Dåvarande statsminister Fredrik Reinfeldt, M, har fått äta upp sitt uttalande vid ett besök i Södertäljestadsdelen Ronna 2006. Han sade att ”ursvenskt är bara barbariet. Resten av utvecklingen har kommit utifrån”. Att han travesterade Esaias Tegnér flög över huvudet på de flesta.

SD:s partiledare Jimmie Åkesson har lite famlande svarat ”stå i kö” när han konfronterats med frågan. Ebba Busch, KD, har sagt ”att gå husesyn” och lagt till att vi inte gillar när företag sätter etiketten ”helgskinka” på fläsket i affären. Julskinka ska det vara!

I en helt annan tid, för 200 år sedan, var det unikt svenska också en högt prioriterad problemställning. Då hade Sverige förlorat Finland men utvidgats med Norge i stället. Intellektuella var sysselsatta med att treva sig framåt mot en ny nationell identitet. Den så kallade göticismen och ett nymornat intresse för det fornnordiska skulle med tiden mogna till nationalromantik. En av sökarna var Carl Jonas Love Almqvist som 1838 publicerades essän Svenska fattigdomens betydelse där han identifierar vår nationalkaraktär.

Almqvist inleder sin essä med en betraktelse av de styrande i riket, ”herrskapet”. Dessa adelsmän, brukspatroner och jordägare hade blivit ”onationella” på så vis att de hämtade sin bildning och skönhetsideal från utlandet, argumenterar Almqvist.

Hur det än var med den saken så är det intressant att författaren målar upp samtidens ledarskikt som ovärdigt och faktiskt bortom räddning. Efterskalven av Franska revolutionen och Napoleonkrigen kunde fortfarande kännas i hela Europa och det var bara tio år kvar till Pariskommunen.

Men efter denna inledande kritiska blick på svenskarnas ledare kommer Almqvist så till ärendet med sin text, att försöka nagla fast vad som är svenskhetens sanna kärna.

…ett enda likväl – ett visst stort – har svensken enskildt ifrån andra i Europa blifvit ämnad till: det är till fattigdom.
(…)
Svensken är fattig. Förstår han detta, så har han vunnit kärnan för sin nationalitet, och är oöfvervinnelig. Att vara fattig, det betyder att vara hänvisad till sig sjelf.
(…)
Att icke då förgås, men stå: att ur sig sjelf organiskt utveckla all den förmåga, som nu behöfs – det är att kunna vara fattig. Att kunna det rätt, med fullkomlig frihet, raskhet, sjelfständighet…

”Freedom’s just another word for nothing left to loose”, heter det som bekant i låten Me and Bobby McGee, odödliggjord av Janis Joplin. Kanske är det en sådan själslig belägenhet Carl Jonas Love Almqvist tillskriver den svenska folksjälen?

En premiss för diskussionen, en som tycks vara tidlös, är föreställningen att det faktiskt finns ETT folk som det är meningsfullt att generalisera om. Men även på Almqvists tid var detta en orimlig förenkling med tanke på alla tornedalingar, samer, svedjefinnar och norrmän som lydde under den svenska kungen utan att nödvändigtvis kunna prata språket eller känna sig svenska.

Almqvist skulle inte vara sig själv trogen om han inte unnade sig några bisarra, likväl härligt kreativa utvikningar om de vanligaste husdjurens karaktärsdrag. Jag tror att en slutsats är att oxen mest fångar svenskens kynne. Här finns också en bevisföring gällande fågel och fisk, flyktdjur som oftast undviker människan, om de kan.

Dessa djurslag äro icke blott fysiska figurer i vårt land; men – hvad bör märkas – de äro gestalter och sätt att vara i sjelfva det svenska sinnelaget.

Vidare gör författaren en kreativ räkneövning som ska visa att svensken är ungdomligare i sinnelaget än exempelvis en italienare, eftersom den senare upplever tio utvecklingsmånader per levnadsår, alltså månader då naturen växer och frodas. Svensken kan bara räkna med fyra eller fem sådana månader per år.
Om italienaren och svensken båda dör vid 60 har den förre upplevt 600 utvecklingsmånader, svensken endast 240-300, det vill säga knappt hälften!

Svensken är således, hvad utveckling beträffar, endast 30 år gammal då italienaren är 60.

Man kan skratta åt detta. Men Almqvist är något på spåren, tror jag, när han resonerar kring den fattige svensken och att hon är hänvisad till sig själv. Dels kom ju en miljon svenskar, en stor andel av befolkningen, att utvandra till Amerika undan fattigdom och herrskap. Dels sticker svenskar ut i World Values Survey som individualistiska och jämställdhetsorienterade.

Även om den fattigdom som Almqvist skriver om inte ska tolkas som enbart materiell, kan man fråga sig hur 70 år av välfärd och överflöd har påverkat folksjälen. Idag kanske en essä med chans att fånga det typiska nationalkynnet, om något sådant finns, skulle bära titeln Svenska överflödets betydelse?

Essän ingår i den tionde delen av den så kallade duodesupplagan av Almqvists stora verk Törnrosens bok som utkom 1838. Den finns även utgiven för sig själv i en upplaga 1989 från Gidlunds. Men essän kan även läsas i Litteraturbanken.

Similar Posts:

• Svenska klassiker till din dator
• ”Var stodo vi, om de ej varit till?”
• Spåret bort från nationalism och stängda gränser
• Imponerande men långrandigt
• Rösträtt, nej tack!

Det är inte minsta lilla lucka mellan oss. Det finns nätt och jämnt plats att andas. Att falla omkull eller sjunka ihop går inte. Jag hade kunnat vara död och ändå stå upprätt. Uppallad av de svettiga kropparna omkring mig.

De korta meningarna dunkar vidare:

Klumpar av mensblod hamnar i min redan genomblödda bomullsbinda. Jag känner hur blodet rinner nerför insidan av låren. Blodlukten blandar sig med gammal svett från vår kollektiva kropp. Mot alla odds lyckas jag tränga mig fram till toaletten. Golvet flödar över av en blandning av urin och grumligt vatten.

Harriet, som berättarjaget heter, har nytta av sin tid på gymnastikhögskolan Ollerup och hon klarar tågresans alla strapatser hyfsat bra ändå. Det är 1942 och maken Gerhard har dött i sin pilotuniform någonstans i närheten av Stalingrad. Harriet har lämnat sina två söner på barnhemmet för en längre rekreationsvistelse hos ett officerspar, som uttryckt sitt deltagande i hennes sorg. Kanske har de större förståelse för hennes förlust än de danska vännerna.

Allt som går att uppbringa av motstridiga sidor har ympats i Harriet. Hon fascineras av ståtliga parader och konserter men konstaterar att tysk Ordnung bitvis rämnat, eftersom det råder brist på livsmedel och hon ser magra och hålögda människor i gatuvimlet när hon tar sig ut. Hon blir brydd över värdfamiljens dåliga behandling av hushållerskorna som tvångshämtats från trakterna i nuvarande Ukraina. De är unga kvinnor som blir kallade Ludmilla oavsett vad de heter och de byts ut under besöket hos officersfamiljen. Frun i huset dövar känslor med alkohol och beroendeframkallande mediciner. Hennes utbrott riktar sig mot hushållerskorna och även Harriet får sin del, särskilt när hon frågar varför hushållerskorna förbjudits åka spårvagn och varför de måste ha kläder märkta med bokstäverna OST.

Harriet är en person som tar spjärn ur det faktum att hon förlorat sin make i en flygolycka. Naiviteten brinner lika kraftfullt som klarsynen. Mannen hon älskade ”intill vanvett, intill döden” spelade bort hushållskassan och de hade sina gräl. Han var aldrig medlem i det danska nazistpartiet. Att han ingått i det tyska flygvapnets styrkor var en följd av hans tidigare frivilliginsats i Finlands strider mot Sovjetunionen och att Danmark ockuperats av Tyskland. När Harriet använder ordet ”ockuperats” förargar hon officersfrun Gudrun som menar att Danmark är ett mönsterprotektorat och att gästens hemland kommer att blomstra i samband med att Tyskland uppnår Endsieg. Gudrun höjer nervöst ett varningens finger inför Harriet. Fel ordval förknippas med defaitism, vilket straffas med lägervistelse alternativt döden.

Romanen som till slut innehåller trettiotalet markeringar av min blyertspenna är en plågsam blottläggning av medlöperiet som ger näring till nationalismens kollektiva vansinne. Formen, de korta osmyckade satserna pågår i sammanlagt 378 sidor utan vare sig kapitel- eller styckeindelning. Gestaltningens inverkan på läsarens nutida bekvämlighet och behov av andhämtning känns avsiktlig. Kriget (utan en enda scen från militärens slagfält) är Harriets nu, greppar tag i läsarens nu och följden är att ingen av oss kan se följderna av vårt agerande. Min läsupplevelse kan närmast liknas vid en mental tvångströja.

Kirsten Thorup är född 1942, samma år som Harriet vistas hos nazistparet. Bakgrundsarbetet till romanen omfattar publikationer om den systematiska folkförflyttningen, kvinnors volontärarbete på soldatsjukhus, barnens fostran på de tyska barnkrubborna och bombanfallen på München. Listan är längre, men att fokuset ligger på de civilas upplevelser och i synnerhet kvinnornas och barnens omständigheter gör denna roman till en högklassig och nödvändig litteratur.

Hur gammal är du, frågar jag. Snart sjutton, säger hon. Jag tänker på hur sorglös jag själv var i den åldern. Levde i sus och dus. Krig är djävulens påfund. Ludmilla återkommer till soldaterna som jagar vuxna och barn när de försöker fly. Förföljer dem över åkrarna och ut i träsken där de sjunker ner och inte kan komma upp igen. Sitter fast som levande måltavlor.

Similar Posts:

• Förnim historiens vingslag: ögonblicksbilder från Tredje riket
• Tills…
• Inget danskt hygge
• Tysklands krig mot Tyskland
• Familjehemligheter i lyxig miljö

Antologin Facing the Sea är en samling essäer med havet som gemensam nämnare. De tio författarnas bidrag är akademiska och riktar sig främst till andra inom samma skrå, det vill säga studerande och medarbetare på universitet med historia, arkeologi, museivetenskap och etnologi som arbetsfält.

Essäernas exempel spänner över flera århundraden och med så skilda ämnen som försvarsborgar längs Stockholms inlopp, ceremonier kring att bli strödd till havs, eller hur bärgade skepp blivit del av ett kulturarv. Var och en av essäerna har en längd på cirka 20 – 30 sidor och illustreras med förklarande kartor och fotografier. Som sig bör finns också tydliga sammanfattningar och källförteckningar till varje essä. Bokens utformning är av hög kvalitet och ger fröjd till både öga och hand.

Några av essäerna har en viss samhörighet. Två berör regalskeppet Vasa som sjönk på sin jungfrufärd år 1628. I essän ”The human factor – The ship Vasa and its people” skriver Anna Maria Forsberg om historiska källor, mänskliga kvarlevor och bärgade föremål som handlar om människorna ombord. Bilden växer fram av hur samhället var inrättat i Sverige på 1620-talet. Bland passagerarna fanns kvinnor, liksom barn. Skulle de möjligen följa med på utflykt till Vaxholm? Varken skriftliga dokument eller bevarade kläder bekräftar att passagerarna tillhörde de övre samhällsklasserna. Besättningen som förde skeppet bar ingen uniform, eftersom dåtidens marina personal bestod av vanliga män som kallades in på de aktuella fartygen byggda av tidens elit (vars huvudsyfte var att bedriva internationell handel). När skeppet sjönk levde minnet av händelsen kvar ett par årtionden för att sedan glömmas bort. I en av de följande essäerna med fokus på bärgade vrak kommer vi in på den häpnadsväckande vändningen från kungligt fiasko som tre hundra år senare blev en succé. Till viss del beror det på, enligt Simon Ekström, att bärgningen av Vasa förknippades med dykarnas hjältemod, kungahusets personliga intresse och hur bärgningsexpeditionen gavs utrymme i 1960-talets nyhetsrapportering.

Några av de andra essäerna avhandlar temat nationalism. Svensk neutralitet visar sig ha varit en idé redan i 1700-talets marin- och handelssjöfart. Att flagga svenskt kunde vara både bra och dåligt. Kopplingen till nationell stolthet är också ämnet i den essä som berättar om marinkårens ”personaltidning” Vår flotta. Studierna visar många nyanser och att man ibland måste vara pragmatisk i sin relation till nationen.

För mig gav läsningen av essäerna i Facing the Sea en hel del fakta om förhållanden jag tidigare inte kände till. Jag visste till exempel inte att kapare till sjöss i historien kunde inneha kungligt tillstånd (kaparbrev) att attackera krigförande makts fartyg. Det var ofta en mycket inkomstbringande verksamhet och dessutom blev den egna kungen nöjd, om fiendens transport av förnödenheter hindrades.

Författarna till samtliga essäer är väldigt engagerade. De frågar, letar, finner och hittar nya perspektiv. Det finns dessutom mer att hämta till exempel vid besök i andra länders dokumentarkiv. Antologin gör det möjligt att nå studerande och forskare i andra länder för ett utbyte, eftersom den är skriven på engelska. Historiska studier är i högsta grad framåtblickande, vilket de här essäernas författare så tydligt visar med sin entusiasm.

Jag uppskattar hur mina promenader i hemmamiljön nu ställs i ett berikande ljus. Allt handlar inte om nutidens snabbt åkande fritidsbåtar eller gigantiska kryssningsfartyg som gör 24-timmars stopp i Stockholms city.

Similar Posts:

• En filosofi för 1800-talet
• Upptäck Stockholm
• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Självständigheten sticker ut
• Relevant men förenklat

Denna kulturhistoriska epok lanseras (åtminstone så vitt jag vet) i Håkan Strömbergs bok Vikingen har visst horn, och avser perioden från 1800-talets början fram till idag, när vikingen trätt fram som en symbolisk, litterär och populärkulturell ikon.

Det förflutna är inte vad det en gång var hade jag en gammal historiografisk grundbok som hette när jag pluggade, och det är en fras som ofta liksom anmäler sig frivilligt när man studerar historieskrivning. Den förändras hela tiden. Nya perspektiv lyfts fram. Gamla myter avslöjas och urvalsmetoder ifrågasätts.

Idag är det ganska svårt att föreställa sig, men vikingen hade alltså inte varit något särskilt vinnande koncept förrän i början av 1800-talet. Då hände något, närmare bestämt finska kriget. Sverige förlorade Finland till Ryssland, och i någon slags process av att slicka sina sår och vårda den svenska självbilden uppstod vikingen som vi känner honom idag (nåja, mer eller mindre). En föregångare fanns bland goterna, det mytomspunna, förmodligen germanska folk av diffust nordiskt ursprung, som omtalats av bland annat romerska skribenter. Det är också Götiska förbundet som brukar tillskrivas vikingens kulturella uppkomst.

Nu diktade författare som Esaias Tegnér och Erik Gustaf Geijer om vikingagestalter, ädla och djärva krigare som inte böjde knä för någon. Under 1800-hundratalet lyfts vikingen och vikingatiden in i historieskrivningen, inte minst i skolans läroböcker. Inspirationen kommer bland annat från de isländska sagorna, men får en betydligt mer nationalromantisk och didaktisk framtoning.

Sedan dess har vikingen förändrat sin framtoning flera gånger, men samtidigt – eller kanske just därför – behållit sitt grepp om det förflutna. Ja, han kan till och med röra sig över tidsgränserna ganska fritt, som nationssymbol, som humoristisk figur och som actionhjälte. Ta det här med bokens titel, till exempel. Nej, det finns ingenting som tyder på att vikingarna skulle ha burit horn på sina hjälmar. Kanske, kanske och ytterst möjligen i något ceremoniellt sammanhang. Faktiskt finns det mycket få belägg för att de alls hade hjälmar, tydligen. Ändå står han där, lika tydlig som alltid, från nationalromantiska målningar till nutida seriefigurer: vikingen i sin hornbeprydda hjälm.

Hur bilden av vikingarna har förändrats, och vilka sammanhang som lagt sina egna raster över föreställningarna kring honom och hans folk, skildrar Håkan Strömberg i en nätt och ganska underhållande liten bok. Lite märkligt är det att han väljer bort det högerextrema bruket av vikingasymbolen på ett tidigt stadium, liksom det borde finnas mer att säga om den nutida film- och tv-serieboomen med Vikings och Marvels asagudar/rymdvarelser.

Fokus ligger på den där perioden från 1809 och framåt, men en del spekulationer kring de tidiga källorna om nordbornas uppförande under sen järnålder eller tidig medeltid kommer också med. Kände de tidiga kristna verkligen till ett gyllene hednatempel i Uppsala? Såg vikingarna vinrankor i Nordamerika, och hur ska vi förhålla oss till att de även ska ha stött på enfotingar och magisk indiankrigsföring?

Det är inte lätt att veta vad som hände där, på gränsen till någon skriftkultur som kunde berätta. Det är inte alldeles lätt att begripa vad vi sysslat med sedan dess heller. Men det är rätt spännande hur vi hela tiden projicerar våra egna idéer, fantasier, ideal och skräckbilder på vad vi kan ana och föreställa oss ur det förflutna.

Similar Posts:

• Nålsögat skilsmässa cirka 1800
• Vikingar med tassen i historiska källor
• Till vikingens försvar
• Att döda ”dom”
• Onda gastar och smart godhet

Somliga blir väldigt arga. De får utlopp för sin ilska i sociala medier, insändarspalter och Ring P1, kanske även vid fikabordet på jobbet.

Vid närmare betraktande är det inte bara julen. Numera exploaterar vissa politiker allt som rör muslimer, i förhoppningen att plocka poäng hos islamofober. Ett moskébygge, en busschaufför som utövat bön i sitt fordon under rasten, elever som kommer till skolan i hijab. Och på samma sätt förhåller det sig med flaggan och nationalsången.

Vi är nog många som tycker att striderna om diverse symboler tar för mycket plats. Visst borde debatten snarare handla om åtgärder mot klimatkrisen, kvaliteten i skolan, finansieringen av pensionerna, resurser till vård och omsorg?

Statsvetaren Andreas Johansson Heinö, bland annat förläggare på Timbro förlag, tillhörde själv dem som såg med förvånat överseende på det så kallade kulturkriget. Men eftersom fenomenet fått etablerade partier att svänga 180 grader i viktiga sakfrågor, kan kulturkriget inte längre ignoreras, argumenterar han.

Man kan notera att kulturkrig tenderar att ogiltigförklaras av förlorarna. Just nu är det liberalismen som är på reträtt, medan populistiska, nationalkonservativa och vänsterradikala idéer går till offensiv. En bidragande orsak är otvetydigt att liberaler har underskattat betydelsen av kultur, religion och identitet. Följaktligen har man inte heller tagit debatten på allvar.

Andreas Johansson Heinö erinrar om att striden om symboler är och har varit viktig för minoriteter. Karikatyren av juden eller den mörkhyade har använts framgångsrikt i århundraden. Det är den etablerade makten som har hetsat fram våld för att hålla minoritetsgrupper på mattan och skapa vi-känsla i majoritetsgruppen. Följaktligen är det livsviktigt för exempelvis judar, svarta, homosexuella eller muslimer att bekämpa nidbilderna.

Men det är inte minoriteter som går i taket om SVT tagit bort en vers ur Tennysons nyårsdikt. Det är inte de utsatta som förfasar sig om en person avstår från att skaka hand på praktikplatsen. Nej, upprördheten bubblar fram i majoritetsgruppen. Detta kan vara svårare att förstå. Ska man hysa medlidande med en medelålders man som påstår att hans barndoms jular är hotade? Är de ens hotade, han kan väl fira hur han vill?

Kulturkriget kännetecknas av stora känslor, äkta eller fejkade. Intensiteten är hög, ett enskilt ”fältslag” kan vara över på ett dygn. Gamla perspektiv vänds upp och ned så att offer och förövare tycks byta roll med varandra. I kulisserna anas provokatörer, ibland organiserade sådana. Och flertalet kombattanter slåss med anonymitetens visir nedfällt.

För den som hamnar mitt i tumultet är det verkligen inte lätt att förstå vad som pågår. Det behövs överblick och perspektiv för att bringa reda i oordningen. Andreas Johansson Heinö gör ett försök, inte minst bidrar han med idéhistoriska perspektiv.

1968 och senare Berlinmurens fall innebar årtionden av liberaliseringar och medvetet utmanande av normer. Nu kommer reaktionen i form av nationalism och konservatism. Motrörelsen bärs fram av högerpopulistiska politiker. Delar av majoritetsbefolkningen hakar på när de matas med precis det som de vill höra.

Den liberala ambivalensen inför den mångkulturella verkligheten kan jämföras med den nationalistiska självsäkerheten. Här är svaret alltid enkelt: majoriteten äger en oomtvistlig rätt att känna sig hemma i sitt eget land.

Andreas Johansson Heinö beskriver de övergripande konfliktlinjerna. Han förklarar varför kulturkriget behöver tas på allvar.

På den högsta abstraktionsnivån handlar konflikterna om tolkning och tillämpning av värden som är centrala i alla ideologier. Jämlikhet mellan människor och grupper. Förverkligande och begränsning av individens frihet. Solidaritet med främlingar.

Men att liberaler inte skulle ha tagit kulturkriget på allvar känns en aning missvisande. Snarare har icke-populisterna försökt att bemöta känsloyttringar med fakta. Andreas Johansson Heinö är inne på det också. Men det går inget vidare.

Att bryggeriet försäkrar att det har kvar den vanliga julmusten OCKSÅ spelar ingen roll. Det hjälper inte att påpeka att italienska original-Lucia sannolikt inte var blondin eller att eleverna är lediga från skolan den 6 juni. Nej, det är som att konflikten har ett egenvärde. Således uppmanas läsaren att ta kulturkriget på allvar, men lämnas i sticket om hur.

Similar Posts:

• Islam – ja, det handlar om oss
• Varning för folkmord!
• Vi och dom
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang
• Samexistera eller slå ihjäl varandra?

Strax före andra världskrigets utbrott, sommaren 1939, slog sig sextio judiska ungdomar ned på en nedgången herrgård utanför Falun i Sverige. De hann ut från Tyskland i sista minuten, och det var aldrig meningen att de skulle bli kvar i Sverige särskilt länge. De skulle öva sig i jordbruk och kibbutzliv en kortare period, för att sedan fortsätta till Palestina, ”Eretz Israel”. Men. Kriget.

Carola Hansson följer främst tre av dessa ungdomar, från den dag de först lär känna varandra, några år tidigare, i det som då är tyska Königsberg (och efter kriget blir ryska Kaliningrad). Det är våren 1935, när de börjar i en ny, judisk skolan, eftersom den vanliga tyska skolan blivit omöjlig att gå i för judiska barn. Där är de utstötta, illa behandlade av såväl lärare som tidigare kamrater. Den egna skolan blir ett andningshål, men också en plats som drar in dem alltmer i judiskt tänkande, tro och tradition. Nazisternas utpekande stärker på så sätt den egna identiteten, samtidigt som skolan förmår att omvandla detta hatiska utpekande till något positivt. Något större.

Minnestrådar följer inte minst ungdomarnas ideologiska uppvaknande, eller kanske snarare den kognitiva kamp det innebär att försöka hantera sin tillvaro först i Tyskland, där hemlandet inte längre accepterar dem, i drömmen om ett annat liv i Palestina och exilen i Sverige. De tre, bröderna Otto och Max och den kvinnliga berättare som förblir namnlös – i ramberättelsen är hon ”madame Vidal”, men vad hon heter som flicka får vi aldrig veta – lämnar samtidigt efter sig föräldrar och lillasyster i Tyskland, med alltmer förtvinande hopp om att återses i Palestina.

Det är en hjärtskärande, omänsklig påfrestande balansgång mellan hopp och förtvivlan. Breven från Tyskland som kommer allt mer sporadiskt, som med tiden upphör helt att komma. Inresetillstånden till Palestina, som inte heller kommer, och sedan kommer, men inte räcker till alla. Kriget som är så förskräckande nära. Rädslan att också de hyggliga svenska grannarna och arbetsgivarna ska vända sig mot dem, som de tyska gjorde.

Det är svårt att kritisera en så stark (och verklighetsbaserad) berättelse. Samtidigt lägger Hansson en distans mellan den och läsaren, med sitt införande av madame Vidal och hennes lyssnare. Alltsammans utspelar sig i själva verket i nutid, i Manchester, där en åldrad madame Vidal berättar sin historia för en besökare, någon som kommit resande med ett gammal fotografi och en förfrågan om en egen släkting som också ska ha befunnit sig på kibbutzen i Dalarna.

Historien interfolieras hela tiden av berättandet, av madame Vidals ständiga famlande efter cigaretter, askande, tebrickor och pysslande med katten. Hennes exakta minnesbilder och litterära formuleringar ligger som ett filter över ungdomarnas liv, och jag grubblar mycket över detta berättargrepp. Är det hela poängen, att historien aldrig går att nå direkt? Är det någon sorts försäkran från författarens sida, en ängslighet inför alltför direkta sanningsanspråk?

Jag vet inte. Jag känner som sagt inte Carola Hansson som författare särskilt väl. Det där berättargreppet upptar mina tankar, på bekostnad av själva berättelsen, tycker jag. Hade det inte varit betydligt starkare utan denna extra distans? Eller hade det då blivit närmast outhärdligt att läsa?

Similar Posts:

• Augustpriset 2020
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Spännande om bortglömd historia
• Känslosam bästsäljare om Hannah och Anna
• Tysklands krig mot Tyskland

Sven-Eric Liedman tar oss pedagogiskt genom de första demokratiska principerna i Aten på 300-talet före Kristus genom upplysningen med Rousseau, socialismen med Marx och Engels och kommunismen med Lenin och Stalin. Det är även kortare nedslag i feminismen och anarkismen.

Hur uppstår falanger och olika politiska inriktningarna och vad är orsaken till att de får fäste? Boken ger oss alla grundläggande förklaringar på ett lättillgängligt sätt. Personporträtt av frontfigurer knyts samman med historiska händelser och det ger boken liv.

Från Platon till demokratins kris är en bok som uppfyller alla kriterier för att återskapa en känsla jag ofta längtar efter – nämligen att studera. Innehållet väcker kunskapshunger och läslust och boken är perfekt utformad för att ge en överblick av idéhistorien och den politiska utvecklingen. Boken uppmanar till att först läsa all text och sen bläddra lite fram och tillbaka.

Det är otroligt intressant att ta del av hur samhällen struktureras runt politiska idéer och filosofiska inriktningar men den största behållningen för mig är ändå det sista delen i boken, ”Den nya hegemonin”. Här får vi ta del av högaktuella diskussioner om den nya nationalismen i fokus som växt fram både i USA och i Europa. Trump är bitvis i fokus med sitt sätt att förenkla synen på staten och samhället samt att vakta på den egna nationen.

Att det är få kvinnor i boken är ingen överraskning. Det är en kort touchdown vid Mary Wollstonecraft, Angela Merkel, Simone De Beauvoir, Angela Davis, Judith Butler och Greta Thunberg men annars är det som det är – a mans world.

Det här är den femtonde upplagan av boken och den här gången har boken enligt noteringar genomgått den största revisionen sen den utkom första gången 1972. Vill du som läsare fördjupa dig i någon inriktning finns enligt praxis detaljerade referenshänvisningar längst bak i boken.

Similar Posts:

• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”
• Marx för 2000-talet
• Morgondagens president?
• En annan demokrati är möjlig?
• I brotten och tystnaderna

Det är en briljant affärsidé, både ekonomiskt i fiktionen och intrigmässigt, att kombinera två nutida och omskrivna problem och göra något nytt av dem. Med hjälp av en superdator, en superprogrammerare och ett flertal algoritmer går det att profitera på skärningspunkten mellan psykisk ohälsa och terrorism. Det handlar om att hitta rätt personer för mycket specifika uppdrag, så att säga.

Men det är en balansgång på knivseggar och plötsligt inträffar något som ställer allt på ända. Britta och hennes kollega Babak försöker febrilt förstå vad som håller på att hända och mitt i detta uppenbarar sig Julietta, den perfekta klienten, ja, nästan för perfekta.

Tomma hjärtan är en kombination av psykologisk thriller och samhällskritik där allt skruvats lite extra men samtidigt håller sig inom fullt realistiska ramar, vilket väl är det som är mest obehagliga och skrämmande. Det är nära i tid och nära i tankesätt och ibland på något sätt förföriskt i sina absurt underhållande passager (barnen leker rymdattacker mot köpcenter där alla dör och det jublas ”kollaterala skador”), samtidigt som det ställs frågor om godhet, etik och moral och vad som egentligen är ”rätt” när allt är fel.

Britta är en mycket måttligt trevlig huvudperson som ändå engagerar mig. Hennes sätt att se på och reflektera kring sina vänner kan vara minst sagt magstarkt och ibland är det svårt att förstå hennes inre drivkrafter – det är något för konstruerat över det hela. Att förstå hennes partner in crime är desto enklare, men det händer också en hel del med relationerna i treklövern Britta-Babak-Julietta. Initiativförmågan skiftar, liksom maktbalansen.

Det är märkligt att något som på sätt och vis är om inte ett försvar för svagheten och skörheten så i alla fall tycks respektera dem ändå rymmer något som jag tycker är ett ganska oförblommerat förakt gentemot överviktiga människor. Jag vet inte varför jag fastnar för det men kanske är det för det används med en omedveten självklarhet.

Bortsett från det tycker jag att det är en mycket bra närtidsdystopi som inte ter sig mindre aktuell när Covid-19 påverkar en hel värld och etiska ställningstaganden debatteras så gott som dagligen.

Similar Posts:

• Välfärdsfascismen
• Vad händer när klockorna ställs tillbaka?
• Förvirrat
• Dystopi med ett mänskligare ansikte?
• Kapitalismens blodiga händer

Jag är säker på att ingen man föds upphöjd över andra av Gud, för ingen kommer till världen med sadel på ryggen, och ingen annan föds med stövlar och piska för att rida honom.

Historien är full av människor med Richard Rumbolds törst efter frihet. Men de har ofta fått betala dyrt för sina övertygelser, berättar Deirdre McCloskey i sin senaste bok på svenska, som är rappt översatt av Isobel Hadley-Kamptz. Denna samling texter, artiklar och essäer skildrar vältaligt hur liberalismen skapat välstånd och rättvisa såväl som mångfald och tolerans.

McCloskey förfäktar en modern och humanistisk liberalism, en liberalism ”två punkt noll” som hon uttrycker det. Det fanns en tid, efter Berlinmurens fall, då liberalismen ansågs ha segrat över alla andra ideologier. Men mycket har hänt sedan dess. Från alla håll angrips nu liberalismen. Från vänster, där man fått nog av vinstdrivande privata aktörer i välfärden. Från konservativt håll där man avskyr normkritiken och den fria uppfostran.

Och kanske våldsammast angrips liberalismen från högerpopulismen som vill rensa upp bland de etniska minoriteterna och stänga nationsgränserna, just de gränser som liberalerna önskar sudda ut för att låta människor, tjänster och varor flöda fritt.

Läsaren finner att låga skatter och en minimal stat är författarens ideal. McCloskey anser att det visserligen är befogat att staten hjälper människor som befinner sig i ett gravt underläge, exempelvis på grund av medfödda funktionshinder. Men det vore ännu bättre om människor frivilligt, utan den statliga mellanhanden, hjälpte varandra. För stater utövar alltid ett tvång, resonerar hon.

På samma vis vore det bra om bolagsstyrelser självmant besinnade att det är långsiktigt dumt att ge höga ersättningar till kompisar. Det ger ju nämligen dålig publicitet.

Genom boken gör hon flera referenser till Sverige, där hon bott en tid, och inte minst till det fria skolvalet och skolpengen som ju vi har haft sedan 1990-talet. Men det är inte så mycket en utvärdering det handlar om, referensen syftar främst till att visa amerikanska läsare att Sverige har liberala funktionssätt snarare än socialistiska.

Ett flertal texter polemiserar direkt eller indirekt med Thomas Pikettys mycket uppmärksammade bok Kapitalet i det tjugoförsta århundradet. Dess huvudtes var att de ekonomiska klyftorna ökar och att det är ett problem, inte minst för demokratin.

McCloskey håller inte med. Begreppet kapitalism borde pensioneras, argumenterar hon. Det är inte ansamlandet av rikedomar som skapar ojämlikhet, utan staters regleringar och tvång. Och de klassiska liberala friheterna måste lyftas fram på nytt och renodlas:

Ett liberalt prissystem är det bästa vi har i denna jämmerdal för att åstadkomma det vi vill. Det är det enklaste sättet att samarbeta, och har uppstått i varje mänsklig gemenskap från grottorna till vår tid. Likt språket behöver det varken designas eller tvingas fram. Och som med språket finns det inga tillgängliga alternativ. Förslagen från 1600-talet om att skapa ett konstgjort språk, fritt från den opraktiska röra som präglar naturligt framvuxna språk, bygger på samma utopism som ekonomisk centralplanering.

McCloskey lyfter på detta sätt fram flera verkligt briljanta aspekter hos liberalismen. Och jag finner för egen del oerhörda svårigheter att säga emot. Samhällen som i hög grad låter människor bestämma själva, är godare samhällen.

Men dessvärre finns det ju beteenden hos människor som de bara måste vänja sig av med, om de ska trivas med en ren liberalism, tänker jag.

Som avund, till exempel, en ovana människor ägnat sig åt ”från grottorna till vår tid”. McCloskey fokuserar på hur faktisk fattigdom minskat kraftigt. Och det är naturligtvis viktigt. En människas näringsbehov är faktiskt, inte relativt, liksom hennes behov av skydd mot elementen. Men hennes tendens att aldrig sluta snegla på vad grannen har för ägodelar gör att vänsterns betoning på relativ fattigdom också äger giltighet.

McCloskeys språk är underhållande och hon har en stimulerande bredd i sina referenser. Dessutom är stilen muntert polemisk på ett sätt som tvingar läsaren att tänka efter. Föredömligt! Men jag kommer inte undan känslan att författaren undviker flera avgörande smärtpunkter i sitt sätt att lägga fram saken.

Nu anför hon visserligen att ”vänstern” inte förstår de liberala argumenten och jag antar att jag som svensk socialliberal skulle buntas ihop med den ”vänstern”.

Hon exemplifierar med teorierna om ”trickle down” och den osynliga handen. Men båda dessa är för mig fullt begripliga och plausibla teorier.

Nej, det som för mig framstår som mystiskt är strävan efter att renodla denna frihetsinriktade ism då den ju fungerar så bra att blanda med.

Alla samhällen jag råkat på är konstruerade av blandningar av flera ismer. Några rejäla skopor liberalism, några delar socialdemokrati, ekologism och feminism; en gnutta konservatism och helst ingen kommunism, fascism eller nationalism alls. Se där ett idealrecept.

I ett socialliberalt samhälle omfördelas resurser i någon mån. Där står det envar fritt att välja att gå in i beroenden, i allt från familjebildning och anställningsförhållanden till föreningsliv. Som liberal bör man ha rätt att välja kollektiva lösningar. Och för att hävda denna föreningsfrihet, avtalsfrihet, mötesfrihet och yttrandefrihet behövs en motkraft mot djungelns lag. Den starkes rätt, som varit normen ”från grottorna till vår tid” måste brytas. Ett statligt våldsmonopol är då inte av ondo, utan en förutsättning för att upprätthålla det socialliberala samhället, tänker jag.

Men nej, Deirdre McCloskey ser framförallt staten som ett problem, vilket den ju i och för sig är på många håll i världen. Hela Black Lives Matter-rörelsen handlar om det dödliga våldet som USAs poliskår utsätter svarta för. Ursprungsbefolkningar i åtskilliga länder, även i Sverige, kämpar för sin överlevnad – mot staten. Allt jämt sadlas människor för att bli ridna mot sin vilja, detta trots att vår Skapare aldrig hade ämnat det så.

Similar Posts:

• Marknadsdemokrati – En testballong
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Politisk idéhistoria som fastnar
• Den nationella välfärdsstaten som hinder för global solidaritet
• Jag är inte rasist men …

Sociologen Bauman lämnade oss för lite mer än två år sedan. Han blev 90 och några år gammal. Mot slutet av 2016 besökte han Göteborgs Stadsteater och alla stolar var som jag minns det betalda för. Hans huvud och tankar var intakta och denna bok som gavs ut postumt arbetade han med intill slutet. Influerad av vänstertänkande män som Karl Marx, Theodor Adorno och Antonio Gramsci har han genom sitt författarskap tagit sig an vårt västerländska samhälle (som jag här undviker alla försök att definiera närmare) och den individualisering, konsumtionism och svårfångade globalisering som vi är en del av. Bland titlarna finner vi Flytande rädsla, Globalisering, Konsumtionsliv och Det individualiserade samhället.

Den som sedan tidigare är bekant med Baumans böcker, kommer känna igen sig i bokens innehåll. Strängt taget ryms här inte särskilt mycket han inte vidrört tidigare. Något som å sin sida inte är särskilt konstigt eftersom hans produktion har en bredd och ett djup som gjorde honom till en av Europas främsta och mest erkända sociologer. Retrotopia saknar den stringens jag förknippar med honom och texten är som helhet rätt fransig. Interpunktionen är omfattande och antalet parenteser, tankestreck, källhänvisningar, tankar och finurligheter är stort. Om man gillar det eller ej är naturligtvis en smaksak. Det kan inverka menligt på lästakten, men samtidigt blir hållningen personlig och därmed enklare att ta till sig. Det är kanske denna lätta ton och de vittomfattande tankarna som gör boken till en utomordentlig ingång till hans tänkande. Han inbjuder – men framförallt påbjuder – till vidare läsning och den utomordentligt utmanande sysselsättningen att försöka tänka på egen hand.

Naturvetenskap, matematik och slikt är ju fint och så – särskilt om man vill veta att man består av ben, brosk, de fyra vätskorna och en långsam men oundviklig förruttnelse. Jag å min sida misstänker att det i slutändan inte leder till något annat än en svårbotlig hypokondri. Sociologin – och för all del annan humaniora – är i hög grad applicerbar på en själv, läsaren och den samtid denne råkar existera i. Huvudtesen i Retrotopia är, som redan i titeln avslöjar, vår böjelse för det förflutna. ”Det var bättre förr!” är inte bara ett uttryck för en resignerad uppgivenhet utan inrymmer i högsta grad ett politiskt mål. Nationalromantik och reaktionära idéströmningar finns det gott om. Med blicken vänd bakåt eftersöks och upptäcks det som måste ha funnits och som helt säkert var alldeles, alldeles underbart. Det samhällstillstånd man eftersökt är strikt definierat och vem eller vilka som är och kommer vara inkluderade är tydligt. Att förvränga historien kräver vissa bildbehandlingsfärdigheter, men för att fullt ut ljuga effektivt krävs kanske bara gott anseende och idogt arbete – eller läsare som gärna lyssnar och lystrar på just det örat och den retoriken. Bauman berör dessa informationsbubblor vilka är självalstrande. Dialogen utanför bubblan med människor som inte håller med är antingen icke-existerande eller aggressiv. Klyftorna mellan människor vidgas, vi kommer längre ifrån varandra och skyttegravar cementeras.

Vi lever i ett i grunden individualiserat och avreglerat samhälle som till sin natur är ad hoc-mässigt, flyktigt, temporärt, flytande samtidigt som det växer genom celldelning och skapar allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd.

Det är var och en fritt att ta eller inte ta till sig det och att hålla med eller inte hålla med kommer an på vilka erfarenheter man har. Personligen är jag benägen att hålla med och det är så jag i stort förstår världen. Samhällsordningens komplikationer måste kontinuerligt belysas och diskuteras. Konsekvenserna drabbar naturligtvis den enskilde på olika vis beroende på vilken belägenhet denne befinner sig i. Den som redan är utsatt blir ytterligare drabbad, den välbesuttna allt rikare. Det sociala och ekonomiska utrymmet tycks krympa och leder till en skarp motsättning och skiljelinje mellan människor. Konflikter och kampen om resurserna har alltid funnits, men sällan om någonsin har tydliga kollektiv varit så frånvarande. Nu kan vi istället tala om ”allianser och koalitioner som har en allt kortare livslängd”.

Redan Fjodor Dostojevskij visste att vi inte vill leva, oaktat mängden bröd omkring oss, om vi inte finner någon mening i tillvaron. Detta berör han i Bröderna Karamazov. Han skriver att ”i vår tid har nämligen allting splittrats i enheter, var och en isolerar sig i sin lilla håla, alla fjärmar sig från varandra, gömmer sig under och gömmer undan det man äger och har” och att vi vant oss vid att lita till oss själva; att vi lärt vår själ ”att aldrig förtrösta på andras hjälp, på människorna och mänskligheten”.

Tanken, observationen eller domslutet är alltså inte nytt och antagligen mycket äldre än så. En blick utåt över arbetsmarknaden kan bringa viss klarhet. Redan det faktum att det är en marknad avslöjar vad det är frågan om: Arbetsgivare saluför tjänster medan potentiella arbetstagare efter bästa förmåga viker ut sig. Det har skrivits mycket om människan som entreprenör där vi har (eller är) ett varumärke att vårda – något som går hand i hand med konsumtionssamhället. Tänk attiraljer, tänk livsstil. Det här är mer eller mindre aktuellt beroende på klass och tar sig olika uttryck avhängigt vilket trappsteg man befinner sig på. Vad som berör alla är dock att det de facto bara finns så och så många jobb av den och den karaktären – i tydligt språk: Bara en kan vara chef och så fortsätter pyramiden nedåt till golvbrunnen och vidare.

Konkurrenssituationen blir som tydligast vid en anställningsintervju. Förnuftsmässigt finner jag dessa möten präglade av tillfälligheter perversa. Jag menar, att vara nödig eller trött kan beröva dig jobbet. Samtidigt är de rätt lustiga i och med hur absurd situationen är. Lustigt är däremot inte det faktum att lönearbete är avgörande för människors liv. Det skyddsnät vi önskar ska finnas där för behövande är både skört och grovmaskigt. För att kunna få ett arbete är ett socialt nätverk ofta viktigt, och nätverk bygger man dels på arbetsplatser och dels på fritiden. Fritiden är inte vad den en gång var. Jag vill inte hänga ut någon, men läs valfri annons från något hurtigt bemanningsföretag. Vissa arbetsgivare skriver om att man ska kunna förvandla 1+1 till 3, andra att man ska ”älska livet” och en lustig felstavning ledde till att Burger King sökte ”merarbetare”. Mycket tragikomiskt, inte sant?

Hur mycket månar vi inte om vår fasad? Hur mycket resurser lägger vi inte ned på att nära vår fåfänga? Hur mycket arbetar vi inte för att efter bästa förmåga hålla jämna steg med våra medtävlare och medmänniskor? Bauman pekar på hur allts flyktighet frambesvärjer den bakåtblick som vill finna något varaktigt för att sedan återuppliva- och leva detta. Bauman berör både här men främst i Konsumtionsliv det omättliga begäret efter nya produkter. De äldre produkterna framstår emellertid bara som dåliga i skenet av dagens, eller än hellre: Morgondagens. Vi måste ha ett skyltfönster som ser modernt ut och vi är inne i en spiral som till synes är utan ände. Vi har att göra med en oändlig utveckling av produkter som är till för att konsumeras snarare än något annat. Vad detta ger för konsekvenser för miljön och människan vet vi.

Vi är ”fortsättare”, fast under gårdagens känga och det krävs gemensamma ansträngningar från mångas axlar och armar och ben och kraftrop för att få till stånd förändringar. Jag vill ha ett annorlunda och bättre samhälle, men tror inte det går genom ytterligare uppdelning. Bauman understryker vikten av dialog, men frågan är om en ömsesidig respekt i oändliga samtal räcker. Ord biter inte alltid på knogjärnet, mer än i negativ bemärkelse. Det samhälle vi föds in i tar vi nästan för givet och tänker vi inte efter betraktar vi det kanske rentav som ett naturtillstånd. Det är svårt att tänka sig någonting annat. Men för att återvända till Ivan Karamazov:

Nej, det kommer att bli ett definitivt slut på denna förfärliga isolering, och alla kommer med ens att inse på vilket onaturligt sätt man isolerat sig från varandra. Sådan kommer tidsandan att bli, och man kommer att förvåna sig över att man kunnat sitta så länge i mörker utan att se dagsljuset. Och då skall också Människosonens tecken visa sig på himlen. Men till dess måste man hålla fanan uppe, och ibland, i varje fall någon gång, måste människan plötsligt visa prov på att hon kan föra själen ut ur ensamhet och isolering och manifestera broderskärlek och medmänsklighet…

Similar Posts:

• Politisk idéhistoria som fastnar
• Klartänkt om samhällets orimligheter
• Can’t Buy Me Love
• Om vår farliga längtan tillbaka
• ”Striden mellan de som har och de som inte har går vidare”