Det har hänt mig flertalet gånger när jag hyllat 1900-talets betydelsefullaste artist, att människan ifråga som skall övertygas om hans förträfflighet utbrister: - Bob Dylan, är inte han död? Nej, han är synnerligen levande och han kommer dessutom aldrig att dö på det sättet poesi aldrig dör för det den reinkarnerar hos nya generationer. Ännu […][...]

En gång för ett antal månader sedan stod jag på Centralen och kollade böcker i Pocketshop och hittade Victor – En sång utan slut, om Victor Jara, av Joan Jara. Jag hade rätt nyligen träffat en snubbe på helt fel sida av landet, och han hade spelat ljuvliga sånger för mej av just denne Victor, […][...]

Jag tillhör dem som inte anser att Nick Hornby är nästa Nobelpriskandidat. Jag tycker att det är helt ok underhållning för stunden, men knappast något livsomvälvande. Flera bestsellers har han prickat in, filmer har det blivit och stort ståhej. Nu kommer boken om musiken. I alla Nick Hornbys böcker finns musiken där, som bakgrund, som […][...]

Get up, stand up … Mannen, musikern, myten. Kort sagt, Marley. Bob Marley. I alla möjliga skepnader. Marley, politikern. Marley, rastafarin som oförtrutet predikade sin tro. Marley, den perfektionistiske musikern som sprudlade av idéer. Christer Lindbergs biografi om Bob Marley inleder mycket bra. Första delen, "Människorna, tiden och sammanhangen", försöker sätta in Marleys musik i […][...]

Kents senaste skiva Vapen & ammunition avslutas med låten "Sverige", vars första vers lyder: Sverige, Sverige älskade vän En tiger som skäms Jag vet hur det känns När allvaret har blivit ett skämt När tystnaden skräms Vad är det som hänt I afton står bandet värdar på Stockholms Stadion för ca 33.000 åhörare som får […][...]

Artistbiografier kan delas upp i två kategorier: flerdimensionella och endimensionella. Eller för att tala klarspråk: bra och dåliga. De sistnämnda brukar oftast vara hårt granskade och påverkade av artisterna själva, sådana biografier ger jag inte mycket för, de är alltför förutsägbara och onyanserade. Sedan finns det de där riktigt smaskiga biografierna, där artisten inte haft […][...]

Jag har aldrig gillat Mötley Crüe nåt speciellt. Hela hårbandsgrejen gick mig förbi med undantag för Guns ‘n’ Roses då förstås. Visst har Mötley någon låt som är okej men jag har aldrig ens funderat på att köpa en skiva med Mötley. Tills jag läste The Dirt. The Dirt är skriven av bandet tillsammans med […][...]

Radioserien Livet är en fest räcker som argument för att försvara public service-idén. Aldrig någonsin har den statliga radion på ett så eftertryckligt vis berättigat sin existens. Jag älskade varje minut, varje sekund. De flesta programmen har jag hört minst två gånger, en del fler. Det är en ganska tuff måttstock att mätas efter. Tidernas […][...]

Efter den svenska hiphopens explosionsartade utveckling och stora genomslag de senaste åren var det väl egentligen bara en tidsfråga innan den första boken i ämnet skulle dyka upp. Nu är Mikrofonkåt här. Författare är musikskribenten Fredrik Strage som tidigare bl a arbetat som redaktör på de numer nedlagda tidningarna Bibel och Pop. Det var också […][...]

I november 1984 fyllde jag tolv år. Det var då min karriär som nördigt musikfan tog sin början när jag fick soundtracket till Ghostbusters i födelsedagspresent. Sju månader tidigare spreds nyheten om Marvin Pentz Gay, Jr:s död över världen. Men då hade jag ingen aning om vem han var. Och det skulle komma att dröja […][...]