Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Franska flanörer börjar med Honoré de Balzac och avslutas med Patrick Modiano. Däremellan får Charles Baudelaire, Victor Hugo, Gustave Flaubert, Edmond de Goncourt, Émile Zola, Guy de Maupassant och Georges Simenon sitt utrymme.

Varje författare ges gott om plats i boken och Kåreland beskriver detaljerat tidsandan, familjeförhållanden och miljöerna som påverkat respektive författare i deras verksamma era. Beskrivningarna delas med inlevelse och engagemang och det är en ren fröjd att läsa. Varje författare hade sitt sätt att se Paris och genom Kårelands öga blir beskrivningarna levande och äkta.

För Balzac var, enligt honom själv, flanerandet en vetenskap, ett ögats gastronomi. Han byggde sitt skrivande på att fånga kulturlivet, folket och byggnader och njöt av att insupa atmosfären i staden.

Victor Hugos politiska engagemang (som dock inte var speciellt lyckat) skildras, och ger honom ett djup som jag var ovetande om.

Kårlands djupdykning i Patrick Modiano är så fin. Modiano är nämligen en stor favorit hos mig och Kåreland lyckas med sina ord fånga på pricken vad det är jag älskar så mycket – nämligen tidlösheten, den drömska känslan och att dåtid och nutid knappt kan urskiljas utan flyter ihop till en ibland komplex men fascinerande helhet.

Franska flanörer är inte bara en bok om författarna utan lika mycket en berättelse om hur Paris utvecklades som stad – bland annat de stora skiftningarna som Haussmann gjorde när Paris skulle omskapas under 1800-talet, och som bland annat påverkade Charles Baudelaires skrivande.

Franska flanörer är språkligt en fullträff – Kåreland är ett proffs och bokens upplägg gör den lättläst och spännande. Det är en fantastisk tidsresa läsaren bjuds på i boken. Det enda som stressade mig med Franska flanörer är att det finns så oerhört mycket mer att lägga till på min Att läsa-lista.

Similar Posts:

• Minne och identitet i Modianos Paris
• Minnen från 1960-talets Paris
• Nobelpriset i litteratur 2014
• Ren och skär kunskapsglädje
• En litterär passion

Till en början har översatta texter samspelat i uppbyggandet av Sverige. Utländska förlagor har legat till grund för tidiga lagtexter. Under 1500-talet spreds sedan den protestantiska synen att vanliga människor skulle få höra Gamla och Nya Testamentet på sitt eget modersmål. Kungamakten och dess administration använde alltmer svenskt skriftspråk de kommande seklen för att hålla samman riket.

Det svenska litteraturspråket hade sina begränsningar men år 1739 bestämde Vetenskapsakademien att svenska skulle användas i de egna publicerade skrifterna Handlingar. Med allt fler intryck som sipprade in från andra länder utvecklades även svenskt samhälls- och kulturliv och följden blev att också litteraturspråket berikades i vårt land.

1800-talet medförde innovationer med tryckpressar, tidningsföljetonger och den kommersiella romanens genombrott. Produktionen av översättningar kan liknas vid en tsunami. Marknaden var synnerligen oreglerad och upphovsrättsfrågor hörde till framtiden, vilket visas bland annat i att författarna som översattes nästan aldrig fick ersättning. Översättarnas jobb i sin tur betraktades som ”okvalificerat kopieringsjobb” med ringa betalning. Att många inom översättarskrået tog genvägar och gjorde strykningar av tidsödande partier är inte så svårt att förstå. Men förläggarna tjänade pengar. Nu öppnades även en dörr för fler kvinnliga översättare. Manliga kollegor ville nämligen inte översätta storsäljande romaner som skrevs av till exempel Jane Austen. Enligt den tidens kulturelit var det lågstatus att befatta sig med romaner, särskilt när de var skrivna av en kvinna.

Synen på översättning kan förenklat delas in i två kategorier: Redan Birgittaklostrets översättare strävade efter att översättningen skulle ligga så nära originalet som möjligt. Den andra kategorins översättare har i stället tagit genvägar, gjort strykningar eller författat egna partier som inte finns i originalet. De har styrts av vissa förlags kommersiella intressen, så som i exemplet B. Wahlströms bokserier. Ett moraliskt-uppfostrande motiv kunde spåras hos bland annat förlaget Saga barnbibliotek som gav ut klassiska äventyrsberättelser under 1900-talet. Dessutom förklarar Håkanson att när stora avsteg har gjorts från originalen har det ofta att göra med verkets status. Toni Morrison översätts med större trohet till originaltexten än Harlequin-böcker.

Håkanson är engagerad och efterlyser avslutningsvis en översättningskritik värd namnet. Idag är det sällan litteraturkritik kommenterar översättningen av ett verk. Han saknar ingalunda anmärkningar på enstaka ordval, däremot analyser av helheten. Förlagen skulle kunna bjuda på ett exemplar av originalverket tillsammans med det svenskspråkiga recensionsexemplaret? Jag tolkar in en lätt resignation när han konstaterar att kulturredaktionerna utarmas alltmer i sitt uppdrag att belysa litteraturen som konstart. Slutligen önskar han liksom jag, att den svenska översättningslitteraturen inte vore så ensidigt dominerad av den anglosaxiska utgivningen.

Om jag ska välja ut något som jag särskilt fäster mig vid under läsningen, så är det inte något enstaka kapitel eller en speciell tidsepok som Håkanson berättar om. För mig är det hur han knyter ihop allt med samhällets förändringar över tid som gör boken så läsvärd. Textexempel hämtade ur skönlitteraturen finns här och där för att visa olika stilar och vägval. De svenska översättningarna av litteratur från andra språkområden har påverkats av många faktorer.

Jag förstår att boken är en av kandidaterna till Augustpriset 2021 i fackboksklassen. Håkanson uttrycker sig välartikulerat och han har en avundsvärd lätthet i förmedlandet av all fakta. Just när texten börjar tyngas petar han in lite luft eller ett exempel där människorna blir levande. Det är som att se hur litteraturens skuggfigurer stiger fram med svettdroppar i hårfästet. Översättaren må vara en dold gud men likväl är det massor som syns i en översättning, i stället för att gå förlorat.

Similar Posts:

• Prosodi rimmar på melodi
• Förlusterna och den självutplånande översättaren
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Dikt värd översättning
• ”Stasiuk vidgar våra perspektiv”

Och lite grann så har Florin fortsatt. I tunna böcker som Syskonen (1998) eller Cirkulation (2001) tecknar han mycket kortfattat upp en hel familjs relationer eller hur en man som ung kommer till en bank, av olika anledningar blir kvar där ett helt yrkesliv. Florins sätt att uttrycka sig blir nästan som ett mellanting mellan poesi och prosa eller som en text utan scenanvisningar som mycket väl skulle lämpa sig för en teaterscen.

Han litar verkligen på läsarens förmåga att fylla på själv, och det funkar. Jag vet inte om det är därför jag blir så glad. Det han skriver blir lättläst och djupet i det han vill ha fram sjunker in i läsaren efter en stund, precis som när du tar en klunk av den guldgula finska likören Lapponia.

Och nu har den gode Magnus Florin återkommit till August, i sin Strindbergstudie Lykttändaren. Det har skrivits hyllkilometer om de olika rekvisita Strindberg använde i sina pjäser och de detaljer han petade in i sina böcker här och var. Det upptäckte jag inte minst när jag var med i Strindbergsällskapet under några år. Man kan bli matt för mindre. Inte minst av den omfattande studie Kerstin Dahlbäck skrev 1994 om Strindbergs omfattande brevväxling. Den boken skrämde iväg mig från att läsa Strindbergs utgivna brev för många år framöver. Litteraturvetenskapliga studier som hackar sönder allt i småbitar, kategoriserar och försöker förklara allt – kan döda den starkaste läsarlust.

I detta sammanhang är Florin en pedagogisk ljum vårvind. Han undersöker hur Strindberg använt ljuskällor i sina skrifter och vad de kan ha haft för betydelse för honom. Som ett nyfiket barn öppnar Florin Strindbergs olika askar och jag hör honom nästan utbrista: ”Nämen titta här då!”

Efter att ha läst denna bok kan jag gladeligen kliva in på Strindbergs Intima teater igen och återse till exempel Pelikanen så fort pandemin tillåter det.

Inte minst för att Magnus Florin förstår detta centrala:

Lamporna och ljusen och deras lågor återkommer hos Strindberg som seendets villkor för skrivandet

.

Similar Posts:

• En enhetlig August?
• Strindberg 101
• ”Du vet vad jag menar, August!”
• Ränder som sorg och text
• Ger mersmak

Tack och lov finns det de som gör något aktivt för att bevara den del av vår historia som ligger utanför den huvudfåra som får mest resurser och uppmärksamhet. En sådan person som hjälper oss att inte tappa betydelsefulla poeter är Dudley Randall. 1971 publicerades första upplagan av hans antologi The Black Poets, en omfattande översyn och orientering av afroamerikanska poeter.

Boken är kronologiskt ordnad och börjar med ”Folk Poetry”, indelad i ”Seculars” och ”Spirituals”, med de dikter som burits fram i muntlig tradition och som saknar tydlig upphovsperson. Tack vare Randall är de inte bara nerskrivna utan även spridda till nya läsare. Många av dem handlar om den hårda fångenskapen och längtan efter frihet. ”It is important that folk poetry be included because it is the root and inspiration of later, literary poetry”, skriver Randall i sin introduktion till boken.

De första afroamerikanska poeterna, skriver Randall, imiterade vita poeter och skrev för vita läsare. Phillis Wheatley, född i Västafrika och kidnappad och såld som slav som sjuåring till en familj i Boston 1761, skrev poesi med Pope och Dryden som förebilder, men inte utan att lägga till sitt eget perspektiv. Även under det tidigare 1900-talets Harlemrenässans skrev till exempel Countee Cullen inspirerad av Keats och Housman och Claude McKay skrev sonetter influerade av Wordsworth och Milton, innan de båda utvecklade en mer distinkt egen poetisk stil.

Indelade i avsnitten ”The Forerunners”, ”Harlem Renaissance”, ”Post-Renaissance” och ”The Nineteen Sixties” presenteras dikter av en lång rad poeter som haft en viktig roll i poesihistorien, inklusive stora namn som Paul Laurence Dunbar, Langston Hughes, Robert Hayden, Gwendolyn Brooks, Imamu Amiri Baraka and Sonia Sanchez.

Men den poet som fastnar särskilt hos mig är en av de tidigaste namngivna poeterna, Lucy Terry, som precis som Phillis Wheatley skrev under 1700-talet. En endaste dikt av henne är med i antologin, ”Bar Fight” från 1746. Det lär vara den enda bevarade texten av Terry, trots att hon var känd både för diktning och annat skrivande under sin livstid. En nästan-raderad poet och skribent ur litteraturhistorien, som jag inte skulle ha stött på alls om det inte vore för Dudley Randall.

Similar Posts:

• Att uttrycka fångenskapen
• Jag vill ha mindre och mer!
• Ny Poesi – en litteraturgärning där poeternas intentioner berör
• Poesi som fallit i glömska
• En plats i världen kan också vara en plats i poesin

Att en så stor del av texten är citat ur Selma Lagerlöfs brev ger också en väldigt stark närvarokänsla. På var och varannan sida återfinns författarens egna ord om skrivande, läsande och levande och lägger ytterligare lager till de skönlitterära verken.

Den endimensionella sagotanten blir levande och mångbottnad; och det är just den nämnda bilden Anna-Karin Palm verkligen tagit sig an att ifrågasätta och rasera. Selma Lagerlöf uppfattades länge mer som en förmedlare av sagor och historier än en författare i sin egen rätt, vilket flera litteraturvetare visat är en felaktig bedömning men ändå något som dröjer sig kvar. Här gås samtliga hennes större verk igenom och det visas på en annan medvetenhet än den som ofta framhålls.

Samtidigt var Lagerlöf själv mycket för att betona det intuitiva och andliga i skrivandet, att gå in i sin innervarelse och hämta stoff därifrån. Hon var religiös men måttligt kristen, mer en sökare beredd att närma sig det som låg nära hennes egna känslor och tro.

Hon nöjde sig inte med att enbart skriva utan engagerade sig i författarnas villkor, liksom hon innan författandet tog över engagerade sig i lärarnas. Hon visste mycket väl vilket pusslande som krävdes för att hinna skriva, när hon samtidigt skulle försörja och ta hand om såväl sig själv som sin mor och tidvis även ytterligare en släkting.

Hon var en föregångare på många sätt, som offrade skrivtid och -ro för att ta platser som på sätt och vis var hedrande men också mycket krävande. Den första kvinnliga nobelpristagaren i litteratur, den första kvinnan i Svenska akademien. ”Om inte jag gör det dröjer det länge innan någon annan får chansen.” På flera områden blev hon en representant för halva mänskligheten men också tagen ur tävlan. Hon var på sätt och vis sin egen kategori.

Men innan hon kom så långt kan man baxna över citaten ur recensioner – dessa manliga recensenter som tycker sig ha rätt att läsa ut vad de önskar och finna att det inte räcker. Man kan bli arg men också finna det en aning underhållande hundra år senare och med facit i hand – för vems verk var det som höll och vems magiska författarväsen är det som fortsätter fascinera?

Jämte skrivandet och det offentliga skildras det privata livet. Vänskaperna, kärlekarna och relationerna i gränslandet mellan dem. Så i princip fritt från män, bortsett från fadern. Navigerandet mellan dessa kvinnor, som hon visste hur hon skulle tjusa men inte alltid kunde få att lägga band på sin svartsjuka, var också något som krävde en hel del av henne – samtidigt som det gav väldigt mycket.

Vad gäller den tidigare mest kända relationen, den med Sophie Elkan, fanns det också en konkurrenssituation, eftersom Sophie när de träffades var den etablerade författaren – som snart såg sig omsprungen med hästlängder. De gjorde många resor tillsammans och fann stoff att skriva om men var tvungna att dela upp det mellan sig, för Sophies skull.

Jag fascineras av drömmen om Mårbacka och förverkligandet, hur det gamla hemmet blev till myt och symbol. Hur hon på sätt och vis skrev om sitt liv till en saga om en saga men än mer om en författare och jag vill läsa hennes böcker nu. Jag vill läsa om och läsa nytt. Gösta Berlings saga, Jerusalem, Antikrists mirakler, Kejsarn av Portugallien … Körkarlen, Herr Arnes penningar, Liljecronas hem, Anna Swärd … Och alla dessa noveller hon skrev mer eller mindre för att försörja sig, för att bygga sig en solid plattform.

Jag imponeras av det idoga arbetet som ligger bakom biografin: alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs böcker och andras texter – och alla timmar, dagar, veckor med Selma Lagerlöfs brev. Alla dessa ord att finna ut det viktiga ur. Och till det dåtida förs även in nutida författare, som Siri Hustvedt. Det pågår ett ständigt samtal författare emellan, en kontinuitet genom tid och rum där ljuset riktas och riktas om. Bättre författarbiografier än så här skrivs knappast.

Similar Posts:

• Snabblektion om Selma Lagerlöf
• Respekt
• Trevligt sällskap, men inte så mycket mer
• Storartad berättarglädje
• Torrt och akademiskt

Till saken bör väl även nämnas att Dickinson knappast är en av de enklare poeterna att förstå sig på, varken vad gäller hennes poesi eller hennes livsval. Ändå lyckas Holmström så väl att gestalta henne på ett intressant sätt, och – framför allt – att få henne att framstå som en människa, trots alla egenheter. Det hade inte varit konstigt om Dickinson istället hade framstått som något av en karaktär och någon som finns på avstånd – tidsmässigt, geografiskt, kulturellt, religiöst och socialt.

Den amerikanska 1800-talspoeten som skapade sin helt egna poetiska stil, i en tid då kvinnor knappast förväntades (och sällan tilläts) skriva och ännu mindre att välja bort äktenskapet. Hon levde nästan hela sitt liv i familjens hus i Amherst i Massachusetts och de senare åren lämnade hon det knappt över huvudtaget. Klädd helt i vitt föredrog hon att syssla med sin trädgård, baka och – framför allt – skriva.

Det innebär dock inte att hon levde helt socialt avskilt. Även om hon helst satt bakom en skärm när hon spelade piano och hellre stannade på sitt rum än kom ner och pratade med familjens gäster, så hade hon många kontakter, inte minst brevledes, med familj, vänner och ett par personer som var mer än så.

Holmström låter oss lära känna Dickinson genom ett personligt men aldrig privat perspektiv, och utan att någonsin ta över rollen som huvudperson eller att göra anspråk på att ha nyckeln till den sanna, verkliga Dickinson. I stället tar Holmström oss med på resan det innebär att försöka närma sig Dickinson – med betoning både på närma sig och försöka.

Den privata Dickinson (vars hem är omvandlat till museum och vars rum numer alltså tar emot främmande på daglig basis), poeten som aldrig släppte ifrån sig sina dikter för publicering (även om hon delade dem med vänner), kommer vi aldrig åt. Men, som vi alla vet, är det resan som är grejen, inte målet. Att närma sig Dickinson är en resa utan slut, och en sådan väl värd att ge sig ut på.

Similar Posts:

• Bokstavstrogen översättning
• Vackert om obehagligheter
• En annan is men ändå samma
• Den fängslades erfarenheter
• Frihet, självförtroende, glädje

Dikterna i denna samling utgår från författarens läsning av brevväxling mellan poeten Paul Celan (1920 – 1970) och författaren och kritikern Ingeborg Bachmann (1926 – 1973). När man läser om deras brevväxling verkar de båda ha haft en önskan om att nå den andre, men ändå inte riktigt nått fram, men ändå fortsatt brevväxla. En klassisk paradox. En oförmåga att kommunicera trots vanan vid att hantera ord, och en längtan efter att nå den andre – som säkert skulle göra vilken dramatiker som helst inspirerad, men nu hamnade denna brevväxling istället under poeten Jäderlunds ögon.

Det är med denna förkunskap jag läser dikterna och får en ingång. Poem som ibland är smärtsamt kroppsliga och någon gång ger en blinkning till Boyes knoppar som brister. Ändå är det naturligtvis ingen dussin-Boye vi läser här, utan en författare som flera decennier haft sin helt egna, om än ibland rätt oåtkomliga röst.

Jag gillar ordens värme och kroppslighet. Det är nästan så jag får för mig att de floder som beskrivs i de olika naturscenerierna är blodomloppen inuti de bägge brevväxlandes kroppar, forsande blod och gång på gång en djup önskan att nå en annan, och till sin besvikelse ändå inte lyckas.

Kanske med nästa brev ändå, eller nästa…

Ensamtals finaste rader är dessa:

Tala säg
hör
lyssna
något
någon
har tid

Eller varför inte denna:

Försök då
att svara mig
på riktigt

Man får ta Ensamtal portionsvis för ibland gör den så ont att jag måste pausa. Människan oförmåga till kontakt. Jag älskar det temat.

Similar Posts:

• Florin glädjs över detta lilla, och jag med
• Blod är tjockare än vatten
• Naturen i dikten, ängen i oss
• Poesi für alle
• ”d j u p a v e c k”

Ett frieri i början av boken från en herr Daber som huvudpersonen Hilde Wangel tackar nej till leder flera år senare ändå till att Hilde får anställning på herr Dabers resebyrå i Berlin. Han tycker hon är som klippt och skuren för att marknadsföra sitt hemland Norge. Men hon ska trots sin självsäkra rättframhet snart få problem med återkommande ångestattacker.

Hilde är en romanfigur som redan tidigt i boken visar sig lätt att tycka om. Åtminstone känner jag det som manlig recensent så. För just det motsatta könet verkar hon kunna vira kring sitt lillfinger, och Östergren beskriver det så bra:

…kunde hon tydligt se hur hennes små, oansenliga ord landat i det maskulina självmedvetandets mylla…

En återkommande formulering i romanen är att ”fingra på andra människors öden”. Av lust och dominansbehov. Hilde Wangel ser den driften som räddningsprojekt och känner vällust när aktioner lyckas och otålig besvikelse över dem som inte mottar hjälpen. Likväl kommer hon själv drabbas av ångest som börjar diagnostiseras av den tidens psykiatri.

Det gör den vaksamt överlägsna Hilde till ett fall och kaos hotar henne. Men ändå, på något oundvikligt sätt ser sig Hilde aldrig som ett offer. Men med hjälp av doktor Liebig börjar hon fundera över skillnaden mellan missriktad välvilja och klåfingrighet.

Största delen av romanen utspelas med Hilde på Liebigs soffa och blir nästan mental thriller skapad av Hilde själv. Symbol för denna resa mot insikt är färgen ”blå”, blått som havet som hon kommer från, blått som i det porslin som maten täcker men som urskiljs allt mer under varje måltid. Lite finurligt ändå, av mäster Östergren.

Romanen slutar med ett fiktionsbrott jag gillar och som är värd hela boken. Klas Östergren berättar om ett eget tillkortakommande. Men fuska inte och börja bakifrån – boken är värd sin läsare och på något outgrundligt sätt är jag övertygad om att Klas Östergren lyckas ge Hilde Wangel långt mycket mer kött och blod än hennes upphovsman Henrik Ibsen någonsin kom i närheten av.

Similar Posts:

• Ett dockhem i romanform
• Ett omvälvande år i Berlin
• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Henry Morgan är tillbaka
• Språket får dig att vilja virvla in i handlingen

Joyce’s novel represented not a finished monument of high culture but an ongoing fight for freedom.

Delvis är detta en ren, omsorgsfullt utforskad och välskriven biografi av Ulysses och mullen den sprang ur; Joyces ungdom, de tidiga modernisterna och den omgivande världen med nya politiska och literära idéer som inte alltid var helt behagliga eller fridfulla, Joyces förälskelse i Nora Barnacle, hans exil och hälsoproblem, och alla de osannolika karaktärer som agerade barnmorska åt romanen (påfallande många kvinnor, fast Hemingway och Pound passerar förstås också). Det finns bättre böcker om Ulysses litterära kvaliteter, men det är heller inte Birminghams mål; för det han vill åt utöver det biografiska är hur en experimentell bok för mindre än 100 år sedan kunde bli stämplad som obscen, pornografisk, livsfarlig, och bli så totalförbjuden att en hel industri byggdes upp för att trycka hemliga (och ofta urusla) faksimil och smuggla dem över gränser. Ironin i att en bok som ofta stämplats som nästan oläsbar blev en hit genom att bli något förbjudet, och därigenom sparkade upp alla möjliga dörrar.

What’s uncanny about censorship in a liberal society is that sooner or later the government’s goal is not just to ban objectionable books. It is to act as if they don’t exist. The bans themselves should, whenever possible, remain secret.

Det är där boken hittar sin titel. Frågan om exakt vilka idéer det var Ulysses klappade mothårs, och hur det kunde ta mer än tio år för boken att bli laglig i engelskspråkiga länder (Birmingham är ju amerikan, så världen består av USA, Storbritannien och Paris). När han gräver ner sig i den historiska bakgrunden till tryckfrihetslagar och de idéer och metoder som lades på censur i en tid där brevbärare förväntades vara Big Brother, de allt snirkligare försöken att definiera ”obscen” är det enormt underhållande, och allt ihopkopplat med en djup kärlek till Ulysses självt som får mig att vilja läsa om tegelstenen direkt igen.

The legalization of Ulysses announced the transformation of a culture. A book that the American and British governments had burned en masse a few years earlier was now a modern classic, part of the heritage of Western civilization. Official approval of Ulysses, in prominent federal decisions and behind closed doors, indicated that the culture of the 1910s and 1920s – a culture of experimentation and radicalism, Dada and warfare, little magazines and birth control – was not an aberration. It had taken root. Or, more accurately, it indicated that rootedness itself was a fiction.(…) By sanctioning Ulysses, British and American authorities had, to some small but important degree, become philosophical anarchists. (…) There was no absolute authority, no singular vision for our society, no monolithic ideas towering over us.

Det enda som stör mig något är att Birmingham behandlar frågan om tryckfrihet lite väl enkelt; som om det var något man antingen har eller inte har, och att det var helt och hållet Joyce och hans hejaklack som förde hela världen från den ena sidan till den andra. Som om ”frihet” var en enkel vara, ett ord som betyder något enkelt, odelbart. Men vafan, man kan inte få allt. Utom genom att läsa Ulysses då.

…and the word that shakes it all down is YES.

Similar Posts:

• Hur du blir klassificerad när du kliver in i en bokhandel
• Inspirerande snabbläsning
• Nyöversatt Joyce
• Salongskvinnor i skuggan
• På promenad i den språkliga trädgården.