Alma degraderas vad gäller arbete: när hon vill diskutera sin lön på fabrikens kontor flyttas hon utan pardon till tvätteriet. Alma, som är av gravt virke, lär sig – syr sig byxor för att klara tvättstuguarbetet bättre – men händerna värker av kallvattnet och eksem sträcker sig snart mot armbågarna.

Vi befinner oss på “Masunin” i Oravais i svenska Österbotten på 1930-talet med Oravais klädesfabrik som fond och miljö. Vid den här tiden var fabriksområdet ett eget fungerande samhälle med hundratalet arbetare, arbetarbostäder, tjänstemannavillor, kontor, jordbruk, butiker, apotek och läkare. Till och med kaféer och biograf och arbetarnas föreningshus. Området var ett mindre samhälle inuti det större och skiljde sig åt på många vis från den agrara omgivande landsbygden.

Alma biter ihop och åren går. Länge var dottern Saga stum efter broderns död. Folkskolans lärarinna engagerar sig och får Saga att läsa böcker. Tillsammans med Jepo-Finas flicka Maja bygger Saga egna fantasivärldar när mödrarna gör sina arbetsskiften. Alma engagerar sig politiskt medan Fina lever för Jesus och frikyrkoförsamlingen där hon uppträder med sina sånger till gitarr.

Galleriet av karaktärer är stort: som läsare följer vi fabriksarbeterskorna Alma, Jepo-Fina, Munsala-Kajs och Aino med flera och deras barn, men även olika män; allt från hästskötare till dikesgrävare, timmermän och återvändande soldater och ”slarvkuskar” till amerikaemigranter. Under de händelserika åren på 1930-talet, med vinterkrigets utbrott och det utdragna fortsättningskriget passerar mängder av händelser och personer revy. De flesta förekommer redan i den första romanen men här stiger nya viktiga karaktärer fram såsom till exempel direktörskan som tar sig an Saga mot Almas vilja. En fiskarpojke som förekommer redan i bokens början spelar stor roll i slutet.

Ofta slutar ett kapitel fyndigt med en mening som ramar in hela den nyss berättade episoden. Handlingen, som först skrivits som pjäsmanus, får en fördjupning i personskildringen. Till exempel den kärlekshistoria i första boken som resulterade i Saga, återges nu i båda kontrahenternas inre monologer och även av andra. Därtill ändras den över tid när andra relationer utvecklas. Ett oväntat möte på en skogsstig i den lilla byn Paljak blir en chock och insikt för Alma och andra.

Almas och Sagas relation får utrymme – konflikterna är många på det lilla livsutrymmet i Sarinelund. Alma åldras och upplevs som gapig, rättfram när det kommer till arbete och samhällsfrågor, medan Saga är ung, känslig. De vill bryta sig ut, bli utbryterskor. De båda och många andra drömmer om ett annat liv.

En sagoaktig överraskning väntar dem. Eller bara kalla fakta i en hård verklighet? Det var inte bara Alma som i första boken gömde sina slantar i en plåtburk med drömmar om Amerika. En penninggömma hittas med en hälsning till den som behöver den.

Romanen Utbryterskan är tillägnad bland andra eldsjälarna Elise Kulla, Inga Vienonen och Helmi Lillkung. Alla tre har dokumenterat livet på Oravais fabrik. Alla tre har arbetat på fabriken. I slutet av romanen i en epilog gifter sig verkligheten med fiktionen när den vuxna Saga framkallar ett fotografi där Alma tonar fram som den första kvinna invald i Oravais kommunfullmäktige. Känner man till historien om inspiratörerna är romanens slut en hedersbetygelse åt de kvinnor som gått före och banat väg.

Utbryterskan är en historisk roman rik på detaljer i arbetarvardagen och miljöskildringen. Därtill välskriven språkligt sett. Utportioneringen av historiska fakta görs smidig med till exempel radioröster. Kapitlen är relativt korta vilket gör boken lättläst trots omfånget av handling.

Bokens omslag är skapat av Sanna Mander (liksom första romanen) med ett autentiskt foto av arbeterskor och barn i vårstädning framför sitt hem, en arbetarlänga, infällt i ett autentiskt yllefiltsmönster med Oravaisten verkatehdas (Oravais klädesfabriks) ekorrlogo. Så riktigt.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Elofs och Olgas bok
• Kvinnoliv i politikens skugga
• Edna och styrkan
• Livet går vidare för Tio

I tio noveller får vi följa tio unga kvinnor – ett paraplybegrepp som tycks handla mindre om ålder, mer om den gemensamma upplevelsen. För det finns vissa situationer och händelser som verkar vara utmärkande och återkommande för just denna tid i livet för alla som identifierar sig som kvinna: tinderdejter, aborter, vänskaper som är så nära att de angränsar till symbios, en kropp som tycks leva sitt eget liv och som både går att använda och utnyttja, mödrar som tagit ett steg tillbaka, ett jag som formas och stabiliseras.

Allt detta och lite till behandlar Saba Sams i Skicka nudes. När det är som bäst är det någonting helt nytt som uppstår, mitt i vad som annars är snyggt och välorkestrerat, men ibland kanske lite för bekant. Samlingens första novell Tinderloin lyckas skildra tinderdejtande – ett så uttjatat koncept att det är något av ett minfält att ta sig an – på ett häpnadsväckande sätt, där kvinnokroppen får fungera sida vid sida med slaktade djurkroppar och där huvudpersonen Grace har självklar agens. Det luktar kött och blod och Grace är uppfriskande osentimental:

Sexet var inte som jag förväntat mig, men det hade i alla fall hänt, och det var huvudsaken. Jag rörde mig med lite lättare steg den veckan. Jag klarade ett övningsprov i matte, vilket jag aldrig gjort förut. Jag presterade väldigt bra i mitt styckande. Pappa kunde inte tro sina ögon när han såg formen på mina ryggbiffar.

Andra noveller får kämpa mer med att spränga utanför sina egna ämnen: I Brödet bakar huvudpersonen ett bröd efter att ha gjort abort, som ett substitut för det barn som inte blev fött – det blev ett bröd i stället. Här faller skildringen av abortupplevelsen platt; inte helt oväntat visar det sig att det inte går att baka sig bort från känslorna som uppstår efter att ha gjort en abort. Istället för att undersöka komplexiteten i det känsloutspel som dröjer sig kvar, slutar novellen och blir inget mer än en tankelek i snygg form. Detsamma gäller titelnovellen Skicka nudes, som behandlar kroppsaktivism och hur självkänslan är kopplad till den egna kroppen och den manliga blicken. Också här rör sig Sams genom en öppen dörr, in i ett tema som går att nyansera och röra sig djupare in i för att komma fram till något spännande och eget. Tyvärr stannar novellen där, strax efter tröskeln, i det trygga och välbekanta.

Men nästan allt detta förlåter man. Sams direkta tilltal, hennes förmåga att skapa små världar liksom vid sidan av den vanliga världen, gör att Skicka nudes skimrar och trots allt lyckas tillföra något till kören av ung-kvinna-skildringar. Det är genomgående välavvägt och genomtänkt, men det är när surrealismen och det uppsendeväckande får ta plats som det blir riktigt, riktigt bra.

Similar Posts:

• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om pojkar och män
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Noveller om oro och ångest
• Lugna kvinnor ger sig av

Den flerfaldigt prisbelönta, mexikanska författaren Guadalupe Nettel anses vara en av Mexikos mest tongivande författare just nu. Hennes böcker har översatts till flera språk och förutom Det enda barnet har också Kroppen jag föddes i givits ut på svenska.

I Det enda barnet behandlar Nettel temat barn och moderskap med en berättelse där ett jag, Laura, delar med sig av hur hennes väninna går igenom en graviditet som får dem båda att ställa frågan om moderskap på sin spets. Det visar sig nämligen, efter otaliga försök från Alinas och hennes mans sida att bli gravida, att fostret som Alina bär på inte utvecklas som det ska. Parallellt med hur denna historia fortskrider, någon gång i en dåtid som inte specificeras mer än så, får läsaren följa hur Laura i nutid lär känna sin nya granne – en ung mamma, och framför allt hennes åttaåriga son. Också här sätts frågan om moderskap och barn i nytt ljus.

Nettel lyckas med ett imponerande konststycke att förmedla en berättelse som på många sätt är en bladvändare – som läsare följer man utvecklingen i Alinas graviditet och barnets förestående öde med fullt fokus och ett brådskande behov att få veta hur det går – men också en existentiell och essäistisk skildring av vad det är att vara kvinna och att välja att bli mamma, att välja bort att bli mamma och att kanske ha valt bort att bli mamma men sedan bli det ändå, på sätt och vis.

Det är berättat med saklig ton, fint översatt av Hanna Nordenhök, i en stil som helt vågar vara i berättelsen om något som har hänt, utan att överdramatisera. I mångt och mycket är det som att få kika in i en personlig skildring av ett händelseförlopp, men där blicken är vetenskapligt nyfiken och lämnar eventuella känsloutspel till läsaren. Det är behagligt och känns uppfriskande uppriktigt, tonen är så trovärdig att man stundtals under läsningens gång glömmer bort att det man läser är en fiktiv berättelse och inte en väns redogörelse om två viktiga tidsperioder i dennes liv. På så vis blir boken både personlig och angelägen och lyckas nyansera frågor som redan behandlats mycket och länge, historiskt och i dagens moderna samhälle, på ett nytt och imponerande sätt.

Similar Posts:

• ”Jag kanske måste slå ut dina tänder. Det finns inget mer motbjudande än en snuskig mun.”
• I de seendes rike är den enögda
• Tankeväckande om skrivande arbete och mödraskap
• Fantastisk berättelse om världens bästa auktionsutropare
• Var god mot en liten stalledräng

I Tremblays noveller har vi en kvinnlig protagonist som jagberättare. Denna kvinna är i 60-70-års åldern. Nu lever hon ensam men oftast har hon ägnat ett liv åt att vara beroende av, tillgiven en man med grandios självuppfattning. Mannen kan vara akademiker på nygrundade universitetsfilialer, ingenjör i ödsliga trakter eller hålla på med affärer vida runt i världen. Kvinnan har en gång blivit handlöst förälskad i denna alfahanne som då lämnat en jämnårig kvinna.

Bakom lugna, harmoniska fasader gör nu de här äldre belevade kvinnorna uppror. De vill tänka, se sig själva, få ro runt sig. Mannen har krävt hela omgivningens engagemang och stöd. Eller så har han bara kommit och gått. Som äldre lever denna man följdriktigt lika självupptaget trots falnande aura. Kvinnan vaknar. För hennes blir det självrannsakelsens tid och undergång att stanna.

Skam blir en (o)medveten drivfjäder i samtliga noveller. Samtliga män har bedragit kvinnorna. De har makten över ekonomin, är ofta förmögna och betalar självklart. I novellen ”Överfarten” gör kvinnan sig fri genom att ersätta allt: resor i det förflutna, lyxiga presenter, och hon låter buda tillbaka till särbon alla dyra hushållsapparater med meddelandet: ”Jag ger mig av”.

I novellen ”Eveline – dahlior” skäms kvinnan över att ”inte ha ett riktigt liv” och för att hon varit ”en kvinna som kunde köpas”. Hon har bara velat vara till lags. Hon ger sig iväg efter att mannen förälskat sig men senare dumpats. I titelnovellen blir kvinnan sjuk och drar sig undan sin krävande och likgiltiga make. Hon ser ett tv-program med hans första fru Constance (namnsymboliken!) som väver, och söker upp henne för att få del av det lugn som Constance i sin konst utstrålar.

När jag läst alla noveller flera gånger inser jag också vad målningen på bokens omslag vill säga i sammanhanget: en kvinna som överrumplas av sitt levda liv. En känsla som gör att hon rodnande se neråt … och vänder sig inåt.

Den kanadensiska geografin är mycket närvarande. Montreal är den större stad som blir ett mål och en anonymitet. Det är ödsliga vidder, skakiga flygturer och långa bussresor. Intrigerna utspelar sig i småstäder där kyla, fukt, floden och stränderna blir ett med karaktärerna. Constance gör stora konstverk utgående från sin utsikt över ett floddelta, en annan kvinna med långt gången cancer hyr ett rum vid havet för att andas.

Ofta tänker kvinnorna på barndomens landskap i lugna byar med ett regelbundet liv. Flera är franskspråkiga och har undervisat i språk. Några har barn, en dotter, som är skötsam, hårt arbetande och pålitlig likt en spegelbild av sin mor. De kvinnliga relationerna och vänskaperna viktiga.

Jag tycker mycket om Lise Tremblays lilla bok med djupa berättelser om kvinnliga uppbrott. Överhuvudtaget har jag inte läst något liknande. Innehållet är ofta tragiskt men varje novell framberättas lugnt av en jagberättare i en monolog som gör att läsaren kommer mycket nära karaktärens inre liv. Något påminner om Alice Munros noveller, men de utspelar sig i ett Kanada längre tillbaka i tiden.

Tremblays noveller kanske inte tilltalar alla. Antagligen behöver läsaren ha läst, levt och upplevt en del för att förstå sig på Tremblays lugna och handlingskraftiga novellkvinnor. Själv tycker jag att de är krasst underbara. De stannar i minnet.

Similar Posts:

• Noveller om oro och ångest
• En vardag av spruckna segel
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Noveller om folk som känner varandra
• Komprimerade noveller

Så träffar Claudias faster en ung man på en resa till Europa och de gifter sig. Claudia får en vacker docka från dem och den blir hennes närmaste bundsförvant. Dagarna förändras också: de handlar nu om att lyssna av mammans röst när hon pratar i telefon med någon som bara är tyst när Claudia råkar svara, om att åka till köpcentret med mamman och sitta på uteserveringen på andra sidan gatan från klädaffären där fasterns nya man jobbar. Han kommer alltid ut och hälsar, mamman vill alltid gå in och titta i hans butik. Claudia står och tittar på slipsarna när de pratar eller försvinner längre in i butiken, de vackra, vackra slipsarna – som ett draperi i en djungel.

Pilar Quintana skriver utifrån barnet i förhållande till en komplicerad vuxenvärld – den åttaåriga Claudia hör allt, ser allt, men hon förstår ännu inte allt, i alla fall inte på ett medvetet plan. Men hon känner stämningarna, har sina känselspröt långt utsträckta – i mammans väninnas lägenhet lägger hon märke till hur högt upp balkongen ligger från marken, i semesterhuset där stormarna river om kvällarna och där en kvinna försvann för många år sedan vågar Claudia inte somna förrän pappan kommer hem. Hon gör allt i barnets makt för att hennes mamma inte ska sälla sig till de andra kvinnorna som hoppar utför stup eller lägger huvudet i en ugn.

Ibland är barn i böcker alldeles för lite barn – de är brådmogna och redan halvt inne i vuxenvärlden. Men Claudia är helt och fullt ett barn, hon studsar omkring i rummen, hennes uppmärksamhet fastnar på vackra saker, hon är liten och förstår inte allt men klok som om hon vore uråldrig. Hennes blick på världen är avskärmande och avslöjande på samma gång och gör Avgrunderna till en komplex berättelse om vuxenvärldens förehavanden vars mönster känns igen av den vuxna läsaren, men som ter sig outgrundliga och märkliga för barnet. Varför blir mamman sjuk när hon inte längre får träffa fasterns man? Hur kan världen innehålla en massa kvinnor som inte vill leva?

Similar Posts:

• Om en vän och ett smärre inbördeskrig
• Gripande läsning om alkoholism
• Snärtigt och smärtsamt om kvinnor
• Om dur i moll
• Joseph Fritzl-tema ifrån en femårig pojkes perspektiv

När hennes väninna Tiffy uppmanar henne att komma och jobba som fotterapeut på hennes salong bokar Katja en utbildningskurs utan att blinka. Hon, den något avdankade författaren, med en sjuk man och utflyttad dotter, lär sig snabbt allt om hur man bäst tar hand om folks fötter – och människorna som använder dem.

I Marzahn mon amour presenterar Katja Oskamp sin kundkrets på skönhetssalongen, och därmed ett utsnitt av de människor som bor i den Östberlinska stadsdelen Marzahn, genom deras fötter. Varenda kund hon behandlar har unika fötter, unika och rika levnadshistorier som Katja får höra när hon filar bort förhårdnader och masserar in mjukgörande krämer. Det är gamla människor, som bor i enrummare i betonghöghusen och ibland inte tar sig ut utan hjälp – men fotvårdstiden dyker de alltid upp till som avtalat. Och Katja sprider sin omsorg: hon ser, lyssnar, bemöter och tar hand om sina kunder på ett sätt som de förmodligen inte upplever någon annanstans i samhället. Genom Marzahn mon amour för hon dessutom deras berättelser vidare; boken får fungera som ett kärl för dessa samhällets bortglömda individers liv och en hyllning till dem: trots krämpor och ensamhet, sjukdomar och närståendes dödsfall, är Katjas kunder fyllda av livsglädje och styrka som smittar av sig på Katja, och i viss mån också på läsaren.

Parallellt löper ramberättelsen om Katja själv, dock bara i små glimtar: hur hon går från att känna sig vilse till att känna att hon har hittat mening i livet igen, tack vare skönhetssalongen, hennes kollegor där och alla kunder. Liksom Oskamp presenterar gamla människors liv, som lätt kan hamna i skymundan i litteratur och samhälle, låter Oskamp här också en annan underdog stå i rampljuset: den medelålders kvinnan, oförställd och komplex. På en arbetsutflykt till en kurort – där Katja bland annat förklarar sin kärlek till skönhetssalongen och det arbete som sker där, skildrar Oskamp till exempel fint hur de tre kvinnorna som arbetar på salongen får finnas bara i förhållande till hur härligt det är att bada:

Om vi inte redan gjorde det ser vi nu ut som blöta pudlar, frisyrerna förstörda, allt dryper och droppar. Tiffy kastar bak återstoden av sin svarta lugg så att den står ut i två tjocka tofsar vid hennes öron. Flockes röda, korta hår klibbar som en badmössa runt hennes huvud. Sanningens ögonblick, utsmyckningen försvunnen, hela formgivningen åt helvete. Jag älskar det.

Marzahn mon amour handlar om det stora i det lilla, belyser en liten del av världen med en liten del av mänskligheten som annars lätt hamnar i skugga. Det blir aldrig storslaget – men det ska det inte heller vara, det är småputtrigt och fokuserat på den lilla värld som är Marzahn, de små ljus som lyser i en annars grå verklighet.

Similar Posts:

• Spännande och förutsägbart i 1920-talets Berlin
• Proust, kajor och rädsla
• Historiens brasklapptäcke
• Ur isbjörnars perspektiv
• Det förflutna gör sig påmint

Eva kliver in och rör om. Hennes återkomst till Blomdala sätter sannerligen spår på bibblan. De fyra kollegorna sammanstrålar på en 40-årsfest som en i gänget står för. Redan där börjar hemligheter sippra och måenden blottas. Alla fyra är i heterorelationer och vi förstår tidigt att en av dem lever i en destruktiv relation där hon misshandlas svårt. Men vi vet inte vem. Det gör väl det hela till en slags spänningsroman, men det finns så mycket mer i berättelsen som griper an.

Jag ska erkänna att jag från början var rätt skeptisk till romanen. Fick för mig att den skulle vara pekpinnig och lite snyftig. Men ack vad jag misstog mig. Här byggs snabbt upp en massa olika historier och livsöden. Jag ger er ett axplock. Bibliotekariechefen Eva saknar sin son som hon tappat kontakten med då det sista hon vet är att han var en destruktiv missbrukare. Hon är livrädd för att folk ska känna igen henne när hon återvänder till ursprunget men hon bara måste hitta honom igen. Malin är bibliotekarien som utåt sätt vill verka lyckad. Hon kämpar med att hennes kids ska bete sig välartat och att hennes man ska dra ner på sina sunkiga ”pappaskämt”. Dessutom går hon och drömmer om en gammal ungdomskärlek. Märta har äntligen hittat kärleken via en dejtingapp men han vill låta det ta tid. Men hur länge ska Märta behöva vänta tills hon kan outa sin kärlek? Sen har vi Sadiha som lever i en rätt avstannad relation. När sa de senast att de älskade varandra? Eller har de egentligen sagt det till varandra någonsin?

En av fyra är en rafflande roman som behandlar våld i nära relationer. Förutom att det är en spännande historia så sätter den fingret på något fruktansvärt. Nämligen kvinnomisshandel. Den lyfter också hur skamligt det kan kännas att vara utsatt. Att till varje pris dölja sin utsatthet och smärta för andra. Men det är så viktigt att det kommer fram så att de som är skyldiga får sitt straff. Här kan den här boken vara viktig på så sätt tänker jag. Även om den kanske inte inte själv gör så stor skillnad så bidrar den till ett sammanhang och en upplysning. Sammantaget är den ett viktigt bidrag till att synliggöra kvinnlig misshandel. Att det pågår är vidrigt och svårt att ta in. Men om vi ska kunna göra något åt det måste vi våga prata om det. Se tecken på att det sker mitt ibland oss, och veta var vi ska vända oss. Boken slutar för övrigt pedagogiskt med tips på olika seriösa organisationer att vända sig till om du är eller känner någon som är utsatt för någon sorts misshandel.

Similar Posts:

• Systerskap i botten av näringskedjan
• Fotterapeut berättar vidare livshistorier
• K.L.I.M.A.K.T.E.R.I.E.T – bland vallningar och relationer
• Systerskapets styrka
• Vuxenvärldens avgrunder

Litteraturen återkommer ofta till berättelser inifrån mentalsjukhusen, och framförallt de för kvinnor. Det är något fascinerande med berättelserna, hur trender i diagnoser gärna drabbar kvinnor som på olika sätt sticker ut. De blir hysteriska eller är allmänt lösfotade. Helt klart är att de rubbar ordningen i samhället och behöver spärras in.

På Salpêtrière håller läkaren Jean-Martin Charcot hov och bjuder in till uppvisningar där han under hypnos framkallar hysteriska anfall hos sina (unga) kvinnliga patienter. De unga kvinnorna lockas av möjligheten till berömmelse, eller bara något som bryter de monotona rutinerna på sjukhuset.

Även jag återkommer ofta till böcker om kvinnor som spärrats in för att de på något sätt är opassande att ha ute i samhället. De belyser så tydligt hur normer och patriarkat samspelar, hur kvinnan är den som ska tuktas, hämmas och låsas in, gärna av sin egen familj. Victoria Mas konstaterar att de som låser in kvinnorna bakom sjukhusens murar allt som oftast är deras egna fäder, bröder eller äkta makar.

I De galna kvinnornas bal får vi följa flera olika personer, både innanför sjukhusets murar och utanför, och de som kan röra sig emellan. Geneviève är sjuksköterska och lever ett inrutat liv i skuggan av sjukhuset, och sin systers död. Hon styr över sjuksköterskor och patienter med järnhand, uppfyllt över äran att få arbeta under den genialiske Charcots ledning.

Eugénie är en av alla de som plötsligt körs till sjukhuset av sin far, hon har råkat anförtro sig åt sin farmor att hon kan tala med spöken. Och på den vägen är det. Hon måste försvinna ur familjens åsyn. På sjukhuset möts de båda kvinnorna, och sen blir ingenting sig likt igen.

Galna kvinnor är ett återkommande tema i litteraturen, vi tycks lika fascinerade som den franska societeten att betrakta kvinnorna och deras egenheter. Språket i De galna kvinnornas bal faller dock lite platt, jag vet inte om det är översättningen eller om det är hur det är skriven på originalspråket. Den känns på något sätt lite förenklad, inget lämnat till läsarens fantasi, vilket är lite synd. Berättelsen hade mått bra av ett visst mått mystik. Dock helt klart läsvärd, och lättslukad. En perfekt bok när man inte orkar något alldeles för avancerat, men kan tänka sig en bal på mentalsjukhuset.

Similar Posts:

• Raljerande barmonolog
• En tidlös fransos i Agatha Christie tappning
• Varmt och känslosamt om förändringen av en stad och ödeläggelsen av ett hem
• Ojämnt från Auster
• Paris Is A Punk Rocker

Precis som i Ringskog Ferrada-Nolis senaste roman Rich Boy, som avhandlade tre generationers kvinnoliv, handlar D e kroniskt om det kvinnliga, denna gång genom linsen av Anne: en fyrtioårig kulturell mångsysslare och tvåbarnsmamma, presenterat i hybridromanens tillåtande form. Ringskog Ferrada-Noli tar avstamp i smärtan, den kroniska, ibland till synes psykosomatiska – i alla fall om man ska se till journalernas ”utan känd orsak”, men likväl allmänpåverkande smärtan som ingen vårdenhet tycks kunna sätta fingret på.

Annes barndom, liv och vardag vecklas ut i korta iakttagelser, minnen, funderingar, essäliknande utsvävningar, med den fysiska, ständigt närvarande smärtan som en sorts kuliss för den själsliga smärta som är än mer påtaglig. Det finns så mycket i världen som är fult och äckligt, Annes blick på samhället och samtiden är knivskarp, avslagen och samtidigt angelägen: kanske mest på grund av att hon om igen återvänder till insikten och åsikten att om man ska påstå bry sig om världen måste man älska allt, också det fula, äckliga och trasiga; på samma gång blir Anne så i allra högsta grad cynisk och ändå oerhört mjuk och känslig. Är det därför hon känner denna smärta? Är smärtan i själva verket en smärta över att vara människa, att vara kvinna? Och därmed också hopplöst förlorad i förhållande till ett vårdsystem som arbetar med mätinstrument anpassade för män?

Ringskog Ferrada-Noli skriver inte för att på något sätt ge några svar, bara för att lyfta fram i ljuset, tillsynes arbiträrt. Det finns en nonchalans i språket som speglar och tar udden av Anne, det är helt och hållet medvetet; Anne är nonchalant, människan är nonchalant – framför allt samtiden är nonchalant. Ibland resulterar det dock i att det blir väl lätt att gå vilse i språket – utsvävningar, liknelser, iakttagelser kastas in mer enligt regel än undantag – här finns inga pretentioner om att texten eller ”historien” på något sätt skulle vara helig, tvärtom. Dessutom, och det kan vara en personlig preferens, men denna samtidens nonchalans som Ringskog Ferrada-Noli vill spegla i språket och hybridformen – som från en början kan tyckas skarpsynt och ärligare än mer klassiska grepp, känns ganska snart överdriven och framför allt lite gjord. Nog för att boken serverar diverse brutala formuleringar som klingar igen lite för väl med verkligheten, men någonstans blir jag som läsare ändå irriterad över det sättet att berätta en historia på – hur avslagen och cynisk Anne än är, vill hon ju faktiskt berätta något – det hade varit skönare om hon slutat låtsas som att hon inte vill det, slutat låtsas som att hon – eller Ringskog Ferrada-Noli, bara råkat skriva den här boken, bara råkat tänka alla de här tankarna. Jag antar att anledningen är en rädsla för patetism och sentimentalitet – men jag hade nog velat se Ringskog Ferrada-Noli trippa lite närmare just det.

Similar Posts:

• Naturlig klaustrofobi
• Pod blir bok – men varför då?
• Debutantnomineringar
• Favoritdebutanter
• Anorektiskt förakt

Jag tog honom för pengarna. Ändå kan jag känna en viss ömhet för honom ibland.

Relationerna mellan kvinnor och män som skildras är emellertid inte vackra, det är dråpligt, tragiskt och tradigt. Det är uttröttade relationer och liv som går på lågvarv. Det är avslöjande och oaptitligt.

Det är en konst att lyckas skriva noveller så intensiva att de lämnar avtryck som en lång roman. Berättelserna är intima och ofta oväntade, Jaskoviak tar oss med in i medvetandet hos sina huvudpersoner. Låter oss smyga runt bakom kulisserna, i hjärnans dammiga vrår.

Kvinnor utan män är en novellsamling som stannar kvar, trots att jag inhalerade de korta små berättelserna i tät följd stannar de kvar. Jag kommer på mig att tänka på huvudpersonerna då och då, som gamla bekanta, som några jag följt genom en serie böcker. Jaskoviak skriver en lättsmält prosa med sinne för detaljer.

Den kvällen satt jag i soffan en lång stund. Jag försökte lägga patiens men kom inte in i det. Jag tog ett bad och klippte tånaglarna, började titta på ett naturprogram om ugglor men det var lönlöst. Jag bakade en sats med hallongrottor, löste ett halvt korsord och gick ut och tittade till djuren.

Vi får möta ett gäng vitt skilda personligheter, begravningsentreprenören som är bergsäker på att hon hittat sitt livs kärlek, kvinnan på balkongen som plötsligt stöter på mannen hon studerat från balkongen varje dag. Den unga kvinnan som lovat sin rika man att inte knarka. Systern som blir lämnad ensam när brodern plötsligt hittar kärleken i rammakerskan Maggan. Kvinnan med båten som berättar större hemligheter än hon borde.

Boken är, förstår jag senare, späckad av litterära referenser. De flesta går mig dock rakt över huvudet, jag har för bråttom att läsa klart, läsa mer. Jag har inte tid att reflektera, söka mönster, söka likheter med andra verk. Det har jag sällan, jag vill lägga full kraft på att läsa och förstå just den bok jag har framför mig, och Jaskoviak låter läsaren göra just det.

Berättelserna utforskar relationerna mellan människor, mellan kvinnor och män och inte minst utforskar de relationen mellan människor och ensamheten. Jaskoviak smyger sig på, undersökande, utforskande avslöjar hon det innersta hos sina karaktärer. Det är bara att försöka smyga med.

Similar Posts:

• Snyggt men välbekant om unga kvinnor
• Lugna kvinnor ger sig av
• Finstämt om att förlora någon
• En berättelse i fel forum
• Rolands upptäcksfärd