Man kan skildra krigets jävlighet på många sätt. Ett är att försöka lyfta fram statistik och siffror, för att på så sätt försöka fånga det orimliga i att så många liv spillts. Ett annat sätt är att fokusera på det lilla, det enskilda som ibland kanske ännu mer kan träffa läsaren. Historien om den levande, […][...]

När Feidippides, enligt legenden utmattad anlände till Athen för att underrätta om segern över perserna hade han sprungit sitt sista lopp. Men det var knappast hans första. Han betraktades redan tidigare som Athens främste löpare och han var det självklara valet när de alltmer desperata grekerna sökte Spartas hjälp mot perserkungen Dareius och hans annalkande […][...]

… är en slogan som paret Linderborg & Wijk ofta upprepat i debattartiklar i kvällstidningen Aftonbladet. Gott så, det är en slogan många nog skulle vilja skriva under på vid det här laget – inte minst många amerikaner själva. Men, precis som undertecknad, är det nog flera som frågat sig vad som i så fall […][...]

Fasornas trädgårdar är som en liten bärnsten som sköljts upp på en vemodigt dimmig strand. Skummet yr och sanden är av svart stoft under en himmel som sakta spricker upp och värmer min rygg. En välslipad bärnsten som bär på en omtumlande historia om två motståndsmän i Frankrike. I fångenskap möter de en tysk soldat […][...]

1900-talet var de stora folkomflyttningarnas århundrade – inte minst då i den jättekoloss på lerfötter som hette Sovjetunionen. Hela folk, hela nationer flyttades om. Ryssarna kom till Tadjikistan, inklämt mellan Afghanistan och Kina, deras barn gjorde sig hem där, och när Sovjetunionen kollapsade kördes deras barnbarn därifrån. Hurramabad är en roman utklädd till novellsamling. Andrej […][...]

Byt ut språken, namnen och årtalen och detta kunde utspela sig när som helst: en liten trupp med ockupationssoldater som kolliderar med lokalbefolkning som försöker leva sitt liv som vanligt trots att kriget rasar runt omkring. Ingen av grupperna vill egentligen ha bråk, men ändå trappas situationen upp tills allt slutar som det alltid gjort […][...]

Det finns ett klassiskt foto från andra världskrigets slut som föreställer en soldat i röda armén som hissar sovjetfanan över Reichstag, med ett fullständigt söndersprängt Berlin i bakgrunden. De flesta officiella versioner av bilden är hårt retuscherade för att dölja att soldaten i fråga bär åtplundrade armbandsur. Det är en bild jag får i huvudet […][...]

När det gäller krigshistoria är det inte många som slår John Keegan på fingrarna. Hans stora kunnande kombinerat med ett mycket lättillgängligt språk har gjort hans böcker populära både bland fackfolk och allmänhet. En bedrift som långt ifrån alla historiker lyckas med. I Att känna fienden fokuserar han på underrättelse- verksamhet och vad den faktiskt […][...]

Kriget i Jugoslavien, landet som så snabbt slutade finnas, särskilt i Sverige. Det är enormt hur snabbt Sveriges befolkning anpassar sig efter förändringar. De som kommer därifrån vet inte riktigt ännu vad de ska säga, många säger fortfarande Jugoslavien, liksom invånarna därnere ännu pratar i D-mark. Jag var jugoslav fram till att jag var tolv […][...]

Jag sitter som bäst och läser Michael Azars nya bok Sartres krig när en vän ringer. Jag berättar vad jag läser om, och läser ett kort utdrag ur boken som fascinerar mig. - Men då måste man ju tänka, replikerar min vän på skämt. Nog har hon ändå rätt. Michael Azars bok kräver tankemöda. Dels […][...]