Rådström beskriver Judas hågkomster som den sista delen i något som inte är riktigt en trilogi, utan kan liknas vid ett altarskåp där Boken, som kom 2013, utgör mittbilden, Marialegender (2026) en av sidobilderna, och Judas hågkomster den andra sidobilden, som gör altarskåpet komplett.

Det är tydligt att det ligger ett gediget arbete bakom framställningen av detta litterära altarskåp – Rådström uppger i efterordet till Judas hågkomster ett flertal primärkällor, medan sekundärkällorna är för många att nämna. Det omdebatterade Judasevangeliet nämns inte uttryckligen som en av dessa källor, men tycks ha inspirerat till hur Rådström framställer sin Judas.

Judas hågkomster är nämligen något av en upprättelsesaga, som tar fasta på den omskrivning av Judas person som framträder i Judasevangeliet: en omkullkastning av idén om att Judas skulle ha förrått Jesus. I stället framträder han i Judas hågkomster som en person som rymmer en enorm vördnad och kärlek för sin mästare och som tack vare detta också gör Yeshua den tjänst han ber om: att Judas ska förrådda honom. När vakterna kommer för att finna den som säger sig vara Guds son ger Yeshua Judas en kyss för att ingjuta mod i honom att slutföra sitt förräderi.

Rådström skriver fram en biblisk tid full av dofter och smaker: fikon, sand, träck, kryddat vin och doftande örter, en tid där mirakel sker både framför ögonen och via hörsägen, där människor både tillber och tvivlar på det gudomliga som kanske vandrar mitt bland dem. Det finns ett tydligt poetiskt och högstämt anspråk i språket – Rådström skriver med liknelser, med sinne och känsla och vill gärna måla upp bilder, liksom stillnade i tiden:

Himlen över oss, stjärnorna, månen. De lyckliga ansiktena runt mig, alltmer upprymda och glänsande av svett, stegen vi tog vacklande av yrsel, allt skapat som lade sina armar om våra axlar och trädde in i dansen i en malström gnistrande av stjärngrus och kometers svansar.

Det är detta anspråk som möjligen sticker i ögonen i läsningen av Judas hågkomster, eftersom det många gånger skiner igenom. Rådström skildrar en storslagen berättelse som redan finns berättad, flera gånger, och söker sig något ansträngt till dessa stora känslor som vill beröra. Men högstämdheten förtar läsupplevelsen, och vad som hade behövt vara en bok som skildrar en människa – för att det överhuvudtaget ska kännas angeläget att läsa en historia som redan finns berättad – blir i stället en bok som skildrar en historisk figur med en uppdaterad och ömsint broderad dräkt.

Det är såklart svårt att skriva om en historisk person i en tid långt från vår, i alla fall när det finns en ambition om att hålla sig nära någon sorts sanning. Men det är de delar när Rådström skildrar möten mellan Judas och Yeshua – långt bort från religiösa texter och historiska källor, där texten ligger nära Judas blick och inte en hög författarambition – som boken på riktigt får vingar, för att inte tala om beskrivningen av korsfästelsens fasa eller den tvetydighet med vilken Judas förhåller sig till Yeshuas återuppståndelse. I det skildrar Rådström till synes lätt och utan ansträngning religionens kärna: osäkerheten kring faktiska förhållanden, behovet att förlita sig på en tro.

Similar Posts:

• En blåmes som visar vägen
• Vad är svart, vad är vitt?
• Av Pelle rot och stam?
• Sympatiskt men något svårsmält
• Lågmäld vägledning

Jag har funderat på alla böcker jag vill göra, och inser att det är mycket möjligt att jag hinner dö innan jag hunnit klart. Så det är väl bäst att börja på den viktigaste nu, innan jag ångrar mig.

Mats Jonsson genomför den stora och svåra uppgift som han tagit sig an mycket grundligt. Om detta vittnar 340, tätt tecknade och inte minst tätt textade sidor. I hans serieroman När vi var samer varvas kortare sammanfattningar av viktiga skeenden i samernas historia med lite längre berättelser, där personer ur Mats Jonssons eget släktträd används som karaktärer för att gestalta samernas levnadsvillkor under den aktuella perioden.

På det här sättet leder han läsaren från forskningsrönen om de äldsta bosättningarna som hittats i norr, som sägs vara 10 600 år gamla, till vår egen samtid. (Aarevaara, som byn heter där fynden gjordes, ligger för övrigt granne med min egen hemby Kihlangi.) Här finns mycket att lära om hur den svenska staten, ofta med benäget bistånd av kyrkan, på olika sätt har plågat det samiska folket. Mats Jonsson tecknar så att även den mest inkrökte svensk kan förstå något om hur samer har haft det de senaste århundradena. Han tecknar girigheten som ligger till grund för den misslyckade silverbrytningen i Nasafjäll, aggressiviteten bakom kristnandet av samer och försöken att utplåna den samiska religionen, och inte minst de senaste två hundra åren av paternalistisk kulturhierarkisk rasism som föder fram det rasbiologiska monstret med skallmätningar, gravplundringar, stöld av lappskattelanden och mycket, mycket mer.

Men Mats Jonsson beskriver också hur samernas relativa självständighet gentemot den svenska staten ändå varade rätt länge, eller i alla fall lika länge som de pälsverk som samerna tillhandahöll var värdefulla för handeln med resten av Europa. Trots att samerna under vissa perioder beskattades av tre olika länder så hade de ett stort mått av frihet jämfört med övriga medborgare. Och från den svenska statens sida var man länge mån om att inte behandla samerna allt för illa av rädsla för att de då skulle flytta till Norge.

Parallellt med det historiska berättandet skildrar Mats Jonsson också hur hans undersökning påverkar honom och hans närmaste omgivning. Han tecknar sin besvikelse när han upptäcker att hans släkt inte är fjällsamer, bara skogssamer. ”Var är den exotiska romantiken i det?” I en annan bildruta citerar han psykoanalytikern Nicolas Abraham:

Vi hemsöks inte av de döda, utan av det hålrum andras hemligheter, skapat i vårt inre.

Mats Jonssons jakt efter den förlorade samiskheten och en bortglömd historieskrivning, är perfekt läsning i vår rotlösa tid. Många av oss som, helt eller delvis, mist kontakten med vårt ursprung (oavsett om det är samiskt, finskt eller något helt annat) kan känna igen oss i huvudpersonens tvivel, uppgivenhet, ilska och skam. Och kanske också i den inövade instinkten att hålla mörkret på armlängds avstånd.

Däremot är det inte alltid lätt att hålla ordning på de olika perspektiven, hänga med i de kronologiska hoppen eller bena ut namnen och släktrelationer som vindlar sig fram genom seklerna. Jag saknar karaktärsförteckningarna som ofta förekommer i ryska romaner. Rätt ofta tar också texten över på bekostnad av bilden. En förståelig och kanske också nödvändig prioritering med tanke på allt som Mats Jonsson vill säga, men synd om man som jag uppskattar hans mer grafiskt generösa bildrutor.

När hundratals år av händelser och människoöden komprimeras för att få plats i en enda bok så måste historiska skeenden också förenklas. Jag reagerar bland annat över att Lars Levi Laestadius gärning enbart beskrivs i negativa termer. Visst medverkade han till att samiska gravar skändades i rasbiologins namn men hans bidrag till historien som botaniker, författare och predikant går inte att avfärda så lättvindigt. Men någonstans måste man börja. Och jag hoppas att När vi var samer kan bli den inkörsport som svenska folket så väl behöver för att tillgodogöra sig fler berättelser om det samiska folkets historia och erfarenheter.

Läs När vi var samer med dina lite äldre barn, eller ge bort den i julklapp till din faster. Mats Jonssons berättelse förtjänar att spridas. Häromdagen blev den dessutom nominerad till Augustpriset, så vad väntar du på?

Similar Posts:

• Sameliv i Sverige
• Komplext och engagerat om stad och landsbygd
• Staten, samerna och tvångsförflyttningarna
• You say potato, I say potato, you say tomato, I say tomato
• Samerna och den svenska staten

Sju år fick de tillsammans. Arnold avled 1929, Emilia 1972.

Emilia Fogelklou introducerades för mig via människan, skogsvandraren, fadern, marginalfiguren Ulf Ingemar Eriksson. Han har lett in mig på en läsbana där jag bland andra mottagits av bernt erikson (versalernas baneman), Marianne Hörnström, Vilhelm Ekelund, Eric Hermelin med flera. Nu Arnold, via Emilia. Det är så det fungerar – det ena leder på det andra och strax skönjer man ett slags släktskap mellan böckerna i bokhyllan.

Arnold sökte aldrig omvärldens erkännande. Nog hade han en intellektuell kapacitet, men, som Alva Dahl i sitt inledande och eftertänksamma förord konstaterar: ”…han ägde blick för samband mellan till synes skilda strömningar och forskningsgrenar, men var mindre intresserad av specialiserade detaljkunskaper; han föredrog lärdom…”

För mig framstår han som en människa som eftersträvade det lilla, aldrig vidlyftiga. Lyssnade hellre framför att slita på stämbanden – vilket i rent fysisk mening också kom att bli hans lott till följd av tuberkulosen i halsen – och människor drog sig till honom. Alva skriver om att han antagligen inte insåg sina andliga skatter. Så var det nog, men det framträder också en bild av att andra människor anade dessa och anförtrodde honom mycket. Emilia förundrades inte sällan inför detta.

Samtida Vilhelm Ekelund har skrivit:

Hvad hjälper det att du har hela dagen till förfogande, när du ej lefver i sak, utan bara i den eländiga s.k. fliten, d.v.s. girigheten.

Inte om Arnold, men skulle kunna ha varit. Makarnas penningproblem tvingade dem – främst Emilia – till att kuska runt i Sverige för att hålla föreläsningar som gav småslantar i börsen. Är de förebilder? Jag vet inte om det är rätt ord. Vägledare? Andliga sådana? Kanske. Var som liljorna på marken: lev – för allt är liv.

Emila skriver:

Men arbete som saknade varje annat berättigande än den rena rama födkrokens skulle de resolut frånsäga sig, även om det var högt betalt. Och för övrigt skulle de i full frihet hjälpa varandra att se och tillsammans söka klarhet inifrån, där de själva ingen utväg såg.

Medeltidsmystikern Mäster Eckhart:

Om jag hade en vän och älskade honom därför att han uppfyllde hela min vilja och gav mig allt gott, så älskade jag icke min vän utan mig själv. Jag skall älska min vän för hans egen godhet och för hans egna förtjänster och för allt det som han är i sig själv: då först älskar jag min vän rätt, då jag älskar honom så som jag just har sagt.

I mångt levde Dante Alighieri-översättaren Arnold så.

Verandan stod att finna på framsidan av den stuga utanför Stockholm de under några år bodde i. En ”lycklig plats” med solfönster åt alla riktningar. Barrskog alldeles runt knuten. Folk kom och gick, kom och gick. Det stod som ristat på dörren att en formell inbjudan inte tarvades för att överträda tröskeln.

Från min veranda är en märgfull och koncis sak. De korta kapitlen utgör tillsammans med hans dagbok och ’Arnold’ delar av en fantastisk vandring som samtidigt är en resguide till ett möjligt liv. Det var nu en liten stund sedan ’Arnold’ och dagböckerna gavs ut. Kanske något för förlaget Syster Enbär att kika på.

Alva har moderniserat texten lite grand. Någon ortodox filur lär stampa småvredgat i golvet och gnissla med tänderna åt detta. Varför detta är något att hänga upp sig på förstår jag inte. Och det säger jag som blir alldeles till mig av hur språket såg ut innan stavningsreformen 1906. Nå, nu är det så. I slutändan kommer det hur som helst an på innehållet. Här finns det tankefoder att länge idissla. Smaska gärna litet eftersom allt är godare om man smaskar. Kanske har det med syretillförsel att göra.

Min strävan: vara mer barnasjäl, följa saktfärdig mognad; varje morgon ängens gräs men en tistel när dagen så kräver. Jag tror på tistelskapet. Det kan ta sig olika uttryck. Tistel är att då och då ställa till med otyg, vara litet motsträvig. Eller kort och gott: annorlunda. Mjukt eller hårt kan det vara, detta annorlunda.

Böcker likt dessa är för mig lackmuspapper, påminnelse och vägledning. Också för en hedning, alltså. Jag önskar jag hade en veranda.

Similar Posts:

• Efterlängtad nyutgåva av slutsåld bok
• Högstämt om Judas upprättelse
• Små träd och stor litteratur
• Käftsmäll eller vägledning
• Tyfus tar dig närmare Gud

Men vilken natursyn har ”svenskar” egentligen idag? Det får vi tyvärr egentligen inte veta särskilt mycket om i den här boken. De personer som Thurfjell har valt att intervjua kan nämligen inte med den bästa vilja i världen sägas utgöra en särskilt representativ grupp svenskar. Det är nämligen bara stockholmare och Uppsalabor, och i princip bara personer från medelklassen, som intervjuas. Bara någon enstaka arbetare figurerar i underlaget. Allt detta gör att man kan anta att de inte har en särskilt representativ inställning till naturen. Med ett undantag förefaller alla de intervjuade också ha yrken som inte har någon direkt relation till naturen, allt ifrån ingenjörer till kommunikatörer eller grafiska designers.

Det här är problematiskt, eftersom jag i alla fall skulle misstänka att det knappast finns en svensk natursyn. Det finns nog istället ganska många olika sätt att se på naturen. Hos många av dem som intervjuas finns starka drag av såväl nostalgi till barndomen som flykt eller avkoppling från sin vanliga arbetssituation. Men jag skulle gissa att många utanför Stockholm, med andra erfarenheter och en annan klassbakgrund, kan ha väldigt annorlunda relation till naturen.

Den som aldrig flyttat från landet till storstan kanske inte riktigt har samma nostalgiska längtan till barndomens natur? Den som dagligen arbetar med något som för henne eller honom ut i naturen, av en eller annan anledning, kanske inte riktigt upplever sina stunder i naturen som särskilt heliga? Något av detta kan man kanske skönja i brottstyckena från den enda intervjun med en som verkligen avviker starkt från de övriga, nämligen jägaren ”Micke”. Thurfjell konstaterar då att ”Micke” har en ganska annorlunda syn på naturen än de andra, men utvecklar det sedan inte mycket vidare. Men att följa det spåret vidare hade ju kunnat leda till en betydligt mer intressant bok än att bara få reda på vad en liten grupp medelklass-storstadsbor tänker om naturen.

Men om man nu faktiskt är intresserad av den här specifika gruppens natursyn, vilken relation har de då till naturen – är det en religion för dem? Urvalet av de intervjuade är ju å ena sidan redan från start skevt på grund av att författaren bara intervjuat folk som själva aktivt sökt sig till något naturområde. Alla de svenskar som sällan eller aldrig ger sig ut i naturen, och som man därför kan anta har en betydligt mindre positiv relation till naturen, har alltså haft liten eller ingen chans att komma med i studien, så huruvida de skulle betrakta sin naturupplevelse som något religiöst får vi inte veta något om. Somliga av dem som faktiskt har intervjuats för boken verkar å sin sida förvisso sätta ord på sin upplevelse som har tydliga religiösa referenser. Åtminstone några av dem förefaller dock också vara aktivt utövande religiösa, så det är kanske inte så överraskande om språkbruket ligger dem nära till hands. Flera av de andra intervjuade verkar däremot inte alls särskilt bekväma med liknelser till religiösa upplevelser, att döma av Thurfjells beskrivning. Någon reagerar till och med starkt negativt på hans försök att sätta såna ord på hennes naturupplevelse. Men detta hindrar alltså inte författaren från att dra slutsatsen att naturen faktiskt är svenskarnas nya religion.

Så tesen som drivs i boken känns tyvärr inte särskilt väl underbyggd. Kanske är det så att naturen för en del svenskar är som en ny religion. Men att utifrån den grupp som studeras generalisera om hur alla svenskar upplever naturen känns högst dubiöst. En bok som explicit handlar om en viss grupp medelklass-stockholmares naturupplevelse kanske inte riktigt tilltalar en bredare publik, framförallt inte utanför tullarna.

Similar Posts:

• Trädgårdens idé
• Kristendomens kvinnor
• En dialog
• Vem var den där Jesus egentligen?
• Tyfus tar dig närmare Gud

Jonas Bonniers Knutby är en dramatiserad version av de händelser som ledde upp till att kvinnan som i media kallades för Barnflickan sköt ihjäl ”Pastorns” fru och allvarligt skadade en annan församlingsmedlem. Pastorns första fru hade för övrigt omkommit under mystiska omständigheter ett par år tidigare. I Bonniers bok får personerna bakom dramat liv, de ges en röst, motiv och tankar. Vi får följa ”Pastorns” första fru när de anländer till Knutby, och hur församlingen liksom relationen till hennes make utvecklas. Halvvägs genom boken avlider hon enligt beskrivning ovan, och Bonnier ger en egen förklaring till hur det gick till. Efter det fokuserar boken istället på den kvinna som i medierna kallats för Kristi Brud. Antalet sexscener ökar dessutom dramatiskt. 50 Shades of Grey får se upp, för här är det inte BDSM, utan något betydligt snuskigare – Gud själv har trätt in i sängkammaren. Eller bilens baksäte, snarare.

Knutby är förvisso välskriven, men blir aldrig riktigt spännande. Det senare är inte författarens fel, utan beror på att media redan har tröskat Knutby-dramat fram och baklänges, spekulerat i de inblandades motiv, deras psykiska hälsa och deras tro. De inblandade har också uttalat sig i media inte bara en, utan oräkneliga gånger. Det här är heller inte den första bok som skrivs om Knutby (och om jag får gissa är det inte heller den sista). Bonniers bok ger inga nya insikter, utan är bara en dramatisering av vad som hände – något vi redan har fått ta del av! Faktum är att jag inte ens är säker på vad boken är bra för. En annan fråga är hur pass etiskt det är att blanda fakta med fiktion på det här sättet. Bonnier beskriver i boken tankar och motiv som han rimligen inte kan ha en susning om.

En rolig grej i boken är Bonniers försök till pseudonymisering av de inblandade. Inte heller det förstår jag poängen med, det är uppenbart exakt vem som är vem – men jag kan lova att Bonnier skrattade högt när han tänkte ut namnen. Alexandra blir Mikaela, Sara blir Anna, Helge blir Sindre Forskmark – och så det enormt vitsiga namnet Eva Skog. Kvinnan som kallats för Kristi Brud heter som bekant Waldau i efternamn, och Wald är skog på tyska.

Vitsigt.

Similar Posts:

• I väntan på Gitta
• Evangeliet enligt Jonas
• Vad människor gör trots alla normer
• Spännande kriminalberättelse i ett historiskt Göteborg
• Hackad och malen expressionism

För en ovan Bibelläsare som jag var Bibeln säger: Kvinnor kan en trevlig läsupplevelse, även om det som står säkerligen inte är något nytt för dem som är insatta i Bibeln och dess historia. Boken berättar om de kvinnor som finns med i så väl Gamla som Nya testamentet och placerar dem i ett sammanhang. Ur ett kvinnohistoriskt perspektiv är det mycket givande. Winnermyhr tar sig också an de stycken i Bibeln som använts för att trycka ned kvinnor, diskuterar dem och hur de kan ha kommit till, och föreslår alternativa tolkningar.

Tyvärr får Winnermyhr lite minuspoäng eftersom hon gör klart redan från början att hon inte kommer att ta upp vissa kvinnor i närmare detalj: Lot’s hustru för att hon ”stått modell för att man, när man ser tillbaka på det som har varit, kan bli handlingsförlamad” och Tamar för att ”det är en berättelse som inte hedrar kvinnor”. I mina ögon är det lite fegt att utesluta berättelser på dylika grunder. Kvinnors historier är värda att berättas oavsett om kvinnorna i fråga har varit starka, svaga, kloka, fega eller ohederliga. Även otrevliga historier kan säga något om världen. Intressant är också att andra kristna har tolkat berättelsen om Tamar, som förklädde sig till prostituerad och blev med barn med sin svärfar, som en historia om hur en kvinna som överlevt sexualiserat våld och till slut får en man att erkänna sina synder (se Nancy Hightowers artikel på Sojo.net).

Winnermyhr tar sig också rätt stora friheter som uttolkare av Bibeln, och förklarar boken igenom vad Guds olika planer var och vad olika handlingar innebar (”Lustgården var plan A, men i och med syndafallet fick Gud ta till Plan B, dvs skicka sin son till jorden”). Å andra sidan – är det inte just det män har gjort i alla tider? Och till skillnad från kvinnoförtryckande herrar förvränger Winnermyhr (utifrån vad jag kan säga) i alla fall inte Bibelns texter och budskap till att trycka ned det kön hon själv inte tillhör. Nej, Winnermyhrs mission är enbart att ge Bibelns kvinnor deras rättmätiga plats i rampljuset. Hon får Bibelns kvinnor att sluta vara biroller och låter dem bli de huvudroller som de faktiskt är. Och det är just detta som gör Bibeln säger: Kvinnor kan till en bok som är väl värd en genomläsning.

Similar Posts:

• Kristendomens kvinnor
• Kvinnor, Kvinnligheten och Gud
• En historisk Jesus
• Ubi leones
• Gud är inte god

Då får han besök av en gammal skolkamrat från gymnasiet, Claudia, som tänkte bli präst men som inte blev det. Claudia med röda läppar och ett inre mörker, som ber honom att officiera vid hennes begravning.

Så börjar det. Något rivs itu och ingen återvändo finns. En tragedi, en grekisk tragedi i kristen kontext.

Christine Falkenland är en mästare på att osäkra tiden. Hennes historier utspelar sig närmast i en illusion av tidlöshet, där det ålderdomliga, arkaiserande språket kombineras med bilmärken som Skoda. Det är behagligt men förvirrande, särskilt när personerna samtidigt som de är förankrade i ett ungefärligt nu och inte mycket äldre än jag, ter sig som komna från inte bara en annan generation utan också en annan tid.

Det är en fin balansgång att skriva fram så stereotypa gestalter; den sexualförnekande kyrkoherden som gisslar sig, är kvinnoprästmotståndare och drömmer om den stora passionen. Hustrun, som knappt märks men ändå är en förutsättning. Den till sitt utseende inbjudande och överflödande kvinnan vars psyke vacklar. Horan och madonnan.

Erland, Marta och Claudia. Namnen som blir till symboler, den trygga, den undfallande och den som är för mycket. Det som vinns i symbolerna förloras dock i närmare personteckning. Det är som om schablonerna står i vägen för individualiteten och jag har svårt att känna något egentligt engagemang för personerna. Somliga människor tror att regler är till för andra, inte dem själva. Somliga drabbas av hybris, tycker sig ha gjort sig förtjänta av något mer. Somliga drabbas av den diffusa gudomliga rättvisan.

Synden och nåden är nog Christine Falkenlands älsklingsämnen, men här blir det lite för övertydligt, lite för lite av det mysterium som också finns där, när man närmar sig det som är större än det vanliga, vardagliga. Samtidigt är hon en av få som tar sig an sådana saker på ett så lättillgängligt sätt.

Similar Posts:

• Avund, avsky och skör trygghet
• Ensamhetens sekvenser
• Att spjärna mot åldrandet
• Skamligt närgånget
• Ett mörker som går att bli lycklig av

Revbenet är ju kvinnan, då. Skapad lite sådär i andra hand, av mannens revben. Underordnad, svag, lättledd. Synderskan som fick människan utkastad ur paradiset – och som fått betala för det ända sedan dess. ”Hälsa revbenet!” skrev Martin Luther ibland i brev, med hälsning till mottagarens hustru.

Att läsa Bibeln med feministiska glasögon skulle kanske en och annan hävda är att läsa ”som fan läser Bibeln”, men Thorgren läser nyfiken, nära och som om det hon tar del av är något betydelsefullt. Hon läser Bibeln som en nyckel till den västerländska kulturens idéhistoria.

Det hon upptäcker i sin läsning är kanske inga direkta nyheter, men hon läser med en indignation som ändå känns ganska uppfriskande. Hon blir förbannad, hon vill veta mer och hon lyfter fram den dubbelhet som trots allt finns där. Ja, kristendomen har i hög grad bidragit till kvinnoförtryck, men den har också erbjudit kvinnor hopp, kraft och alternativa arenor.

Mestadels har religionens dominerande, patriarkala sida sopat banan med de alternativa läsningarna och traditionerna, men ändå. De har återkommit gång på gång, rörelserna som har tolkat allas likhet inför Gud som en radikal jämlikhetslära. De som har lyft fram framför allt kvinnorna runt Jesus, jungfrumodern Maria och Maria Magdalena, den av Jesu följeslagare som var med honom in i döden och återuppståndelsen (enligt en del apokryfiska texter hans mest älskade lärjunge), men som i slutet av 500-talet gjordes liktydig med den ångerfulla skökan som i en Bibelberättelse smörjer Jesu fötter med balsam.

I takt med att kristendomen plockades upp av världsliga makthavare fick den mer radikala Jesusrörelsen stryka på foten, men idéerna har poppat upp då och då genom historien. Andra kvinnoroller än den skambelagda, underlägsna synderskan har lyfts fram. Dess förespråkare har ofta förföljts och fördrivits, men ibland har de också lyckats med att skapa sig en maktposition, som den heliga Birgitta.

Thorgren lyfter engagerat fram även dessa mer positiva exempel, fascinerande kvinnogestalter. Ibland är hon kanske till och med väl engagerad och går lite vilse i detaljerna och sin egen förtjusning. Överlag hade jag gärna gått en redigeringsrunda till med den här boken, som ibland blir lite väl spontan och vindlande. Ämnet är vitt nog i sig.

Samtidigt önskar jag att hon följt trådarna längre in i modern tid. Vid några tillfällen funderar hon över hur den här kvinnosynen påverkat också henne själv, som ensamstående mamma i 1960-talets Sverige, men i huvudsak är det kristendomens första 15-1600 år hon diskuterar. Här finns definitivt utrymme för en uppföljare.

Similar Posts:

• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Välförtjänt tegelsten om högst mänsklig hjältinna
• Av Pelle rot och stam?
• Det personliga och politiken
• En historisk Jesus

Jag är själv uppvuxen i ett kristet hem precis som författaren. Men till skillnad från henne övergav jag min tro ganska tidigt. Därför ville jag absolut läsa den här boken. Kunde Malin, som säkert suttit med samma frågor som jag, övertyga mig om hur hon lyckats ta sin tro genom livets alla elddop? Eller skulle jag bara få en räcka fördomar bekräftade? Skulle jag bli tvungen att gå ut på balkongen och ta en rejäl nypa frisk luft mellan kapitlen för att stå ut med alla pingstvänner i boken?

Nej, den tar sig. Visst förekommer ett smått outhärdligt ”jag-vet-mer-perspektiv” här och var, men den är lättsamt och rappt skriven. Visst hastar hon över det här med tungomålstalande lite väl ytligt och inte särskilt övertygande, men annars tycker jag motgångarna hon beskriver är ganska allmängiltiga. Det handlar om skam, blygsel och hur hon under en period som 6-åring bär på en massa tvångstankar. Hur lätt hon får för sig att det alltid är hennes fel, fast det verkligen inte alltid är det. Det ger lite djup åt hennes resa. En välbehövlig sårbarhet.

I prologen beskriver hon sin kristna tro på ett sätt som hon återkommer till några gånger i boken. Hon ska upp i skidliften till slalombacken och behöver sätta på sig sin hjälm. Den klämmer och skaver. Men för tankarna i skallen blir den också en borg. Därinne får hon ha sin inre röst ifred. Det som för Aronsson är Guds röst. Andra icke-troende skulle kanske kalla det en inre monolog, en slags kompass inombords, en värdegrund som var och en får väga sina beslut emot.

Det märks att hon har bakgrund som krönikör, för kapitlen har lockande rubriker som ”Segerdräkten från Ullared” eller ”Barnkören rappar om sex” – men sen är det som om innehållet inte riktigt motsvarar rubriken i det aktuella kapitlet, åtminstone inte för mig. I det sistnämnda kapitlet vill jag till exempel veta mer om varför hon aldrig känner sig tvingad att gå till kyrkan, som en del andra barn som växer upp i kristna familjer gör, men något svar på det får jag aldrig.

På det sättet blir det är också en bok för redan frälsta att få en mer ”mänsklig” bild av hur det är att växa upp med sin Gudstro, snarare än att få oss icke-frälsta att bli mer övertygat allierade med Gud. Och jag kan förstå om författaren har lutat åt det första syftet. För hur man överlever som hard-core-pingstvän i ett sekulariserat samhälle kan vara en tillräckligt intressant fråga på många plan. Hur har en muslim det i samma situation? Det kanske är den där stenhårda skidhjälmen (eller en hijab för muslimen) som skyddar ens sköra tankar, åtminstone bildligt talat?

Sen är ju jag road av detaljer. Under ett av alla Malin Aronssons söndagskvällsmöten hon gått på i sin kyrka under sin barndom, har de en missionär från Vitryssland på besök. För ett litet barn blir ju ett sådant möte snart ganska långtråkigt, och hennes mamma vet på råd. Hon halar fram en penna ur sin handväska som hennes dotter kan rita med. Men snart är det något annat som fångar lilla Malins uppmärksamhet. Kören bakom den vitryske missionären börjar ta ton, och den solisten i den kören har en del egenheter som Malin och hennes bror fastnar för.

Vi är bara intresserade av att räkna antalet slick. Mellan satserna slänger han nämligen alltid med huvudet så att hans välkammade lugg åker åt sidan, och slickar sig samtidigt snabbt om munnen. Det sker om och om igen. Det ser proffsigt ut när han gör det, men det är ändå väldigt roligt att räkna. Jag tror vi får ihop till ungefär tjugo slick den här kvällen.

Similar Posts:

• Tyfus tar dig närmare Gud
• En historisk Jesus
• Bibeln ur ett kvinnohistoriskt perspektiv
• Paniken som bryter ut när gubbväldet får på tasken
• Den vapenlöse på besök hos vikingarna

Schmuel har dumpats av sin flickvän. Hans pappa har gått i konkurs och kan inte bidra med pengar till Schmuels fortsatta studier. Det är vinter i Israel när 1959 går över i år 1960.

Slumpen gör att han läser en lapp om att sällskap sökes mot ersättning av kost och logi. Huset ägs och bebos av en kvinna som förlorat sin make i 1947 års krig. I huset bor också hennes svärfar, alltså fadern till den stupade soldaten. Schmuels uppgift är att om kvällarna lyssna på den äldre mannen, som är svårt rörelsehindrad men älskar att debattera och få mothugg.

Läsaren får följa de tre romanfigurerna under tre, kanske fyra vintermånader. Den unge försmådde studenten, den diskussionslystne äldre mannen och den grönögda kvinnan illustrerar i sina ord och handlingar faser som de flesta människor upplever några gånger i sitt liv:

Att fyllas av misströstande tankar men återupptäcka sin egen slutledningsförmåga.

Att se den äldre generationens brister men hitta den egna medkänslan och gå vidare.

Att frysa under en filt och återfinna värmen.

Amos Oz tycks vilja tipsa oss om att livet ger utrymme för pånyttfödelse gång på gång. Och att den nytestamentliga betydelsen har en viss bäring på livet också idag? Men inte i bokstavlig mening. Tvåtusen år gamla myter borde ha bleknat bort för länge sedan.

En av de farliga mekanismer som minnet ägnar sig åt är att återgå till gamla konflikter. Hängivenhet och brinnande tro i kombination med obefintlig förmåga att släppa oförrätter skapar en krutdurk i Jerusalems närmaste omgivningar. I boken berättas om hur röster för Israels och Palestinas samexistenslösning förkastades, begravdes och glömdes bort under den första halvan av 1900-talet. Förvisso är en förklaring att Europa sysslade med två världskrig. Därtill har vi tidigare kolonialmakter som Storbritannien och Frankrike som inte direkt skapade de bästa förutsättningarna för goda relationer i de Nordafrikanska staterna och Mellanöstern. Vid andra världskrigets slut var situationen akut när hundratusentals judar sökte ny trygghet. De diplomatiska förhandlingarna och maktspelet innehöll många komponenter innan FN år 1947 antog resolutionen om delning av Palestina. Det brittiska Palestinamandatet upphörde samma dag som staten Israel utropades 1948. Många gånger återkommer de två männen i sina samtal till den hårda sionismens politiska linje. Tyvärr gavs ingen plats i processen åt idéer som ville hålla liv i normala och mellanmänskliga relationer med araber. I en av diskussionerna mellan Schmuel och den äldre mannen i huset låter det så här: ”Det värsta är att de förslavade i hemlighet drömmer om att förslava sina förslavare. De förföljda trängtar efter att bli förföljare. Slavarna drömmer om att bli herrar.”

Dialogerna är på samma gång faktarika och fördjupar varje gång sitt tema. Ändå är romanen som Oz skrivit inte enbart en idéroman om politik, judendom och kristendom. Den yttre handlingen förs framåt av sinnesupplevelser. Kapitlen innehåller promenader i mörka gränder, mat och dryck, kroppsliga lustar och smärtor. Vackert är att läsa om hur Schmuel klär av den gamle mannens svettiga pyjamasjacka när han insjuknat i feber och hur han noterar den äldres muskler i rygg och axlar. Kvinnan i huset lockar fram än mer sensuella känslor och i den enkla tolkningen blir det kanhända objektifiering av det kvinnliga könet på gammaldags vis. Hursomhaver lever hon efter eget huvud och varken Schmuel, författaren eller läsaren kan ändra på detta.

Att följa de två männen och kvinnan är att se hur livets vardagligheter skapar kraft att se på framtiden med nya ögon. De har fått sin andel av svarta minnen men någonstans framviskas ord i deras inre att livet också erbjuder ljusare färger.

Jo, förresten. Att Jesus en gång blev förrådd av Judas – Schmuel får presentera en fullt logisk förklaring på varför det skedde. Amos Oz har mejslat fram en fin teori kring personen som varit upphov till årtusenden av raseri och förföljelser.

När jag betraktar Bibeln ser jag en samling texter – etiska regler, vandringslegender, visdomsord, poesi – som nedtecknats för mer än tvåtusen år sedan. I berättelsers natur ligger att de förändras, varieras, förvanskas, översätts … tills antalet versioner och tolkningar blir oräkneliga. Det meningslösa med att odla fiendskap utifrån dessa skrifter är alltför uppenbar.

Similar Posts:

• Du är väl inte fanatisk, lille vän?
• I en konflikt över människors huvuden finns inga rätt, bara fel
• Full pott för Amos Oz
• Amos Oz råd till oss som är kvar
• Israels krigarhövding