Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Det är försommar 2016 och Kristina är mycket trött. Men hon hinner med mycket och de senaste åren efter Augustpriset 2014 – för sista delen av Maj-trilogin – har gjort henne till ”en handelsresande i litteratur”. Hon har närmare trehundra resdagar på ett år med att besöka bibliotek, seminarier och bokmässor. Hon tar allt på allvar; varje fråga, varje diskussion om den litterära gestalten Maj, om kvinnoliv och framför allt om den svenska hemmafrun på mitten av 1900-talet som engagerar. Det är mejl före och länge efteråt. Det är en stor ynnest men det tär, tar att vara borta så mycket hemifrån, att organisera, ha framförhållning, boka tågbiljetter och hotell och stiga in i nya miljöer och möta människor hela tiden.

Hon har en smärta i armen som sträcker sig ut i fingrarna. Och det finns en knöl. Men det är så mycket hela tiden. Framträdanden, recensioner, resor… England, Gotland. Mest av allt längtar hon bara efter att få vara hemma, städa och komma i kapp sig själv. Rå om sitt hus och ta itu med det egna. Ofta, ofta tänker hon ”sen, sen”.

Hennes far dör plötsligt. En far med alkoholproblem som det inte varit lätt att vara barn till. Som äldre har han flyttat in i sitt barndomshem sextio mil norrut och ja, snart har han också rökt in huset och sunkat ner ordentligt. Något som nu blir – förutom sorg och begravning – Kristina och systerns bekymmer att ta vara på. Och det är inte lite. Mycket skurande, mycket röjande. Det räcker år.

Mitt i allt känslomässigt kaos får hon sin bröstcancerdiagnos efter en viss väntan. Det handlar om en större tumör och två mindre. Ännu mera väntan. Dagar, veckor innan hon är helt inne i den svenska vårdapparaten. Strålning både före och efter operation och ska bröstet tas bort? Tankarna mal, mal… den allvarliga varianten av bröstcancer och har den spridit sig till skelettet… så många undersökningar, så många frågor. Allt är osäkert. Öppet. Nuet är allt hon har. Därtill går svärfar bort. Sen börjar svärmodern reagera allt märkligare på Kristinas sjukdom och framför allt framgångarna med Maj-trilogin…

Kristina Sandberg skriver om svåra frågor och upplevelser. Ältar. Hur det känns att plötsligt förlora sin styrka, arbetsförmåga, gå in i ett alltför tidigt klimakterium, mista hår, naglar och drabbas av en stark, stark trötthet och hjärndimma. Och inte bara själva sjukdomen utan även allt som blir extra sårbart när man är i kris: allt kladd, allt bråte, allt som borde hinnas med såsom renoveringar och igenväxta trädgårdar, alla plumpa kommentarer: allt bara rasar in och sen är det fritt fall. När allt egentligen är över och hon får den efterlängtade diagnosen ”botad” är depressionen inte långt borta.

Texten ger detaljer, allt från små konkreta vardagsprylar, namn på släktingar och mediciner till förbjudna känslor, introspektioner i kursiv av alla de slag. Kapitlen är relativt korta på några sidor – läsningen blir därför inte långsam.

Linda Skugge sablade ner boken rejält i maj i en recension i Expressen: ”Tja, välkommen till livet. Hela livet är en risk”; att Kristina Sandberg gnäller. I en podd går hon ännu längre och tycker att det är en av de sämsta böcker hon läst. Att förlaget inte borde gett ut den – men att boken getts ut därför att Kristina Sandberg är känd. Skugge retar sig på meningar med kursiv stil, ”kursiviskan” – ofta i samband med Sandberg skriver om sin ångest att gå bort från sina barn.

Antagligen väckte Skugges recension ett ännu starkare intresse för Sandbergs bok. Själv har jag just därför läst boken en andra gång. Håller boken? Och i så fall, varför? Ja, den håller enligt min läsning. Vi som följde Majs liv får här följa Kristinas under kritiska år. Det finns paralleller och likheter. Det kvinnliga livet och ilskan beskrivs på ett nytt vis. Detaljer får ta plats.

Jag är också fascinerad över hur Kristina Sandberg rör sig skickligt mellan olika tidsplan: från ett nu när boken skrivs, till de olika åren på 2010-talet med Maj-böckerna med långa bakåtblickar till ungdomsår och barndom. Därtill uppskattar jag att hon skriver utlämnande om sina föräldrar, sin svärmor och framför allt sin kropp, sin sexualitet, sin sjukdom och de olika behandlingarna. Jag lär mig mycket. Personligen vet jag också något om att plötsligt drabbas av dödshotande sjukdom och ha små barn. Jag skulle ha behövt den här boken då.

Linda Skugge nämner i sin recension hur många som får en cancerdiagnos varje år. Och? Det är kanske ett par av de sextiofemtusen cancerpatienterna som skildrar sina erfarenheter i bokform. Som skriver allt. På ett inträngande vis. Som släpper maskerna. Som skriver ut om dödsångesten… Virrvarret av allt. Inte bara dessa solskenshistorier där det ”krigats” och ”vunnits” mot cancern. Sandbergs bok inger trots allt hopp. Den är också ett bevis på skrivandets terapeutiska funktion. Och läsandets.

Heja, Kristina! En ärlig och läsvärd bok. Om livet på riktigt. Om den ensammaste platsen i livet – som svårt sjuk.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När Simone de Beauvoirs mamma dog
• Köttbullar är också omtanke
• Lyssna på Romanpriset!
• Döden, livet, orden

Tiden går från 1950-talet fram till 1980-talet men med nedslag i krigstiden och 2010-talet. Intrigen följer ett musikaliskt dramas upplägg, med upprepningar och fördjupningar. Samtidigt rör sig berättaren fram och tillbaka i tiden. Man följer främst några barn och unga som växer upp och blir medelålders men man ser dem också i ett spektrum av tidslöshet. Ett småstadsuniversum som den tragiska berättaren med sitt allseende blinda ögon låter oss kika in i. Själv ser han det förgångna, framtiden och till och med de döda.

Fokus ligger på Alf Holm, en blyg kille med absolut gehör. Många drag lånar Alf av författarens egen livshistoria men är ändå inte Sunds alter ego. Alf är (anti)hjälten allt snurrar kring. Länge motvilligt. Till sist går han sin egen väg: blygheten och mamma Ulla-Maj till trots.

Viktiga är de tre i ungdomen skådespelande kvinnorna Ulla-Maj, Margit och Iris från Sunds förra roman Tre systrar och en berättare (2018). Alfs mor Ulla-Maj, kokerskans dotter, gör en klassresa från folkskolärarinna, skoldirektör till riksdagsledamot i Finlands riksdag, Iris lyckas inom inom teaterns värld både i Finland och Sverige och Margit Schalin, välvårdad hemmafru som länge håller upp familjefasaden och skyddar sin supande trävarudirektör till man. Vad gäller Margit, Maggi så har hon en medsyster i Maj i Kristina Sandbergs romantrilogi från andra sidan Bottenviken.

Det finns en berättarglädje i alla språkliga detaljer, inslag av dialekt och finlandssvenska ord samt skildringen av en mängd österbottniska (jakobstads)företeelser: Mommos proppon, Fridsföreningen, Terazzo, Stadshotellet, Alholmen, Malmska, Mässkär och alla ”kämppar” där det pimplas öl och spelas gitarr och trummor. Här dricks det kaffe på Grill-Center – i min egen hemort – på väg hem från Wasa Teater. Ibland ger berättaren (författaren?) små miniföreläsningar om tidstypiska fenomen om det så handlar om tidiga flygplansmodeller eller hur man handskas med de hett eftertraktade LP-skivorna. Här beskrivs studentliv och miljöer i Åbo och i New York. Sunds stil är emotionell men med svärta. Ibland påminner det hela om någon av Kjell Westös romanbyggen med musik, ungdomsliv och stadsskildring – till exempel Drakarna över Helsingfors (1996) – men Sunds berättare har en egen humor och (själv)distans. En annan uppväxtskildring jag kommer att tänka på är Mikael Niemis Populärmusik från Vittula (2000): skildringen av pojklivet, popmusiken och sociala mönster har många likheter. Det handlar också om samma årtionden och samhällsskeenden.

Tyvärr fallerar styckeindelningen i vissa kapitel av Sunds bok, vilket ibland ger ett slarvigt intryck åt ett annars gediget bokbygge.

Från Sunds tidigare böcker dyker Siklax, Eki Bergman, Martina Höckert, Otto Näs upp och så vidare … Lars Sunds ungdomsroman Natten är ännu ung – där Jakobstad figurerar som huvudperson – kom år 1975 och studentromanen Vinterhamn år 1983 och Siklaxtrilogin med början på slutet av 1980-talet. Om man har läst Lars Sunds tidigare böcker vecklas en mycket intrikat, genomtänkt och fascinerande väv av sundskt fiktivt liv ut sig över tid och rum. Mäktigt.

Romanens stora, rika teman är musik, dramatik, romantik, uppbrott och återkomst, sorger, sex och kärlek … Musiken: psalmer, opera, Beatles, Stones, Santana, Frank Zappa, T Rex, Bruce, Där björkarna susa … En kavalkad av allt. Hur får Sund till allt? Som läsare hade jag förväntningar – men här är verkligen extra allt.

Jag väntar på den tredje delen och hoppas att Lars Sund rappar på med att skriva. Han lägger dessutom deckaraktigt ut trådar som man nu irriterande inte fick veta (?) vart de ledde …

Similar Posts:

• Roligt, charmigt och dråpligt om nordkoreanska diplomater
• Vad är kulturen bra för?
• Humor och sammanhang
• Smuggelhistoria med släkthemligheter
• Hälsningar från den mänskliga faktorn

Ett brudpar mot mörk bakgrund; hon i vit brudutstyrsel, han i mörk kostym, sittande runt ett bord med en enormt stor rödrosa blomma. Hon ser ner och skriver något på ett papper medan han, med stora knäppta händer, studerar vad hon skriver. Nere på omslaget finns kemiska formler, e-kolvar, mätglas och provrör. Titeln Blybröllop framträder starkt i glittrande grått. Allt omgivet av en grågrön bladliknande ånga. Vad väntar?

På bokens första sidor får man veta att allt redan har hänt. För snart sex år sedan. Då de varit gifta i trettionio år. Nu skriver huvudpersonen, den pensionerade bibliotekarien Irene på sextiosju år, ner hela historien i en liten anteckningsbok, som hon fått av sin mor som examenspresent år 1960. Innevarande år skulle makarna firat blybröllop. Texten är Irenes ”eftermäle”, hennes ”testamente” om hur hon som är ”så snäll blev en mörderska”.

Sen följer Irenes berättelse som går tillbaka till barndom, ungdomstid och äktenskapet med Horst, elektriker och kabeldragare men framför allt hustyrann av värsta sort. Horst tar plats med sina teknikgrejor men inte minst med sina färdiga och mossiga idéer om högt och lågt som han vädrar i tid och otid. När Irene invänder hugger han av med sitt favorituttryck: ”Inga känsloargument, tack”.

Irene genomgår en bildningsresa från påver barndom till bibliotekarie. Böckernas värld blir hennes fristad. På hemmaplan utvecklar Irene överlevnadsstrategier för att klara av livet med Horst. Snart behöver hon dem även på biblioteket där en ung, hipp bibliotekschef med ”någon medioker medieutbildning” inför både karaokehörna och kontorslandskap.

Men en dag får Horst Irenes bräddfulla bägare att rinna över i och med att han har kastat bort en del av hennes böcker – bland andra Stolthet och fördom – som hon förvarar i ett krypin i deras källare. Horst som lagt rabarber på hela vindsvåningen (hans ”audiotek”) börjar nu gå lös i hennes lilla vrå.

Irene hittar en liten låda med sin mors gamla gardiner och tillhörande blytyngder som ska sättas i fållen för snyggt fall. Ett omen? En liten vink från andra sidan graven? Hon är beläst – hon vet att redan de gamla romarna använde sig av bly för att ta nära och kära av daga. Hon utvecklas till värsta hemmakemisten och skrider noggrant till verket för att skapa sig ett liv i frihet. Horst – självuppfylld och uppblåst – lägger inte alls märke till hennes ”långkok” i köket.

Snart får kaffet en ny smak och Hors darrar, magrar, tacklar av. En dag bryter han benet och hamnar på sjukhus. Hemma igen men rehabiliteringen går så att säga åt fel håll. Horst sover mest medan Irene lever upp, tar huset i besittning: ”Nuförtiden anstår det mig inte att göra mig mindre än vad jag är”, tänker hon med en tydlig blinkning åt Edith Södergran. Hon till och med läser en del högt för den kraftlösa Horst som visar sig vara ”inte obildbar”.

Irene har inga betänkligheter – varken etiska, religiösa eller moraliska. Det som sker är bäst. Man kunde invända att det finns skilsmässa för alla gifta (!) olyckliga. Men Irene vill ha standard och ekonomisk trygghet också. Bäst för alla om ena parten tvingas lägga ner kablarna för gott.

Blybröllop är en skickligt ihopsatt roman. Inför varje kapitel finns ett citat av en författare eller artist och på flera ställen finns utdrag ur äldre uppslagsverk. Här formbarligen strösslas det med litterära referenser (till Bill-böckerna, John Irwing, Edith Piaf, Tolkien, Stephen King, Einstein, Thoreau, Seneca etcetera). Bara det om något!

Kapitlen är relativt korta. I texten finns dråpliga oneliners, till exempel ”Nuförtiden är det jag som har makt över fjärrkontrollen”.

Som sagt, första ansatsen av läsningen var något kluven. Det här är inte en deckare. Irene kommer undan lagens långa arm. Bokens genre är närmast en satirisk underhållningsroman. Och Blybröllop är underhållande. Surgubbementalitet och härskartekniker av olika kaliber finns överallt så igenkänningsfaktorn är hög.

Det har skrivits förvånansvärt många böcker i olika genrer de senare åren om kvinnor i alla åldrar som dras med ”drittseckar” och lever på andras (mäns) villkor. Några är Lena Anderssons romaner om Ester Nilsson, Agnes Lidbecks roman Finna sig eller Kristina Sandbergs trilogi om Maj. De här kvinnokaraktärerna kämpar ofta med en starkt undertryckt ilska. Men några får nog, som i till exempel Britt-Marie var här (av Fredrik Backman) eller Den ljuva giftkokerskan (av Arto Paasilinna) och börjar ta ifrån sig och ta för sig. Så även Irene i Blybröllop.

Similar Posts:

• Bröllop och ond bråd död
• En modern klassiker om ras
• Ett tryggt författarskap
• Inte ett bröllop att minnas
• När förutsägbarhet blir en konstart

Bildning. Det där svårfångade begreppet, som byter skepnad när det granskas. Var börjar den och var slutar den, vad gränsar den till och varför? Ofta handlar det mer om en känsla än om något konkret. ”Bildning är det som finns kvar när vi glömt allt vi lärt oss” hävdade Ellen Key och det låter snyggt men så är det ju inte. Bildningen kanske inte sitter i detaljerna men även sammanhang är något man lär sig. Bildning är också en process som är ständigt pågående – en utbildning kan man slutföra men bilda sig gör man – om man vill – hela livet.

I Bildning – då, nu, sen vrider och vänder nio författare på begreppet. De tycks ha fått ganska fria tyglar av uppdragsgivarna Folkets Hus och Parker och Arena Idé, vilket lett till att det spretar ganska mycket – men på ett bra sätt.

Den första texten, skriven av VD:n för Folkets Hus och Parker, Calle Nathanson, är den längsta och … tråkigaste. Han talar i egen sak utan att vara personlig, förhäver sig en aning och även om bildningsgenomgången är ordentlig och källorna många lyfter den inte.

Susanna Alakoski och Qaisar Mahmood gör tvärtom, gör närapå skönlitteratur, autofiktion, av det hela, utgår från sig själva och blickar utåt, berör hur bildningen räddar liv men också förstör, hur tungt det kan vara att bli mer medveten, men att man egentligen inte har något val, detta är något nödvändigt. Och visar att det är den som inte har något kulturellt kapital från barndomen att falla tillbaka på som kan skatta det högst.

Ebba Witt-Brattström hävdar sin tes om helbildning kontra halvbildning – det senare är att bara ta till sig litteratur, konst, kultur skapad av män (hon diskuterar inte den möjliga motsvarigheten, att utesluta manliga upphovsmän ur sin kulturkonsumtion). Under tiden är hon rolig och slagfärdig och kastar ur sig små guldkorn till citat.

Men hem kommer jag i inledningen av Ola Larsmos text:

När jag var ungefär tjugofem år gammal köpte jag Schücks litteraturhistoria i sju band från 1919 på antikvariat. Den var i gott skick, kostade några tusen och det var en kännbar utgift. Men det kändes viktigt att ha den i hyllan och då inte bara för att banden var vackra. Var det någon sorts statusmarkör? Säkert. Men det handlade även om något annat.

När jag var ungefär tjugo år gammal köpte jag Schück och Warburgs Illustrerad svensk litteraturhistoria från 1911 i fem band på antikvariat för 200 kr. Den var fruktansvärt tung att släpa hem men kändes ändå, eller kanske ännu mer just därför, som en trofé. Den var gravt föråldrad men snarare på grund av än trots detta kunde den förmedla den omisskännliga bildningsprägeln som alltid tillhör det förgångna – bildningen var helt enkelt bättre förr.

Detta, att bildningen var bättre förr, återkommer många till. Tiden då arbetarklassen började ta för sig på detta område som tidigare varit förbehållet de bättre bemedlade framstår som ”ett skimmer ifrån Gustafs dagar”, om än inte särskilt flärdfullt utan som ett arbete. En väg ut ur något.

Och nu är bildning något man ofta fnyser åt, och vi som tycker att det finns någon sorts miniminivå för den kulturella allmänbildningen framstår som ganska löjliga. På mitt förra kontor hade vi konferensrum som utifrån våningsplan namngivits efter författare, konstnärer, naturvetenskapliga forskare m.m. och det visade sig då och då att ”Lagerlöf” inte var ett självklart namn, inte heller hur ”Dalì” eller ”Warhol” brukar uttalas.

Bildningen, den undflyende, som ändå mer än mycket annat kan fungera som en väg till andra människor. De gemensamma kulturella referensramarna skapar sammanhang och förenklar ett närmande men frågan är alltid vad som ska inkluderas, ska man ha en kanon att luta sig mot eller ska det sväva fritt? Måste det ena utesluta det andra, de Homeriska arketyperna segra över Star Wars motsvarigheter? Den här boken ger några vaga svar men ställer än fler frågor. Den ger ett litet utsnitt ur en bildningsdebatt, ingenting definitivt att förhålla sig till men det är gott så – bildning är ju inte något statiskt, utan handlar om ett utvecklande och danande av personligheten.

Similar Posts:

• Kulturell vantrivsel
• ”Vi finns här. Vi är alla olika, vi vill alla olika, men vi är jävligt redo.”
• På jakt efter bildning
• Kaxigt om skrivande kvinnor
• Bildningsväg genom betongen

Jaget i romanen relaterar till sig själv som en tiger, och jag läser detta som ett uttryck för oviljan att låta sig tämjas. Hon vill leva som ett rovdjur, eventuellt som en del i en flock med jämlikar, men hon vill aldrig låta sig domesticeras. Något som hon får stångas mot gång på gång. Även de mest frisinnade, de med mest filosofisk inställning till en kärlek fri från ägandebegär, rättar så småningom in sig i ledet av förväntade mönster. Ett mönster där framförallt kvinnans frihet bör begränsas. Där män som förälskat sig i den modiga, okonventionella kvinnan pö om pö börjar förstå dessa drag som ett problem. Hon anklagas för att vara självisk, att såra. Att inte älska på rätt sätt. Hennes förståelse av kärlek går på tvärs mot den gängse idén – de själviska är de som kräver trohet, som ställer villkor och som tror på känslomonopol. Hennes kärlek räcker till många.

Jag kom med tiden att älska flera, men tyvärr blev jag aldrig tillräckligt utnyttjad. Alltför sällan bad man mig om något. I kärlekens namn bad man mig oftare om att inte göra något. Man bad mig om att begränsa mig. Endast sällan om att bestiga Mount Everest. Men jag kunde inte på allvar känna förtroende för en man som inte väntade sig det av mig.

Det är framförallt hennes uppväxt (i Danmark och olika länder i Sydostasien) som skildras, och den skildras i mångt utifrån hennes sexuella erfarenheter. Brøggers sätt att skildra sexualitet är på samma gång rakt-i-ansiktet och distanserat. Hon skriver detaljerat och oblygt om vad som skulle kunna vara väldigt utlämnande, men ändå finns det någon form av ironisk distans till det hon berättar. Hon flyter ovanpå. Berörs inte nämnvärt. Ibland upplever jag det som ett skydd, som om den kalla gestaltningen är en sköld mellan författaren och det som berättas. Och jag funderar på hur det hade blivit om samma självreflekterande ton som kännetecknar hennes resonemang om livet och kärleken hade applicerats även på de intima sexskildringarna. Samtidigt ger den lite ironiska tonen i dessa stycken en lätthet till texten, som kanske behövs för att läsaren inte ska bli alltför provocerad.

Författaren flyttar sig obehindrat i kronologin, och som läsare flyter jag lika obehindrat med. Det är inte väsentligt om jag hela tiden vet exakt var i tiden vi befinner oss, det är drivet i berättandet jag följer. Och berättandet är rappt och humoristiskt – och lika ovilligt att låta sig kuvas som huvudpersonen själv. Den måste berättas så här, hon måste få leva så här. Ingen ska försöka tränga in vare sig henne eller hennes berättelse i någon på förhand given form.

Henry Millers språk och berättande var Brøggers stora inspiration när hon skrev romanen (och hon beskriver i denna ett möte med honom), och då främst hans erotiska frispråkighet. Men Brøgger adderar till detta den extra kamp det innebär att försöka skapa sitt liv efter sina egna regler – som kvinna. Att gång på gång förväntas söka trygghet, kärlek och bekräftelse av en man. Att förväntas vilja falla in i rollen som hustru och mor. Att aldrig betraktas först som individ, utan alltid först som kvinna (”du är inte som andra kvinnor du!”). Jag drar paralleller till två andra författare som också de problematiserar sex och relationer, och som tycker att de traditionella mönstren skaver något förbannat – Birgitta Stenberg och Gun-Britt Sundström. Tillsammans med Brøgger får de mig att vilja stångas lite till. Och att bli lite snällare mot mig själv. Det är inte mitt fel att det kliar och skaver, de hjälper mig att påminna mig om det. Just som feministiska klassiker ska.

Similar Posts:

• Norge Norge är ett ___ land
• Till T
• Min generations ikoniska besvikelse?
• Why we fight
• För att man överlever

Ja, nya tider stundar i tredje delen av Kristina Sandbergs trilogi om Maj. Hemmafrun, som haft en så bärande ställning i 40- och 50-talets folkhem, ifrågasätts. Är hon kvinnoförtrycket personifierad? Den tärande när allt fler kvinnor behövs på arbetsmarknaden?

Hon kommer så i kläm, Maj. Ja, Tomas också. Nog framstår det som könsrollernas tragedi, den där strikta arbetsuppdelningen. Den som gör att de knappt ens har det gemensamma livet gemensamt. Tomas kämpar med familjens försörjning, med släktens och bekantskapskretsens förväntningar på honom som drivande entreprenör snarare än anställd och så förstås med sin ångest och alkoholism. Maj står ensam och ouppskattad med sin städning och bakning. Vågar inte ens fråga om lägenheten är betald eller inte.

Och så är det ju barnen, omsorgen Maj har så svårt att uttrycka annat än i förmaningar om fönsterputsning och fläckborttagning. Barnen som har allt, som inte ens kan fatta hur torftigt Maj själv hade det när hon växte upp. Barnen som, precis som Tomas och hans stora släkt, tar hennes eviga markservice för given.

Det är oerhört sorgligt, men också ganska fint. Tillfredställelsen i det lilla. Sammanhållningen som ändå uttrycks när släkten mobiliserar kring den av dem som förlorat sin hustru, kommer med mat och en stunds sällskap. Eller hjälps åt att passa en dement make, så hustrun kan få gå på kafferep någon enda gång. (Jo, det är ju fruarna som bär upp den där sammanhållningen.) Omtanke genom köttbullar och rena lakan. Sådant är faktiskt också viktigt.

Det är förstås en del av förtjänsten med Sandbergs trilogi, det där synliggörandet. Att skriva livet, det vanliga, vardagliga, med sina upp- och nedgångar. Krämporna, konflikterna, men också glädjeämnena, de där stunderna när alltsammans verkat meningsfullt. Värt.

I Att föda ett barn, Sörja för de sina och Liv till varje pris har Kristina Sandberg funnit en kongenial ton för att gestalta det där livet. Oron, omsorgen, hantverkets glädje och eftertankens kranka blekhet. Är det verkligen dags att lämna Maj och hennes familj nu? Jag vill faktiskt inte. Är sista ordet verkligen sagt?

Kanske, kanske inte. Nog finns här en öppning att berätta vidare? Trilogin börjar med ett ”Och” och slutar på sätt och vis likadant. Livet pågår.

Similar Posts:

• Bli med barn och bli gift
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Fast i folkhemmet?
• Löjligt lycklig läsning
• Magiskt om musik och människor

Att föda ett barn utspelar sig också på 1930-talet, under det sista året innan kriget, och huvudpersonen Majs liv har på sätt och vis ganska lite med experterna och aktivisterna på det tidiga RFSU att göra. Ganska lite och samtidigt allt, naturligtvis.

För Maj är bara 20 år när hon tvingas inse att hon är med barn, och inte ens med han den där hon älskar, han som lämnat henne, utan med en tillfällig förbindelse som hon egentligen inte alls bryr sig om. Men Tomas, den blivande pappan, den främmande äldre och frånskilde mannen, vill göra rätt för sig. Han tycker att de ska gifta sig. Maj vill ju inte ha vare sig honom eller barnet, men vet inte hur man blir av med det. Olagligt är det ju, och inga kontakter har hon heller.

Någon har påpekat att nu för tiden skaffar man barn, men tidigare fick man barn eller blev med barn. Blev på det viset. Blev gift. Blev tvungen att gifta sig. Smusslade med bröllopsdatum – jo, sådant finns i mitt släktträd också – ett barn fött första september och bröllopet samma år märkligt ospecificerat – inte var det i själva verket första januari ..?

Just så inleds Att föda ett barn, med ett slags litet förord, en epilog. Ett samtal med en äldre kvinna, en aning eller kanske bara en oskyldig fråga: varför finns det inget bröllopskort?

Får Maj något bröllopskort? Inte det hon hade velat ha i alla fall. Inte med den magen, inte med brudklänning i grått; vitt får man ju inte ha när man är på det viset. Det finns inte mycket som är oskyldigt med kvinnolivet, inte mycket valfrihet men sådana oerhörda konsekvenser för någon som bara är 20 och knappt ens börjat smaka på vuxenlivet. Ett enda litet misstag, en liten svaghet, längtan eller bara brist på motstånd, och rätt vad det är så sitter hon där, i den främmande lägenheten med den främmande maken, med ogillande svärmor i våningen under och hela stora släkten där hon inte kan begripa de oskrivna reglerna, vem hon borde vara.

Det är en ganska kärv huvudperson Kristina Sandberg skapat i Maj, en vars skam och ängslan och tilltagande bitterhet tränger sig på läsaren i ändlösa tirader. Att föda ett barn är skriven närmast i en stream of consciousness med handling, tankar, repliker och fantasier i ett enda flöde. Det är drabbande. Maj blir liksom en påträngande äldre släkting vars bakande och städdille uppriktigt sagt går en på nerverna, men tvingar en att samtidigt förstå varför.

Det är rörande, omtumlande, skickligt gestaltat. Sandberg väver ett starkt band mellan Maj och sin läsare, ett band som åtminstone inte jag kommer att lyckas bryta i en handvändning. Genom gestaltningen, stilen, stängs vi liksom in tillsammans, jag och Maj, instängda i den uppsvällda kroppen, den främmande lägenheten, i livet som inte blev som det skulle.

Similar Posts:

• Köttbullar är också omtanke
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• På den ensammaste platsen
• Mångsidigt och inkännande om aborternas historia
• Systerskap i botten av näringskedjan

Berättelsen om Maj växte fram efter arbetet med romanen Ta itu som kom 2003, berättar Kristina. Ta itu handlar om Maria, en jagberättelse som utspelar sig någon gång på 70-talet.

Det är en jagberättare som håller inne med väldigt mycket, hon berättar bara en del saker om sig själv, sitt liv och sin kris. Det är en roman som handlar om tystnad, om det man inte säger och tänker.

Och så berättar Kristina att hon tycker mycket om Joyce Carol Oates och hennes sätt att skriva i ett flöde. Något hon själv har gjort i Att föda ett barn och Sörja för de sina.

Jag ville skriva mot den norrländska berättelsen att det är så tyst i Norrland. Det pratas kanske inte så mycket i att Föda ett barn och Sörja för de sina, men det pågår ständigt tankar i Maj och det är de man får vara med om. I Ta itu skrev jag inte ut så många av Marias tankar, men i romanerna om Maj skriver jag ut det mesta som rör sig i henne.

Det fanns en vilja att göra något annat. Och jag ville att hemmafrun och mamman skulle få ta stor plats. Skildra det livet och låta det uttryckas genom romanens form.

Att föda ett barn och Sörja för de sina är romaner om framväxten av det moderna samhället, ett samhälle som vi idag förstör eller förändrar, beroende på om man är negativ eller positiv till dagens utveckling. Hur länge får vi följa Maj?

Tanken är att följa Maj in i det moderna 70-talet. En annan huvudkaraktär i romanerna är själva idén om hemmafrun som är ett ideal på 40- och 50-talet och på 70-talet förändras villkoren för hemmafrun, hon börjar ifrågasättas. Sen vill jag nog egentligen skriva mer, jag skulle vilja följa Maj in i 90-talet. Det är så sällan man skildrar en åldrande kvinna, en gammal kvinna.

Nu jobbar Kristina Sandberg med den tredje delen i trilogin men hur länge hon står ut med Maj och exakt hur långt vi får följa Maj låter hon vara osagt. Än har hon inte tröttnat berättar hon.

I september pratade Kristina tillsammans med Jenny Jägerfeld och Per Naroskin om varför psykologer skriver i samtalsserien Psykologer läser på Kulturhuset i Stockholm. Alla tre är psykologer och författare. Eftersom jag missade samtalet ställde jag såklart frågan, varför skriver psykologer?

Konsensus var att det finns ett intresse för berättelser och språk och mötet med människor… Skrivandet är mer suveränt, ensamt, än terapiarbetet som sker i ett samspel. Men den skrivna berättelsen möter sina läsare i ett samspel.

För Kristina har det varit en självklarhet att vara psykolog och kunna skriva samtidigt. Hon började på en distanskurs i Skapande svenska i Luleå medan hon gick på en konstskola i Umeå när hon var 20. Senare har hon läst både på Biskop-Arnö och Litterär Gestaltning i Göteborg och jobbar nu själv som skrivarkurslärare. ”Det är jätteroligt”.

Inspirationen, berättar Kristina, är en kombination av levda erfarenheter (även om det inte är självbiografiskt) och andras texter.

Jag skriver mycket i en slags dialog med andra texter och idéer, både mot och med. Som psykolog förhåller jag mig till psykologiska teorier i det här projektet också. Det är så mycket som formar hur kvinnor har sett på sig själva som mödrar, ett sätt att vara mamma kan vara helt rätt i en tid och helt fel i en annan. Där tycker jag att psykologin ibland har skuldbelagt mödrarna för mycket. Att man inte ser att det var ett samhälleligt påbud hur mödrar skulle vara när Maj blev mamma på 30-talet, alltså ganska kyliga, eller hålla på distansen, och t ex bara amma var fjärde timme och inte ta upp barnen när de skrek. I nästa generation förändras tankarna och teorierna kring hur framförallt mödrar ska vara, och det blir viktigt med närhet och att mödrarna är väldigt närvarande. Då har kvinnorna inte riktigt haft en chans att hänga med. Jag tror att de flesta försöker göra som expertisen säger, och på Majs tid var barnläkarnas ord viktigast.

En stor inspiratör för Kristina är den karibiska författaren Jamaica Kincaid. I Kincaids debut På flodens botten finns en kort prosalyrisk text som heter Till en flicka och handlar om hur en flicka får förmaningar av sin mamma.

Hon förmanas att uppföra sig väl, och får råd hur hon ska bete sig i olika sociala situationer, t ex när hon ska köpa bröd hos bagaren. Och så kommer plötsligt en knivskarp kommentar av typen, ”tänker du ändå klä dig som en slampa”. Det är en otäck sida av mor/dotterrelationen där modern i sina förmaningar försöker försäkra sig att dottern ska bli en respektabel kvinna. Det verkar som omsorg, men så kommer det hårda. Så tänker jag om de mumlande röster som Maj har i huvudet, det är olika tankar om vad som är passande och inte i olika sammanhang, som vi alla har mer eller mindre inom oss. Det kan vara både vänligt inställda och kritiska röster som vi har att förhålla oss till och när vi överskrider gränser kan de här kritiska rösterna slå till.

Texterna är tätt skrivna, jag tvingas att läsa långsamt. Är den kompakta texten något du har jobbat med medvetet?

Ja, det är väldigt medvetet. Jag tänker att texten skapar en känsla av instängdhet, på samma sätt som Maj är ”instängd” i hemmet och i förväntningarna på henne som kvinna. Alla detaljer, tankar och påbud som Maj måste hantera möter läsaren som ett mumlande flöde som man inte kan värja sig emot. Det är ganska intuitivt vad som ger en rytm och vad som ger en språkklang som jag tycker om och som jag tycker funkar. Har det blivit för sockrigt måste det in något skarpt. Det motstridiga måste synas i texten. Eftersom Majs ideal är att hålla ordning vill jag att texten ska vara något annat, det vildvuxna som hon måste trycka undan.

När jag läste Att föda ett barn tänkte jag mycket på min mormor som bröt upp tidigt från hemmet i Hälsingland för att flytta till Stockholm och liksom Maj. Finns det någon verklig förebild för Maj?

När jag själv var gravid för nio år sen levde fortfarande min mormor, men min farmor dog och jag började fundera väldigt mycket på dem. Jag intresserade mig för deras roll som mammor på ett annat sätt. Jag visste förstås en del om deras liv sedan tidigare, men började fråga min mormor väldigt mycket – innan det var för sent. En dag räknade jag ut att mormor redan måste ha varit gravid när hon gifte sig med morfar och frågade henne tanklöst om det. Mormor blev helt stum. Slutpratat!

Den tystnaden, och skammen hos mormor, berättar Kristina, är utgångspunkten för skrivandet men poängterar att Maj till stora delar är en fiktiv karaktär även om hon tänker sig att Maj har lånat många drag från hennes egen mormor.

Jag tar mig stora friheter. Men för min mormor var det lika viktigt att duga inför andra som det är för Maj. Hon städade, lagade mat och var rädd att andra skulle tycka att hon inte hade det rent nog. Det som är både sorgligt och spännande att upptäcka är att det vi i familjen har sett som ett städneurotiskt personlighetsdrag hos min mormor, i så hög grad var styrt utifrån ett tidigare samhällsideal. Vid den här tiden var hygienen och hemmets moral och ordning bara kvinnornas ansvarsområde. Det var inget privat påhitt, det var verkligen svårt att låta det vara lite hipp som happ eftersom man då, framför allt om man var arbetarklass, sågs som ”sämre sortens” människa. Den kritiska blicken fanns i samhället. Det var verkligen ett moraliskt förfall om man lät det vara smutsigt, då var man inte värd någonting. Man förstår hur svårt det måste vara att bryta mot något sådant.

När jag varit i Majs perspektiv för länge, så skriver jag ur Tomas perspektiv. För att ibland spegla Maj lite utifrån, och att de båda är ensamma i äktenskapet. Men det är något med det här projektet som har varit så himla roligt, att jag tillåter Maj att vara knepig och svår. Det är också ett feministiskt projekt för mig. Att låta en kvinnlig karaktär vara besvärlig, inte vara en utopisk, eller god, förebild.

Tomas, Majs make, tar också plats i romanerna. Sörja för de sina både inleds och avslutas med scener där endast Tomas är närvarande.

Majs identitet, hemmafruns identitet är avhängig mannen. Att det finns någon hon kan vara hemmafru till. Det är väldigt obehagligt på ett vis, men därför låter jag Tomas få vara med i ett eget perspektiv för att visa på det här beroendet. Och genom att hon är hans maka blir hans berättelse och ursprung hennes berättelse också.

Maj är väldigt rädd för det kroppsliga och du skriver inte så mycket om det, varför?

Du menar det sexuella?

Ja.

Det här har jag funderat väldigt mycket på. Det är någonting i Majs sexualitet som går sönder när hon blir med barn innan äktenskapet, det som skildras i Att föda ett barn, den skammen hon känner. Det kan vara svårt att förstå idag hur skamfyllt det var då. Och det var inte meningen att det skulle bli Tomas och hon. Så hennes lust tror jag tar sig uttryck i maten. När hon bakar eller gör pölsa är det nästan erotiskt! Maj har nog stängt sin sexualitet, men någonstans finns den ju. Hon måste sysselsätta sig mycket för att inte låta den komma fram.

Jag pratade med en annan bokbloggare som också har läst dina böcker. Hon konstaterade att det är väldigt mycket mat i romanerna, blir du hungrig av att skriva?

Jag tycker att det är kul att laga mat och det är kul att skriva om mat för man hittar ett språk. Det blir ett nytt språkfält med kaknamn, hur man lagar olika maträtter och genom att skriva om det här synliggör jag vad kvinnor har gjort. Det var det här de gjorde i hemmen. De gick inte bara runt och rökte i morgonrock. Det finns en sån nidbild av hemmafrun. Men för många var det mycket bakning och matlagning, då fanns få halvfabrikat. Det är ju något vi håller på med fortfarande idag. Men det har kanske blivit mer trendigt än ett nödvändigt ont att laga mat från grunden. Det är kluvet, men det finns en glädje i att få skriva fram den här hantverkskunskapen, den världen.

Skulle Maj vara feminist idag?

Nej Maj skulle nog inte vara feminist. Hon har ju gjort det väldigt mycket till sitt ideal att en kvinna ska vara snygg, ha ett snyggt hem, laga god mat och sätta mannen främst. Vad hon själv drömmer om är underordnat. Det är väldigt sorgligt. Men det är ett kulturarv som hon har gjort till sitt, det har blivit hennes identitet. Det kändes nästan som ett tabu för mig som är feminist att skildra en kvinna som inte försöker, eller medvetet gör något motstånd mot de förväntningar som finns på kvinnor. Men det är en berättelse som har saknats. Om det traditionella kvinnoliv som väldigt många kvinnor levde då. Varför gjorde kvinnor så på den tiden och hur mycket har vi kvar av de här strukturerna i oss idag?

Similar Posts:

• Fast i folkhemmet?
• Försök inte tämja denna tiger
• Inspirerande är en underdrift
• ”Det är som en svamp som suger upp de här tankarna.” Författarintervju med Nina Björk.
• Bli med barn och bli gift

Maj vill inte ha barnet och vet inte hur man ska vara som mamma (om det nu finns någon mall), dessutom måste hon hantera Tomas alkoholism, svärmodern som inte kan acceptera henne, oron och rädslan över mamman som ligger sjuk i TBC och så är det frågor som hur man egentligen anordnar stora middagsbjudningar? Maj som är van att trängas i en liten lägenhet och bara har sett sin mamma springa iväg och jobba på andras middagsbjudningar.

Att föda ett barn slutar med Tomas kris, som Maj försöker parera, Sörja för de sina fortsätter i Tomas kris och Maj lämnas utanför. Det är en tydlig illustration av kvinnan ständigt i bakgrunden och Maj som tvingas anpassa sig till ett nytt liv. Det här är en berättelse som berättas alltför sällan.

I Sörja för de sina rusar tiden fram och det vi ser är det moderna samhället och det svenska folkhemmet växa fram. Maj som ser en stolthet i att ha ett rent och städat hem blir chockad och sårad när hennes väninna Vera säger till henne att ”storstädning har blivit omodernt”. Vem är hon om inte den som alltid sopar upp sanden på golvet, vädrar lägenheten och torkar ventiler?

Maj och Tomas får ett till barn och Maj börjar vänja sig vid tanken på att vara mamma. Hon tar sitt ansvar. Hon vill ju så väl. När Tomas dricker är det inte hans hälsa eller sina känslor hon tänker på främst. Det är barnens väl. Hon är noga med hur barnen uppfostras. Och det där med att amma exakt var fjärde timme, är det verkligen så noga när barnet skriker? I allt Maj tar sig för lyser Per Albin Hanssons folkhemspolitik igenom.

Är det meningen att det ska vara så hårt? Kan man skriva fram en annan mamma? Som ligger kvar, som sjunger, som tänker att det mesta ordnar sig om det får ta den tid det kräver. Med avvänjning och nattrutiner. Med bråkigt trots och stark vilja. Med blyghet och känslor som bubblar upp och är svåra att bära. Vill inte Maj Anita det bästa i världen? Vet hon? Är tanken ens hennes egen? Det måste gå rätt till. Och ta sig bra ut. Ja, se snyggt ut.

Kristina Sandberg skriver tät prosa med psykologisk skärpa. Jag tvingas läsa långsamt. Orden fastnar i mig när jag läser och Maj kommer nära, väldigt nära. Läsaren har hela tiden en inblick i Majs huvud. Det är hela tiden hennes tankar och hennes oro för vad andra ska tycka. Dialog är ovanligt i båda romanerna, men det pågår ett ständigt inre mumlande i långa meningar och ett flöde av text.

Ibland kastas vi ut ur Majs tankar in i berättarens (den implicita författarens) reflektioner, nutidens reflektioner på dåtidens samhälle och ibland berättarens sätt att ursäkta Maj. Jag gillar dessa reflektioner över den historieskrivning vi är med och bidrar till, och ser fram emot att följa Maj längre fram i tiden.

Similar Posts:

• Köttbullar är också omtanke
• Intervju med Kristina Sandberg – ett samtal om hemmafruar, matlagning, skrivande och feminism
• Bli med barn och bli gift
• Drömmar i folkhemmet
• Askungesagans sista akt