En stor del av dragningskraften hos Marcel Prousts böcker ligger i den överväldigande kvantiteten – och de kvaliteter som den möjliggör. De sju delarna av den stora På spaning efter den tid som flytt är närmast oöverblickbara. I det föds en slags frihet. När man ändå inte har någon chans att hålla ett öga på […][...]

[…] och jag blev stående där och det var en sådan där hastig paus i tiden, en sådan där kort stund som inte slås i bojor av tidens gång, utan står fri, som det är lätt att gå tillbaka till, och jag kände tyngden av flaskorna i påsarna, jag kände hur kallt det var, kunde […][...]

Alison är 19 och går på universitetet i slutet av 70-talet när hon äntligen vågar lägga ihop två och två och inser varför hon aldrig varit intresserad av pojkar och klänningar. Hon skriver ett brev (ty det här utspelade sig på den tiden då folk fortfarande skrev brev) till sina föräldrar och meddelar dem att […][...]

När jag var sjutton hittade jag en bok i pappas bokhylla som hette Den västerländska kanon och var skriven av en amerikansk litteraturprofessor som hette Harold Bloom. Boken hade en gubbe i peruk på omslaget, djupt nedsjunken i en söndertummad bok. Hans blick var sådär koncentrerad som bara någon som är riktigt fångad kan vara […][...]

Det sägs att de stora berättelsernas tid är förbi. Med det menar man normalt inte berättelser typ Sagan om ringen eller På spaning efter den tid som flytt. Man menar politiken. De stora lösningarna, tron på en bättre värld, ”från mörkret stiga vi mot ljuset” och allt det där. Alla utopier är förstås inte sympatiska […][...]

Jag kan inte betrakta en vacker kvinna eller en stilig man utan att omedelbart önska att de vore döda. Lucien upptäckte vid elva att han var nekrofil. Det var vid sin moders dödsbädd som han kände ”den utsökta, torra myskaktiga doft som hos löv, larver och sten” och som han fick sin första utlösning. Sedan […][...]

Ett citat ur Vladimir Nabokovs bok Tala minne, inleder romanen Kaltenburg: ”En småfågel bara, inget särskilt namn.” Det är talande för romanens innehåll: i förhållande till sin store läromästare, den världsberömda zoologen Ludwig Kaltenburg, är bokens huvudperson, ornitologen Hermann Funk, just bara en oansenlig småfågel i skuggan av en örn. Och då fåglar är det […][...]

Under en vistelse i Skara 2004 sträckläste jag den litteräre mångsysslaren Kristoffer Leandoers bok om Marcel Proust, Jag. Du. Vi. – En bok om Proust (ellerströms, 1998), på ett kafé och blev imponerad. Det var med denna bok i bakhuvudet, och med stor förväntan, jag nyligen läste Huset som Proust byggde – 200 års fransk […][...]

Skälen till varför vi läser skönlitteratur (vi som nu gör det) varierar från person till person och mellan en bok och en annan. Det vore märkligt att tänka sig att något skäl skulle vara mer legitimt än ett annat; hur vi påverkas av det vi läser är väl egentligen till sist också det enda som […][...]

När Truman Capote var barn i början på trettiotalet var många osäkra på om han var en flicka eller pojke. Vem var denna flickpojke med blond lugg slängande framför ett par kluriga blå ögon? Nog måste det väl vara en flicka, med en sådan ljus lite retfull och samtidigt lockande röst? När Truman ett halvsekel […][...]