Anne Carsons debutverk från 1986, nu för första gången utgivet på svenska, är en essä om eros. Den som läst Anne Carson tidigare vet att hon ofta tar avstamp i antikens Grekland. Så är det även här. Essän granskar strofer från Sapfo, Homeros, Archilochos, Platon och Sokrates för att nämna några. Anne Carson inleder med att läsa Sapfos berömda Diktfragment nummer 31. Det skildrar en kvinna som betraktar en man och en kvinna, den hon åtrår, som sitter och samtalar med varandra.

Sapfo får grepp om begäret genom att identifiera det som en tredelad struktur. Vi kan med traditionell erotikteoretisk terminologi kalla strukturen för en kärlekstriangel och frestas att krasst postromantiskt avfärda den som ett billigt trick. Men tricket med triangeln är ingen mental trivialmanöver. Det får oss att se begärets radikala beskaffenhet. Om eros är brist behövs nämligen tre strukturkomponenter för att det ska aktiveras -älskare, älskad och det som kommer emellan.

Essän spårar sig metodiskt genom en stor mängd dikter som genomgående redovisas både på grekiska och svenska. Den som lärt sig klassisk grekiska kan alltså läsa själv och jämföra översättningar. Anne Carson för intressanta resonemang om eros betydelse för utvecklingen av det grekiska alfabetet och för den nedskrivna litteraturen.

Är det en tillfällighet att de poeter som uppfann Eros, som gjorde en gudom och en litterär besatthet av honom, också är de första författarna i vår tradition som har efterlämnat dikter i skriftlig form? Mer tillspetsat: Vad är det som är erotiskt med alfabetisering?

Även till läslust och vetgirighet finns ett samband, visar hon. Teserna backas upp ytterligare med exempel ur mer sentida litteratur – Virginia Woolf, Emily Dickinson, Jean-Paul Sartre…

Vad som är erotiskt med att läsa (och skriva) är inbillningens lek i det spelrum som uppstår mellan dig och ditt föremål för vetande. I likhet med älskare väcker poeter och romanförfattare liv i det rummet med sina metaforer och undanmanövrar. Rummets kanter är kanter hos sådant du älskar, sådant vars skevheter får det att röra sig i ditt inre.

Och Anne Carson visar med själva upplägget av sin bok vad hon menar. Den har korta kapitel som ofta avslutas med en liten provokation, en retning som nästa kapitel tar hand om och förvaltar. Läsarens begär efter mera, exploateras fullt ut.

Begreppet essä är kanske lite utslitet, men om man tar fasta på Michel de Montaignes ursprungliga mening med ordet – det vill säga undersökning – håller det väl som genrebestämning av Eros den bitterljuva.

Vid läsningen associerar jag till den allvetande berättaren i Milan Kunderas roman Varats olidliga lätthet. Romanens älskande når, trots sina enträgna strävanden, inte hela vägen fram till varandra – något som berättaren analyserar. Det är deras misslyckande som binder dem samman. Anne Carson är den allvetande berättaren i sitt debutverk. Det är en tät, kompetent text och en sann undersökning. Bonniers publicerar essän i Panacheserien, med ett läckert omslag formgivet av Nina Ulmaja.

Similar Posts:

• Genialt från Carson
• När ostronet och makrillen får bestämma dikten
• Du-alism
• Mitt liv som roman
• The Book of Love (is long and boring)

Vad säger man till sin farmor på andra sidan köksbordet då?

Det har kastas tonvis med dynga på Yoko Ono genom åren, inte minst har hon anklagats för att vara den som splittrade Beatles. Men tänk om det var John Lennon som blev så kär, så att hans band inte var så viktigt längre? Den som inte gillar Yoko Ono kan rekommenderas Cynthia Lennons bok John om deras gemensamma nämnare, och sluta läsa här.

På gamla dar har Yoko blivit aktiv på Twitter och det är den aktiviteten det lilla bokförlaget Bakhåll i Lund, här tagit tillvara. Det är en opaginerad samling tweets på sitt originalspråk engelska. Varje tweet har för säkerhets skull försetts med datum för när den först publicerades på den sociala plattformen. Det är rätt onödigt egentligen, eftersom hon verkar ha en förmåga att leva i nuet den goda Yoko.
Yokos ord är måhända mest trösterika för dig som rusar fram, utan att riktigt veta varifrån du kommer eller vart du är på väg. För det finns en naivitet och glädje i dessa små aforismer som är lätt att stanna upp inför. Men här och var finns också ett djupare allvar, som man får lov att skrapa lite på. En av Yokos bästa tweets får mig att tänka på Milan Kundera.

Teach your children that they are alright. Don’t criticize them. Just be loving

Kundera skrev nämligen en gång en tragisk historia om ett par som förlorade sitt barn, vilket naturligtvis är det värsta som kan hända. Men, menade Milan, de lyckades därigenom återta sin intellektuella frihet. När du är far eller mor till ett barn har du ingen rätt att tänka pessimistiskt om världen, menade han. Men om du inte har ett barn, är du fri att tänka vad du vill.

Barnlös eller ej. 2011 var Yoko Ono i Wanås i Skåne för att inviga sommarutställningen där. Hennes konst bygger som bekant ofta på instruktioner som betraktaren ska följa. I den skulpturparken finns fortfarande idag de fjorton äppelträd, Yoko såg till att man kan hänga upp sina önskningar i.

Året efter kunde man kura skymning med henne på Djurgården i Stockholm, i samband med att hon hade en utställning på Moderna Museet. Alla som deltog i den happeningen den där sommarnatten i en skogsglänta, fick en lapp där det stod Let’s breathe together and let ourselves happen. Om Yoko någonsin dök upp där förtäljer inte historien. Men vid samma tillfälle lär en lika morgontrött som ovetande DN-prenumerant fått en liten handskriven hälsning från Yoko på en postit-lapp i sin tidning.

Och på någon sätt faller jag för det där. När kommunikationen blir viktigare än avsändaren eller verket i sig. Det är något befriande över det, idag när Yoko Ono hunnit fylla 85, och hon enligt sitt svenska bokförlag sitter rullstolsbunden.

Jag fick för kanske tio år sen, faktiskt via Twitter, chansen att fråga henne varför hon alltid bär hatt på nytagna bilder. Om det var för att hon skulle lyckas behålla alla sina tankar i huvudet, så de inte flög iväg. Hon svarade med glimten i ögat något i stil med att det gav henne chansen att vara någon annan för en stund, från vilket århundrade hon än önskade.

Jag gillade humorn och självdistansen det svaret gav uttryck för. Yoko Ono gör åtminstone mig lite kär. Och vem vill inte vara det?
För sedan är det viktigt att lägga något annat på minnet. Det sägs ju att när fan blir gammal, blir han religiös. Något liknande kanske kan sägas om framgångsrika kvinnor. Det är först sedan hon blivit tillräckligt gammal, som hon blir respekterad och rentav hyllad. Kom ihåg det, den dagen ni läser Yoko Onos dödsruna.

Similar Posts:

• Alla minns vi Lennon
• Skriven med ärlighet
• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Blivande nobelpristagare
• Yta och undertext

Jag var inte född när Kårhusockupationen gick av stapeln. Men jag har hört mycket om den av äldre arbetskamrater som var med. När Vietnamkriget tog slut hade jag ännu inte fyllt fem. Ändå är kriget, och i synnerhet den svenska responsen, en berättelse som jag vuxit upp med. Den berättas om och om igen.

Efter revolutionen är ett försök att skingra något av de mytiska dimmorna, skapa överblick och analysera det som har kommit att kallas ”68-vänstern”. Undertiteln är Vänstern i svensk kulturdebatt sedan 1968. Boken är alltså en genomgång av idédebatten. Betoningen ligger med andra ord inte på vänsterns parlamentariska arbete.

Lennart Berntson och Svante Nordin beskriver sig själva som ”68:or”. När det begav sig var de aktiva i redaktionen för tidskriften Zenit. Det hindrar dem inte från att bli ganska kritiska mot den rörelse de en gång var en del av. Solidariteten som 68-vänstern höll sig med var selektiv, argumenterar författarna:

Det fanns ingen solidaritet med offren för Mao Zedongs utrensningar och svältkatastrofer, för Kim Il Sungs eller Pol Pots terror eller för flyktingvågorna från Vietnam eller Kuba. När tredje världens folk så småningom lyftes ur svält, sjukdomar och misär genom en utveckling på världsmarknadens villkor (…) hördes inga applåder från vänstern.

För mig som tidigt läste George Orwells 1984 och Milan Kunderas Varats olidliga lätthet; som växte upp med det Kalla kriget, Himmelska fridens torg, Berlinmurens fall och öppnandet av de sovjetiska arkiven, har det varit svårt att förstå den där bristen på solidaritet för kommunismens offer. Antiamerikanism och postkolonialism kombinerad med en ursäkt för kommunistiska övergrepp. Hur kunde så många 68:or ge sig hän en så onyanserad hållning?

Vad jag inte växte upp med var tevebilderna från Hanoi, Song My och Trang Bang. Men det gjorde 68:orna. För dem tycks Vietnamkriget ha blivit den avgörande vattendelaren för ont och gott, inte Gulag, massvälten i Kinas ”stora språng”, Ungern -56, Pragvåren eller Pol Pot. Det som hände i de slutna kommunistiska diktaturerna blev inte filmat och hamnade därmed inte i tevesändningarna direkt före eller efter Hylands hörna.

68:orna har dominerat kulturdebatten ända sedan dess. Värdekonservativa och liberala röster har funnits, men de har alltid varit marginaliserade. Genom åren har jag läst böckerna och artiklarna som refereras i Efter revolutionen. Jag har önskat begripa och komma ikapp de starkt normerande 68:orna.

Jag läser Lennart Berntson och Svante Nordin och tar ner från bokhyllan och dubbelkollar. Jan Myrdals Rapport från kinesisk by. Sara Lidmans Gruva. Maja Ekelöfs Rapport från en skurhink. Per Olov Enquists Legionärerna. Göran Palms Ett år på LM.

De båda författarna har delat upp skrivarbetet emellan sig så att Svante Nordin behandlar de tjugo första åren fram till Berlinmurens fall (nästan). Lennart Berntson har ägnat sig åt de påföljande två decennierna. Den förra griper sig an uppgiften år för år. Överskådligt redovisas vilka viktiga böcker som kom ut, vilka tongivande debattartiklar som publicerades och hur de mottogs.

Den senare halvan, som bär Lennart Berntsons signatur, är annorlunda uppbyggd, mera tematiskt resonerande än kronologiskt redovisande. Några samlande kapitel har duon skrivit tillsammans.

Efter murens fall 1989 befann sig 68:orna i kris. Det vill säga, de som fortfarande betecknade sig som vänster. Åtskilliga hade i tysthet förflyttat sig in i mittenpolitiken, till socialdemokratin eller ännu längre högerut, alternativt lämnat politiken helt. Men för 68:orna som var kvar i marxism-leninism eller maoism var det kärva ”nyliberala” tider. Vänsterpartiet tvingades ta bort kommunisterna ur namnet och göra vitbok. Men författarna till Efter revolutionen menar att revisionen var halvhjärtad. De visar hur 68:orna indignerat försvarade sig mot kritik från höger.

Denna kritik liknades vid McCarthyism och klappjakt och jämfördes med öststatskommunismens likvideringar och utrensningar. Klappjakten var inte värre än att vänsterintellektuella med sympatier för kommunismen hade fri tillgång till kultursidan i Nordens största liberala dagstidning.

Tidningen som åsyftas i citatet är Dagens Nyheter. Lennart Berntson fördjupar sig ordentligt i just denna tidnings hantering av debatten om vänsterns skuld.

Och Efter revolutionen ägnar betydande utrymme åt 68:ornas problematiska relation till diktatur och folkmord. Det är självklart ett mycket viktigt komplex, men jag saknar fylligare behandling av andra kulturdebatter.

Här finns lite grann om andra vågens feminism, en aning om den gryende miljörörelsen och möjligen en gnutta om freds- och nedrustningskrav. Och varför så lite om kulturdebatten om ekonomisk demokrati, den som kulminerade med LO:s och socialdemokratins löntagarförslag? Varför nästan inget om antiauktoritära idéer om barnuppfostran och kriminalvård, debatter som sedan 1968 haft betydande genomslag i svensk praktik? Inte heller får den nya mansrollen nämnvärd plats.

Sammantaget kan jag dock rekommendera Efter revolutionen som en bra bredvidläsning och referensbok när 50-årsjubileet närmar sig. Håll i er, för 2018 kommer att bli ännu ett år då 68:ornas världsbild dominerar kulturdebatten.

Similar Posts:

• En svensk Harold Bloom
• Ett nytt sätt att leva?
• Passé, passé, passé
• I 68:ornas långa skugga
• Allt åt alla?

Den fråga jag ställer mig i dag och som jag inte minns att jag alls reflekterade över på 90-talet är frågan huruvida Kundera överhuvudtaget läser några kvinnor? Den frågan skaver lite och förtar lite av storheten i det annars så allmänmänskliga jag finner hos Kundera. Endast ett litet kort kapitel berör en kvinna, en tjeckisk exilförfattare, precis som Kundera själv. Han hyllar henne, men det framgår inte om han läst något av henne.

Om jag stör mig lite på de glömda kvinnorna i Kunderas bok så stör sig Kundera desto mer på alla verk av manliga 1900-talsgenier som vi valt att glömma. Vi minns kanske individerna, eller det vi reducerat individerna till, men vi har glömt verken och vad de förmedlar. Och jag tycker mig se en varning, att om vi glömmer vad dessa verk förmedlar, riskerar vi att upprepa 1900-talets mörka historia.

Han talar mycket om glömska, också om befalld glömska. I ett kapitel benämnt ”svarta listor” skriver han om konstnärer vars verk inte längre läses, lyssnas på eller bevittnas.

Var hämtar de svarta listorna sin kraft någonstans? Varifrån kommer de hemliga befallningar som de lyder? Från salongerna. Ingenstans i världen har de spelat så stor roll som i Frankrike. Tack vare den aristokratiska tradition som har flera sekler på nacken, och så tack vare Paris, där landets hela intellektuella elit flockas och tillverkar åsikter: inte genom kritiska studier, lärda diskussioner utan genom anslående formuleringar, ordlekar, briljanta taskigheter. (s. 56).

Ett annat tema som ofta återkommer hos Kundera är tvåspråkigheten och om hur det är att skriva på ett nytt språk men sakna ord från sitt första. Språk är en mänsklig konstruktion som utvecklas med människan och inuti olika språk ligger olika erfarenheter, något Kundera ofta återkommer till. Vad tvåspråkighet kan tillföra i litteraturen beskrivs i följande citat:

[Patrick Chamoiseau] tog sig friheter med avseende på franskan som ingen författare i Frankrike ens skulle våga föreställa sig att ta. Det var friheten hos en brasiliansk författare i förhållande till portugisiskan, en spanskamerikansk författare i förhållande till spanskan. Eller, om ni vill, friheten hos en tvåspråkig person som vägrar att i ett av sina språk se en absolut auktoritet och som har modet att vägra lyda. Chamoiseau kompromissade inte mellan franskan och kreol genom att blanda dem. Hans språk är franskan, fast förändrad, inte kreoliserad (ingen martiniker pratar så) utan chamosierad: han ger den den förtjusande sorglösheten hos det talade språket, dess rytm, dess melodi; han förärar den många kreolska uttryck: inte av ’naturalistiska’ skäl (för att införa en ’lokalförg’) utan av estetiska skäl (för deras lustighet, deras charm, eller för deras semantiska oersättlighet); men han har framför allt tillfört franskan friheten i ovanliga, självsvådliga, ’omöjliga’ ordvändningar. (s. 106).

Denna samling består av både kortare och längre, äldre och nyare essäer samlade i olika teman. Vissa är korta, flyktiga anteckningar medan andra är mer genomarbetade texter. Det är många, många namn som nämns och visst är det lättare att hänga med i de essäer som berör ett konstverk som man har sett eller en bok man läst. Men essäsamlingen kan absolut läsas med behållning även om man inte känner till alla gubbar som omnämns. Räkna emellertid med att läslistan blir påfylld efteråt.

Similar Posts:

• Blivande nobelpristagare
• Ger dig tid att stanna upp
• Eros triggar till läsning
• Salongskvinnor i skuggan
• Friheten i en liten bur

1970 skickades den unge intellektuelle kinesiske studenten Han Shaogong till den lilla byn Maqiao, där inte så mycket har förändrat sig sen medeltiden och kejsardömet. Men nu är det kulturrevolution och allt ska göras nytt: förvekligade stadsungar ska göras till goda arbetare, och samtidigt göra bönderna till goda socialister. Så när han inte arbetar på fälten eller i bergen får Shaogong lära bönderna att rabbla Mao-citat på god modern kinesiska. Fast för att göra det måste han ju först lära sig deras egen dialekt, och det är inte lätt; de verkar ju bala taklänges hela gänget! ”Vaken” betyder ”korkad”, ”dyr” betyder ”ung”, ”respektera” betyder ”bestraffa”, ”bonnig” betyder ”stadsbo”, ”demokrati” betyder ”kaos”…

25 år senare sammanställer han den här boken, en roman i en form lånad från Milan Kunderas Varats olidliga lätthet: en uppslagsbok över Maqiaos dialekt, där varje uppslagsord är ett kapitel, samtidigt en del av berättelsen om folket i byn och en redogörelse för den historia som lett till att just det här ordet betyder något annat just här. Men givetvis presenterar han inte sin uppslagsbok i alfabetisk ordning – alfabetet är ju alldeles för godtyckligt, ”hus” och ”hut” står bara bredvid varandra av ren slump. I stället sätter han alltihop i den ordning som berättelsen kräver och skapar en härlig, livfull bygdeskildring som lekande lätt vandrar linjen mellan gravallvar och galghumor, med ett vidunderligt persongalleri. Som kinesisk stadsbo med huvudet fullt av västerländska böcker har han ett outsiderperspektiv på allt; de bonniga… förlåt, det ordet kan han ju inte använda längre… invånarna i Maqiao framstår lika udda för honom som de européer och amerikaner han läser och träffar idag.

1986 besökte jag en ”konstnärskoloni” i Virginia, i USA: det vill säga, ett centrum för konstnärligt skapande. Ordet ”koloni” fick mig hela tiden att känna mig obekväm. Det var först senare som jag insåg att många västerlänningar i länder som tidigare ägt ett stort antal kolonier inte associerar ordet ”koloni” med mord, bränder, våldtäkter, plundring, opiumsmuggling och andra saker som människor i koloniserade länder tänker på när de hör det. (…) Kolonin är en postering för de ädla, ett fältläger för hjältar.

…sade han som skickades till bönderna som budbärare för en ny tid. Alla ord, alla begrepp, får olika betydelser beroende på av vem, när, var och hur de sägs. Det som börjar i en liten obildad by i Kinas inre blir ett tvärsnitt av en värld där vi i allt högre grad slåss med ord och ideologier i stället för ren råstyrka – att besegra ett folk är en sak, att ändra deras tankesätt är en helt annan, det insåg redan Mao. Och under alltihop ligger hela tiden tråden om språket, det där vi är tvungna att använda för att kommunicera, med en attityd som samtidigt är snarlik och helt olik det fjolårets nobelpristagare Herta Müller sysslar med. I Maqiao har vissa mer rätt att tala än vissa; de som har rätt att tala bestämmer vad orden ska betyda, och de som lyssnar förväntas ta till sig detta… men om deras språk har andra definitioner, en annan bakgrund, reagerar de naturligtvis med en blandning av oförståelse och ironi. Orwell hade fel: Storebrorsbeordrat dubbeltänk leder ofelbart till folkligt trippeltänk, det vet alla som någonsin hört en vits från en diktatur.

Maqiao utspelar sig under ett försök till ideologisk revolution som fick katastrofala följder, den vet bättre än att försöka komma med enkla slagord och fördömanden – speciellt som den vet att varken kinesiska eller utländska läsare skulle tolka dem på samma vis, speciellt en generation eller två senare.

…i likhet med mina föräldrar och andra ur deras generation [återvände han] till det förflutna när han skulle uppfostra sina barn, och pratade om fängelsevistelser, hungersnöd, komockor eller 1948. Han insåg aldrig att tiden inte är ett museiföremål och att han och hans son inte hade någon gemensam tidsuppfattning.

I stället skapar Han en enormt underhållande krönika som flyter på risvälling, blod, svett och skit, som hela tiden lämnar avlagringar och bryter igenom nya flodkrökar och aldrig kan dämmas upp utan att hitta nya vägar, men samtidigt alltid är klar nog för att man ska se de olika bottnarna. ”Man måste veta vad ens ord betyder”, skrev humoristen Tage Danielsson en gång. En roman är ju påhittad, bara en text bestående av ord som alla tolkar olika, ”tomt prat” som de skulle säga i Maqiao; men kanske är det största den kan göra att visa oss våra förväntningar och hjälpa oss förstå vad andras ord betyder.

Similar Posts:

• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Litteraturen måste på nytt bli en enskild människas röst
• I tystnaden
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Ettbarnspolitiken i osminkat skimmer

I en sådan tillvaro utanför allt lever Elma Oter under antaget namn. En gång var hon en framstående filmregissör. Nu försöker hon desillusionerat hålla sig undan. Men så får hon chansen att skriva brev till sin dotter, som befinner sig utanför diktaturens gränser. Breven ska smugglas ut av en räcka underjordiska kontakter. Men är kontakterna verkligen att lita på?

Till det yttre är Utanför allt med andra ord betydligt mer dramatisk och spänningsinriktad än Lindfors debut. Ramberättelsen utgörs av att dottern efter Elmas död låter publicera hennes brev och dagböcker, och vi ska undra vad som hände och om de någonsin återförenades. Spänning och dystopi är emellertid en mer fiktiv form än vad som riktigt klär Lindfors.

Elisabeth Lindfors är en vardagsnära författare. Hennes stilistik har sin styrka i att den är så enkel och naturlig att man knappt kopplar att den finns där. Det skär sig inte helt med det dystopiska, men det är inte klockrent heller.

Det kaotiska tillstånd som ska ha uppstått i en värld lik vår egen och av outredda skäl känns igen från exempelvis Anna-Karin Palms Herrgården. Och den där diffusa samhällsförändringen känns ganska gjord. Jag är lite trött på det och skulle hellre höra hur författarna tänker sig att detta nya, postkatastrofala samhälle uppstått. Nog måste de ha en idé? Det känns som att de är vaga för att nå allmängiltighet, för att hålla dörrarna öppna för vars och ens föreställningar och jag blir irriterad på att det känns som om de undanhåller något.

Få kritiker skulle väl avfärda svenska dystopier över lag – vi har ju till exempel Boyes Kallocain – men nog står många svenskängsliga framtidvisioner sig slätt jämfört med andra författares verkliga erfarenheter, från Förintelseskildringar som Mannen utan öde till östeuropeiska diktaturer som i Kunderas Skämtet eller hos rumänsk-tyska Herta Müller.

Men även om berättelsen inte är helt på pricken blir jag mer och mer på det klara med att jag gillar Lindfors. Hon är en så lågmält sympatisk författare. Det är inte det att Utanför allt är så storslagen eller plötsligt drabbande. Snarare lägger man sig till rätta och trivs i den. Som en kär gammal kudde eller en trivsam kopp välbekant te. För det är som sagt inte romanens yttre händelseförlopp som lockar, inte de praktiska omständigheterna. Inte diktaturen, inte motståndsrörelsen. Det är det vardagliga. Livets gång. Kvinnoporträttet, människoporträttet. Som Agnes, om än i mindre grad, kan Elma vara en vän att ha med sig.

Similar Posts:

• Var blev ni av, ljuva drömmar …?
• I familjelivets kulisser
• Berättelsen om framtiden
• Så mycket mer än sagotant
• Välsignad vare frukten

Hela historien försvann och istället kom den meningslösa nutiden. (s. 233)

Citatet kan räcka som beskrivning av handlingen i Andrzej Stasiuks andra roman på svenska. Den första hette Världen bortom Dukla (2003) och passar in på samma tema. Ändå är de helt olika.

Nio utspelar sig i Warszawa, efter murens fall. Det är en rå storstadsskildring med högt tempo. Stasiuk låter perspektivet växla mellan olika förvirrade själar på samhällets botten. De försöker förtvivlat hålla näsan över vattenytan och komma åt det moderna livet i den modern storstaden som den blivit efter kommunismen. Att vara berövad sin egen historia och försöka skapa en ny, samtidigt som en egocentrisk kapitalism och ett hårdare klimat hänsynslöst breder ut sig.

I centrum står förloraren Pawel, som trots sitt stora hjärta och goda vilja, lyckas få sin lägenhet sönderslagen av några karriärsugna springpojkar åt en maffiaboss. Här finns förutsättningarna för en smått spännande historia alltså. Men Stasiuk visar den allt mindre intresse ju längre läsningen får pågå. Det är istället situationen i nuet som Stasiuk vill gestalta. Genom korta tillbakablickar och reflektioner bygger han upp en säregen och pessimistisk undergångsstämning. Var det kanske bättre förr? Hur det går för Pawel och hans affärer är av underordnad betydelse.

Ordet förlorare passar alltså in på alla personer i Stasiuks roman. Det enda ljus som finns kommer från cigarettglöden. Alla röker och det enda som tycks har blivit bättre är kvaliteten på tobaken.

Huvudperson är istället Warszawa. Det hela blir till en otålig och skitig flanörlitteratur som rusar genom storstadens anonymitet. Spårvagns- och busslinjer beskrivs detaljerat och de lägger sig som ett spindelnät över staden för invånarna att snurra runt i utan mål. Stasiuk verkar livrädd att anglosaxiska influenser tar ifrån polackerna sin medvetenhet och fantasi. Därför blir många av karaktärer groteskt beskrivna genom sina handlingar, klädstil och smak, och jag kan närmast känna igen dem från Emir Kusturicas film Svart katt, vit katt. Därmed är pessimisten Stasiuk snarare en humorist, kanske ett måste för att trovärdigt kunna gestalta det absurda i nuet. Själv har han för övrigt lämnat Warszawa och bor nu i ett eget timrat hus i Karpaterna. Storstaden höll på att ta livet av honom och hans skrivande.

Världen bortom Dukla är till formen raka motsatsen. Det är en originell filosofisk reseskildring utan egentlig handling, där Stasiuk åker bil kring den lilla staden Dukla i södra Polen och registrerar vad han ser och känner. Han liksom spårar människan genom sina förnimmelser i en otroligt vacker liten bok som tilltalar mig mer än Nio.

Men det är inte en minnets litteratur som Stasiuk skriver. Jag vägrar att kalla honom nostalgisk. Det är istället glömskan som är drivkraften. Det har han gemensamt med både tjecken Milan Kundera och ungraren Péter Esterházy.

Och likt dem, är Stasiuk en vinnare. Han har något stort på gång. Nio och Världen bortom Dukla tror jag bara är delar av ett större projekt som kommer att fortsätta att skildra situationen för den lilla människan i Polen, mitt i dagens Centraleuropa, med alla dess mer eller mindre påtvingade förvandlingar.

Similar Posts:

• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Tema: Andrzej Stasiuk
• Inte en fix i sikte
• Kungarna av smörja
• Andrzej Stasiuk: En slags inandning

Boken är uppdelad i sju delar, som till en början kan verka fristående, men som, med Kunderas egna ord, är variationer på samma tema: ”De enskilda avdelningarna följer på varandra som enskilda avsnitt i den resa som leder in i temat, in i tanken, in i en enda situation, vars innebörd gåt mig förlorad i det oöverskådliga.” Romanen är med andra ord även en metaroman. Berättaren reflekterar gång efter annan över sitt sätt att berätta, om varför han låter karaktärerna handla på ett visst sätt, ja, han tillochmed korrigerar dem när de missbedömer sig själva. Det kan verka irriterande med en berättare som bryter mot fiktionen på ett sådant sätt, men allt är så skickligt genomfört att vi som läsare inte alls störs utav det, tvärtom är fiktionsbrotten så väl integrerade i romanen att de blir en del av fiktionen.

Vad har då de sju avsnitten att erbjuda? Bland annat detta:

Mirek, som är motståndare till kommunistregimen, försöker dölja sitt förflutna som kommunist och älskare till en oattraktiv kvinna. De kärleksbrev han en gång skrev till denna kvinna vill han ha tillbaka, för att försäkra sig om att de inte blir allmänt kända. Han vill glömma sitt förflutna, samtidigt som han säger att ”människans kamp mot makten är minnets kamp mot glömska”.

Romanens hjältinna heter Tamina (berättaren/Kundera ger henne detta namn, som ingen annan kvinna burit, därför att han ”är mer fäst vid henne än någon annan”). Hon arbetar på en pub i västeuropa. Hon och hennes man tvingades fly från Tjeckoslovakien. Efter makens död koncentrerar sig Tamina på att minnas deras liv tillsammans. De dagböcker hon en gång skrev och som skulle hjälpa henne att minnas finns kvar i deras hemland. Efter några misslyckade försök att med hjälp av vänner få tillbaks dagböckerna, ger Tamina upp och försvinner. Som för att slippa sin glömska hamnar Tamina på ”barnens ö”, ett helvete inte olikt ett kommunistiskt ungdomsläger. Där händer saker som måste läsas, då de inte går att referera.

Det är, som man brukar säga, fängslande historier vi får ta del av, berättade av en författare som inom några år kommer att finnas med i diskussionerna som de aderton håller angående ett gammalt pris som inte bara ger ära utan också en förmögenhet till den lycklige vinnaren. Om Kundera skriver ett par böcker till av samma kvalité och politiska skarpsinne som Skrattets och glömskans bok och Varats olidliga lätthet är det inte omöjligt att han tar hem det.

Similar Posts:

• Möte med ett 1900-tal som riskerar att falla i glömska
• Ger dig tid att stanna upp
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Dessa diffusa diktaturer
• Lekfulla deckarhistorier som imponerar