Linda Jones ungdomsroman Lejonflock kom ut i januari och missades därmed precis, men den platsar verkligen på den här listan av båda skälen. Den är fängslande läsning, fångar ungas livsvillkor och dilemman, och skickar också ut som en frusen hand mot vuxenvärlden. Var är ni?

Här är gott om oförstående föräldrar och duckande lärare. En del av mig förstår så väl varför de duckar, samtidigt som jag blir förbannad. Det är ett hårt klimat på skolan där Linda Jones ungdomar går. Benhårt. Men om inte vi vuxna tar ansvar för att förändra det, vem ska då göra det?

Någonstans är det ju det huvudpersonen Vera och några andra högstadietjejer försöker göra. De är så less på sexismen på skolan, på killar som tafsar och utnyttjar och kommer med tillmälen. Är det inte killarnas tur att bli osäkra nu? Killarnas tur att vara rädda?

Tjejers hämnd mot killar är ett tema jag länge har dragits till, och det är såklart ett knepigt tema. Det är en magkänsla, en fantasi som inte alldeles lätt lånar sig till det konkreta, för vem har egentligen rätt att utkräva hämnd av vem, och för vad? Vem bär skulden för något som är fundamentalt skevt och orättvist?

Är det alla män, vilka män som helst som behöver känna på det där ständigt underliggande hotet? Så resonerar till exempel en grupp kvinnor i Maria Svelands roman Befrielsen (allra bäst som pjäsen Befrielsefronten på Örebro teater). Betydligt mer individuellt blir det i Märta Tikkanens klassiska Män kan inte våldtas, där huvudpersonen beslutar sig för att våldta sin våldtäktsman.

Tjejerna som kallar sig Bunny i Linda Jones roman kör kanske på något slags mellanting. De har som en nomineringslista med killar som uppfört sig illa mot tjejer. Sen låter de tärningen bestämma. Åtminstone till en början.

Och det är en kick att äntligen ta makten i sina egna händer. En jättekick. Att vara de som sprider skräck istället för som hukar i vardagsrädsla. De som jagar istället för den jagade. Lejonflocken.

Det är en kick att uppgå i någonting större, men inte ens en flock är egentligen ett. Vera och hennes kompis i sjuan är inte desamma som tjejerna i nian som styrt upp Bunny. Och hur är det med den tredje bästisen som inte ens blev inbjuden? Trion som skulle hålla ihop för alltid?

Där ligger Linda Jones styrka, i relationerna som sträcker sig åt alla håll, vertikalt och horisontellt. Inte alla killar är svin. Inte alla tjejer är allierade. Inte alla vuxna uppför sig som vuxna. Inte allt man gör är saker man i slutänden kan stå för.

Similar Posts:

• Skolan står i brand
• Boys will be boys? Girls will be boys? Hm.
• Vi vill inte ligga med as, ju
• Ge igen
• Om att slå sig fri och gå vidare

Men att recensera en bok handlar inte om att bara svar på frågan ifall en bok är läsvärd eller ej. Enligt all kunskaps källa, Wikipedia, är en recension en redogörelse för till exempel intrycken från en kulturprodukt, en vara eller en tjänst, och dess kvalitet i jämförelse med andra produkter i samma klass. Och här blir det desto knivigare. För Grålekens ambition är inte att vara en bok som erbjuder underhållning för stunden, utan att vara en bok som försöker Berätta Om Samhället. Därmed måste den också mätas mot andra böcker inom samma genre.

Historien är rätt enkel. Jesper och Julia och deras fem månader gamla dotter ska tillbringa några veckor på ön Anholt i Kattegatt, mittemellan Sverige och Danmark. Jesper är man, sprungen ut arbetarklassen. Julia är en utbildad kvinna med lika utbildade föräldrar. Jesper försöker hävda sig gentemot sina bröder genom att träna inför ett maraton. Julia försöker ta hand om dottern och dricker för mycket vin. Problem uppstår, eller kanske fanns de där redan? Som alltid när Maria Sveland skriver finns köns- och klassperspektivet ständigt närvarande. Men i Gråleken så är det högst oklart vad författaren egentligen vill säga. Ibland blir det övertydligt, ibland inte tydligt alls. Ja, Jesper är färgad av sin arbetarbakgrund och känner sig underlägsen gentemot Julia. Men är det därför han boken igenom beter sig direkt otrevligt mot Julia? Ja, Julia är socialiserad till kvinna med allt vad det innebär. Men varför i hela friden håller hon fast vid Jesper, med tanke på de stora röda varningslamporna som blinkar deras relation igenom? (Jag är fullt medveten om den manipulation som förekommer i misshandelsrelationer. Men det är inte vad som beskrivs här.) Som läsare undrar man för övrigt varför Julia och Jesper ens föll för varandra? Fanns det någonsin någon kärlek mellan dem? Vem är förresten kvinnan Julia tycker sig se? Symboliserar hon något? Till slut blir berättelsen om Jesper och Julia nästan komisk. Faktum är att det bara skulle krävas en lättare omskrivning för att Gråleken skulle kunna funka som en lättsamt humoristisk skildring av två dysfunktionella människor som på var sitt håll försöker ta tag i sina problem. Men som sagt, det är inte den typen av bok Gråleken strävar efter att vara.

En intressant sak med Gråleken är dock att i jämförelse med Svelands tidigare bok, Att Springa, återfinns flera nyanser – alla kvinnor är inte genomgoda och rättrådiga och alla män är inte genomonda (bara nästan). Kanske står Maria Sveland inför ett vägskäl – att endera öva upp förmågan att skriva samhällsskildringar, eller slå sig in på att skriva mer lättsamma böcker. Eller kanske helt enkelt en kombination av de två, men då krävs det att dra ned på överdrifter och övertydligheter.

Similar Posts:

• Men om det inte går att springa?
• En tankeställare om det sexuella våldet
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Bokmässefredagen i bilder
• Mormorsmyter

Snart utkristalliserades ett antal yrkesupprop, och jag blev inbjuden till den grupp som skulle resultera i #Akademiupproret. Jag läste och läste, och någonstans där, och i de samtal som följde, började något hända.

För när jag läste och hörde alla dessa andra kvinnors berättelser – inte anklagade jag dem. Inte tyckte jag att de varit otydliga, naiva, korkade. Det var ju inte dem det berodde på. Det var någon som betett sig illa mot dem. Mot mig.

Och om det inte var deras fel – alla dessa fantastiska kvinnor i min nära och vidare omgivning – då var det kanske inte heller mitt? Trots allt.

Samtidigt ska vi inte överbetona det unika i just #MeToo. Genomslaget är kanske unikt just nu – det resulterar å andra sidan i en del märkliga bakslag, som när rörelsen får klä skott för att dålig journalistik och arbetsledning skett i dess kölvatten – men den här kunskapen är knappast ny.

Jag tänker till exempel på Kristina Lundgrens biografi över läkaren och rösträttskämpen Ada Nilsson. I den finns återgivet ett enkätformulär om kvinnors utsatthet på offentliga platser, där den svarandes ombeds fylla i:

Hur många gånger har Ni obehörigen och mot Eder vilja tilltalats, förföljts eller på annat sätt förolämpats?
[---]
Fanns polis i närheten och tillkallade Ni honom?
Med vilket resultat?

Den här enkäten sätter redan för hundra år sedan fingret på något viktigt: samverkan mellan vad kvinnor kan berätta och hur samhället reagerar på det. Tas berättelserna på allvar? Vilka konsekvenser får de? Var hamnar skammen?

För mig blev det inte minst tydligt för några år sedan, när vi plötsligt fick en jättedebatt om kvinnors utsatthet på musikfestivaler. Också här reagerade jag med en nyvaken, svårpejlad ilska som jag själv inte riktigt förstod. Jo, jag har varit en del på festivaler och det kändes otroligt konstigt att kvinnors utsatthet där plötsligt diskuterades som att det var en nyhet. Tjejer blev ju våldtagna och tafsade på också när jag var på stora festivaler kring slutet av 1990-talet. Skillnaden då var att våldtäkterna möjligen blev små notiser. De var, på något märkligt sätt … normala. Ett hot man som tjej – förmodligen som tjejer i alla tider – hade att förhålla sig till. Drick inte för mycket. Utlova inte för mycket. Inlåt dig inte med fel personer (hur man nu ska kunna veta det?). Skyll. Dig. Själv.

Ett år efter att #MeToo-debatten drog igång har jag plöjt all möjlig nyutkommen litteratur på temat, men jag saknar fortfarande analysen av de där djupgående, svårbegripliga strukturerna. Vad är det som sitter så djupt att det fortfarande är den som blir utsatt som skäms? Hur ska vi någonsin lyckas rikta sökljuset på den som utsätter, på hur de ska fås att sluta, om vi fortfarande måste jobba på att ens formulera anklagelserna?

Fast där facklitteraturen ofta känns trubbig och ytlig har romanerna kommit längre. Vad är väl som romaner när det gäller att gestalta komplicerade problem? Att formulera det svåra konkret, att ge erfarenhet där läsaren kanske saknar den, att erbjuda igenkänning och hopp?

Vill du fördjupa dig i #MeToo tycker jag alltså att du ska se bortanför #MeToo-antologierna. Läs istället Louise O’Neill, Katarina Wennstam, Maria Sveland, Christina Wahldén, Henrik Bromander, Ulla M Nissen, Åsa Karsin, Moa Eriksson Sandberg, Thordis Elva, Märta Tikkanen, Roxane Gay.

Nog finns det kraft i berättelser.

Similar Posts:

• #MeToo i serieformat
• Japans #MeToo-upprop
• Våldtäktskulturen
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats

En plats som däremot uppenbarligen sprudlar än är Örebro länsteater. När jag gick i gymnasiet här, på teaterestetiska programmet, hade vi frikort som i mån av plats lät oss se föreställningar gratis, om och om igen. Det är nog fortfarande det bästa kort jag någonsin haft, alla kategorier. Många föreställningar blev det, inte minst av Göran Parkruds fantastiska uppsättning av En midsommarnattsdröm helt till tonerna av Björk.

Den helg jag är i Örebro den här gången spelar Länsteatern Befrielsefronten av Maria Sveland. Eftersom jag läst romanen, Befrielsen, som den väl bygger på (eller hur de nu hänger ihop, exakt) har jag inte enorma förväntningar. Den var en intressant idé som aldrig riktigt fick liv på sidorna, men här, på scenen, sjuder den av liv. Bubblar upproriskt.

I regi av Sara Giese har Befrielsefronten kastat loss från diskbänksrealismen. Den är på en gång avskalad och innovativ, humoristisk och oerhört drabbande. Jag ser den första gången en fredagskväll, och får inte ro i kroppen förrän jag införskaffat en biljett också till lördagens föreställning. Det här är allt jag älskade – älskar – med teater.

Befrielsefronten inte bara spelas i Örebro; den utspelar sig också där. Det är ”Örebromannens” (dömd för 14 överfall och våldtäkter mellan 2005 och 2010) Örebro, men samtidigt en Svelandsk hämndfantasi, där Kvinnornas befrielsefront bestämt sig för att själva ge sig på oskyldiga män, liksom för att visa hur det är att ständigt leva med rädslan för våldet. Det är en vanvettig, obehagligt tilltalande idé, framförd i all sin komplexitet av trion Malin Berg, Parwin Hosenia och Lo Kauppi.

De är en slags terrorister, det är de ju. Samtidigt är det svårt att värja sig för deras frustration, deras trötthet på att ingenting förändras. På att man fortsätter dela ut flyers och hålla tal, sjunga Röda bönors ”Sången om sexualmyterna” och sedan återgår till livet som det alltid varit. Liksom Anna, den motvilligt hemvändande journalisten på lokaltidningen (spelad av Frida Beckman), får jag så småningom slut på argument. Ja, våld är fel. Men hur åstadkommer man egentligen förändring? Vem är det som ska förändras?

Det finns helt enkelt något djupt tillfredställande i att polisens talesperson plötsligt får ge samma begränsande råd till stadens män som han tidigare oproblematiskt matat kvinnorna med. Det finns en enorm förlösande kraft i Annas konfrontation med sin egen våldtäktsman, när hon under sken av att intervjua en ”vanlig Örebroman” som menar att man nog måste vara psykiskt störd för att kunna begå våldtäkter plötsligt ställer frågan: ”Är du det, psykiskt störd? Eller hur kunde du göra det du gjorde mot mig?” I hur hon plötsligt kan placera skulden där den hör hemma och samtidigt ta makten över sin egen berättelse.

Örebro i den här pjäsen skulle förmodligen kunna vara vilken stad som helst. Det Örebro som jag växte upp i fanns innan ”Örebromannen”, men var lika präglat av ett riktigt otäckt mord på en ung tjej i min ålder, begått av en man som greps först flera år senare. Det hängde över en på samma sätt som serievåldtäkterna i Befrielsen och Befrielsefronten. Flåsade en i nacken när man gick hem om kvällen. Skuggade, som en absurd fråga, varenda manlig bekantskap eller möte. Någonstans fanns han ju, fanns den där potentialen till våld.

Det är ett tillstånd som vore outhärdligt att återbesöka om det inte vore för föreställningens finess, varma hjärta, humor och rena jäkla kraft. När jag tumlar ut igen i kvällssolen vid slottet (och paradoxalt nog har svårt att minnas varför det kändes så nödvändigt att flytta härifrån) är det med slutscenens Patti Smith-text i kroppen och på läpparna:

Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to lust
Because the night belongs to lovers
Because the night belongs to us

Similar Posts:

• En tankeställare om det sexuella våldet
• Kollektivkicken
• Debattbok blir pjäs
• Att använda sin röst för andra
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo

”Frihet, kärlek, systerskap” står som ett slags underrubrik eller motto på romanens framsida och den som läst Svelands och Katarina Wennstams antologi Happy, happy – en bok om skilsmässa känner kanske igen dessa skilsmässoteman därifrån. Det är långt ifrån smärtfritt, men för Sara börjar ett nytt liv efter äktenskapet, ett liv där man reser på semester med barn och väninnor och slipper stressa och sura. Ett liv där man njuter till fullo av barnen varannan vecka, och till fullo av barnfriheten varannan.

Är detta fortfarande provocerande? Jag hade nog sagt nej, om jag inte haft reaktionerna efter Happy, happy-släppet i färskt och bittert minne. En kvinna som inte lever för och ständigt längtar efter sina barn, en kvinna som bara kan konstatera att barnen är de första att anpassa sig till den nya familjekonstellationen, jo, det kan tydligen reta folk fortfarande. Kanske är det som Saras väninnor konstaterar: de som biter ihop och står ut i sina relationer vill inte höra talas om att det finns andra vägar. Jag vet inte.

Kanske beror det också på att innehållet delvis känns igenom från antologin som Bitterfittan 2 inte fått samma himlastormande genomslag som sin föregångare. Kritiken hittills har varit ganska knackig, men medan flera recensioner menar att romanen blivit väl stelt politisk skulle jag vilja hävda det omvända. Jo, det stämmer visserligen att feministisk analys och fakta plockats ner till behändiga munsbitar och strösslats ut som repliker av Sara och väninnorna i större utsträckning än tidigare, men det är snarare anpassningen till romanformen än brottet med den som stör.

I Bitterfittan bröt Sveland mot romanförväntningarna på ett uppfriskande sätt och vågade smacka in faktautläggningar där hon tyckte att det behövdes. Den hade en energi, en frustration och en längtan som liksom inte lät sig tämjas. Har hon månne blivit fegare med åren?

I alla fall är jag glad att återse Sara, precis som jag vore över vilken gammal kär väninna som helst. Jag vill veta hur hon har det och hur hon får det i framtiden (Sveland har också antytt att det kan komma fler fortsättningar så småningom). Samtidigt är det här inte en roman som man läser i första hand för handlingen, eller ens karaktärerna, utan för funderingarna om tillståndet i världen, om vår plats i den och våra relationer.

Här tycker jag att det framför allt bränner till när Sara söker kärleken på nytt. Varför är det så svårt? Varifrån kommer alla hopplösa förväntningar, och varför går de inte att få ihop? Varför uppför vi oss så korkat när vi egentligen vet så himla mycket?

Similar Posts:

• Inspirerande, ja. Provokativt? Allvarligt?
• Har någon sett till det knapplösa knullet?
• Skickligt om skilsmässa
• Den vilsna medelklassen
• Skilsmässans efterbörd

Jag blir lite kär i boken redan på försättsbladet, där författarna har citerat min gamla favoritlåt, Hello Saferides ​”My best friend”​ – den som har refrängen “damn! I wish I was a lesbian”. Men jag blir inte besviken när jag fortsätter läsa heller. Författarna går metodiskt igenom varför du som heterotjej bör vara missnöjd med den roll som förväntas av dig i ett förhållande med en man, varför det är bättre att vara lesbisk, och hur du ska göra för att “konvertera”. På så sätt är den verkligen den handbok den utger sig för att vara.

Men den är också så mycket roligare att läsa än handböcker brukar vara! Formatet är luftigt och lättillgängligt, bitvis nästan som en antologi. Insprängt mellan författarnas informerande eller argumenterande stycken återfinns texter av en rad framstående figurer inom feminism- och HBTQ-rörelsen, som författaren Maria Svedland, skådespelaren och komikern Nour El Refai, författaren och sociologen Carin Holmberg, och skådespelerskan Bianca Kronlöf. Detta varvas också med rena intervjuer, små informationsrutor (om t.ex. bra sätt att ha tjejsex på), och täta illustrationer av två av mina favoritserietecknare – Liv Strömqvist och Nina Hemmingsson.

En vän till mig brukar säga att vi kommer att flamsa oss hela vägen fram till revolutionen. Lite känns det som att det är vad Lodalen och Tudor gör i den här boken, för under humorn finns ett stort allvar. Samma strukturer som föder det där vardagsgnabbet som författarnas heterovänner har tröttnat på ligger också till grund för det våld och den diskriminering mot kvinnor som är en faktum i samhället idag. Tonen i boken är positiv (den kommer ju med en lösning!) men det går inte att ta miste på att författarna tar problemen med det ojämställda samhället på allvar.

Även om jag på sätt och vis gjort en resa från straight till homo, så passar jag inte riktigt i målgruppen för den här boken – heterotjejer som fått nog av killar. Som transperson “blev” jag lesbisk i och med att jag började identifiera mig som kvinna. Jag lever fortfarande i samma förhållande som när jag för omvärlden såg ut att vara man, det är etiketten på förhållandet som har förändrats – hur andra ser på oss.

Och det för oss in på några av de saker jag saknade när jag läste ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk. Ett par gånger nämns helt i förbifarten att man som lesbisk måste förhålla sig till omvärldens attityder, men det följs inte upp. Samhället går visserligen framåt, men homofobi är ett faktum. Att behöva ta hänsyn till sådant som ifall landet man turistar i erkänner ens äktenskap eller om en viss miljö ens är säker att vistas i som öppet lesbisk, är ändå värt att nämna. Boken må vara en reklamkampanj för att bli lesbisk, men det hade känts rimligt att också ta upp några av de potentiella problem som man kan stöta på – inte minst för att det är bra att vara förberedd om man ska ta sina första stapplande steg in i lesbianismen.

På samma sätt saknar jag en kommentar om hur HBTQ-communityt kan vara svårnavigerat, och har sina interna schismer och motsättningar. Det är med stor glädje som jag noterar att författarna inkluderar transkvinnor och intersexpersoner när de pratar om lesbiskhet. Jag blir också glad över att transkvinnan Aleksa Lundberg fått delta med ett avsnitt i boken. Men faktum är att inte alla lesbiska ciskvinnor är lika inkluderande, och det är inte bara transkvinnor som kan känna sig ovälkomna. Marknadsstrategen och opinionsbildaren Shadé Jalali nämner i en intervju hur hon inte togs på allvar i flatvärlden på grund av sina feminina attribut. Hon säger: “Jag förstod att om jag ska attrahera tjejer så får jag sluta attrahera killar. Så heteroattireljerna åkte av”. Det är synd att det uttalandet inte leder till någon följdfråga. För nog finns det ändå i vissa kretsar en hierarki, där “butchflatorna” med sina maskulina attribut står högre i kurs än de mer feminina “femmeflatorna”? På samma tema nämner Nour el Refai i förbifarten sin beundran för “Gold star lesbians”, det vill säga kvinnor som aldrig haft sex med en man. Och nog finns det väl grupperingar där de “riktiga” guldstjärneflatorna är mer välkomna än de bisexuella, nykonverterade, eller de som rentav undrar, tvivlar, eller experimenterar? Det är i alla fall min erfarenhet.

Det här är inte alls den attityd som författarna för fram – tvärtom! Hela deras budskap är ju att du som förmodad hetero är välkommen att smaka på konceptet med samkönade förhållanden – kanske tycker du rentav om det! Men det är attityder som finns, och de hade varit värda att nämna i avsnitten som handlar om hur man som nykomling tar sig in i flatgemenskapen.

En annan sak jag som hjärntvättad av akademin hade velat se mer av är källhänvisningar. Många intressanta påståenden förs fram – att män i snitt gör av med 80 % av ett gemensamt hushålls resurser, till exempel – men jag skulle gärna vilja veta hur beräkningen är gjord. Jag tror säkert att författarna har underlag för sina påståenden, men jag vill kunna läsa vidare, gräva djupare.

Med detta sagt är ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk​ en rolig och informativ bok som tar upp många viktiga frågor. Och om du är en av de där missnöjda heterotjejerna kanske den rent av blir livsomvälvande. Det är svårt att verkligen se och förstå en maktstruktur så länge man är en del av den. Det blir uppenbart för mig och andra transpersoner när vår plats i samhället, och dess förväntningar på oss förändras under transitionen. Många av berättelserna i ​Liten handbok i konsten att bli lesbisk vittnar om en liknande insikt: genom att börja ha förhållanden med kvinnor blir de aspirerande lesbianerna plötsligt medvetna om bristerna och maktstrukturerna de varit blinda för i sina heteroförhållanden. Och någonstans är det vad jag tar med mig när jag läst färdigt. ​Liten handbok i konsten at bli lesbisk​ känns som en vänlig knuff i homosexuell riktning som säger: om du inte trivs som hetero, så testa! Kanske blir bilden tydligare när du undersökt alternativen. Och vill du stanna är du välkommen.

Similar Posts:

• Någonting måste ju förändras
• Hurra för fittans år!
• För de onämnbara, de onaturliga och de som gör folk upprörda
• En bögtjej med lesbiska erfarenheter väcker tankar om vad kön är
• En högst levande kropp i en högst levande bok

Det finns hatare och hotare av alla slag. De flesta kommer från högerextrema rörelser, skriver Bohlin. Vad som utlöser attackerna kan vara att hotaren inte accepterar de åsikter eller ämnen som speglas i ett reportage. Det kan också vara så enkelt som att skribenten är kvinna, har en annan hudfärg än vit eller är homosexuell.
Hatandet och hotandet innehåller ofta kommentarer om skribentens utseende, att hen borde dödas eller att hens familj borde dödas. Hot om sexuellt våld är vanligt, i synnerhet mot kvinnor.

Hatarna nöjer sig inte med att hota via mejl eller inlägg på internetsidor som Avpixlat och Flashback. Journalisten Martin Klepke som är en av bokens många intervjuade berättar om hur han hittat en bomb placerad i en bod vid sitt hus, hans trädgård vandaliserades, han fick bildäcken sönderskurna och en kula lämnades på hans arbetsplats. Här handlar det inte om troll som fördriver tiden med att anonymt hata och hota från sitt skrivbord, utan om reell terror.

Inte bara den enskilde journalisten hotas. Även hens familjemedlemmar, barn inräknade, utsätts. Adress till jobb och bostad kartläggs, det rings, mejlas och hängs ut. För den drabbade blir det omöjligt att leva ett normalt liv och budskapet är tydligt: tyck som vi, se ut som vi eller gå under. Martin Klepke har fått gömma sig på olika adresser vid flera tillfällen. Frilansaren Mathias Wåg lever med skyddad identitet sen 20 år – så har han också gjort flera avslöjanden om just näthatare och högerextrema rörelser.

Hur tacklar den som utsätts allt detta? Går det att göra något åt det? Hur ser samhällets stöd ut, finns det hjälp att få? Det är viktiga frågor som reportaget försöker besvara. Det blir en häpnadsväckande uppräkning av brist på just stöd – från polis, från arbetsgivare och samhället i stort. Det kan tyckas som att antidemokratin fått fritt spelrum. Uteblivet stöd vittnar också journalister som Åsa Linderborg om. När hoten kom, uppmanade hennes arbetsgivare först till tystnad. Idag har hon dock till skillnad mot många frilansare, det stöd och den uppbackning som krävs.

Att bemöta hatet med tystnad är inte en strategi som de utsatta själva tror på. Tvärtom har medieprofiler som Alexandra Pascalidou, Maria Sveland, My Wingren med flera rekommenderat att man talar öppet om det som sker och att man alltid anmäler till polisen även om de sällan agerar.

Bokens huvudfokus är nätterror men Bohlin tar också upp andra former av hotsituationer och ger exempel på vad man kan göra för att skydda sig. Det kan handla om att göra en riskbedömning av hur verkligt hotet är, vidta rent tekniska och praktiska säkerhetsåtgärder eller att bilda nätverk för att stötta varandra. Hot bör alltid anmälas även om polisen sällan agerar, har resurser eller teknisk kompetens för att följa upp anmälan, skriver Bohlin och citerar My Wingren:

Polisen behöver höja sin kunskap om att utreda IT-relaterade brott. Polisen jag anmälde till senast hade knappt koll på vad internet är… Det borde vara grundläggande kunskaper. Men åklagare behöver dessutom ta sitt ansvar. De tycker inte att det är värt att satsa pengar på att utreda näthot, kanske för att det är ett ganska nytt fenomen, brottet har lågt straffvärde och det finns stora bevissvårigheter

Bohlin argumenterar också för att media har ett ansvar att motverka näthat. Det finns en snedfördelning i det man väljer att skriva om. Det och de som sällan ges plats i olika mediesammanhang hamnar utanför den breda normen (i form av vita, heterosexuella män) och blir därmed lättare att förlöjliga, håna och fälla sexistiska kommentarer om.

Skulle ett medieklimat och ett offentligt samtal där vi alla, oavsett kön, etnicitet, funktionsvariation, sexualitet och så vidare kommer till tals på lika villkor förmå sopa undan grogrunden för en del av hatet? Troligt är att betydligt färre, i en sådan samhällskultur, skulle uppfattas som provocerande avvikande. Fler skulle inkluderas.

Bohlin har skrivit en högaktuell och nödvändig bok – som visar på bredden och djupet i problemet. Hon fastnar inte i någon eländesretorik utan lämnar konkreta tips på strategier för de drabbade och försöker också visa på möjliga vägar för en demokratisk utveckling av hela vårt samhälle. Det är en bit på väg.

Tackla hatet är en del av projektet Hat och hot i redaktionell miljö, initierat av nättidningen Feministiskt Perspektiv och delvis finansierat av Myndigheten för ungdoms- och civilsamhällesfrågor.

Similar Posts:

• Nätets mörka sida
• Fakta och känslor samt hopp om #metoo
• ”Hur mår Rut?”
• ”ett sammelsurium av kulturmarxistisk-vänsterpropagandistisktradikalextremtok-statsfeministisk anda”
• USA ut ur Irak …

Bild: Lars Kranz, Apart förlag

Efter minglet gick jag till Park för att möta några av mina dagensbokkollegor. Eftersom vi är spridda över landet och mest konverserar via mail är det kul att någon gång kunna ses IRL. Sedan är det ju allmänt bra att gå dit och passa på att hälsa på andra bekanta som denna enda gång om året befinner sig i stan.

Det är kul att höra författare prata om sina böcker, så författarscenen är mitt bästa ställe på mässan. I år var det särskilt Joel Dahlberg jag ville höra på. Han är en klar favorit och jag kan varmt rekommendera hans böcker. Jag tycker att han är en av de bästa ekonomijournalister vi har idag. Nu pratade han om sin bok Sammansvärjningen, om hur storbankerna skörtar upp småsparare genom att sälja på dem sparprodukter som låtsas vara något de inte är. Boken har faktiskt fått Swedbank att sänka avgifterna på sina bluffonder. Dahlberg är verkligen en nagel i ögat på bankvärlden, tack för det. Åhörarna fick med sig tipset att alla fonder med en avgift över 0,4% skall man passa sig för om man inte är väldigt aktiv, kunnig och intresserad som sparare. Läs gärna hans tidigare böcker Bankbluffen och Pensionsbluffen också. För din egen och dina barns skull.

En annan favorit är Ulf Danielsson, professor i teoretisk fysik på Uppsala universitet. Han har skrivit tre böcker om universum, och nu besökte han forskarscenen för att prata om Mörkret vid tidens ände. Han har förmågan att förklara kvantmekanik, strängteori och kosmologi på ett begripligt sätt. Det är en talang, och det är fascinerande att lyssna på vad han har att berätta. Forskarscenen är förövrigt ett väldigt trevligt ställe att hänga vid.

I Massolits monter lyssnade jag på när Lars Wilderäng pratade om sin trilogi Stjärnklart. Sista delen kommer ut till sommaren, så vi som väntar får härda ut tills dess. Stjärnklart skall som bekant även bli TV-serie, men där kan vi nog få vänta lite till, eftersom jobbet med det precis har satt igång. Och även om det såklart var trevligt att lyssna på förlagets författarsamtal med honom så tycker jag att ni ska gå in och läsa min egen intervju här på dagensbok. Jag är väldigt nöjd med den eftersom jag där fick svar på alla mina frågor.

Jag besökte naturligtvis sjöfartsmontern också. Nu i jakt på svensk ombordlitteratur i romanform som inte är skrivet av Ove Allansson. Det är ganska tunnsått i den genren, inte ens de som befolkade montern hade särskilt många tips att erbjuda. Jag fann dock en roman skriven av en aktiv sjöman, Mikael Esping, överstyrman i norsk offshore. Han har tidigare publicerat ett antal noveller och denna bok, Sailors Grave, utspelar sig på ett Ro-Ro fartyg. Ska bli intressant att läsa. Jag återkommer med utvärdering efter läsning.

I övrigt bjöd lördagen bland annat på alltid intressanta Maria Sveland, lite Håkan Nesser och David Lagerkrantz, Nicotexts reseguide till Berlin och en trevlig middag med andra dagensbokskribenter. Men en dag räcker för mig. Idag skall jag ligga på soffan och läsa istället.

Similar Posts:

• En första mässdag mellan intellektuell stimulans och gratisvin
• Uppföljare med ändrad riktning
• Att de inte skäms!
• Orange ångest
• Ordning och reda, döden kommer på fredag

I Maria Svelands roman Befrielsen prövas detta tankeexperiment. Romanen är löst baserad på överfallen som skedde i Örebro, men Sveland tar ett nytt perspektiv på händelserna och undersöker vad som kan ske när kvinnor tröttnar på att bli slagna sönder och samman. En aktivistgrupp som kallar sig Kvinnornas befrielsefront vägrar acceptera våldet som ett naturligt inslag i deras liv. De börjar slå tillbaka, de överfaller och misshandlar oskyldiga män, för att få polis och samhälle att reagera.

Runt detta kretsar alltså handlingen, samt runt några kvinnor och deras problemfyllda vardag i ett sömnigt Örebro. Cecilia, en ung journalist tvingas flytta tillbaka till sin hemstad för ett vikariat när karriären i Stockholm inte fått fart. Hon har en minst sagt spänd relation till sin mamma, Marianne, som har jobbat hela livet inom äldrevården. Mariannes kollega Helena lockas till de färgstarka kvinnorna i befrielsefronten, en kontrast mot hennes egen trista vardag. Sen är det själva kriminalfallet, och polisen Kajsas slitsamma arbete för att hitta förövaren. Samtidigt blir hon motarbetad av sina manliga kollegor och trakasserad på nätet (som en följd av hennes arbete).

Som idé är Befrielsen intressant. Att lyfta diskussionen och protestera mot normaliseringen av det våld som kvinnor utsätts för varje dag är viktig. Maria Sveland har sedan debuten med Bitterfittan 2007 haft en förmåga att trycka på de ömma punkter som ligger och värker under samhällsytan och den politiska agendan har hela tiden varit en drivande kraft bakom de litterära ambitionerna.

Men denna gång verkar det som skrivkonsten fått stå åt sidan för debatt och idédiskussion. Vid första anblick skulle Befrielsen kunna vara ett nervkittlande drama, men romanen verkar aldrig komma igång och det blir aldrig riktigt spännande. De många lagren av karaktärsbygge uppehåller mig ett tag och den stora behållningen är den ärliga och öppna gestaltningen av kvinnors vardag och deras relation- och yrkesrelaterade problem. Här är det vanliga kvinnor med vanliga jobb som sätts i fokus. Det är övertid, tristess, värkande kroppar, fylla och dåligt sex men också systerskap och viljan att förändra. De sliter. Men de vägrar att ge upp.

Den nära och engagerade karaktärsskildringen är rörande, men jag kan inte komma ifrån det faktum att alla har en sak gemensamt. De heter Cecilia, Helena och Kajsa, de har olika jobb, intressen och personligheter, men ändå talar de med en och samma röst. En röst som gör allt för att peka på mönstren och strukturer, och gör det med hela handen. De tankeväckande diskussionerna och föredragen i befrielsefrontens möteslokaler påminner mer om regelrätta föreläsningar och det bristande intresset för trovärdig dialog gör texten stolpig. Romanen känns till slut som ett långt och övertydligt anförande. Det blir tröttsamt, och tyvärr fokuserar jag mer på svagheterna i texten än på det angelägna ämnet.

Det är synd. För romanen ställer de stora och viktiga frågorna om det sexuella våldet och vad vi ska göra åt det. Det borde väcka känslor av upprördhet och provokation, men när Kvinnornas befrielsefront väl slår tillbaka går det mig nästan obemärkt förbi.

Similar Posts:

• Befrielsen och hemmafronten
• Kollektivkicken
• ”Att berätta om det blir en väg att återta makten”
• Min generations ikoniska besvikelse?
• En våldsam mor

Vad är din största scenupplevelse?
Vilken är den bästa bok du har läst?
Vad är din största konstupplevelse?
Vilken är den bästa film du har sett?
Vad är din största musikupplevelse?

Kan du besvara dem? Själv sällar jag mig nog till de ledamöter som får lite hjärnsläpp av att försöka välja ett enda – och ”bästa” respektive ”största upplevelse”, det är väl inte nödvändigtvis samma sak? – de som nästan imploderar av entusiasm (till exempel Håkan Juholt) men har svårt att bestämma sig. Andra – ett påfallande gubbigt gäng med Carl Bildt, Anders Borg, Fredrik Reinfeldt och Jan Björklund i spetsen – avböjer helt att svara.

Nu har vi ju visserligen haft ett val sedan de här enkäterna gjordes, men det spelar inte jättestor roll, tycker jag. Sverigedemokraterna finns till exempel inte med här, men finns det något parti med en kulturpolitik svår att undvika att höra talas om ändå (”antikulturpolitik” vore kanske ett bättre ord, om det är ett ord) så är det ju de. Och handen på hjärtat, hur många riksdagsledamöter kan du egentligen namnge? I närheten av alla 349?

Nej, poängen är inte individerna, även om det såklart kan vara kul att läsa. En del tycks nästan anstränga sig för att balansera fin- och populärkultur noga. Andra går all-in med lokalpatriotiska svar (och jag är säkert fördomsfull, men jag har så svårt att tänka mig lokalrevy som livets stora scenhändelse). Vissa titlar läses över partigränserna, som Vilhelm Mobergs Utvandrarserie och JRR Tolkiens Ringentrilogi. Några tycks närmast partispecifika, som Ayn Rands Och världen skälvde.

Upplagt är det inte för att få syn på några partilinjer annars – ledamöterna är sorterade i bokstavsordning – men det är till exempel mitt intryck att vänsterkvinnor tenderar att lyfta fram lite feministiska romaner, som Maria Svelands Bitterfittan eller Marilyns Frenchs Kvinnorummet, medan flera högerpolitiker nämner utställningar om östeuropeisk kommunism som starka konstintryck. Filmer som Schindler’s List och Hotell Rwanda, med tydliga politiska sensmoraler, nämns förstås också.

Ännu intressantare är det kanske att fundera över hur de mindre uppenbart politiska svaren, som är klart i majoritet, kan förstås politiskt. Hur landade vi i de senaste årens skolpolitiska konservatism, trots att så många riksdagsledamöter verkar föredra den okonventionelle Mr Keating i Döda poeters sällskap? Kan den återkommande uppskattningen av askungesagan Pretty Woman kasta något ljus över svensk prostitutionspolitik?

Påtagligt är hur många statssubventionerade kulturyttringar som berör, men också att många, trots att medelåldern inte precis är låg, lyfter fram barn- och ungdomsupplevelser. Det känns ju onekligen som ett tungt argument för att tillgängliggöra kultur i skolåldern.

Både den svenska och den internationella musikalscenen står också stark. Kristina från Duvemåla och Mamma Mia återkommer ständigt i enkätsvaren, och ja, jag kan inte låta bli att tycka att det faktum att vi har flera riksdagsledamöter som listar Andrew Lloyd Webbers tåg- och rullskridskomusikal Starlight Express som sin största scenupplevelse helt enkelt är freaking urgulligt.

Kultur kan vara osäker och otacksam mark att ge sig in på för politiker, menar Torbjörn Forslid och Anders Ohlsson i sin Statsministerns sommarläsning (den bok som tipsat mig om denna). Därför känns det också på ett sätt otacksamt och lite taskigt mot de politiker som ändå tagit sig tid att bjuda på sina privata kulturupplevelser att sedan göra narr av dem. De har ju visserligen som jobb att presentera sina åsikter, men knappast på kulturella meriter (även om det väl inte precis gör särskilt många litteraturfantaster glada att kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth listar Hemsöborna – som väl inte ens August Strindberg själv stod ut med? – som bästa bok). Huvudintrycket av Folkvald kultur är ändå en lite småtrivsam känsla av att riksdagsledamöter nog överlag faktiskt är som folk är mest.

Fast ändå. Bara att det över huvud taget finns en kristdemokrat med namnet Otto von Arnold känns ju smått fantastiskt. Att han dessutom listar Svansjön, Fjodor Dostojevskij (som ”roligaste”) och Life of Brian som sina favoriter gör ju nästan bara det Folkvald kultur värd att plocka upp.

Och jo, jag skrattar både mycket och ganska elakt åt att Sofia Arkelsten (mest känd som partisekreteraren med den huvudlösa historieskrivningen att moderaterna arbetat för allmän rösträtt och mot apartheid) listar George Bernard Shaws Pygmalion som största scenupplevelse – ett verk de flesta nog skulle nämna som en pjäs om klasskillnader och kulturellt kapital – med motiveringen ”Det regnade på scenen och det tyckte jag var tufft”. (Hon såg den i rättvisans namn som barn.) Men så listar hon även Marisha Pessl, Martina Lowden och Sofia Coppola, och jag ser henne plötsligt i lite mänskligare ljus igen.

Förutom att jag är nyfiken på de där analyserna av enkätmaterialet som ska ha funnits i HD men saknas i bokvarianten, undrar jag lite om omslaget: Varför har förlaget valt att pryda Folkvald kultur med en läskig skräckfilmsblick? Eller är det en referens till att jordbruksminister Eskil Erlandssons favoritfilm lite otippat är Exorcisten?

Similar Posts:

• Partipiskan viner
• Bildning som möjlighet eller förolämpning?
• Det motsägelsefulla livet
• Hopp för hållbarheten
• Den långa vägen mot demokrati