Jag är med på en lektion i svenska som andraspråk. Det snöar ute. Vi pratar om vad ”det” egentligen står för i meningen ”Det snöar.” och om de vuxna elevernas olika modersmål har någon motsvarighet. Snöar det över huvud taget där de kommer ifrån? ”Om du ringer din mamma och berättar att det snöar”, frågar […][...]

På en semesteranläggning utanför Kapstaden, Jumping Monkey Hill, sitter en grupp författare från skilda afrikanska länder och låter sig granskas av det brittiska värdparet. De är ju bara så intresserade av afrikansk kultur – och reflekterar inte ens över att de stenhårt väljer ut vad av det workshop-deltagarna producerar som får räknas som verkligt afrikanskt. […][...]

Det finns en ny, politisk teater som har liksom smugit sig på. Som inte reser runt med tältprojekt eller paraderar med röda fanor, men som är förvånansvärt öppet politisk. Briljant. Jag har tänkt på det ganska ofta i teatersalongerna de senaste åren, senast häromdagen på dramatiseringen av Maria Svelands roman Bitterfittan. Det är en konkret, […][...]

Vad får en människa att förtrycka, misshandla och slutligen mörda sitt barn? Hur resonerar man? Och hur lever man med det efteråt? De frågorna ligger till grund för socionomen Emre Güngörs och journalisten Nima Dervishs bok om hedersmord, Varför mördar man sin dotter? I centrum för skildringen står morden på tre unga kvinnor, Fadime Sahindal, […][...]

Vad gör man när man alltid haft högsta betyg i engelska och så plötsligt fattar man inte ett ord? Vad gör man när hela ens uppfostran varit en förberedelse inför äktenskapet, det rena äktenskapet, ingått mellan oskulder, och så plötsligt är den förbjudna åtrån där och rätt vad det är även graviditeten? Vad gör man […][...]

14 kilometer. Så långt är det mellan Marocko och Spanien, Europa och Afrika, kristendom och islam, rikedom och fattigdom. För att jämföra, det är alltså ungefär avståndet från Botkyrka till Riksdagshuset, men ändå är skillnaden så mycket… OK, kanske inte det bästa exemplet. Det är inte långt, i alla fall. I Tanger sitter Azel och […][...]

Lasermannen, ett misslyckat försök till allsång i Rinkeby, apatiska flyktingbarn och avvisningar som firas med tårta och champagne på Migrationsverket. Det är några nedslag i de senaste decenniernas svenska flyktingsituation – de som genom sina grälla färger och sin massiva mediebevakning fastnat på näthinnan. Men sen då? Vad hände till exempel med de apatiska flyktingbarnen? […][...]

I Marjaneh Bakhtiaris första roman efter den hyllade debuten Kalla det vad fan du vill står den superintegrerade familjen Abbasi i centrum. Året är 2006, det av den dåvarande Perssonregeringen utsedda mångkulturåret, och genom familjen Abbasi och människor som på ett eller annat sätt är knutna till deras liv söndertrasar Bakhtiari allting vad klyschor heter, […][...]

Barn som inte får gå i skolan. Cancersjuka som inte får vård. Maria Borelius svarta hemhjälp och fackföreningar som agerar poliser och ser till att kasta ut exploaterade arbetare med huvudet före. Mord som knappt utreds eftersom offren officiellt inte finns. Då och då sipprar en bråkdel av papperslös tillvaro igenom, blir löpsedlar och nyhetsnotiser. […][...]

I Europa verkar allting som rör islam vara oupplösligen knutet till en politisk diskussion. En diskussion som inte handlar om identitet och ursprung, utan ständigt söker sig ned till en grundläggande enfaldig fråga: kan vi leva med dessa människor? Frågan är inte bara starkt förenklad. Den är så klart formulerad ur ett strikt västerländskt perspektiv. […][...]