I once had a girl, or should I say, she once… Det där med minnen är en knepig grej. Toru Watanabe är ju vuxen nu, 37 år gammal och framgångsrik skribent, men allt som krävs är att han får höra en instrumental muzakversion av ”Norwegian Wood” för att det plötsligt ska vara 1968 igen och […][...]

När bokhandlaren Giambattista Bodoni är sextio får han sin första stroke. Men det vet han inte när han vaknar; han vet inte ens vem han är. Hjärnblödningen har huggit av hans minne på mitten, och han minns allt han läst men ingenting som han upplevt själv. Han kan citera Shakespeare, Joyce och Poe, men vet […][...]

Witold Gombrowicz Dagboken är en av världens bästa böcker. Kanske den allra bästa nittonhundratalsboken. Jag brukar visserligen säga att Prousts På spaning efter den tid som flytt är den bästa, men frågan är om inte Proust – i sin snobbiga lilla sportbil, med chauffören Agostinelli vid sin sida – får nöja sig med en god […][...]

Nu är Inga-Lina Lindqvist aktuell med sitt opus nummer fyra: Avdelningen för påhittade föremål. Tidigare har hon givit ut ett par diktsamlingar, en barnbok och den prosalyriska berättelsen Om du bara visste ur vilken bråte dikter växer utan att skämmas (2002). Det är första gången jag läser något av henne, men det ger mersmak. Inga-Lina […][...]

1. Det finns de som, mig veterligt på fullt allvar, hävdar att det inte finns något slags litterär kvalitet över huvud taget. Enligt dessa är alla böcker lika bra eller dåliga. Om jag hävdar, vilket jag knappast är ensam om, att Miguel de Cervantes roman Don Quijote är bättre än till exempel Liza Marklunds eller […][...]

Om du är förtjust i postmodernistiska deckare som Pynchons The Crying of Lot 49 (1966), Austers The New York Trilogy (1986), Ecos Rosens namn (1980) och Foucaults pendel (1988) så kommer du att trollbindas av argentinaren Borges novellsamling Ficciones (1944). Det som förenar de ovanstående författarna med föregångaren Borges är bl.a. det meta-litterära, språkfilosofin (ordlekar, […][...]

Det kan vara lite svårt att veta vad man skall anse om en bok som inleds med följande rader: Den blåklädde mannen med flera män i sin mage skrattar med vita tänder. Han är svart i ansiktet. Han har stora runda ögon och en bit skinn på huvudet som är ditsatt med hjälp av ett […][...]

Eco är förmodligen mest känd som författare genom sin bok Rosens namn. Om man bedriver universitetsstudier finns det dock en viss risk att hans namn smyger sig in här och var, oavsett om du valt att läsa filmvetenskap eller idéhistoria. Detta är också illustrativt för min bild av honom, jag ser på Eco som en […][...]

Vissa saker kan få unga människor att totalt förlora fattningen. Ofta handlar det om en treminuters singel som är en smekning lik ett kraschande jetplan i slow motion. Mitt liv vändes upp och ner när jag tidigt en morgon i januari 1993 satt på en buss och hörde gitarrintrot till Suedes ”Animal Nitrate”. När jag […][...]

Jag vet inte om det bara är jag, men personligen så tål jag det inte när kontemporära författare refererar till Prousts Madeleinekaka, i synnerhet när de bara gör det så där i förbifarten som om de kände att de måste visa prov på någon form av litterär bildning. Kanske kunde jag ha överseende med det […][...]