När Maria Svelands debut, Bitterfittan, kom väckte den stor debatt. Kärnfamiljen hamnade i skottgluggen och ifrågasattes, kanske mer än på länge. Tre år senare är det alltså dags för uppföljaren, Att springa. Också den sätter kärnfamiljen i fokus, kanske inte lika uppenbart tydligt, men på ett sätt som än en gång får mig att fundera […][...]

























