Elise Ingvarssons diktjag är inte längre troende. Hon går till kyrkan och röker en cigg i sin glaskupa. Hon hämnas på sig själv, står och blossar aggressivt, kommer ingen nära – det är ett gift i hennes kropp; att skämmas och skrämmas i en till synes ändlös spiral. Att inte kunna förlåta sig själv för […][...]























