå ut eller att inte stå ut med det.

Boken är Zadie Smiths första novellsamling med en blandning av tidigare publicerade och opublicerade texter som hon skrivit genom åren. De är alltså inte framtagna för att passa in just i en bok tillsammans såhär och det märks – ibland känns det lite väl spretigt. Några av texterna känns dessutom kanske mer som narrativa experiment snarare än mogna för publicering. Som helhet är det dock ändå en samling väl värd att läsa.

Similar Posts:

• Ojämn romandebut
• Kvantitet istället för kvalitet
• En bagatell
• Bli aldrig singel på Manhattan
• Life is like a set of badminton?

I Glaskupan rör vi oss i 1950-talets New York där Esther Greenwood tillsammans med elva andra unga kvinnor vunnit en tävling i en modetidning genom att skriva essäer, noveller, dikter eller artiklar. Vinsten är en månads betald vistelse i New York.

Sommaren är varm och kvalmig och New York är täckt av en fuktig dimma. De tolv unga kvinnorna har inkvarterats på hotellet Amazonen, ett hotell som närmare liknar en studentkorridor än ett riktigt hotell. Hotellet bebos endast av kvinnor, de flesta från välbärgade familjer som går sekreterarskola innan de med största säkerhet kommer gifta sig och skaffa barn. 

Esther kommer från Boston men har innan den här resan aldrig tidigare varit utanför New England och hennes förväntningarna på New York är stora. Trots detta känner Esther rätt snabbt att något är fel. Dels tänker hon mycket på makarna Rosenberg, som dömts till döden för spionage och ska avrättas. Sen känner hon sig dessutom styrd och ofri. Dagarna för de unga kvinnorna är inrutade och fyllda av aktiviteter och vistelsen som gav förhoppningar om ett friare liv blir något helt annat. 

Jag förmodades roa mig som aldrig förr.
Jag förmodades vara avundad av tusentals andra collegeflickor precis som jag över hela Amerika, som inget hellre önskade än att få trippa omkring i samma lackskor, storlek trettiosju som jag köpt på Bloomingdales en lunchrast tillsammans med ett matchande svart lackskärp och en svart lackväska.
…
Det var bara det att jag inte styrde någonting, inte ens mig själv.

De uppenbara klasskillnaderna och vad en ung kvinna kan förvänta sig i femtiotalets Amerika märks i relationen mellan dem som vunnit novelltävlingen. Doreen, Esthers rumskompis, ser livet som någonting lätt och hon roar sig på alla sätt hon kan. Hon går på rätt skola, har rätt kläder och har råd att inte bry sig för mycket om utfallet från vistelsen i New York. Men för Esther ligger prestationsångesten ständigt och lurar. 

Hennes relation till barndomskärleken, Buddy Willard, tar också en annan vändning när hon upptäcker att det är olika regler och förväntningar på dem på grund av kön. Buddy och Esther har redan en något så när utstakad väg framför sig, men när Esther får reda på att Buddy har haft en sexuell relation med en servitris ställer det hennes bild av honom på ända. Hur kan han spela så oskuldsfull när han skaffat sig erfarenheter av detta slag? Hon reflekterar även över att hon inte gjort samma erfarenheter ännu.  

När Esther inte kommer in på skrivkursen hon sökt efter New York-vistelsen infinner sig en stor tomhet. Det finns ingen mening med att gå upp ur sängen och det finns ingenting att se framemot. Hon blir alltmer skör psykiskt och dras mellan livet hon vill leva och livet hon förväntas leva.

De detaljerade känsloyttringarna och miljöbeskrivningarna i boken har en oerhörd skärpa. Glaskupan sjuder av intryck, känslor och iakttagelser. I dagsläget skrivs det öppet om psykisk ohälsa, men att skriva och ge ut Glaskupan på 60-talet kan man förstå gav stora reaktioner.

Plath styr oss elegant mellan ytligheter och djup och skapar ett värld som det är svårt att slita sig ifrån. Glaskupan är lika aktuell idag som den var 1962 utifrån många perspektiv och Esthers personlighet har fångat mig igen.

Similar Posts:

• Läppstift och livsaptit
• Svindlande briljant debut
• Vägen mot slutet
• Sylvias egna noteringar
• I skärningspunkten mellan hudfärg, kön och brutal fattigdom