Det var bokmässa i Göteborg när jag träffade Kristina Sandberg för en lång intervju. Det var ett fantastiskt intressant samtal, jag hoppas ni vill läsa om hemmafruar, matlagning, ideal, feminism och psykologi.

Berättelsen om Maj växte fram efter arbetet med romanen Ta itu som kom 2003, berättar Kristina. Ta itu handlar om Maria, en jagberättelse som utspelar sig någon gång på 70-talet.

Det är en jagberättare som håller inne med väldigt mycket, hon berättar bara en del saker om sig själv, sitt liv och sin kris. Det är en roman som handlar om tystnad, om det man inte säger och tänker.

Och så berättar Kristina att hon tycker mycket om Joyce Carol Oates och hennes sätt att skriva i ett flöde. Något hon själv har gjort i Att föda ett barn och Sörja för de sina.

Jag ville skriva mot den norrländska berättelsen att det är så tyst i Norrland. Det pratas kanske inte så mycket i att Föda ett barn och Sörja för de sina, men det pågår ständigt tankar i Maj och det är de man får vara med om. I Ta itu skrev jag inte ut så många av Marias tankar, men i romanerna om Maj skriver jag ut det mesta som rör sig i henne.

Det fanns en vilja att göra något annat. Och jag ville att hemmafrun och mamman skulle få ta stor plats. Skildra det livet och låta det uttryckas genom romanens form.

Att föda ett barn och Sörja för de sina är romaner om framväxten av det moderna samhället, ett samhälle som vi idag förstör eller förändrar, beroende på om man är negativ eller positiv till dagens utveckling. Hur länge får vi följa Maj?

Tanken är att följa Maj in i det moderna 70-talet. En annan huvudkaraktär i romanerna är själva idén om hemmafrun som är ett ideal på 40- och 50-talet och på 70-talet förändras villkoren för hemmafrun, hon börjar ifrågasättas. Sen vill jag nog egentligen skriva mer, jag skulle vilja följa Maj in i 90-talet. Det är så sällan man skildrar en åldrande kvinna, en gammal kvinna.

Nu jobbar Kristina Sandberg med den tredje delen i trilogin men hur länge hon står ut med Maj och exakt hur långt vi får följa Maj låter hon vara osagt. Än har hon inte tröttnat berättar hon.

I september pratade Kristina tillsammans med Jenny Jägerfeld och Per Naroskin om varför psykologer skriver i samtalsserien Psykologer läser på Kulturhuset i Stockholm. Alla tre är psykologer och författare. Eftersom jag missade samtalet ställde jag såklart frågan, varför skriver psykologer?

Konsensus var att det finns ett intresse för berättelser och språk och mötet med människor… Skrivandet är mer suveränt, ensamt, än terapiarbetet som sker i ett samspel. Men den skrivna berättelsen möter sina läsare i ett samspel.

För Kristina har det varit en självklarhet att vara psykolog och kunna skriva samtidigt. Hon började på en distanskurs i Skapande svenska i Luleå medan hon gick på en konstskola i Umeå när hon var 20. Senare har hon läst både på Biskop-Arnö och Litterär Gestaltning i Göteborg och jobbar nu själv som skrivarkurslärare. ”Det är jätteroligt”.

Inspirationen, berättar Kristina, är en kombination av levda erfarenheter (även om det inte är självbiografiskt) och andras texter.

Jag skriver mycket i en slags dialog med andra texter och idéer, både mot och med. Som psykolog förhåller jag mig till psykologiska teorier i det här projektet också. Det är så mycket som formar hur kvinnor har sett på sig själva som mödrar, ett sätt att vara mamma kan vara helt rätt i en tid och helt fel i en annan. Där tycker jag att psykologin ibland har skuldbelagt mödrarna för mycket. Att man inte ser att det var ett samhälleligt påbud hur mödrar skulle vara när Maj blev mamma på 30-talet, alltså ganska kyliga, eller hålla på distansen, och t ex bara amma var fjärde timme och inte ta upp barnen när de skrek. I nästa generation förändras tankarna och teorierna kring hur framförallt mödrar ska vara, och det blir viktigt med närhet och att mödrarna är väldigt närvarande. Då har kvinnorna inte riktigt haft en chans att hänga med. Jag tror att de flesta försöker göra som expertisen säger, och på Majs tid var barnläkarnas ord viktigast.

En stor inspiratör för Kristina är den karibiska författaren Jamaica Kincaid. I Kincaids debut På flodens botten finns en kort prosalyrisk text som heter Till en flicka och handlar om hur en flicka får förmaningar av sin mamma.

Hon förmanas att uppföra sig väl, och får råd hur hon ska bete sig i olika sociala situationer, t ex när hon ska köpa bröd hos bagaren. Och så kommer plötsligt en knivskarp kommentar av typen, ”tänker du ändå klä dig som en slampa”. Det är en otäck sida av mor/dotterrelationen där modern i sina förmaningar försöker försäkra sig att dottern ska bli en respektabel kvinna. Det verkar som omsorg, men så kommer det hårda. Så tänker jag om de mumlande röster som Maj har i huvudet, det är olika tankar om vad som är passande och inte i olika sammanhang, som vi alla har mer eller mindre inom oss. Det kan vara både vänligt inställda och kritiska röster som vi har att förhålla oss till och när vi överskrider gränser kan de här kritiska rösterna slå till.

Texterna är tätt skrivna, jag tvingas att läsa långsamt. Är den kompakta texten något du har jobbat med medvetet?

Ja, det är väldigt medvetet. Jag tänker att texten skapar en känsla av instängdhet, på samma sätt som Maj är ”instängd” i hemmet och i förväntningarna på henne som kvinna. Alla detaljer, tankar och påbud som Maj måste hantera möter läsaren som ett mumlande flöde som man inte kan värja sig emot. Det är ganska intuitivt vad som ger en rytm och vad som ger en språkklang som jag tycker om och som jag tycker funkar. Har det blivit för sockrigt måste det in något skarpt. Det motstridiga måste synas i texten. Eftersom Majs ideal är att hålla ordning vill jag att texten ska vara något annat, det vildvuxna som hon måste trycka undan.

När jag läste Att föda ett barn tänkte jag mycket på min mormor som bröt upp tidigt från hemmet i Hälsingland för att flytta till Stockholm och liksom Maj. Finns det någon verklig förebild för Maj?

När jag själv var gravid för nio år sen levde fortfarande min mormor, men min farmor dog och jag började fundera väldigt mycket på dem. Jag intresserade mig för deras roll som mammor på ett annat sätt. Jag visste förstås en del om deras liv sedan tidigare, men började fråga min mormor väldigt mycket – innan det var för sent. En dag räknade jag ut att mormor redan måste ha varit gravid när hon gifte sig med morfar och frågade henne tanklöst om det. Mormor blev helt stum. Slutpratat!

Den tystnaden, och skammen hos mormor, berättar Kristina, är utgångspunkten för skrivandet men poängterar att Maj till stora delar är en fiktiv karaktär även om hon tänker sig att Maj har lånat många drag från hennes egen mormor.

Jag tar mig stora friheter. Men för min mormor var det lika viktigt att duga inför andra som det är för Maj. Hon städade, lagade mat och var rädd att andra skulle tycka att hon inte hade det rent nog. Det som är både sorgligt och spännande att upptäcka är att det vi i familjen har sett som ett städneurotiskt personlighetsdrag hos min mormor, i så hög grad var styrt utifrån ett tidigare samhällsideal. Vid den här tiden var hygienen och hemmets moral och ordning bara kvinnornas ansvarsområde. Det var inget privat påhitt, det var verkligen svårt att låta det vara lite hipp som happ eftersom man då, framför allt om man var arbetarklass, sågs som ”sämre sortens” människa. Den kritiska blicken fanns i samhället. Det var verkligen ett moraliskt förfall om man lät det vara smutsigt, då var man inte värd någonting. Man förstår hur svårt det måste vara att bryta mot något sådant.

När jag varit i Majs perspektiv för länge, så skriver jag ur Tomas perspektiv. För att ibland spegla Maj lite utifrån, och att de båda är ensamma i äktenskapet. Men det är något med det här projektet som har varit så himla roligt, att jag tillåter Maj att vara knepig och svår. Det är också ett feministiskt projekt för mig. Att låta en kvinnlig karaktär vara besvärlig, inte vara en utopisk, eller god, förebild.

Tomas, Majs make, tar också plats i romanerna. Sörja för de sina både inleds och avslutas med scener där endast Tomas är närvarande.

Majs identitet, hemmafruns identitet är avhängig mannen. Att det finns någon hon kan vara hemmafru till. Det är väldigt obehagligt på ett vis, men därför låter jag Tomas få vara med i ett eget perspektiv för att visa på det här beroendet. Och genom att hon är hans maka blir hans berättelse och ursprung hennes berättelse också.

Maj är väldigt rädd för det kroppsliga och du skriver inte så mycket om det, varför?

Du menar det sexuella?

Ja.

Det här har jag funderat väldigt mycket på. Det är någonting i Majs sexualitet som går sönder när hon blir med barn innan äktenskapet, det som skildras i Att föda ett barn, den skammen hon känner. Det kan vara svårt att förstå idag hur skamfyllt det var då. Och det var inte meningen att det skulle bli Tomas och hon. Så hennes lust tror jag tar sig uttryck i maten. När hon bakar eller gör pölsa är det nästan erotiskt! Maj har nog stängt sin sexualitet, men någonstans finns den ju. Hon måste sysselsätta sig mycket för att inte låta den komma fram.

Jag pratade med en annan bokbloggare som också har läst dina böcker. Hon konstaterade att det är väldigt mycket mat i romanerna, blir du hungrig av att skriva?

Jag tycker att det är kul att laga mat och det är kul att skriva om mat för man hittar ett språk. Det blir ett nytt språkfält med kaknamn, hur man lagar olika maträtter och genom att skriva om det här synliggör jag vad kvinnor har gjort. Det var det här de gjorde i hemmen. De gick inte bara runt och rökte i morgonrock. Det finns en sån nidbild av hemmafrun. Men för många var det mycket bakning och matlagning, då fanns få halvfabrikat. Det är ju något vi håller på med fortfarande idag. Men det har kanske blivit mer trendigt än ett nödvändigt ont att laga mat från grunden. Det är kluvet, men det finns en glädje i att få skriva fram den här hantverkskunskapen, den världen.

Skulle Maj vara feminist idag?

Nej Maj skulle nog inte vara feminist. Hon har ju gjort det väldigt mycket till sitt ideal att en kvinna ska vara snygg, ha ett snyggt hem, laga god mat och sätta mannen främst. Vad hon själv drömmer om är underordnat. Det är väldigt sorgligt. Men det är ett kulturarv som hon har gjort till sitt, det har blivit hennes identitet. Det kändes nästan som ett tabu för mig som är feminist att skildra en kvinna som inte försöker, eller medvetet gör något motstånd mot de förväntningar som finns på kvinnor. Men det är en berättelse som har saknats. Om det traditionella kvinnoliv som väldigt många kvinnor levde då. Varför gjorde kvinnor så på den tiden och hur mycket har vi kvar av de här strukturerna i oss idag?