Döden är inte vacker. Inte sorgen heller. Marie Lundquist berättar om det ändlösa och bottenlösa utan att lägga till rätta och försköna. De dödas bok försöker inte konstruera och blir därför ett trovärdigt och iakttagande porträtt av döden. Om hur den är i all sin fulhet och utsatthet men också i sin lättnad och vithet. […][...]

I en av Katarina Frostensons mest kända dikter uppstår en märklig effekt: en slags kontrastverkan mellan titel och innehåll. Dikten "Könet öppnar sitt öga" är en barnramsa med omväxlande nonsens och riktiga ord. Som läsare föreställer man sig en liten pojke som just lärt sig prata: "Kung tung / hud / lumlum". Pojken verkar leka […][...]

När jag läser David Uppgrens debut Ljusrepubliken dyker namn som Sara Hallström och Viktor Johansson upp i mitt huvud. Vad de här två poeterna har gemensamt med David Uppgren är att de med metaforiska, utmanande bilder tycks vilja presentera något nytt, ett alternativ formad till en utandning, en slags ventil för den komplexa värld vi […][...]

Federico García Lorcas vistelse i världsmetropolen New York då han var i 30-årsåldern var utan tvekan en tid som skakade om den spanska poeten ordentligt. Marika Gedin har enligt den senaste och mest fullständiga redigeringen av García Lorcas handskrivna dikter, översatt frukten av hans New York-tid. Nämligen den mytomspunna diktsamlingen Poet i New York som […][...]

I efterordet till Intifada skriver Tobias Berggren att han ser sin dikt som en palimpsest, dvs. skrift ovanpå bara delvis utsuddad skrift. Detta är ju knappast något nytt, fortsätter han, men ger ändå friheten att ange några riktningar, alls inga noter, men något litet för att vidga läsarens behållning. Därefter följer något som i mina […][...]

I Les Murrays diktning framträder rösten hos en man som gått i konflikt med livet. Det är omsorgsfull mobbing under uppväxten. Det är modern som dör när hon föder honom. Och så hans svarta hund, depressionen. Den svarta hunden är också titeln på senaste svenska Murrayutgåvan. Murray, den bråkige och konservative bondgårdspoeten från Australien som […][...]

Att skildra eller analysera, det är frågan. Hur skriver man en bra författarbiografi? Ska den visa personen bakom texten snarare än texten i sig? Ska biografiförfattaren tillåta sig att tycka och känna och vara delaktig? Eller tvärtom, ska biografin vara en akademisk verk-biografi, en bok där författaren klart och glasklart håller sig till verkregistret, objektivt […][...]

Genom historien är mannen den som har skrivit in sig själv i första person. Då en kvinna talar om sina erfarenheter i lyriken finns det en tendens att kalla det ”kvinnlig poesi”. Som om man någonsin skulle säga ”manlig poesi”, det är ju ungefär som att säga ”herrfotboll”, begreppet känns liksom överflödigt. Kvinnan är den […][...]

Med naturfilosofen Henry David Thoreau som läromästare har diktjaget i Ingela Strandbergs senaste diktsamling Bäste herr Thoreau! givit sig ut i naturen. Med tranor, sjöar och björkar som närmsta vänner börjar hon acceptera sin ensamhet som både en sorgesak och en lyckobringare. Naturen finns där, överallt runt omkring henne och den är ömsom lättillgänglig och […][...]

Den sammanlagda längden av alla broar som någon gång byggts, det säger sig självt att det är en lång, lång och sviktande väg att gå. Den underliga och underbara titeln på Marie Norins diktsamling strålar som en hoppfull ljusgata och gråter som en ocean av hopplös enslighet. Det gör också hela diktsamlingen. Diktjaget söker i […][...]