I Trakten målar Anna-Karin Palm fram 12 verkligheter som alla utspelar sig i just ”trakten”, samma eller olika spelar mindre roll. Det viktiga är att vad som skildras är de små människornas liv på en plats man kan längta till och bort från på samma gång, som är lika mycket på väg ur tiden som utsträckt i tiden, och med en genomgående närhet till naturen, på ett eller annat sätt.

För att understryka denna trakt använder sig Palm av ett språk som ofta tillåts vara dialektalt (”Hon var som liten och lurvig också”), med avhuggna meningar och talspråkligt, ibland gammaldags klingande formuleringar (”Nog skulle jag hinna”). Det är ett språk att vaggas in i, och berättelserna är lågmälda och inkännande. De stora händelserna sker ofta inuti, naturen är den yttre scenen. Precis som omslaget till samlingen framträder allt liksom i akvarell: det särskilda, skimrande ljuset som kommer av den utspädda färgen är genomgående och det är hänförande. Samtidigt blir aldrig någonting riktigt farligt, mörkret blir aldrig helt mörkt, inget skaver så pass mycket att ödena som skildras berör på djupet. Utom möjligen i en av novellerna.

2019 släppte Palm en prisbelönt biografi över Selma Lagerlöf, och släktskapet mellan de två författarna är framträdande i novellsamlingen. Här finns de levande naturskildringarna, sagoelementen och intresset för människan i sin helhet, både det mörka och det ljusa. I detta korta format skissar Palm med effektiva drag: hon använder uppradningar av substantiv för att snabbt och intensivt beskriva miljö, och placerar ut små ledtrådar om både nuvarande och tidigare liv som får novellerna att sträcka ut sig bortanför den verklighet som framträder i textens nu. Här finns till exempel en mamma som måste dricka några öl innan hon orkar steka makaroner och korv till huvudpersonen i novellen Flickan i skogen, en detalj nämnd i förbifarten men som skvallrar om den vardag som Josefine vanligtvis lever i, när hon inte umgås med en mystisk flicka med gröna fötter i skogen.

Många noveller har liknande dramaturgisk uppbyggnad, läsaren presenteras för en huvudperson som befinner sig i en tydlig miljö, det finns en berättelse i nutid och en berättelse som redan utspelat sig, som formar huvudpersonen i nuet. Oftast vävs berättelser samman. Som i novellen Världens långsammaste kärlekshistoria, där berättelsens nu centreras kring att huvudpersonens kärleksobjekt återvänder hem till trakten, men där berättelsen i dåtid är avgörande för att man som läsare ska engagera sig i vad som utspelas i nuet.

Novellerna drar ofta åt det magiska och mytiska, ibland lite väl tydligt – som i Avtalet eller Forsen, där det tyvärr är svårt att hitta in i något som inte redan känns berättat. Men ibland bränner det mytiska till, som i novellen I berget, som också är den som bryter mest mot de andra novellerna rent formmässigt, men också innehållsmässigt. Här får sagan fungera som delirisk bakgrund och förklaring till hur vilsen man som människa kan gå i världen, och det svarta blir här svart på riktigt – det handlar om ensamheten i att bli lämnad kvar, utan möjlighet till försoning.

Även om det finns en viss snällhet över novellerna, är det glimmande och inspirerande läsning som saktar ner pulsen och öppnar sinnet; ett välkommet avbrott i en snabb och många gånger ytlig värld. Man kan tillåta sig själv att kliva in i Trakten och stanna kvar där, om så bara för ett slag, och njuta av det mjukvita vårljuset som trots allt alltid återvänder också efter den mörkaste vinter.

Similar Posts:

• Frisinnat feministiska noveller
• Nästan som mästaren
• Skräck och sagor i uppfinningsrik samling
• Mystik som litterär konstruktion
• Arbetarlitteratur för 2000-talet

Det är en tjock och långsam roman. Språket, tiden och funderingarna får breda ut sig och är ett trevligt avbrott från de många snabba och effektiva böckerna som passerat förbi. Murakami vågar låta berättelsen flyta ut, ta plats och beskriva det vardagliga. Den här gången spenderas största delen av tiden i ett litet, isolerat samhälle i bergen. Ja, och i staden med en oviss mur. Staden dit ingen får komma utan att först separera från sin skugga.

Men det var det här med brösten. Det känns bara mer och mer fånigt, gubbigt och tröttsamt för var bok. Murakami blir äldre. Jag som läsare blir äldre och åldersskillnaden mellan huvudpersonen och hans ungdomskärlek blir större och större. Den äldre mannens blick på den unga kvinnokroppen. Jag brukar ignorera det för att hitta boken där bakom, men istället för att låta det flyga under radarn så vill Murakami i den här boken dra allt till sin spets. Hela berättelsen bygger i slutändan på den manliga blicken.

Ute i verkligheten finns två ungdomar, en flicka och en pojke som förälskar sig i varandra. Men, så plötsligt en dag försvinner hon. Det var bara hennes skugga som var i den verkliga världen, hennes sanna jag finns i staden med den ovissa muren. Det tar pojken många, många år innan han tillslut lyckas ta sig till staden, separera från sin skugga och bli insläppt genom porten. Han har hunnit bli medelålders, men flickan är fortfarande 17. Och hon har inget som helst minne av att någonsin ha träffat honom, för det var ju i själva verket hennes skugga han lärde känna som ung.

Trots att berättelsen hela tiden cirkulerar kring staden och flickan utspelar sig de bästa delarna utanför. På ett bibliotek, i bergen. Där mannen får jobb som bibliotekarie på ett privat bibliotek med en excentrisk grundare. Det är sakta, vardagligt och här Murakamis särskilda sätt att berätta kommer till sin rätt. Det händer inte mycket, det är kallt, det är snö, han eldar. Sköter sina arbetsuppgifter på biblioteket. Börjar lära känns folk i staden. Äter blåbärsmuffins. Det tar några hundra sidor men tillslut kommer jag kommer äntligen in i berättelsen och kan sätta mig ner vid brasan och koppla av.

Similar Posts:

• Skön och skör gräns där verklighet passeras
• Rum 101 1/2
• Come on katten, det svänger!
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• 1¿Que?84

I Förbannad kanin gräver sig den sydkoreanska författaren Bora Chung in i mänsklighetens allra mörkaste vrår och rotar runt där med till synes obrydd blick. Det är märkligt, äckligt och magiskt: varenda en av de tio novellerna i samlingen existerar i verkligheter som på något sätt skevar. Ibland ligger verkligheten nära vår egen, men med avgörande skillnader: som i ”Momhada”, där en kvinna blir gravid av att äta sina p-piller under för lång tid, eller den avslutande novellen ”Återseende”, där de två huvudkaraktärerna kan se spöken. Andra noveller är ännu längre bort från vår vanliga verklighet, som ”Ärren”, ”Fällan” och ”Härskaren över vind och sand” – här tar Chung helt och fullt klivet in i sagans värld.

Trots denna spännvidd – från rena och skära skräckberättelser, via eftertänksamma reflektioner om mänskliga relationer, till skimrande sagor om monster och kungariken – binds novellerna naturligt ihop av flera gemensamma nämnare. Det märkliga och magiska är ett sådant tema, kroppen – vissa noveller skriker så kallad ”body horror” – ett annat. Ett tredje och mer övergripande tema är den kritik som riktas mot vårt samhälle och människan: hur vi jagar rikedom, ungdom och ära in absurdum och trampar på våra medmänniskor för att nå dit. Genom det fantastiska lyckas Chung visa på det allmänna, men också ge varje berättelse en upplösning som följer sagans lag: alla verkar i slutändan, med några få undantag, få precis vad de förtjänar.

Förbannad kanin är uppfriskande i sin variation och lekfullhet. Chung berättar om dessa märkliga människoöden med både med humor och hänsynslös rättframhet. Bilderna blir bärande och dröjer kvar efter läsningen: räven som blöder guld, vindskeppet som sveper fram i öknen, fostret som består bara av blod – och människan som växer fram i en av huvudpersonernas toalett, helt gjord av bajs. Man blir lika lycklig som äcklad av att läsa.

Similar Posts:

• Snälla noveller i akvarell
• Skräck när den är som läskigast
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Litterära cirkuskonster om märkliga ting

Nåja, det där med kvinnor som sitter på verandor och väntar på män, har vi väl passerat vid här laget, men hur man upplever kärlek, besvikelse och sorg har inte förlorat det minsta av aktualitet i våra dagar. Det spelar ingen större roll att de befinner sig i Sydamerika och att klappret av hovar talar om att någon är på ingång, de stora känslorna är ändå de samma.

Ana Maria ligger död i sitt hem och de som varit viktiga för henne i hennes alltför korta liv kommer för att ta farväl: hennes man, hennes förste älskare, hennes syster, hennes amma, hennes barn och några till. Och det är här den magiska realismen blixtrar till: hon är visserligen död, men hon kan ändå höra, se och känna dem som tar ett sista farväl vid hennes dödsbädd. Om man bara sväljer den premissen, är det fritt fram att bölja med i känslorna. Och böljar gör det!

Varför hade du gett dig av utan att säga till? Och när? Jag hörde inte dina hästar galoppera ens på långt håll. Jag minns min förvirring. Jag tog några steg, tog några djupa andetag, lyfte blicken.

Men en natt hände det där, det som för henne varit okänt. Det var som om någonting föddes djupt nere i henne, en glödhet långsam rysning som med varje smekning rörde sig uppåt, växte sig större, omslöt henne ända upp i hårrötterna, grep om hennes strupe, fick henne att tappa andan och skakade henne ner i den tillstökade bädden, utmattad och tillnyktrad.

Mot slutet av sitt livs resa, när hennes söner och far burit henne från huset till kyrkogården är hon försonad med sin död.

Hon känner sig oändligt lyckligt lottad som får vila bland prydliga cypresser, i det kapell där hennes mor och flera syskon vilar på rad. Lyckliga över att hennes kropp ska upplösas där, lugnt och stilla, hedersamt under en stenhäll med hennes namn.

Maria Luisa Bombal lyckas med något som i mitt tycke varken Marquez eller Allende lyckas med: på mindre än 100 sidor låter hon Ana Maria leva om sitt liv och åter få känna på de känslor hon kände då. Och det smittar av sig: Jag ÄR Ana Maria när jag läser!

Och det bästa, vet ni vad det är? Den är så föredömligt kort, så man kan läsa om den varje gång man känner sig lite nere, för att genast bli uppiggad! Maria Luisa Bombal fungerar som en mild form av psykofarmaka och det helt utan recept.

Similar Posts:

• Latinamerika på svenska
• En rättvis chans åt Zorro
• 100-åringen som skrev ett brev och försvann
• Så otrolig att den kanske är sann?
• Snirkliga meningar om livet och kärleken

Det handlar om livet och döden, kärlek och uppgivenhet, samtidigt som allt berättas med en lågmäld, lugn ton som ger en viss kontrast till innehållet. I en del av novellerna målas en helt mörk tillvaro upp som sedan bemöts på ett oväntat sätt. I andra är det snarare vissa mörka element som bygger upp en spänning genom hur de växer eller förändras. Alla bjuder de in läsaren till egna tankar och tolkningar.

Några av berättelserna är över tio sidor långa, men de flesta är på bara ett fåtal sidor. En av dem, ”Kärleken och döden”, är bara ett enda stycke, knappt en sida lång – men inte på något sätt tunn. Med precisa ordval och tydliga scener växer trots det korta formatet en hel berättelse fram, nästan ett helt liv.

En fin egenskap hos de här berättelserna är att de tål att läsas om och om igen. Nästan varje gång jag återvänder upptäcker jag något nytt.

Enligt John Ajvide Lindqvists förord är boken ett bra val för den som ännu inte är bekant med Pär Lagerkvists författarskap men som vill bli det. Jag lägger till att det stämmer än mer tack vare Ajvide Lindqvists fina introduktion.

Similar Posts:

• En säker blandning skräck
• Svensk vampyrsuccé filmatiseras
• Hur mår den svenska skräcklitteraturen?
• Det lilla ger oss möjlighet att bära med oss mycket
• Underliga vägar, här kommer vi

Liksom en rörelse, i enlighet med tröghetslagen, tenderar att fortsätta en stund även när – för att ta ett exempel – motorn stängs av, tenderar således en handling att börja redan innan vi faktiskt utför den.

Tänk dig att du sitter på ett tåg, på väg hem från jobbet. Allt är som vanligt, samma gamla tåg, samma gamla medpassagerare. Du slumrar en stund, tåget är fullt men du lyckades få en sittplats i hörnet. När du vaknar till ur slumrandet upptäcker du att alla i vagnen sover. Ett underligt sammanträffande?

Du rör dig försiktigt för att inte väcka någon, men du skulle hemskt gärna vilja tända din cigarr. Efter en stund börjar det krypa allt för mycket i benen på dig, du tar dig in i nästa vagn, och nästa, och nästa. Överallt i det överfyllda tåget sover passagerarna, omöjliga att väcka. Utanför susar världen förbi som om ingenting har hänt. Du kan omöjligt avgöra var ni är, men landskapet känns bekant, hemtamt.

Här börjar Inertia av Johan Daisne. En man är på väg hem från jobbet. Vår huvudperson undervisar ibland i litteratur i en annan stad än sin. Tågresorna får han betalda. Just denna dag var det inte särskilt mycket att göra på jobbet, han har ägnat dagen åt att fördriva tiden, och undervisa sömniga studenter i litteratur.

För oss var litteraturen ett sätt för romantiken att komma till uttryck; i dag tycker ungdomarna att detta är torrt och tråkigt. Uppenbarligen har de numera andra ventiler.

Längre bak i tåget hittar vår huvudperson till slut någon som är vaken, en äldre man som röker sin cigarr i godan ro. Lite senare har de även träffat på en ung student. Tillsammans slår de följe genom den mystiska natten.

Tågresan övergår till filosofisk promenad. Vad är det som egentligen har hänt? Vad är verkligt? Vad är sambandet mellan de tre som lyckades motstå sömnen? Vad tänkte de på precis innan de somnade? Vad är det ens som har hänt, är det verkligt? Johan Daisne bjuder på en magisk, surrealistisk realism. Stämningen är alldaglig, oavsett vad som händer är herrarna artigt avvaktande och respektfulla.

Johan Daisne är ett psedonym för Herman Thiery, en flamländsk författare verksam i Belgien. Boken gavs ut för första gången 1950, men blev översatt till svenska först 2021 av Augusti förlag. Ett gott beslut. Inertia bjuder på trevlig läsning, det är en bok som inbjuder till eftertanke. Berättelsen tar ibland onödigt komplicerade omvägar, men är mestadels lättläst och går snabbt att ta sig igenom.

Similar Posts:

• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Existentiella teknikfrågor
• Hemliga sällskap och magisk noir
• Fiktionen börjar och slutar på biblioteket
• Snälla noveller i akvarell

Truthfully I like to think of M as a girl I met when she was fourteen. That didn’t actually happen, but here, at least, I’d like to imagine it did. We met when we were fourteen in a junior high classroom. It was biology class, as I recall. Something about ammonites and coelacanths. She was in the seat next to mine. ”I forgot my eraser,” I told her, ”so if you have an extra, could you let me borrow it?” She took her eraser, broke it in two, and gave me half.

Novellsamlingen Men Without Women består av sju noveller som alla handlar om män som på olika sätt har förlorat kvinnorna i sina liv. Det handlar inte så mycket om respektive huvudkaraktärs relation till en kvinna de förlorat, utan mer om den förlorade drömmen om relationen, och om mannens relation till andra män.

På det hela taget förblir de flesta kvinnliga karaktärerna någon slags platta dröm-schabloner för de manliga karaktärerna. De finns i männens liv för att ta hand om alla deras behov, genom hushållsarbete och matlagning, med ett lyssnande öra och känsloarbete, och, inte minst, för sexuell njutning (männens alltså, inte deras egen) och för att beundra de manliga karaktärernas fantastiska könsorgan. Det skulle ju kunna vara menat som avsiktlig parodi, men mest blir det bara svårt att ta till sig karaktärerna och berättelserna.

Nåväl, bortsett från det, så är det väl utformade och intressanta noveller. Hurakami är inte känd för att följa konventionell dramaturgi och det gör han inte heller i dessa berättelser, men ofta knyts novellerna ihop med ett starkt känsloläge, snarare än genom att servera klara svar. Det är skickligt gjort.

Bäst tycker jag om ”Samsa in Love”, där huvudpersonen vaknar upp en morgon och upptäcker att han förvandlats till Gregor Samsa – alltså samma Gregor Samsa som i Franz Kafkas Förvandlingen vaknar upp som en insekt (eller vad det nu är). Inte blir Murakamis novell mindre aktuell av att Samsa befinner sig i ett Prag där kriget just har brutit ut.

I Men Without Women finns inga katter som börjar tala och det regnar inga fiskar eller iglar från himlen, men berättelserna rör sig ändå ofta i ett gränsland mellan dröm och verklighet. Som Gregor Samsa som vaknar upp och verkar helt främmande inför sin mänskliga kropp. Eller som i citatet ovan, med en huvudperson som vill låtsas att han träffade den före detta flickvännen M när de båda var fjorton. Trots att det står klart och tydligt att det inte var så det gick till, glömmer man som läsare lätt bort att det är en fantasi när scenen målas upp så detaljerat, och ännu mer senare när det delade suddgummit nämns igen.

Vi får veta att det här är bara på låtsas, men berättelsen är konstruerad på ett sätt så att det glöms bort. Kan jag fortfarande skylla på författaren att jag glömmer bort det? Han har ju varit ärlig och sagt det från början…

Så vad är egentligen verkligt och vad är fantasi? Går det någonsin att hitta en skiljelinje? Det är med de frågorna, som inte finns utskrivna men som andas fram mellan raderna, som de här novellernas styrka ligger.

Similar Posts:

• Råttor, mörker och äventyr
• Småputtrig, mjuk pärla
• Pedofili, djurplågeri och andra perversioner
• Mörka noveller med twist
• Come on katten, det svänger!

Magin börjar inte på riktigt förrän Linus kallas in till Överstebyråkraterna på DICOMY för att informeras om att han ska skickas ut till en ö där ett ytterst ovanligt barnhem ska utvärderas. Allt är extremt hemligt, och Linus ska vara borta en hel månad. Han får med sig rapporter om barnen på ön, och skickas hem för att packa sina gråa kostymer och sin vresiga katt.

Barnen på ön i det azurblå havet visar sig vara där för att de anses vara särskilt farliga. Pojken Lucy är son till självaste djävulen, men när man skrapar på ytan är han kanske mindre ett förebud om världens undergång, och mer en rädd pojke som hela sitt liv fått höra att han är ondskan personifierad. Sådan far, sådan son, trots allt. Eller? Varken barnen eller deras föreståndare Arthur är vad Linus förväntade sig, och ännu mindre vad den fientliga omvärlden anser dem vara. Under månaden Linus tillbringar på ön får han ömsa förutfattade meningar som ormar ömsar skinn.

The House in the Cerulean Sea är den varmaste läsupplevelsen jag haft på väldigt, väldigt länge. Det är något särskilt med en hjärtevärmande berättelse om Antikrist, och den självvalda familjen han omger sig med. Sällan har en bok påverkat mig så mycket som TJ Klunes mästerverk, och lämnat mig så fylld av hopp. Jag tror att vi alla i dessa tider behöver en dos magi, särskilt en signerad TJ Klune. Jag skulle kunna skriva betydligt mer om alla fantastiska karaktärer ni kommer att få lära känna när ni läser The House in the Cerulean Sea, men jag tror att det är bättre att de får presentera sig själva. Den här boken är fulländad. Jag längtar redan efter att läsa den igen.

Similar Posts:

• Vajlett och skolan
• Modet att dra eller modet att stanna?
• Män med kroppar och känslor och behov – med och utan kvinnor
• Kamp mot bokförbud
• Tung som en fjäder

Som en direkt följd av att hon har förmågan att se de grå, blir Alex rekryterad till Lethe – det nionde sällskapet i New Haven, vars uppgift är att minimera skadorna orsakade av de andra åtta. De andra har namn som Skull and Bones, Scroll and Key, eller Manuscript. Egentligen är de väl som hemliga sällskap är mest – folk med pengar och inflytande som träffas iklädda färgglada kåpor, mässar tillsammans och känner sig speciella. Utom då, att de hemliga sällskapen på Yale faktiskt sysslar med magi. Lethe utgör en slags magisk kontrollmyndighet – å ena sidan torr och byråkratisk jämfört sällskapen som sysslar med nekromantik eller illusionsmagi, men å andra sidan det som hindrar sällskapen från att ha ihjäl sig själva eller oskyldiga förbipasserande. Iallafall för det mesta.

Det nionde sällskapet är väl en slags fantasydeckare, men både den termen och mina försök att beskriva intrigen känns tafatta. Den handlar om makt och girighet och egenintresse, och mord och magi. Den har inte det glossigt tillrättalagda som jag förknippar med ordet fantasy, utan är mörk och bitvis rätt otäck. Alex är en tämligen kantstött huvudperson som aldrig hinner sova ut, och som stjäl smörgåsar från matsalen att ha i ryggsäcken som backup, för att hon inte vågar lita på att hon ska fortsätta serveras tre mål mat om dagen. Någon slags rättspatos eller envishet eller dumhet gör att hon inte förmår sig att följa order och ta ett steg tillbaka när en ung kvinna mördas nära universitetsområdet. Istället börjar hon utreda hur mordet kan hänga ihop med de olika sällskapen.

Boken är lite rörig, med ständiga tidshopp och tillbakablickar som är besvärliga att orientera sig bland. I princip är inte tidshoppandet så dumt – det låter berättelsen växa fram längs flera parallella spår, som blir mer intressanta än en enda A-till-Ö-berättelse. Men jag hade önskat mig att kapitlenamnen innehöll tydligare tidsangivelser än ”vår”, ”vinter”, ”förra sommaren” osv. Författaren har också en tendens att introducera namn och fenomen som om de vore självklara (en lägenhet där Alex har bott kallas till exempel genomgående för Nollpunkten utan tydlig orsak).

Men när jag efter några kapitel accepterat att jag inte kommer att hänga med i alla resonemang, och att jag inte har missat något utan kommer att få mer sammanhang längre fram, så blir jag oväntat engagerad. Jag vill veta hur det går, och varför Alex mentor Darlington har försvunnit, och varför den unga kvinnan blev mördad, men framför allt vill jag veta hur det går för Alex. Det är något med henne som gör att jag tycker om henne – kanske är det att hon är cynisk och hoppfull på samma gång.

Om Book and Snake /…/ ville försöka [döda henne] igen var nu det perfekta tillfället att göra det. Hon hade betett sig heltokigt till allmän beskådan; hon låg illa till akademiskt. Om hon plötsligt slängde sig i en flod eller från en byggnad eller ut i trafiken skulle det finnas många varningstecken att peka på.

Verkade hon deprimerad? Hon höll sig för sig själv. Hon hade inte många kompisar. Hon kämpade med skolan. Allt var sant. Men skulle det ha spelat någon roll om hon hade varit någon annan? Om hon hade varit någon som var social och ute och festade skulle de ha sagt att hon tyckte om att dricka bort sin smärta. Om hon hade haft höga betyg skulle de ha sagt att hon åts upp inifrån av sin perfektionism. Det fanns alltid ursäkter till att flickor dog.

Och ändå var Alex märkligt belåten med hur annorlunda hennes historia skulle vara nu jämfört med hur den hade varit för ett år sedan. Dog av nedkylning efter att ha blivit packad och brutit sig in på ett utomhusbad. Överdoserade när hon provade något nytt eller gick för långt. Eller bara försvann. /…/

Men om hon kunde undvika att dö just nu skulle det vara fint.

Det finns många detaljer i Det nionde sällskapet som tilltalar mig. Som att de grå avskyr allt som har med döden att göra – det skulle aldrig falla dem in att hemsöka en kyrkogård. Däremot flockas de kring allt som är levande: starka känslor, våld, sex, blod, och kaos. Jag gillar också att de övernaturliga elementen är mer som i Lev Grossmans Magikerna än som i Harry Potter. Magin är krånglig och akademisk och oförutsägbar. Den slår fel ibland, och kan missbrukas. Den skulle faktiskt kunna existera inom ramen för några få hemliga sällskap, utan att resten av världen vet något om den. Berättelsen och Alex är egentligen lite likadan. Den är stökig och krånglig, och den har lite väl många plot twists som man ska hålla reda på. Men den är väl värd tiden och engagemanget.

Similar Posts:

• Mörker och magi i ryskinspirerad fantasy
• För mycket av det goda
• Att längta efter mer
• Hjärtevärmande om byråkrater och Antikrist
• Välsmord spänning

Vad Deena upptäcker när hon ger sig av för att hitta Mandy är inte en förbannelse specifikt för deras familj, utan en historia som gäller många irländare. Genom nedslag i det förflutna, med start i mitten av 1800-talet, tar en mörk berättelse om nedärvd skam, våld och kvinnohat form, med oplanerade graviditeter som röd tråd. Moïra Fowley-Doyle kan sin irländska historia, men också sin mytologi. Bland andra inslag av magisk realism återkommer bansheen: den enligt keltisk tro kvinnliga bäraren av dödsbud. Fowley-Doyle ger dock en alternativ förklaring på detta väsens motiv, vilket bara är ett av flera inslag som känns i magen. Det svindlar under läsningen, av många skäl. Att påminnas om vad som gjordes i katolicismens namn är djupt smärtsamt, särskilt som författarens efterord går in i detalj på faktiska skeenden. Men trots att mönstren känns igen är romanen oförutsägbar. Deena, med sin mänsklighet och sin starka drivkraft att söka svaret på en gåta, är en perfekt huvudperson att hålla i handen under en intensiv resa där nästan ingenting är vad det först ser ut att vara.

Boken låter sig inte så lätt genrebestämmas – finns det något ord för en spännande, feministisk mysterieroman med queera och historiska inslag? Det är en i dubbel bemärkelse sagolik roman som bryter den tystnad som kvinnor skrämts och skammats till i århundraden, och som samtidigt är otäckt aktuell i och med de abortlagar som fortfarande existerar i vissa länder och är på framgång i andra. Argumenten som framförs är ofta desamma som användes förr. Det är lätt att känna förtvivlan, men romanen inger ett visst hopp. Författarens drivkraft under skrivandet var vrede, och budskapet är i enlighet med detta: Var rasande. Säg emot. Bryt stigmat.

Similar Posts:

• På gränsen mellan fantasi och verklighet
• En resa mellan livet och döden
• Från mobboffer till självständig yngling
• Björnkramen känns från boksidorna
• En reskamrat i fickformat