Rummet i lägenheten på Södermalm, nära den kolstoftsdammande Hammarbyhamnen, är litet och överfullt av böcker. Arbetarförfattaren liknar sig själv vid ”en ekorre i sitt vinterförråd”. När buntarna av volymer på golvet blir så många och höga att han får ta rejäla kliv över dem, känner han sig nästan lite isolerad ”innanför all denna litteratur”. Han väljer inte ett ord som ”skyddad”. Överklassmänniskor skulle aldrig likna sig själva vid små samlarmaniska gnagare. Men det här är arbetarförfattaren Erik Asklund och han har på egen hand, med hjälp av litteraturen, tagit sig upp ur den svåraste fattigdom.

Ödmjukhet är en dygd för den som medvetet sällar sig till kollektivet. Men det kan hända att han dristar sig till att ställa in sina egna böcker bland de övriga uppburna samtidsförfattarnas alster i bokhyllorna. ”Det låter kanske högfärdigt, men det är bara för att se hur det möjligen kan se ut hos någon annan boksamlare, som äger den svenska 1900-talslitteraturen komplett i fräscha originalupplagor.”

Erik Asklund har med åren bildat sig till bibliofil och har kommit till punkten då den nakna häftade boken är så mycket skönare än exklusiva handgjorda bokband. Bokens börs, en sådan kunde man tala om på 1950-talet, håller han ett öga på. Naturligtvis är volymernas innehåll allra viktigast, det missar han inte att framhålla. Men det finns även ett pekuniärt värde i böckerna som inte är obetydligt.

Exemplaret av Erik Axel Karlfeldts första diktsamling Vildmarks- och kärleksvisor har stigit i pris med 67 procent eller mer, sedan Erik Asklund införskaffade sitt eget vackra exemplar. ”Böcker är ett slags kapital, särskilt i dessa inflationstider, men först och främst ett andligt sådant.”

På den här tiden, under 1950-talet, då boken kanske hade sin verkliga guldålder, samlade svenskarna svecana, det vill säga det egna landets litteratur. Erik Asklund vill gärna också men konstaterar att plånboken inte räcker till sådant som Helicons blomster, Liljor i Saron eller Bellmans Bacchi Tempel. Dock kan han på bokauktionskammaren vara med och tävla om somligt av Stagnelius, Almquist och Strindberg. Men den senares originalupplagor har efter hundraårsjubiléet 1949 stigit i pris så att Erik Asklund faktiskt talar om ”hausse”.

Brokigt sällskap är en essäsamling. En av texterna har mycket riktigt rubriken ”Böckernas börs”. Erik Asklund noterar hur priserna över tid rakat i höjden på originalupplagor och exemplar med författarens dedikation. Bokauktionskammaren är välbesökt, i synnerhet när någon känd persons böcker går under klubban. Det är kort och gott en god kapitalplacering att samla böcker på 1950-talet. Det händer att Erik Asklund stannar för att bevittna den spännande kampen som en bokauktion är. Prisstegringen har en lugnande inverkan på honom, skriver han.

I en annan essä följer vi författaren i hälarna när han gör sina ronder på Londonantikvariaten längs Charing Cross Road. Asklund tecknar finstämda porträtt av sina allra närmaste författarvänner: den något äldre Rudolf Värnlund som tog unge Erik under sina vingars beskydd samt jämnårige Josef Kjellgren, som tillhörde en annan ”pojkliga” på Söder men där böckerna och läsandet förenade ynglingarna till livslång vänskap.

Det är inget Erik Asklund uttalar explicit men som läsare förstår man vilken betydelse den fysiska boken hade för arbetarrörelsen under 1900-talet. Att så många läste och var beredda att betala relativt dyrt för det finaste som finns, litteraturen, betydde att arbetarförfattarna kunde ta sig upp ur fattigdomen, att deras berättelser fick spridning och status. Och det handlade inte bara om boken utan även om den fysiska dagstidningen. Det fanns otaliga redaktioner som var beredda att betala för dikter, recensioner och emellanåt även essäer. Många av texterna i Brokigt sällskap, kanske de flesta, har tidigare varit införda i tidningar och tidskrifter.

Jag instämmer med Erik Asklund: det andliga i litteraturen är allra viktigast. Men det vore ett misstag att förbise de litteratursociologiska aspekterna. De inledande essäerna i denna samling lägger tyngdpunkten på boksamlande och andrahandsmarknad på ett mycket personligt och stimulerande sätt.

Idag är den litteratursociologiska situationen förvandlad på många sätt. Ibland känns det som att de självpublicerande författarna är fler än läsarna. Myrorna, Stadsmissionen och Röda Korset svämmar över av bortskänkta böcker. Har man tur kan man kanske hitta någon av Erik Asklunds böcker där, kanske till och med i riktigt gott skick. Då bör man slå till. Tjugan som den kostar kan man ju avvara.

Similar Posts:

• Lågmäld barock
• Efterlängtad tegelsten som håller vad den lovar – med bravur
• De tre hemlösa
• Kanske boken kräver en Stockholmspromenad!?
• Stadens lockelse och hot

I Hjalmar Söderberg och eftervärlden får läsaren stifta närmare bekantskap med både personen Hjalmar Söderberg och hans huvudkaraktärer (som på olika sätt återkommer i flera av hans böcker). Det är en blandning av karaktärer inspirerade av honom själv, samtida vänner och fiender, samt rent fiktiva personligheter. Trots att Hjalmar Söderberg inte publicerade särskilt många skönlitterära romaner har han gjort stort avtryck, de flesta av oss har någon gång stött på Doktor Glas i skolan. Flera av hans böcker har också inspirerat författare att skriva egna fortsättningar, eller samma historia utifrån ett annat perspektiv. Mest känd är nog Gregorius av Bengt Ohlsson som handlar om den man Doktor Glas bestämmer sig för att ha ihjäl.

Trots allt detta var det många av dåtidens litteraturkritiker och författarkollegor som ansåg att Söderberg och hans böcker snart skulle vara bortglömda. Ack så fel de hade, det är istället de som glömts bort och Söderbergs böcker som fortsätter att leva och frodas. David Andersson tar med läsaren på en intressant resa genom den samtida litteraturdebatten och litteraturkritiken. Vi får följa med i tidens svängningar och se hur Söderberg presenteras som både förlegad, för radikal och helt fantasilös. Intressant att konstatera är att han aldrig tycks hinna bli inaktuell, böckerna faller aldrig i glömska utan fortsätter att diskuteras. Under hans livstid, efter hans död och ända in i nutid. Utan avbrott.

David Anderssons genomgång av litteraturvetarna och kritikernas åsikter om Hjalmar Söderbergs verk och liv är både lättillgängligt och intressant. Läsaren behöver inte själv vara bevandrad i vilka alla de gamla författarna var och vad de skrivit, det är intressant läsning ändå. Deras reaktioner säger mycket om den tid de verkar i, och hur mycket som hinner förändras på ett sekel. Religionens roll har exempelvis förändrats radikalt, både i samhället och litteraturen. När Doktor Glas gavs ut fick den inte särskilt mycket positiv uppmärksamhet, boken och handlingen överskuggades av hur Söderberg kunde framföra ett sådant prästhat i skönlitteraturen. Själv blir jag sugen på att göra ett återbesök hos Doktor Glas, och inser att det är hög tid att ta i tu med resten av Hjalmar Söderbergs böcker. Hur fantasilösa kan de egentligen vara?

Similar Posts:

• Att göra sig av med en kvinna
• Fina sekelskiftesnoveller
• Tidlösa moralfrågor
• Stockholm ska läsa von Born
• Mycket mer än bara tantsnusk

Hon har valt ut sex brittiska och 28 svenska och finlandssvenska deckarförfattarinnor som samtliga debuterade mellan 1920 och 1964 och berättar om såväl författare som verk. Uppbyggnaden är en allmän introduktion och därefter ett antal essäer som fokuserar på en eller flera författarinnor.

Hon redogör för likheter och skillnader i bakgrund, utbildning och yrkeserfarenhet mellan de verkliga kvinnorna, ibland med gott om material till sitt förfogande, ibland knappt något alls, och därtill motsvarande jämförelser mellan protagonister och tematik. Ett stort utrymme får också mottagande och kritik, liksom hur dessa kvinnor ”marknadsförts”, gärna med fokus på ungdom och utseende.

Även om det är de kvinnliga deckarförfattarna som är ämnet nämns och beskrivs en hel del av de manliga och deras verk. De finns men de är inte de mest intressanta, även om somliga av dem får mycket uppskattande omdömen.

De engelska författarinnorna är välkända och jag har läst böcker av alla utom en. De svenska, däremot, är en mycket blandad skara med Maria Lang som den dominerande. Ordningen är dock kronologisk, vilket placerar henne en bra bit fram i boken. Av de övriga har jag pinsamt nog bara läst Kerstin Ekman och Loulou Forsell och jag får många namn att skriva upp på att-läsa-listan.

Hon är ganska kategorisk och har sina favoriter – Dorothy Sayers! – och dem hon tycker har sina brister, trots allt. Det mest uppseendeväckande i den vägen är väl att hon egentligen inte tycker att Agatha Christie, Drottningen med stort D bland deckardrottningarna, inte är särskilt bra i jämförelse med flera av de andra. Jag tycker om att hon tycker saker, även om argumentationen kan vara väl svepande, och hur hon också nyanserar sina omdömen vartefter.

Det är som sagt personligt och därtill ofta mycket roligt men också väldigt pratigt och jag kan tänka mig att man kan bli ganska trött på både utvikningar och omständliga skildringar men jag föredrar det alla gånger framför tillrättalagda och smått oengagerade böcker om böcker.

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• En svensk Agatha Christie
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• To die for?
• Lite för tamt

Jag tycker väldigt mycket om att läsa om andras förhållande till böcker och litterära gestalter, liksom att tala om det. Att få se andra aspekter än dem jag fastnat för, att ibland ompröva min uppfattning. Alltså är en titel som Mina bokvänner som kattmynta för mig. Förutom de underbara orden ”bok” och ”vänner” ger den mig nostalgiska associationer till de där böckerna jag och mina klasskamrater hade på 1980-talet där man fyllde i olika saker om sig själv, precis under den period då läsning och liv var i princip ett för mig.

I Mina bokvänner presenteras huvudpersonerna i ett stort antal klassiska verk som lästs och älskats av generationer. Tyngdpunkten är på böcker skrivna för barn och ungdomar men många av exemplen är från litteratur för vuxna. Några nyare verk finns också med – men det jag räknar som ”nyare” har ju i vissa fall hunnit läsas av ett par generationer, eftersom jag är så pass gammal.

Varje bokvän – eller huvudperson – har fått ett uppslag där den ena sidan är text och den andra en illustration. Det finns också ett par korta stycken, som små faktarutor, om boken och författaren. Det är pastelligt och snällt och ibland undrar jag vilken läsarålder det är tänkt för. Upplägget är välkomnande för nybörjarläsare men böckerna det handlar om ofta sådana som jag skulle rekommendera för lite äldre och vanare läsare – Jane Eyre, Moby Dick, Räddaren i nöden, Att döda en härmtrast och Odysséen, till exempel.

Som vuxen blir jag oväntat lockad att ta mig an några av de böcker jag hoppat över men jag känner också att något saknas. Det är för opersonligt och för allmänt hållet. Beskrivningarna är på något sätt tama och oklanderliga, även om experter på respektive verk säkert skulle ha invändningar, och jag vill ha mer engagemang och glöd. Varför tycker egentligen författaren själv att det här skulle vara en bra bokvän?

Så jag är ambivalent till utförandet men helt med på idén. Man kan aldrig få för många bokvänner och att hjälpa andra att finna de bästa måste ändå vara något bra.

Similar Posts:

• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Snarare ett uppslagsverk
• En introduktion för de initierade
• Att minnas sitt liv i bilder

Det faktiska polisarbetet förefaller Wijk inte särskilt bevandrad i, trots att han tituleras chef för rikspoliskommissionen. Han dryftar utan förbehåll pågående utredningar med mordmisstänkta och rycker i egen hög person ut när hans vänner och bekanta snubblar över ett lik eller två. När Maria Lang i böckerna redogör för Wijks relationsproblem på hemmafronten väckte detta både uppseende och kritik i pressen.

Att deckarna så utomordentligt väl speglade sin samtid är nog den huvudsakliga förklaringen till deras popularitet idag. Samtidsmarkörerna duggar tätt och det är inte svårt att bli nostalgisk över 50-talets borgerliga livsstil. En värld med hembiträden, läroverksadjunkter och studentskrivningar, fri från mobiltelefoner, stress och datorer. Författarens litterära kunnande gör sig gällande i alla litterära citat och anspelningar.

Bakom de präktiga fasaderna döljer sig förträngda begär och otyglade passioner, som leder till ond bråd död. Författaren fascinerades först som sist av brottets psykologiska dimension. I detta var hon före sin tid, liksom då hon som mordmotiv använde sig av homosexuell passionerad kärlek.

Dagmar Lange (1914-1991), som det stod på dopattesten, var sedan barnsben en utpräglad nattuggla. Hon ägnade de ljusa sommarnätterna i hemstaden Nora åt att skriva årets julklappsdeckare. Resten av tiden stod hon i katedern på Nya Elementar på Östermalm, dock helst inte före klockan tolv på dagen. Eftersom det inte ansågs riktigt lämpligt att en lektor tillika studierektor skrev deckare, lade hon sig till med en pseudonym. Det var ett spel för gallerierna, eftersom Maria Lang blev ett känt ansikte i Hylands hörna med flera TV-program och hördes i radion.

Lange var sällskapligt lagd, slagfärdig, underhållande och kompis med stjärnjournalisten Barbro Alving. Hon unnade sig livets goda och kunde gladeligen beställa godsaker från Östermalmshallen med taxi till Nora. De excentriska och egocentriska dragen förstärktes med åren och tidigare anställda på Norstedts förlag kan vittna om hennes divalater. När hon dog var dödsboet skuldsatt, trots att Lange kunnat kamma hem höga inkomster.

Författaren hade stark integritet och såg till att lämna få ledtrådar till sitt privatliv efter sig. Av de otaliga breven till lillasystern i Danmark finns inga spår. I stället har Margaretha Fahlgren, professor emeritus i litteraturvetenskap vid Uppsala universitet, i sin nya bok Ett dubbelt liv: Dagmar Lange alias Maria Lang främst rekonstruerat Dagmars liv utifrån hennes böcker, läst vad andra skrivit om henne samt intervjuat ett fåtal personer som kände Dagmar. Författaren har gjort en gedigen research.

Materialet presenteras kronologiskt och många röster citeras. Det handlar om verk kontra liv, med slagsida åt liv. Fahlgren är grundlig, till den grad att en viss upprepning kan noteras, exempelvis angående deckarnas mottagande i pressen.

På 60-talet bröt diskussionen om pusseldeckarens bristande verklighetsförankring ut och på 70-talet försvann de så gott som helt. Maria Lang förringades av deckarexpertisen på 70- och 80-talen på ett mycket försåtligt vis. Men även om kritikerna hudflängde Maria Lang, behöll hon genom alla år en trogen – om än med tiden krympande – läsekrets.

Fahlgren pekar på deckarnas faktiska kvalitéer och på att Maria Lang med sitt skrivande om relationer och kvinnors villkor banade väg för många av våra nutida populära deckarförfattare.

Margareta Fahlgrens bok utgör intressant läsning, som gett mig en del värdefulla insikter och inspirerar mig till att börja leta på antikvariat efter titlar av Maria Lang, som jag inte läst. Inte så illa!

Similar Posts:

• På semester med Lang och Christie
• Personligt och pratigt om favoritdeckare
• Förtjusande frisk och ryslig mordgåta i skärgården
• Sommardöd, spekulationer och vaniljhjärtan
• Lögner och förbannade hemligheter

Nora älskar också allt som har med England att göra, kulturen, litteraturen och och och, ja allt. Men hon vågar inte åka dit, hon är rädd att bli besviken, rädd att verkligheten inte ska kunna stå pall mot dikten. Dessutom har hennes syster lyckats stjäla England från henne, hux flux flyttade hon dit och till råga på allt ska hon gifta in sig i den engelska adeln. Och än värre, systern förväntar sig att Nora ska dyka upp på bröllopet.

Vi får följa med Nora när hon motvilligt reser till England och systerns fullspäckade schema inför bröllopet. Väl på plats blir hon besviken över det dåliga vädret, i hennes inre har England alltid erbjudit strålande sol (hur nu det kan komma sig), men besvikelsen lägger sig så snart hon får syn på skylten till Oxford. Hon är här, på plats. I verkligheten!

En engelsk romans är verkligen en bok för oss som älskar det litterära England. Som drömmer om Oxfords kullerstensgator, maffiga herrgårdar och olösta mysterier. Nora ramlar självklart rätt in i ett mysterium, och kan inte låta bli att försöka lista ut vad som har hänt i hennes systers blivande familj.

Boken är också en berättelse om klasskillnader, fördomar, förföriska män och romantik. Karaktärerna är charmiga, men ibland upplever jag dem som lite väl stereotypa. Alla håller sig inom sina förutbestämda ramar berättelsen igenom. Jag hade uppskattat att få lära känna dem mer på djupet. Relationerna karaktärerna emellan har en tendens att utvecklas utan att läsaren riktigt varit delaktig.

Trots att Nora studerar romantiken är hon övertygad om att romantik och kärlek inte är för henne. Hon avvisar bestämt sin systers idéer om att hennes studier skulle vara henne till nytta i bröllopsförberedelserna, och har definitivt bestämt sig för att ge upp när det kommer till kärlek för egen del.

Similar Posts:

• Is it too late for love?
• Författarskapets dramer
• Tål att läsas om och om igen
• Var tog alla tjejer vägen?
• Kärlek i omänsklighetens tid

Till en början har översatta texter samspelat i uppbyggandet av Sverige. Utländska förlagor har legat till grund för tidiga lagtexter. Under 1500-talet spreds sedan den protestantiska synen att vanliga människor skulle få höra Gamla och Nya Testamentet på sitt eget modersmål. Kungamakten och dess administration använde alltmer svenskt skriftspråk de kommande seklen för att hålla samman riket.

Det svenska litteraturspråket hade sina begränsningar men år 1739 bestämde Vetenskapsakademien att svenska skulle användas i de egna publicerade skrifterna Handlingar. Med allt fler intryck som sipprade in från andra länder utvecklades även svenskt samhälls- och kulturliv och följden blev att också litteraturspråket berikades i vårt land.

1800-talet medförde innovationer med tryckpressar, tidningsföljetonger och den kommersiella romanens genombrott. Produktionen av översättningar kan liknas vid en tsunami. Marknaden var synnerligen oreglerad och upphovsrättsfrågor hörde till framtiden, vilket visas bland annat i att författarna som översattes nästan aldrig fick ersättning. Översättarnas jobb i sin tur betraktades som ”okvalificerat kopieringsjobb” med ringa betalning. Att många inom översättarskrået tog genvägar och gjorde strykningar av tidsödande partier är inte så svårt att förstå. Men förläggarna tjänade pengar. Nu öppnades även en dörr för fler kvinnliga översättare. Manliga kollegor ville nämligen inte översätta storsäljande romaner som skrevs av till exempel Jane Austen. Enligt den tidens kulturelit var det lågstatus att befatta sig med romaner, särskilt när de var skrivna av en kvinna.

Synen på översättning kan förenklat delas in i två kategorier: Redan Birgittaklostrets översättare strävade efter att översättningen skulle ligga så nära originalet som möjligt. Den andra kategorins översättare har i stället tagit genvägar, gjort strykningar eller författat egna partier som inte finns i originalet. De har styrts av vissa förlags kommersiella intressen, så som i exemplet B. Wahlströms bokserier. Ett moraliskt-uppfostrande motiv kunde spåras hos bland annat förlaget Saga barnbibliotek som gav ut klassiska äventyrsberättelser under 1900-talet. Dessutom förklarar Håkanson att när stora avsteg har gjorts från originalen har det ofta att göra med verkets status. Toni Morrison översätts med större trohet till originaltexten än Harlequin-böcker.

Håkanson är engagerad och efterlyser avslutningsvis en översättningskritik värd namnet. Idag är det sällan litteraturkritik kommenterar översättningen av ett verk. Han saknar ingalunda anmärkningar på enstaka ordval, däremot analyser av helheten. Förlagen skulle kunna bjuda på ett exemplar av originalverket tillsammans med det svenskspråkiga recensionsexemplaret? Jag tolkar in en lätt resignation när han konstaterar att kulturredaktionerna utarmas alltmer i sitt uppdrag att belysa litteraturen som konstart. Slutligen önskar han liksom jag, att den svenska översättningslitteraturen inte vore så ensidigt dominerad av den anglosaxiska utgivningen.

Om jag ska välja ut något som jag särskilt fäster mig vid under läsningen, så är det inte något enstaka kapitel eller en speciell tidsepok som Håkanson berättar om. För mig är det hur han knyter ihop allt med samhällets förändringar över tid som gör boken så läsvärd. Textexempel hämtade ur skönlitteraturen finns här och där för att visa olika stilar och vägval. De svenska översättningarna av litteratur från andra språkområden har påverkats av många faktorer.

Jag förstår att boken är en av kandidaterna till Augustpriset 2021 i fackboksklassen. Håkanson uttrycker sig välartikulerat och han har en avundsvärd lätthet i förmedlandet av all fakta. Just när texten börjar tyngas petar han in lite luft eller ett exempel där människorna blir levande. Det är som att se hur litteraturens skuggfigurer stiger fram med svettdroppar i hårfästet. Översättaren må vara en dold gud men likväl är det massor som syns i en översättning, i stället för att gå förlorat.

Similar Posts:

• Prosodi rimmar på melodi
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Dikt värd översättning
• ”Stasiuk vidgar våra perspektiv”

Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Strindberg 101
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Ränder som sorg och text
• Ger mersmak

Att en så stor del av texten är citat ur Selma Lagerlöfs brev ger också en väldigt stark närvarokänsla. På var och varannan sida återfinns författarens egna ord om skrivande, läsande och levande och lägger ytterligare lager till de skönlitterära verken.

Den endimensionella sagotanten blir levande och mångbottnad; och det är just den nämnda bilden Anna-Karin Palm verkligen tagit sig an att ifrågasätta och rasera. Selma Lagerlöf uppfattades länge mer som en förmedlare av sagor och historier än en författare i sin egen rätt, vilket flera litteraturvetare visat är en felaktig bedömning men ändå något som dröjer sig kvar. Här gås samtliga hennes större verk igenom och det visas på en annan medvetenhet än den som ofta framhålls.

Samtidigt var Lagerlöf själv mycket för att betona det intuitiva och andliga i skrivandet, att gå in i sin innervarelse och hämta stoff därifrån. Hon var religiös men måttligt kristen, mer en sökare beredd att närma sig det som låg nära hennes egna känslor och tro.

Hon nöjde sig inte med att enbart skriva utan engagerade sig i författarnas villkor, liksom hon innan författandet tog över engagerade sig i lärarnas. Hon visste mycket väl vilket pusslande som krävdes för att hinna skriva, när hon samtidigt skulle försörja och ta hand om såväl sig själv som sin mor och tidvis även ytterligare en släkting.

Hon var en föregångare på många sätt, som offrade skrivtid och -ro för att ta platser som på sätt och vis var hedrande men också mycket krävande. Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, den första kvinnan i Svenska akademien. ”Om inte jag gör det dröjer det länge innan någon annan får chansen.” På flera områden blev hon en representant för halva mänskligheten men också tagen ur tävlan. Hon var på sätt och vis sin egen kategori.

Men innan hon kom så långt kan man baxna över citaten ur recensioner – dessa manliga recensenter som tycker sig ha rätt att läsa ut vad de önskar och finna att det inte räcker. Man kan bli arg men också finna det en aning underhållande hundra år senare och med facit i hand – för vems verk var det som höll och vems magiska författarväsen är det som fortsätter fascinera?

Jämte skrivandet och det offentliga skildras det privata livet. Vänskaperna, kärlekarna och relationerna i gränslandet mellan dem. Så i princip fritt från män, bortsett från fadern. Navigerandet mellan dessa kvinnor, som hon visste hur hon skulle tjusa men inte alltid kunde få att lägga band på sin svartsjuka, var också något som krävde en hel del av henne – samtidigt som det gav väldigt mycket.

Vad gäller den tidigare mest kända relationen, den med Sophie Elkan, fanns det också en konkurrenssituation, eftersom Sophie när de träffades var den etablerade författaren – som snart såg sig omsprungen med hästlängder. De gjorde många resor tillsammans och fann stoff att skriva om men var tvungna att dela upp det mellan sig, för Sophies skull.

Jag fascineras av drömmen om Mårbacka och förverkligandet, hur det gamla hemmet blev till myt och symbol. Hur hon på sätt och vis skrev om sitt liv till en saga om en saga men än mer om en författare och jag vill läsa hennes böcker nu. Jag vill läsa om och läsa nytt. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Antikrists mirakler, Kejsarn av Portugallien … Körkarlen, Herr Arnes penningar, Liljecronas hem, Anna Swärd … Och alla dessa noveller hon skrev mer eller mindre för att försörja sig, för att bygga sig en solid plattform.

Jag imponeras av det idoga arbetet som ligger bakom biografin: alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs böcker och andras texter – och alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs brev. Alla dessa ord att finna ut det viktiga ur. Och till det dåtida förs även in nutida författare, som Siri Hustvedt. Det pågår ett ständigt samtal författare emellan, en kontinuitet genom tid och rum där ljuset riktas och riktas om. Bättre författarbiografier än så här skrivs knappast.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Storartad berättarglädje
• Torrt och akademiskt

Det är en bok som är bättre i teorin än i praktiken. Ebba Witt-Brattström säger sig tjuvkoppla litteraturhistorien med nutidens inlägg på sociala medier men det känns som om hon håller sig för mycket på ytan, för mycket i det ganska självklara.

Bäst är det när hon går till de gamla grekerna – eller romarna, när hon citerar Ovidius eller Bibeln. Och när hon påpekar att litterära våldtäktsoffer skrivna av män oftare hämnas brottet de utsatts för, liksom att de oftare har sällskap av manliga offer än de kvinnliga författarnas, då blir det något mer, en skillnad i skildringarna som man kanske mest kan spekulera i men som i sig är intressant.

Å andra sidan – ytskrapande kan vara underhållande det också, ibland även tänkvärt. Hur man kan läsa fullständigt vidriga skildringar gång på gång men plötsligt reagera, eftersom man fått en inblick i andras verklighet, det gamla utslitna har blivit nytt och nära igen.

Den mest noggranna genomgången får Margaret Atwoods Tjänarinnans berättelse men fokus ligger på TV-serien, som faktiskt skiljer sig från boken på en hel del punkter, vilket gör det avsnittet lite luddigt.

Kulturmän, Akademien. Närvarande men ändå frånvarande. Mer en kontur av något, ett historiskt uttryck för en syn på såväl kvinnor som sådana och som författare. Hon tar på sig sin del av en kollektiv skuld i att inte se, att vara indoktrinerad men hon aktar sig för att gå för nära – hon är trots allt en av dem som åtminstone i någon intervju (ja, i en annan tid, före #Metoo) försvarat Arnault. Därför finns det ett stycke som bryter av (”upptäckten” ifråga är ideologin om de manliga genitalierna som vapen):

Här ett exempel från 2016, inifrån kulturmännens lyxigaste bunker, Svenska Akademien (jag önskar innerligt att det var någon annan än Horace Engdahl, men tyvärr är det han som med sin pregnanta stil bäst formulerar denna manliga, förhistoriska ”upptäckt”):

Den fullbordade penetrationen är evigt ett nederlag för kvinnan och evigt en seger för mannen, sedan kan man stapla teorier till himlen.

Hon utmålar sig ibland som farligare än hon är men hon behövs i sin hyfsat konsekventa ihärdighet, även om hon den här gången vunnit på mer utrymme åt analys, för när de skönlitterära texterna från olika tider och platser möter varandra har de mycket nog att säga, de senaste årens vittnesmål förutan.

Similar Posts:

• Kaxigt om skrivande kvinnor
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• Litteratur är att vilja?
• 51 gnistrande tillägg till en mansdominerad historia
• Nordisk kvinnolitteraturhistoria på Internet!