Jag gillar omslaget till 90-talstjejernas feministbibel framför andra, Fittstim. Inte bara för att estetiken är så omisskännligt in-your-face-90-tal. För mig har den också alltid fångat något grundläggande hos feminismen. Bilden av den vanvettigt obekvämt rakade bikinilinjen förkroppsligar på något sätt kopplingen mellan ideologiska system och trivial vardag. Vi har den här föreställningen om att män […][...]

I Maria Svelands Systrar och bröder undersöker hon ”kärnfamiljen och dess neuroser!” enligt baksidetexten. En mer träffande synopsis är svår att konstruera. Romanen skildrar en syskontrios individuella, krampaktiga försök att läka efter, och fly undan från, minnena från en nedbrytande, smärtsam barndom i en dysfunktionell familjekonstellation med en gravt alkoholiserad pappa. Vi möter Nora, storasystern […][...]

”Hat” tycks vara nyckelordet den här säsongen. Från Magnus Lintons De hatade till Maria Svelands Hatet och Johanna Langhorsts Förortshat. Sticker någon boktitel ut verkar det vara med ironisk svärta som hos Henrik Arnstads Älskade fascism eller Marcus Priftis synbart schlagerkäcka Främling, vad döljer du för mig? – båda handlar inte desto mindre om hat. […][...]

Snö igen i Skåne, jag vet inte hur ni andra har det? Men vare sig det är snö eller sol recenserar vi på dagensbok förstås böcker som vanligt. Idag skriver jag om Maria Svelands redan omtalade debattbok om antifeminismen, Hatet, som tar sin början i det hotbrev hon läste upp i Svts ”Uppdrag granskning”. Boken […][...]

Det första jag tänker när jag läst igenom Maria Svelands bok, som verkligen är en bok att sträckläsa, är att detta väl inte är något nytt? Detta visste jag sen innan, de allra flesta sakerna hade jag koll på. Sen slår det mig att det kanske inte har med boken i sig att göra, utan […][...]

Vad lackar du ur på just nu? Den frågan är ställd till ”Fyra förbannade män”. Sammanhanget som frågan är ställd i är oklart men det spelar inte så stor roll. Det som spelar roll är att män som Erik svarar så här: Politisk korrekthet som gör att allt ses som kontroversiellt. Till exempel att folk […][...]

Simone de Beauvoir skrev intellektuellt om det. Maria Sveland har skrivit bittert om det. Valerie Solanas skrev argt, förbannat och våldsamt om det. Karolina Ramqvist skriver nostalgiskt om det. Caitlin Moran skriver humoristiskt om det. Om (konsten) att vara kvinna. Caitlin Moran skrev Konsten att vara kvinna på fem månader. Det märks. Inte för att […][...]

Hemma hos mig får böckerna ta plats där de kan. Och det gör de! Böcker fullkomligt invaderar tomma ytor. Golv är en bra avlastningsyta, sa en gång min storkusin som jag såg upp till när jag var liten, och det har fått bli en devis jag lever efter, till min pappas stora huvudbry. Men nu […][...]

Antologin Happy, happy – en bok om skilsmässa har redan innan recensionsdatum väckt en hel del debatt. Jag har hunnit läsa den och bli genuint glad och inspirerad innan jag stöter på dessa andra reaktioner. Sitter ganska förbluffad framför datorn och läser och lyssnar på det ena hätska påståendet efter det andra. Borde kanske inte […][...]

När Maria Svelands debut, Bitterfittan, kom väckte den stor debatt. Kärnfamiljen hamnade i skottgluggen och ifrågasattes, kanske mer än på länge. Tre år senare är det alltså dags för uppföljaren, Att springa. Också den sätter kärnfamiljen i fokus, kanske inte lika uppenbart tydligt, men på ett sätt som än en gång får mig att fundera […][...]