Jag minns Marjaneh Bakhtiaris två första romaner Kalla det vad fan du vill från 2005 och Kan du säga schibbolet från 2008 som humoristiska böcker med bakomliggande allvar, där jag i bland önskade att Bakhtiari skulle våga var mer allvarlig. I den här romanen borde jag ha blivit bönhörd – här är det allvarligt. Hon tar sina huvudpersoner på största möjliga allvar – men jag är uppenbarligen en gnällig läsare och saknar lättheten med vilka de första romanerna gled in i mitt system.

För er som gillar och känner till Malmö, är det säkert spännande att ta sig från stadsdel till stadsdel. Men för mig som bara passerat och en gång druckit en kaffe på Triangeln, säger stadsdelarna inget. Jag förstår på Bakhtiaris beskrivningar naturligtvis om det är miljonprojekt eller generösa villor vi rör oss mellan, men jag ser inga egna bilder.

Oändligt underbart är ganska kort och samtidigt läsvärd. Det skadar inte att lägga ett par timmar på den. Du kommer inte att ångra dig, men det kommer inte heller att förändra ditt liv.

Similar Posts:

• Kalla det mångkultur
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Villaförortens mörka baksida
• Imponerande och färgstark debut
• Syster och bror

Okej, lätt ironiskt, men nog brukar historieskrivningen se ut ungefär sådär. Vad litteraturvetaren Magnus Nilsson visar i Den föreställda mångkulturen. Klass och etnicitet i svensk samtidsprosa är inte bara att föreställningen om det mångkulturella Sverige bygger på berättelsen om det gamla homogena Sverige, som förstås i sig är en fiktion, utan också på föreställningen att det i samtiden är just kultur som ligger till grund för de motsättningar och problem som finns och kan uppstå i samhället.

Sedan ungefär kalla krigets slut finns en allmän västerländsk föreställning om historiens slut och ideologiernas död. Inte minst i Sverige har rådande retorik gjort gällande att klassamhället i stort är avskaffat. När ideologi, klass och ekonomiska orättvisor underkänts som förklaringsmodeller kommer så kultur och etnicitet i fokus.

Av en ren slump råkar jag läsa Den föreställda mångkulturen parallellt med Linnea Nilssons och Emil Schöns Fult folk. Samtal med sverigedemokratiska väljare och Magnus Nilssons bok fungerar i mångt och mycket som en klockren teoretisk grund till de världsbilder som målas upp i Fult folk. Inte minst beskriver Nilsson den ”brytningstidens känslostruktur” – ”Känslan av att befinna sig i skärningspunkten mellan ett traditionellt och stabilt förflutet och en svåröverskådlig och föränderlig framtid” – som något som egentligen präglat hela den moderna tiden. Under större delen av 1900-talet kunde den här oron hanteras med hjälpt av ideologier och klassmedvetande. Nu förstår vi den med förkärlek som etnicitet, som kulturella skillnader, ibland gränsande till ren och skär rasism.

Nilsson visar hur sådana identitetspolitiska läsningar i olika utsträckning präglat mottagandet av en rad samtida romaner – Jonas Hassen Khemiris Ett öga rött, Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill, Lena Anderssons Var det bra så?, Hassan Loo Sattarvandis Still, Susanna Alakoskis Svinalängorna och Åsa Linderborgs Mig äger ingen – men också hur dessa romaner ofta rymmer en kritik mot just den typen av problemförståelse. Kultur är ju inte ras, kultur är något flytande, subjektivt, ständigt föränderligt och konstruerat.

Kulturella skillnader är också något helt annat är ekonomiska motsättningar. Ekonomiska orättvisor kan inte lösas genom någon form av upprättelse eller erkännande. De kan bara lösas genom omfördelning, och när klass uppfattas mer som en fråga om smak och stil än som ekonomi, ja, då går möjligheten till verklig förändring helt enkelt förlorad.

Den föreställda mångkulturen är samhällstillvänd litteraturvetenskap när den är som bäst. Nilsson både tar de undersökta romanerna på allvar och sätter in dem i ett större sammanhang, som en del av vår förståelse av samhället, som något som både färgas av våra föreställningar och som är med och färgar dem. Det här är helt enkelt skönlitteratur som något ytterst relevant.

Similar Posts:

• Veckans recensioner
• ”Jag är ju inte rasist, men …”
• Saklig introduktion med läsvärdhet
• De mångkulturella och Vi andra
• Klassamhället är inte historia

Därefter är det lyssnarnas, alltså vår tur, att rösta fram finalisten. Röstningen pågår till den 12 september och alla som röstar har chans att vinna en biljett till bokmässan i Göteborg i slutet av månaden. Så har du fortfarande inte köpt biljett dit finns det chans nu! Vilken novell tycker du är bäst?

Similar Posts:

• Lyssna på Romanpriset!
• Vansklig läsning
• Sveriges radios romanpris
• Sveriges radios litteraturpriser 2019
• Kalla det mångkultur

Familjen Abbasi består av pappa Mehrdad – som hämtad från Lars Leijonborgs våtaste fantasier. Han talar flytande, felfri svenska, är lärare, författare och debattör som förespråkar total assimilering från invandrares sida. Mehrdad är 110% närvarande på jobbet och något mer disträ hemma. Mamma Noushin står för allting som Mehrdad tycker att invandrare gör fel när de kommer till Sverige – hon kan knappt någon svenska, hon är sjukskriven, arbetslös och har väldigt lite umgänge att tala om. Båda föräldrarna kom till Sverige från Iran för att ge ett bättre liv åt de döttrar som de skulle komma att få – Baran, 13 år gammal och ihopvuxen med en iPod som bara pumpar ut hiphop-musik och Parisa, 16 år gammal, högljudd, trotsig, envis och blind för de uppoffringar hennes föräldrar gjort för hennes skull.

Förutom familjen Abbasi stiftar läsaren också bekantskap med Shahryar, en av Mehrdads studenter och hans största beundrare, Shamsi, Mehrdads analfabetiska mamma och hennes goda vän Iran, samt Irans före detta svärson Åke som fortfarande tar hand om sin svärmor trots att hans fru både hunnit lämna honom och gått bort. Här finns också Rana, en annan av Mehrdads studenter, som känner sig kränkt och särbehandlad av Mehrdad på grund av sin muslimska tro och kallar honom rasist, Negar, Parisas och Barans kusin som de hälsar på under två veckor i Teheran och som desperat försöker att visa upp ett annat Iran än det religiöst förtryckande föråldrade system som Parisa vill dokumentera för att få högre betyg i skolan.

Förutom dessa individer finns det en uppsjö av ännu fler karaktärer som Bakhtiari beskriver i boken, och det är just med hjälp av detta rika och varierade persongalleri som Bakhtiari får fram de poänger hon vill belysa med sin bok. Bakhtiari vill visa att det finns inga enkla vägar, att det inte finns en, och bara EN, ensam person i integrationsdebatten som har rätt och att det inte finns en lösning som lämpar sig för alla. Bakhtiari försöker visa någonting som är så banalt, men som verkar ha gått så många människor förbi, nämligen att vi alla är individer. Vi är alla olika, vi har olika erfarenheter, bakgrund, värderingar, uppfattningar och förutsättningar och kan därför omöjligen skjutas in i en och samma kategori, vare sig det handlar om benämningar som blatte, invandrare eller nysvensk. Lika lite som man kan tala om majoriteten av Sveriges befolkning utifrån en enda benämning, en enda luddig kategorisering (svenskar) kan man tala om den mindre delen som blattar eller nysvenskar som enda definiering. Bakhtiari sätter fingret på problemet när hon visar på Baran och Parisas olika uppfattningar och upplevelser av den resa som de gör till Iran. De är båda där för första gången, de ser exakt samma saker och trots detta kommer de hem med helt olika slutsatser, funderingar och lärdomar.

Lika mycket som detta är en berättelse om mångkulturåret 2006 och svårigheten att klämma in människor i olika mallar, så är det en berättelse om människors relationer till varandra, utifrån både dessa "integrationsmässiga" mallar, men också mallar såsom mamma, pappa, son, dotter, lärare, elev, syster. Bakhtiari tecknar familjerelationer på ett träffsäkert sätt och visar på svårigheterna som människor har att leva utifrån dessa snäva kategoriseringar.

Bredden i boken är imponerande, Bakhtiaris vilja att visa olika aspekter och olika människor i Sverige (Malmö) idag har kommit till ett lyckat resultat. Men det finns problem också. Stilen är inte speciellt intressant, snarare rätt så tråkig, boken är på tok för lång och det som skulle vara "ännu roligare" i den här boken än i Kalla det vad fan du vill går mig förbi. Det här är snarare ett effektivt och slagfärdigt inslag i debatten, än en fullfjädrad skönlitterär roman.

Similar Posts:

• Fint och sorgligt men griper inte tag
• Imponerande och färgstark debut
• Sveriges Radios novellpris
• Villaförortens mörka baksida
• För mycket språk

För dramatisering och regi står Anna Sjövall och i rollerna återfinns Bahareh Razekh Ahmadi, Göran Dyrssen, Sanna Persson Halapi, Alexander Karim, Mattias Linderoth, Cecilia Lindqvist, Ali-Reza Modjallal, Nasrin Pakkho, Clas Göran Söllgård och Davood Tafvizian.

Similar Posts:

• Årets bästsäljare i pocket belönade
• Kalla det mångkultur
• Fint och sorgligt men griper inte tag
• Villaförortens mörka baksida
• Imponerande och färgstark debut

Pocket Shops pris för bästa omslag, pocketgalans enda inte enbart kvantitativa pris, gick till Sara R Acedo för Marjaneh Bakhtiaris Kalla det vad fan du vill.

Guldpocketpriset, för mer än 50 000 sålda exemplar, gick till följande böcker och författare: Mossvikenfruar – Chansen av Emma Hamberg, Kalla det vad fan du vill av Marjaneh Bakhtiari, Jenny S av Denise Rudberg, Underbar och älskad av alla av Martina Haag, Tjuvarnas marknad av Jan Guillou, Gregorius av Bengt Ohlsson, Asyl av Liza Marklund, Svart fjäril av Anna Jansson, Flickan med majblommorna av Karin Wahlberg, Rum nr 10 av Åke Edwardson, Linda – som i Lindamordet av Leif G W Persson, Dominans av Björn Hellberg, Den inre kretsen av Mari Jungstedt samt Ninas resa av Lena Einhorn.

Silverpocket, för över 30 000 sålda exemplar, tilldelades John Ajvide Lindqvist för Hanteringen av odöda, Karin Alvtegen för Skuld, Inger Frimansson för Skuggan i vattnet, Arne Dahl för Mörkertal, Pigge Werkelin och Lena Katarina Swanberg för Kl. 10.31 på morgonen i Khao Lak, Carolina Gynning och Ingrid Carlqvist för Ego girl, Fredrik Lindström och Hasse Pihl för Vem är Björn och vem är Benny?, samt Expert på att rodna av Katarina von Bredow, som alltså blev storsäljaren bland ungdomsböckerna.

Och nej, vi har inte kopierat förra årets Pocketparty-nyhet. Det är bara lite likt.

Similar Posts:

• Säljande priser
• Oförutsägbart bekant
• Kalla det vad fan du vill blir teater
• Bli beundrad bästsäljarförfattare!
• Genom dysterpassagen

Missförstå mig rätt: det är en mycket välskriven och intressant uppsats. Dispositionen är rent av exemplarisk. Men som bok, en riktig tryckt bok, betraktat känns det kanske lite stelt. Nå, nog om det.

Om jag fått gissa hur gammalt radioprogrammet Ring P1 var skulle jag nog gissat på sisådär hundra år. Har ganska begränsad koll på radio, men herregud, Ring P1 är väl närmast en institution. Min tydligaste bild är den av pensionerade Bertil från Burlöv som med jämna mellanrum ringer programmet och oroar sig för invandringen. I Marjaneh Bakhtiaris roman Kalla det vad fan du vill, visserligen.

I alla fall visar det sig att Ring P1 faktiskt bara har sex år på nacken. Och att det när det infördes uppfattades som ett mycket kontroversiellt beslut av radioledningen. ”Fyllesnack” och ”oartikulerat gnäll” fanns bland pressomdömena. Lättproducerad, fördummande förnedringsradio var det. (Och tänk så utslitet det omdömet skulle kännas bara några år senare.)

Nordberg följer arbetet på Ring P1-redaktionen, hon kartlägger diskussioner, medverkande och kritik och samtalar med intressenter av olika slag. Hon diskuterar medieforskning, insändargenrer, dagordningsprinciper, deltagardemokrati, idealdebatter och programledarprofiler. Vad betyder programmet för de som leder det? Vad betyder det för den telefonerande som kanske tar sig ton offentligt för allra första gången? Helt i stil med sitt undersökningsmaterial tycks Nordberg ha ambitionen att alla ska få komma till tals.

Roligast är att höra mer om just de som ringer in till programmet. Nordberg presenterar ett 40-tal sådana telefonörer. Det blir inga långa stycken per person, men lite mer om vars och ens bakgrund och världsbild än vad som ryms i radioinslagen.

Så underligt egentligen att brottstycken av så kallade vanliga människor är det som känns mest intressant och fräscht. Precis som i radioprogrammet är det nästan lite kittlande att plötsligt få höra dessa ibland ganska knöliga, inkorrekta vardagstyper. Nästan förhöjt, som formulerade av Tage Danielsson. ”Vanligt folk”. Så exotiskt.

Similar Posts:

• För nordmännens plagiat bevare oss milde herre Gud
• Här står vi på gränsen till A) kulturens och utvecklingens undergång, B) kommersialiseringens undergång, C) ingendera, D) båda?
• En mediakändis bekännelser
• Etnologer har roligare
• Dagen efter 1968

Hos många är Robert Kangas en stilist som väl behärskar denna konst, så till exempel i den ypperligt välskrivna novellsamlingen Oskuld (1994) och även Du frågar vad jag heter (1999). I Den förbannade turen är jag dock inte lika övertygad. Exempelvis säger en prostituerad som varit i Sverige två år när hon och huvudpersonen Gunnar hittar en stuga som de tror är det perfekta gömstället från skurkarna:

Till och med TV finns det och nere vid sjön är det rest ett timrat vindskydd bredvid en stenlagd eldstad för brasstunder i kvällningen.

Och många gånger rullar berättaren med ögonen, när han ska beskriva sin reaktion på någonting. Undrar jag hur vanligt det är att säga det om sig själv?

Om man som läsare är känslig för vad en gestalt i en viss situation kan välja för ord eller använda för uttryck så kan det i värsta fall bli avgörande för om man kommer att gilla boken eller inte. Samtidigt kan gränsen vara svår att dra mellan en författare som gömmer sig bakom någon annans språk och författarens egen personliga röst. För den som lyssnade på Bengt Ohlssons Sommar i P1 för några veckor sedan var han inne på ett liknande resonemang.

Den förbannade turen kan liknas vid en stafettberättelse som förs framåt genom att låta berättarperspektivet växla i varje kapitel. Tekniken ger tempo åt läsningen och det råder ingen tvekan om att Kangas är inspirerad av William Faulkner, något han själv inte sticker under stol med. Varje kapitel är ett slags inre monolog och det ger utrymme för mycket humor och igenkänning om man har en lantis i sig. Många fördomar och frisk samhällskritik från gräsrotsnivå kommer fram.

Det hela utspelar sig i Värmland, ett landskap där Länsstyrelsen sätter ut vargar med flygplan, ett gränsland som överlever tack vare norrmännens törst, en landsbygd som är bortglömd av politiker och makthavare. Helt enkelt Kangas egna Yoknapatawpha County, bara för att göra ytterligare en parallell till Falkners sydstatssamhälle.

Handlingen kretsar i korthet kring Gunnar som är en före detta pin up-fotograf som kommer hem till sin barndoms skogar eftersom han är förföljd av en gangsterliga. Redan i inledningen tar de ett finger av honom. Han behöver pengar snabbt och jag behöver knappast tillägga att det inte kommer gå så bra för honom. Därtill är han smått korkad.

Men det är inte den värmländska gangstervärlden som jag fastnar för i min läsning. Det är bekantskapen med Gunnars föräldrar som strävsamt slitit på varandra i årtionden utan att konversera, det är Sven som är en slemmig lanthandlare som lever på tveksamma affärer, samt bilmekanikern Jack som ännu i 40-års ålder bor kvar i sitt barndomshem. Även om de kan beskrivas som stereotyper i en bortglömd landsbygd, visar de något väsentligt för oss. Det handlar om den ensamma människan som blivit berövad alla sina drömmar. Liv helt utan värdestegring. Människor som befinner sig bortom desperationen och möjligheten att skapa något. Återvändaren Gunnar är ett klassiskt berättargrepp för att lyfta fram detta.

På köpet får man alltså dessutom en smått spännande och thrilleraktig handling, om man nu vill läsa Kangas bara för nöjes skull.

Avslutningsvis är det här en välbehövlig röst för ett annat Värmland än det som Selma Lagerlöf, Göran Tunström och Lars Andersson lärt oss känna. Skogen är den samma, men sprutande grusvägar, upphöjda Volvos, avsågade hagelgevär och kapade fingrar är några av skillnaderna. Det har blivit Kangas kall.

Similar Posts:

• Blandade känslor till norsk snö
• En norsk traktor
• Drömsk kärlekssaga om sorg och musik
• Vilka är de bästa skönlitterära verken på svenska?
• En bitvis drakonisk dagbok

Det är ett myller av karaktärer i villaförorten, medelklassens diskreta charm och mörka hemligheter. För att inte tala om den spännande respektlösheten inför kronologi, som gör att berättelsen bekymmerslöst hoppar fram och tillbaka i tiden. Till en början blir jag nästan åksjuk och undrar hur tusan han ska kunna knyta ihop allt det här, men det gör han. Sådär alldeles precis lagom. En del får man svar på, annat inte. Ungefär som i livet.

Härifrån till allmänningen utspelar sig i en brytningstid. Det är 1968 och -69 och i den historielösa villaförorten slåss ungarna till dem som kom hit på 50-talet med dem som kom hit på 60-talet, och alla avskyr dem som kommer till nu, när flervåningshus i betong ska byggas runt villakvarteren. Den materiella standarden ökar hela tiden, den moraliska sopas under mattan. Eller plockas fram som moralisk panik hos hemmafruar som inte har något bättre för sig. Vart är världen på väg?

Små och stora intriger kommer och går. Någon vinner på trav, någon bedrar sin fru, någon gör skumraskaffärer, någon kämpar mot cancern, någon inleder ett förhållande med en elev, någon kommer oväntat hem mitt i natten, någon blir nedslagen, någon hittas död, någon lurar i ett garage med geväret i högsta hugg. Och utanför villastaden pågår Vietnamkriget, erövras månen.

Jag associerar en del till nyligen recenserade Kalla det vad fan du vill, Marjaneh Bakhtiaris debutroman, som har samma mångfald av karaktärer som förs samman genom platsen de bor på och som också speglar ett samhälle, en tidsanda om man så vill. Båda hanterar fint risken att bli för spretig, men där Bakhtiari låter själva människorna väva berättelsen samman lånar Sem-Sandberg en smula intrig från deckargenren. Den första meningen, ”Mördaren har väntat i Mörks garage i timmar redan”, kan klart mäta sig med de mest spänningsskapande och klassiska öppningsmeningarna, samtidigt som det finns en viss humor, tänker jag mig, bakom ett så genretyngt val.

Om jag inte misstar mig har Sem-Sandberg då och då kallats postmodern. Själv hör jag till dem som förhåller sig rent entusiastiskt till begreppet. Trots barnsjukdomar och bieffekter tycks det mesta som gör kultur spännande rymmas i begreppet. En smula blandning och respektlöshet piggar alltid upp. Att balansera på klichéernas rand kan oöverträffat avslöja dem, och ingen ifrågasätter sakernas tillstånd riktigt så effektivt och underhållande som den som vågar ifrågasätta också sättet vi berättar dem på.

Här finns en underbar balans mellan allvar och komik, mellan dokumentärt och fiktion, mellan stereotypt och originalitet. Som livet. Ibland kan man tycka att det blir lite skruvat, att det tar i lite väl mycket med klichéerna. Livet alltså. För det finns ju ofta en anledning till att just klichéerna blir klichéer. Så pendlar vi fram och tillbaka mellan liv och berättelse. Ungefär som livet självt.

Similar Posts:

• När samhället bara vill skydda de starka
• En terrorist nära dig
• Mänskligheten på andra sidan
• Augustprisvinnarna!
• Fiktiva fakta-personer

Kalla det vad fan du vill innehåller en samling scener. Vi möter familjen Irandoust: Panthea, Amir, sonen Shervin och tonårsdottern Bahar; Bahars pojkvän Markus, hans föräldrar och hans Skånepatriotiske, rasistiske farfar; kunder på Amirs pizzeria, barnens skolkamrater och lärare, släktingar, vänner och vänners vänner. Det blir en trivsam trasmatta av människor och livsstrategier, krockar och igenkänning.

Bakhtiari går fram som en vardagslivets guldvaskare och skiljer med varsam hand ut konflikter mellan och bland invandrare och svenskar, unga och gamla med en rad olika strategier för att konfronteras med samhälle, institutioner och medmänniskor och får dem att känns ovanligt begripliga och relevanta. Det blir både roligt, sorgligt och tänkvärt.

Panthea arbetade som kärnfysiker vid Tehrans prestigefyllda universitet men förpassas i Sverige snabbt till vikariepoolen för dagisfröknar. Det hindrar henne inte från att med forskarens hela iver försöka kartlägga det svenska samhället och språket. Maken Amir, med en bakgrund som poet och bokförläggare, spenderar det mesta av sin tid på pizzerian med att orera om det storslagna persiska förflutna. Bahars experiment med att bära slöja möts av en omvärld som förfasar sig över förtryckta invandrarkvinnor och av förtvivlan från de sekulariserade föräldrarna. Markus mamma Pernilla vill inget hellre än få en exotisk glans över tillvaron genom sonens mångkulturella flickvän, medan farfar Bertil klagar över invandrare som lever gott på skattepengar och provocerar den fina svenska ungdomen i Ring P1 och småkillarna tar sin tillflykt till en dumdryg amerikaniserad gangsta-kultur.

Bakhtiari balanserar ofta på gränsen till stereotyperna, men med skicklighet och en stor portion humor dråsar hon aldrig nånsin ner på fel sida. Istället blir det en träffande och ofta dråplig skildring av de klichéer vi andvänder oss av för att förstå både andra och oss själva. Romanen lyckas på en gång visa upp det välbekanta i det främmande och det bisarra i det välkända. Kalla det vad fan du vill innehåller både värme och kallduschar och oavsett vad man vill kalla det är det en imponerade debut av en spännande ung författare som redan lyckats hitta en egen stil driven av lyhördhet, fingertoppskänsla för levandets upp- och nedgångar samt ren och skär berättarglädje.

Den fonetiskt skrivna dialogen hade kunnat bli jobbig och irriterande att läsa, men blir istället träffsäker och underhållande. Att läsa Bakhtiaris dialog är som att tjuvlyssna på människor på bussen. Skillnaden är förstås att man här också får veta mer om deras tankar och situationer och därmed om diskrepansen mellan känt och talat. Farfar Bertils skånska behandlas på samma sätt som Amirs brutna svenska, tonåringarnas slang eller Moses jamaicanska engelska. Det ger en underhållande distans och gör det ganska meningslöst att bedöma språklig korrekthet. Allt handlar om kommunikation.

Vi försöker alla uttrycka vad vi tänker och känner så exakt som möjligt med otillräckliga medel. Visst finns det grader av språklig frustration, men de är just grader. Liv och världsbilder kan se olika ut, men vi befinner oss alla på samma mänskliga skalor. Mellan kommunikation och käkrörelser, mellan gemenskap och isolering, tro och förtvivlan. Utan att på något sätt förringa de specifika situationer och strukturer som binder människor slår just detta mig när jag läser den här boken. Att vi vacklar runt på samma mänskliga skalor, där ändpolerna ofta är närmare varandra än man föreställer sig.

Similar Posts:

• Kalla det mångkultur
• Fint och sorgligt men griper inte tag
• Villaförortens mörka baksida
• Litteratur, klass och det mångkulturella Sverige
• Ojämn romandebut