Schlagernörd? Eller kanske bara väldigt förtjust i statistik och onödiga fakta? Det här är Boken. Jag kan säga det direkt, det blir minuspoäng av framför allt en anledning: omslaget. Det måste vara årets fulaste. Här har man en bok fylld av snygga, kitchiga bilder; allt från snygga femtiotalstjejer till Haakon Pedersens pudelfrilla, och så väljer […][...]

Sverige brukar räknas som det land utanför USA som idag har den största rockabillykulturen, men hur många svenskar är egentligen medvetna om detta? Josefin Ekmans initiativ att skriva en reportagebok om kulturen som kretsar kring 50-talets stil, musik, bilar och framtidsoptimism är hedervärt, och har resulterat i Rockabilly – En bok om de sista romantikerna. […][...]

En stackars vit musikkritiker, som helt oförberett ställes inför uppgiften att recensera denna tillställning, känner sig ovillkorligen en smula förbryllad och undrar om inte evenemanget egentligen skulle omtalas under avdelningen för eldsvådor och mindre naturkatastrofer. De odefinierbara bölanden han i går frustade fram på sin helvetesmaskin vägrar jag för min del att uppfatta som […][...]

Vad de svenska punkarna hade gemensamt var sina förebilder och motståndare. Inspiratörerna var självklara band som Sex Pistols, Clash, Patti Smith, New York Dolls, Velvet Underground och Siouxsie and the Banshees. Motståndarna var samhället (som hatade ungdomar med egen vilja), svenssonlivet, framtiden, rådande musikrörelse och raggarna. Det råder också en rörande enighet att nostalgi knappast […][...]

Det där med att sätta ihop blandband… Någonsin råkat ut för det här? Man väljer ut ett antal låtar som är helt fantastiska var för sig, radar upp dem den ena efter den andra på band eller CD – och resultatet blir bara stendött. Trots att det i teorin är en kanonidé att stoppa in, […][...]

Det är inte med något vidare lätt hjärta jag öppnar Michael Walshs Andrew Lloyd Webber: His Life and Works. Det är en tung och ful bok, omslaget djupt oattraktivt med klumpigt 80-talsaktigt pastelltypsnitt, och inlagans formgivning måste vara sponsrad av giriga optiker (bokstäverna är så små i oändligt långa rader – hört talas om spalter?). […][...]

- This is Bob. - Bob who? - The real one. 1974 gav sig Bob Dylan ut på turné för första gången på 8 år. Resultatet var inte helt övertygande; biljetterna sålde, men känslan fanns inte där. När han kom hem började hans äktenskap med Sara falla sönder. ”Pain sure brings out the best in […][...]

Ända sedan Robert Zimmerman som tonåring tog namnet Bob Dylan, spred myter om sig själv och gav sig in i den decennier långa karriär som med rätta kan sägas ha förändrat musikhistorien, har han varit en artist och poet i ständig rörelse. Han har vägrat stanna upp och låta sig begränsas av människors förväntningar, alltid […][...]

Ända tills jag faktiskt höll i den här boken var det en del av mig som bestämt hävdade ”Aldrig i livet. Det är ett skämt. Skulle Dylan, som alltid varit så förtegen med sitt privatliv, ge ut en bok där han avslöjar allt?” Nå, det gjorde han nu inte riktigt. Att berätta hela sitt liv […][...]

Född som jag är 1980 har jag aldrig haft några problem att romantisera 68-rörelsen. Sen vet jag ju naturligtvis att saker aldrig är så där skimrande rosenröda och enkla på riktigt, och hade jag inte vetat det förut så skulle jag göra det nu, efter att ha läst Håkan Lahgers bok om musikrörelsens uppgång och […][...]