Det handlar om en död vän och älskare som har dött i cancer och det handlar om en ny kärlek som tar slut. I uppluckrade bilder går historien ihop: kropparna rör sig genom tiden, ut och in i varandra, den nya kärlekens födelsedag sammanfaller med den tidigares dödsdag. Och diktjaget tycks famla efter dem båda – och misslyckas, de är för evigt borta men på olika sätt.

Det är en vacker och sinnrik samling som rör sig i stråk av olika former, än staplas orden på varandra lodrätt och avstavade, än får de flyta ut över sidorna i sporadiska glimtar. Då och då kommer prosaliknande stycken, dessa sträcker ut handen till läsaren för en stund och låter henne stanna upp. Silkeberg skriver i färg och låter dikterna gå i olika auranyanser: grön, vit, svart, orange, de läggs som en färgad glasskiva över minnena som flimrar fram i brottsstycken. Här finns också musiken insprängd, bitar av låttexter som skruvar upp volymen på innebörden i dikterna.

Hjärta, jägare tar fasta på det famlande i sorg, lika mycket som det vackra: här finns frustande hästar som inger hopp, pärlemorskimrande ostronskal, bärnstensfärgade solnedgångar och samtidigt rader som dessa, som lyckas fånga mellanrummet som sorgen existerar i: ”Hur det känns att sakna?/Som frågor jag aldrig ställde min mamma”.

Sorgen, saknaden, döden och tiden – diktjaget sträcker sig in i dem, försöker förstå och beskriva, men erkänner sig likväl besegrad:

Hålet i universum. Efter B. Jag ser den, skillnaden/Men jag kan inte säga det. Som ett kommatecken, en syntax, mellan kärleken och döden, jag kan vara, men inte teckna.

I samlingens sista del finns bara frågor kvar: Vem hör sommaren komma? Gick åren fort? Varför strömmar viddernas ensamhet och alltets ofattbara storhet över oss?

Kanske är det det enda sättet att närma sig vad som är omöjligt att förstå.

Similar Posts:

• Febriga drömmar om död
• Dikter som växter, eller som barn
• Joakim Hellström och Lars Norén
• Omtag om det komplexa och svåra
• Sprittande om kärlek och begär

Jag ville inte alls veta
hur det är att vara död

Jag ville veta
hur motsatsen var möjlig

I Lina Rydén Reynols fjärde diktsamling undersöker ett diktjag det liminala tillståndet mellan livet och döden – och inte det som vissa hänvisar till i nära-döden-upplevelser, utan det märkliga tillstånd det är att helt enkelt existera, utefter premisser som ibland kan kännas omöjliga. Hur är det möjligt? Och hur ska man egentligen förhålla sig till det som människa?

Jag hjälper dig inte är en diktsamling som kräver ett lika varsamt som precist använt språk för att det såpbubbleliknande tillstånd som ska fångas inte riskerar att spricka. Reynols lyckas, för det mesta, mycket fint med det. Med hjälp av glidningar från det ena till det andra: döden – livet, kroppen – omvärlden, den verkliga världen – spegelbilden av den, håller Reynols såpbubblan intakt, men kan samtidigt tillåta sig själv att briljera med konkreta och förvillande vackra bilder: tänder slås ut, men tänder slår också ut som blomblad, i en av samlingens första dikter konstateras att man kan trä ett spjut genom en människa, för att hålla henne upprätt – och det ska anses vara en form av kärlek. Det finns en saklig, och om man vill, kall, ton i diktjagets undersökande ansats, i hur sakernas tillstånd konstateras. Det drar ibland åt äckel och body horror, som i dikten på s. 86:

(…)
Jo nu märker jag
Det finns växtlighet
Det finns saker som måste skäras bort
för ansiktet kan inte längre finnas

Det hade kunnat bli utstuderat, men allt ligger i linje med diktjagets undersökning av vad det egentligen är att vara vid liv, en undersökning som får sitt tydliga avstamp redan i samlingens första dikt: ”Stumt är ingenting som lever/Men vad lever”.

Förutom glidningarna i språket och tingen och de surrealistiska men precisa bilderna finns här också tre olika perspektiv. Också de kan ses som ett grepp för att försöka närma sig temats undflyende karaktär. Förutom vad som kan tolkas som diktjagets inre, reflekterande monolog, finns här också dikter som fångar en intervjusituation med en intervjuare och en respondent, och dikter där språket har rört sig in i ramsor och besvärjelser, i korthuggna, ljudande uppställningar.

Möjligen kan man kritisera det tredje perspektivet för att ligga för långt från resten av dikternas ton – vilken plats har egentligen dessa besvärjande ramsor i den här samlingen som annars har en sådan saklig ton? Andra formuleringar lägger sig för nära vår nutida verklighet för att hålla såpbubblan intakt: ”Jag ångrar allt/men det får man väl inte säga i det här jävla landet”.

I övrigt är Jag hjälper dig inte en imponerande samling, som håller ihop sig själv och lyckas förmedla den påtagliga men svårbeskrivna känslan av att vara mitt i ett (meningslöst?) levande – ett ingenting och ett allting på samma gång. Mot slutet finns till och med, förutom en återupprepning av diktsamlingens inledande bild av spjutet genom människokroppen, också en klassisk ljusning med en blick mot en horisont – som funkar.

Similar Posts:

• Kött och hunger
• Arbetet, existensen, språket
• Kuriöst om föremål och språk
• Sprittande om kärlek och begär
• Diktens universum

Fåglarna återkommer genom samlingen. Här är inte bara ugglan och gärdsmygsungen, här är också korpen och flera andra fåglar som inte nämns utifrån sin art. De blir metaforer för det gamla, trygga, men också för det nya, oväntade och väntade. Döden och tiden är högst närvarande, men dikten, liksom diktjaget, närmar sig det med eftertanke. Såhär låter det i ett stycket där jaget tycks befinna sig på ett café:

Ändå har en förändring skett
en omvälvning i cellerna
som härbärgerar våra själar
dem vi är genom alla decennierna
[...]
Kanske är cellerna som fåglar,
jag hoppas det

Tänka ugglans bo har en del gemensamt med Holmbergs förra diktsamling Öronen i jorden. Också här handlar det om ett slags avlyssnande, där naturen och de som befolkar den kan ge svar eller åtminstone fingervisningar kring det existentiella. Det flimrar ett skymningsljus genom dikten som jag tänker mig liknar det på omslagsbilden (som är en målning av Kerro Holmberg). Ljuset rör sig från naturen till de av människan uppbyggda och raserade samhällena, från det personliga till det kollektiva. Såhär fint formuleras det till exempel:

Helt snart är tiden förbi
och skall lämnas som något att ha,
ett ljusnat junivatten i någons territorium

Holmbergs texter går att läsa som förflyttningar genom tid och historia – den egna och men också den gemensamma – de närmar sig kollektiva sorger som krigstillstånd och klimatkris och rör sig tillbaka till de enskilda, ofta kroppsliga upplevelserna. Det är ett poetiskt tillstånd, ett tankesätt som blir extra värdefullt att bära med sig i den här sommaren när krigen och massmorden rasar samtidigt som naturen både bryts ner och återuppstår. De flimrande förflyttningarna i Tänka ugglans bo kommer att följa mig överallt och vidga tanken ett bra tag framöver.

Gå utefter hyllor med andras skallar
Att vi ständigt måste påminna oss om varandra
Varför gjorde vi ingenting?
Varför fortsatte det?

Ja, här finns en rörelse som absolut hör poesin till. Dikten, eller livet, flyttas framåt. Den vidrör en sorts maktlöshet men vittnar också om ett försök att, på ett personligt plan, finna en acceptans i förlusten av dem vi en gång varit och haft.

Vi kommer tillbaka till ugglans bo men diktjaget verkar förvissad om att det är möjligt att befinna sig i ett lämnande och samtidigt vara, om inte tillfreds, så åtminstone lugn i det. En av de sista dikterna är en av de vackraste och mest talande för samlingen:

Det ligger lite sol och kniper precis
vid horisontens rynkade molnbank
När jag går härifrån, lämnar detta
så går jag med vingarna vikta på ryggen
och med nyckelknippan svals

Similar Posts:

• Stillsamma reflektioner nära naturen
• Om människans förhållande till fåglar
• Ambivalent natur
• Jeffers poesi ställer civilisationen mot väggen
• Perfekt balans mellan konst och guidebok

Det handlar om kärlek och kärlekar, men kanske allra mest om kärleken med stort K: som tar sig uttryck i olika personers skepnader och som löper genom livet som en oförstörbar, röd tråd.

Ett jag sitter i en biosalong och minns tillbaka de brännande, euforiska stunderna med ett du: dofter, beröringar och eviga nätter på ett dansgolv. Som ringar på vattnet vidgas minnena och duet till alla kärlekar som jaget upplevt: ”(…) i fantasin är ni alla mina/från den första till den senaste//älska DET, om du törs (…)”.

I det växer kärleken, från att vara kopplad till en person, till något som handlar om livet och själva förmågan att älska som, hos jaget, tycks outsinlig, allsmäktig och strålande. Den här törsten, som Boye också var inne på, är i Shams dikter ett begär efter mer: mer hud, mer närhet, mer liv och eufori, det är en livsbejakande törst som handlar om att vilja dricka utan att tänka på morgondagen.

Diktjaget är oövervinnerligt och ivrigt på ett sätt som man, om man ska vara cynisk, bara är när man är ung och inte hunnit bli avtrubbad och rädd om sitt lilla hjärta. Shams fångar det på ett fint sätt. Det sårbara, öppna och euforiska få ta plats, som i den ensamma raden: ”hjärtat RUSAR!!!!!!!” och i det totalt ärliga, livsbejakande tycks diktjaget bli osårbart:

se på mig i ljuset/se på hur jag rör mig/se hur jag häller i mig/girig, ivrig//glimten i ögat/nyckfullheten/alltid lite för mycket/alltid några för många

I och med det lyckas Shams hålla en diktsamling, som om man ska vara krass handlar om kärlek som gått i stöpet, envist glad och sprittande på ett sätt som smittar av sig: ”å, tjejerna på sommaren!/& deras lår i solen!//snart sprängs jag av begär, hör ni det?”

Men samlingen blinkar också till i andra bilder: i biosalongen som jaget befinner sig i finns en spegling till bio Rex som brann i Iran 1978, det finns luddiga minnen tillsammans med en pappa som diktjaget bara träffade varannan helg, längtan till ett land där ens rötter finns:

”(…) mamma fick höra att det fanns palmer i helsingborg/men till vår besvikelse var de planterade//de hade inte ens ett rotsystem/de hade inte ens språk//kapade,/kunde inte bli vår räddning (…)”

I de här bilderna har den euforiska tonen som annars präglar samlingen skruvats ned och även om de i sig är starka upplevs de möjligen som något aparta i den helhet som samlingen utgör. Man skulle kunna tänka sig en diktsamling där dessa bilder kunde ha fått mer utrymme, där man faktiskt skulle fått möjlighet att bottna i dem – möjligen hade dessa bilder då kunnat fungera som törstens mörka baksida, ett lodande nedåt som kontrast mot den ivriga rörelsen uppåt.

Samtidigt är det just detta, det i all välmening naiva, ivriga, längtande som gör Teshne till vad den är. Det är diktjaget som allsmäktigt och livsbejakande i sin hyllning till kärleken och begäret som utgör den starkaste rösten, det är det som klingar kvar och som Shams också tycks ha velat förmedla, som hon skriver i samlingens avslutande dikt: ”vad vill jag i livet?/jag vill kärlek, ljus och mer!”

Teshne är en diktsamlingen som strävar mot ljuset och tycks vilja understryka Boyes tes om att själva upplevelsen, vägen, gör mödan värd i slutändan. I alla fall när det handlar om kärlek.

Similar Posts:

• Färgskimrande och famlande om sorg
• Ava Hashemi som aldrig blir kär
• Ursprung, avtryck och längtan efter aningslöshet
• I den olyckliga kärlekens djupa brunn
• Mitt i levandet

Det öde landet har fem delar. Den första delen De döda begravs har teman som årstidernas växlingar, bördig jord, skör växtlighet och dödande frost. Delen avslutas med en spåkvinna som läser av tarotkort samt en bild av en folkmassa av döda som förflyttar sig genom London.

Den andra delen Ett parti schack utspelar sig på en pub. Beskrivningen är intensivt närvarande, småprat och skvaller, och gång på gång upprepas ”drick upp, nu stänger vi”, alltså frasen som pubpersonalen ropar inför stängningsdags.

Diktens tredje del bär titeln Eldspredikan. Ett sammanhållande tema i denna del är vatten i form av floden Thames, plaskande åror och glidande pråmar. Men här omnämns också antika orter som Smyrna, Thebe och Kartago.

Fjärde delen Döden genom vatten är endast tio rader och den handlar om feniciern Flebas. Denne man delar öde med miljoner av T.S. Eliots generationskamrater: att inte ha fått en ordentlig grav.
I sista delen Vad åskan sade befinner vi oss sannolikt i det öde landet.

Här finns inget vatten bara sten
sten och inget vatten och den dammiga vägen
Vägen som vindlar högt upp bland bergen
som är berg av sten utan vatten
Om det fanns vatten skulle vi stanna och dricka
Bland klipporna kan man varken stanna eller tänka
Svetten torkar och fötterna vadar i damm
Om det bara fanns vatten bland stenarna
Dött bergsgap med frätta tänder som inte kan spotta

Som framgår av ovanstående ”sammanfattning” ger jag mig inte på en tolkning av denna innehållsligt mättade dikt. Många litteraturvetare har gjort sådana, men likt Jonas Ellerström tycker jag att var och en gör klokt i att bilda sin egen uppfattning själva först. Läs dikten högt, helst på engelska, gärna flera gånger. Rytmen är mäktig. Vilka bilder som fastnar beror på vem man är.

Bakhålls utgåva har ett generöst upplägg. Det engelska originalet finns på vänstra sidan och översättningen till svenska ligger på högra sidan, uppslag för uppslag. Det öde landet innehåller åtskilliga fraser och citat på tyska och franska samt mot slutet på sanskrit.

T.S. Eliot försåg sin dikt med förklarande kommentarer som sannolikt sysselsatt läsare minst lika mycket som dikten själv. Jonas Ellerström har gjort kommentarerna något mera utförliga. Kommentarerna blottlägger intrikata referenser till bland annat Shakespeare, Wagner, Baudelaire, Milton, Ovidius, Dante och Upanishaderna. Att läsa Det öde landet kan vara att träda in i ett livslångt umgänge med den klassiska litteraturen.

Efterordet är tänkvärt. Det första världskrigets omfattande förintelse satte inte bara punkt för la belle époque. Tron på modernitetens ständiga framsteg hade fått sig en avgörande knäck. Dikten blev T.S. Eliots genombrott, skriver Jonas Ellerström.

Visst väckte dess förmenta obegriplighet irritation hos somliga kritiker, men en ung studentpublik tog tvärtom till sig dikten i all dess komplexitet och ägnade dagar och nätter åt dess sakta framträdande symbolschema och innebörder.

Bakhåll ger här ut den tredje svenska översättningen av Det öde landet. Först ut, redan på 1930-talet var Karin Boye tillsammans med Erik Mesterton i tidskriften Spektrum. 1990 kom en översättning av Staffan Bergsten.

Similar Posts:

• Från mobboffer till självständig yngling
• Dansa med vargen!
• Vingar under utveckling
• Att slita bort någonting och visa vad de aldrig har sett
• Flytande identiteter och fulländade slut

Kuriosakabinettet uppstod ur den radikala expansion av det mänskliga vetandet som de stora upptäcktsfärderna innebar. Samlingen var ett sätt att strukturera världen, att spegla makrokosmos i mikrokosmos. Den skulle åskådliggöra den enhetliga ordning som dolde sig i tillvarons förunderliga brokighet. I kuriosakabinettet förenas magi, kunskapssökande och estetik.

Wunderkammer utgavs ursprungligen 2008, nu finns den som del av N/L:s poesibibliotek med förord av Sebastian Johans. Med denna samling har Andtbacka byggt upp sitt eget kuriosakabinett och fyllt det med objekt, ord – och kuriosa. Det är ett kabinett där total jämlikhet råder mellan såväl objekt som ord, där läsaren får stå och se på medan Andtbacka undersöker dem ur varje vrå och vinkel, vänder dem ut-och-in och upp och ner, förstorar upp och förminskar, tar isär och sätter ihop i nya former. Det är ett konstnärligt experiment som tänjer språket till sitt yttersta – som Sebastian Johans skriver i bokens förord ”Syntaxen leker och har kramkalas”, men också en hyllning till språket, orden, objekten, en kärleksfull gest till den som samlar på objekt eller ord och en motkraft till den minimalistiska våg som går över världen och som vill ”declutter” allt som inte sitter fastskruvat i golvet.

Och visst är det kanske så att tingen har någonting, att de samlade så här och belysta på det här sättet kanske säger något om universum och människan. Om inte annat finns en tjusning i den lekfullhet med vilken de visas upp och placeras sida vid sida, som t.ex. i dikten ”Ting”:

skrot, skräp och rester
flänsar, fjädrar, ruttna madrasser
underliga apparater
som sedan länge slutat fungera
…
arc de triomphe, big ben, den lille havfrue
klippböcker, postorderkataloger
spiralgalaxer, stoftkorn
enhörningshorn, spindelmuttrar, diverse

Genomgående finns detta utjämnande av världen där arc de triomphe får samma uppmärksamhet och värde som ruttna madrasser. Det går i linje med en objektsorienterad ontologi (eller OOO, som det också kallas) som blivit poppis inom konst de senaste åren, där en installation kan bestå av vanliga föremål som ställs ut och betraktas som konst – mycket likt vad Andtbacka gör här. Objekten får äntligen ta samma plats som det klassiskt vackra och stråla utifrån sina egna premisser – en möjlig tolkning om man är vänligt lagd. En annan tolkning är att Andtbacka här belyser en soptipp fylld av diverse saker som får manifestera människans fixering vid saker och konsumtion. Det är upp till läsaren att avgöra – men ett är säkert: vi har en relation till objekten som finns runtomkring oss och de bär alla på en historia.

Centralt i samlingen är också språkvrängandet, som en ytterligare dimension till förståelsen och värderandet av verkligheten. Det syns tydligt t.ex. i dikten ”Nya världen”, där texten inte bara jobbar grafiskt med en typsnittsstorlek som får växa och sedan minska, utan där också orden bryts upp och presenteras i olika versioner av samma, upprepade strof:

nGar hhemåt i käveln lälvs grästrsåkelt
emykan aårdsstaketet ch ldiezerbyggnoden.
Sewn uhhrd rlu lou såmtsun rodnay i pav
(…)

Denna språkmaterialism bryter upp hierarkierna ytterligare – inte bara ifrågasätts objekten i sig, utan också orden som betecknar dem. Ett spännande inslag i relation till detta är avsnittet om ljudinspelningar genom tiden – hur teknisk utveckling har medfört att uttalade ord kan tillåtas fastna på och kopplas samman med objekt som kan bevaras. På så vis undersöks också orden i relation till objekten, det väldigt mänskliga sammanlänkas med det materiella.

Det är finurligt, stundtals vackert, märkligt och spännande i sin språkpolitiska handling. Wunderkammer är ett lekfullt och nyfiket idéexperiment som skvallrar om – som Andtbacka själv konstaterar i dikten ”CV” (”Jag kan: språk/Jag kan: räkna upp saker”) – en författare som kan språk och vad som går att göra i dess utkanter. Men någonstans stannar diktsamlingen halvvägs – det blir som att presenteras för en rad uppfinningar och konstatera ”titta, så kan man göra!” och sedan röra sig vidare i världen, möjligen med en något bredare förståelsehorisont men utan att ha blivit berörd i själen. Det, förstås, beror på vad ens själ ömmar för: är det vår relation till objekt, ordens materialistiska aspekter och böjandet av dem i omöjliga vinklar, ja då blir man säkert hänförd på djupet av att få titta in i denna Wunderkammer.

Similar Posts:

• Om viljan finns – är det ganska naturligt
• Mitt i levandet
• Sprittande om kärlek och begär
• Dikter som växter, eller som barn
• Dikt värd översättning

Som att komma till ett nytt land
och känna sig hemma direkt

Man vet inte vart gatorna leder
men älskar ljuden, lukterna, färgerna

I mötet uppstod ett löfte
om eviga överraskningar

Vi reser i varandra

Kärleken som fattiga studenter skrivs fram och därefter blir det snabbt barn. I alla fall i dikten. Ett barn föds och två dikter senare kommer nästa, i gryningen. Småbarnsåren med all sin charm och jävlighet beskrivs utan filter. Förhållandet sätts på prov.

Denna dagen
Ett liv
Fy fan vilket liv
Jag visste inte att vi kunde ta fram så dåliga sidor i varandra
God natt jord!

Men någonstans i all djävulskap finns det något att kämpa för, så är det. Och så blir det. Så kommer katastrofen. En liten spricka i en kärlvägg ger ringar på vattnet, ger stroken.

Det finns mycket igenkänning på flera olika plan. Dessutom finns det något tilltalande i den luftiga poesin som samtidigt inte väjer, utan vågar sätta ord på att livet kan vara tufft i perioder.

Det är mycket som sveper förbi på 74 sidor. Det görs nedslag och skapas ögonblicksbilder, men jag hade önskat mig mer förtätning och grottande. Det tror jag hade ökat känslan hos läsaren ännu mer och gjort dikterna ännu starkare.

Till syvende och sist så är Jag ska inte blunda för det i dig som trollbinder mig en liten, drabbande historia om kärlek, kamp och beslutsamhet.

Similar Posts:

• Scenpoesi på hallmattan
• Själstillstånd, kroppstillstånd
• Inte bara ord som vi kastar runt
• Själar som i röd copihue på uppriven mark
• Omtag om det komplexa och svåra

Åtminstone för den här läsaren lyckas Thomas med just det. Det är inte främst igenkänning som gör att jag dras in i dikterna i Död och öppningar, inte känslan av att läsa någon som ser världen precis som jag gör eller som delar specifika, närgångna erfarenheter med mig. Snarare är det genom ett slags förfrämligande som jag blir engagerad i läsningen. Den mänskliga erfarenheten – relationen till natur och miljö, till andra människor, till det egna jaget – är såklart densamma, men ordval, symbolik och perspektiv skapar en distans. En distans som retar intresset.

De romantiska dragen är tydliga, med känslorna ständigt i centrum och ofta kanaliserade genom ett bildspråk fyllt av konkreta ting i miljön, men visst är Thomas en modernist. Dikterna skapar egna mallar för vilken form de ska ta – ofta fyllda med symbolik hämtad från bland annat kristendomen och grekisk mytologi. Inte lika ogenomträngliga för ogenomtränglighetens egen skull som hos T.S. Eliot, men ändå något för läsaren att bita i (eller hellre att smaka på i lagom munsbitar, några i taget).

Närmast lyckas jag komma i serien ”Vision och bön”, ett avsnitt på tolv sidor där texten trängs in i diamant- respektive timglasform. Utgångspunkten är en födelse och dikten slutar ”vid bönens slut”. Det är något med den begränsande formen som skapar en lekfullhet som jag inte hittar i de övriga dikterna. Det som känns igen från övriga dikter i boken är det aktiva utnyttjandet av radbrytningar för att skapa en osäkerhet som öppnar upp fler tolkningar, samt långa, vindlande meningar som ofta går över flera strofer.

Thomas publicerade fem diktsamlingar, den första redan vid 20 års ålder, den näst sista var Död och öppningar som kom drygt tio år senare – och nu som den första kompletta svenska översättningen, tack vare Axel Englund.

Idag anses Thomas vara en av Wales mest betydande poeter, men han skrev även prosa och dramatik – Rámus publicerade pjäsen Intill Mjölkhagen samtidigt som Död och öppningar. Trots att Thomas modernistiska poesi inte är helt lättillgänglig, och hans utgivning under livstiden inte alltid blev direkta försäljningsframgångar, så lyckades han ändå bli en mycket populär litterär gestalt – mycket tack vare sina läsningar.

Judith Kiros efterord ger fin kontext och perspektiv till dikterna. Det hade också varit intressant med några kommentarer från översättaren. Inte för att originalspråket är så främmande för de flesta svenskspråkiga läsare, utan just för att det är precis tvärtom. Det hade skapat öppningar till ännu mer djup och förståelse, både till den svenska versionen av dikterna, och till originalen.

Similar Posts:

• Walesiskt vårdygn i lekfull språkdräkt
• Dansa med vargen!
• Modernismens främsta dikt
• Flytande identiteter och fulländade slut
• Från mobboffer till självständig yngling

Redaktörerna till Ny poesi måste ha lagt ner många timmar för att hitta en balans mellan kvantitet och kvalitet. Att publicera 31 olika poeter är inte lätt. Jag ser ett försök i att dela upp dikterna efter teman. Till exempel poesisjok där naturen är närvarande eller berättande dikter där familjerelationer står i centrum.

Jag har lättare att fastna för de poetiska röster som fått breda ut sig med flera dikter och särskilt dikter som håller sig till ett tema och är en del av en svit eller ett större verk. Azadé Azads poetiska mammasaknad och Angelica Wågströms nostalgiska broderssorg är sådana exempel. Det är svårt att få ett grepp om de poeter som bara medverkar med en enda dikt.

Det är rörande att läsa de relativt unga poeternas biografier. Niels Vonberg ”hoppas att hans poetiska författarskap ska leda till att man åtminstone vill läsa själva dikterna”. Jag tänker på The Smiths låt ”Panic” med den berömda raden ”Because the music that they constantly play/it says nothing to me about my life” och att det kan översättas till poesi. Hur blir dikten relevant för någon annan än poeten som skrivit den? Det är naturligtvis mycket individuellt.

Den dikt jag minns bäst efter att ha plöjt samlingen rakt igenom är ”Härifrån” av Karin Rågvall. Varför då? Jo, för att den relaterar direkt till mitt liv. Temat är motsättningen mellan landsbygd och storstad och jag har själv nyligen flyttat till en mindre by. Men det är inte bara tematiken som berör mig utan formen. Dikten är skriven som en dialog mellan Staden och Inlandet. Rågvall är en av de få poeter i antologin som experimenterat med form.

Generellt är det väldigt mycket ”jag” som får ta plats, en modern centrallyrik där tankar och känslor bearbetas. Av den språkmaterialism som länge dominerade svensk poesi syns få spår. Flera av poeterna verkar mer intresserade av att berätta något om familj, relationer, sjukdomar. Ett försök att få någon att ”känna när de läser vad hon kände när hon skrev” som det står i Gabriella Helanders biografi. Ibland lyckas det. Överlag hade jag gärna sett ett rikare bildspråk, gestaltat bland annat genom den gädda som det görs reklam för både på baksidan av boken och i förordet.

Att recensera en antologi är nästan en lika omöjlig uppgift som att sammanställa den. Jag skulle lätt ge tio poäng för själva litteraturgärningen och formgivningen av boken. Att innehållet ”bara” får en sexa beror på spretigheten, kvantiteten före kvaliteten. Men samtidigt försvarar jag kvantiteten. Det är underbart att så många nya röster får ta plats! Instagrampoeter till trots så är det inget som går upp mot att läsa sina alster i tryckt form. Och jag hoppas att ”2023” i titeln är ett tecken på att det även kommer bli en antologi nästa år. Jag har inte mycket till övers för Jante utan tycker att redaktörerna gott kan fortsätta klappa sina axlar.

Similar Posts:

• Okomplicerad och välgjord introduktion till poesin
• Diktens universum
• Poesihistoria
• Utåtriktade röster som når in
• Poesi für alle

stig lär mig
minimala rörelser nära kroppen
gratistidningar metodiskt in i boxen
kontrollerar korrigerar

jag springer mellan kammarna
stirrar mig blind på kammarna

stig lär mig
säger stressat är inte snabbt
säger systematiskt säger slinglista
säger börja inte
innan klockan slår

stig
leder vägen in i vinden
visar hur cykeln ska ställas
för att palla vikten
pratar om stopptider
väntetider
årstider
[…]

Att lära sig arbetsgången, sorteringen, utdelningsslingans geografi. Att lära sig snabbt innan handledaren går på semester. Att lära sig vara snabb, allt är på tid. Att lära sig jargongen. Att stå ut med att vara osynlig för man är ju bara en vikarie som ingen orkar lära känna. Att lära sig ett nytt område för plötsligt är man mer behövd i ett annat område och som vikarie får man ta vad som erbjuds. Att lära sig när ingen handledare finns och inga instruktioner finns nerskrivna. Att orientera sig när kollegor ställs mot varandra. Att komma in till jobbet och inte veta om det finns något arbete för mig idag. Att bli sjuk på jobbet. Att få för hög frånvaro på grund av sjukdom. Att sakna fast inkomst. Att längta efter ett hem.

ingen hälsar på mig
är ung anonym som säkert försvinner
jag hinner inte hälsa på någon
är ung anonym som säkert försvinner
efter sommaren

Boken är indelad i avsnitt som i de flesta fall utgår från geografin: Östergatan, Staffanstorp, Solbacken. Men också: sjukdom och stämplad. För den som inte självklart har någon annans händer att hålla i handlar allt om att försöka överleva – när allt är osäkert finns ingen ork kvar till det andra.

mina välutbildade vänner
väger orden noga i handen
analyserar intersektionellt modellerar
avspänt omvärlden
skrattar
åt livets hårda skola

händer som bara nötts sommartid
lagt livserfarenhet till samlingen

händer som alltid haft andra händer att hålla i

När dikterna är som bäst visar de upp bilder ur verkligheten, hjälper oss att se det som vi redan sett men kanske blivit för avtrubbade för att lägga märke till. Andra gånger blir det för övertydligt. Med den ensamma raden ”varför låter kapitalism och kapitulation så lika” hade det varit fint att få en poetisk tolkning som leder bortom det enkla etymologiska svaret.

I vilket fall som helst är Händer att hålla i en relevant och viktig gestaltning av livet i prekariatet. Anna Arvidsdotters bakgrund inom spoken word lyser igenom men boken visar också att hennes språkkänsla sträcker sig längre än till att skriva ner muntlig poesi. Jag är redan nyfiken på vad hon kommer ge ut härnäst och kommer hålla ögonen öppna.

Similar Posts:

• Kampen på förskolan
• En inblick i det oförlåtande arbetslivet
• ”… int vill man leva för en villa allenast”
• Ska jag ta hand om min broder?
• Poetiskt skör och brutalt ärlig