Att skriva utifrån sig själv är ändå inte så självutlämnande, hörde jag serietecknaren Åsa Grennvall berätta för ett tag sedan – folk läser ändå bara in och vill prata om sig själva. Sällan känner jag mig så skyldig till en sådan relation som när jag läser Moa Eriksson Sandberg. Att huvudpersonen i hennes debutroman Söta […][...]

Äntligen stod prästen i predikstolen. Han kom som ett yrväder en aprilafton och hade ett Höganäskrus i en svångrem om halsen. Döden kom med ölbil. Det är lite ont om sådana där riktigt klassiska inledningsmeningar i svensk litteratur, de där som sparkar in dörren, stampar in utan att ta av sig storstövlarna och slår sig […][...]

Jag sitter på tåget och läser Kristofer Folkhammars Isak och Billy och jag kan inte låta bli att tänka ”Syns det på mig vad jag läser?” För det jag läser beskrivs bäst med ett citat: Han sög mjukt under några minuter tills hans tänder kom emot kuksträngen. En helt avgörande störning i den glatta blandningen […][...]

Vem döper en roman till Att hata allt mänskligt liv? Det låter som en bruksanvisning. På sätt och vis är det nog också det. I en lärd dialog mellan den bleke kolonialbritten Cunningham och ett missfoster i en kopparkittel möts öst och väst i en filosofisk utläggning. Det är ingen vacker saga. Fornindisk kultur lär […][...]

Att sex är inne vore kanske mycket sagt. För jag menar, när har det inte varit det? Låt gå att fixeringen kanske sett lite olika ut under olika perioder. Tidvis har det ansetts alltför vågat att låtsas om att kvinnor över huvud taget har ben – för då antyder man ju också att de där […][...]

Jag kan inte betrakta en vacker kvinna eller en stilig man utan att omedelbart önska att de vore döda. Lucien upptäckte vid elva att han var nekrofil. Det var vid sin moders dödsbädd som han kände ”den utsökta, torra myskaktiga doft som hos löv, larver och sten” och som han fick sin första utlösning. Sedan […][...]

Jag tycker att bland det bästa som sagts om Äldreomsorgen i Övre Kågedalen är att man plötsligt får känslan av att den handlar om något helt annat. Att bakom de osande vidrigheterna och bortanför det skållande träskbadet till läsning så finns något … ja, annat. Detta stora ”andra” bildas där i den fullkomliga grotesken, stilsäker […][...]

När man börjar läsa på allvar tycker många att det är tufft med böcker som handlar om våld och sex, som att redan dessa teman skulle innebära någonting uppseendeväckande och vara ett långfinger till finkulturen. Man klär sig i svart, sitter på kaféer, kedjeröker och läser Brett Easton Ellis American Psycho. Sedan inser man att […][...]