Att som kvinna vilja vara konstnär, fokusera på sin profession och passion när allt i tiden säger att det är männens domän. Att sträva efter det andra säger att man inte kan få, inte ens bör tänka på, och se män som är underlägsna få möjligheterna. Att hela tiden försöka förflytta ramar och gränser. Nej, det är inte det som sker under dessa korta dagar men det är bakgrunden till dem, bakgrunden till avundsjuka och bitterhet, till längtan och drömmar.

Till de inbjudna gästerna sällar sig två professorer från Akademien i Stockholm, ditresta i ärende att övertala Vilhelm att tacka ja till ett vikariat. Dagmars gamla skola, det borde vara ett erbjudande till henne och därtill är den ena av professorerna hennes tidigare älskare.

Där finns också medsystrarna och deras olika förhållningssätt till de gemensamma realiteterna. Ytterligare tre kvinnor som valt – eller tvingats välja – olika vägar efter sina högre studier, ytterligare tre sätt att leva, geografiskt såväl som relationsmässigt. Det är kvinnorna som blir mest fullödiga som personer –männen runt dem framstår mer som olika aspekter av Konstnären med stort K och det allmänna patriarkatet men man får också små glimtar från deras inre, särskilt Vilhelms.

Drygt hundra sidor som innehåller förbluffande mycket, både av vad som sker med personerna under den korta tidsrymden och av större sammanhang och ideologiska strömningar kring konstnärskap och kvinnans frigörelse, utan att det blir överlastat. Språket är enkelt men målande och varje ord känns noga utvalt, med inslag som i sin ålderdomlighet förstärker känslan av tidigt 1900-tal. Med några få ord skapar författaren en stämning och beskriver tonfall och gester interfolierat med folkviserefränger och pjäscitat.

På samma sätt tecknas miljöerna genom detaljer som leder fantasin till en helhet – jag ser för mig rummen och verandan, sjön och bryggan. Jag ser dem som på konstverken från tiden, ser penseldrag i stället för skarpa detaljer. Ser midsommarljuset som både är mjukt inbäddande och obarmhärtigt. Jag ser och hör och känner, så levande gör hon tiden och tillvaron. Varm barnahud. Kallt sjövatten i kvällningen.

Similar Posts:

• Isländskt 1960-tal och att gå sin egen väg
• Att ha en längtan i sig
• Wallraffade långt före Wallraff
• En fläkt från förr
• Vänskap, kärlek och ett försvinnande

Föräldrarna skilde sig 1938. Ilons mor flyttade då till Italien och återsåg sin dotter först tio år senare. Deras relation blev aldrig riktigt innerlig.

Ilon skickades åtta år gammal till sin farfar Alexander och farmor Julie Pääbo i Haapsalu, en idyllisk småstad vid havet. De sex år som hon tillbringade hos dem var till en början mycket lyckliga, men då Ryssland ockuperade Estland 1940 fick rädslan fäste.

De så kallade “juniarresteringarna” 1941 innebar för de olyckliga enkel biljett till Sibirien. Grannar försvann utan förvarning och i skolan kom en del bänkar att gapa plågsamt tomma. I oktober samma år var det nazisternas tur att inta staden. Ilons värsta personliga minne var när en tysk soldat sköt hennes älskade hund.

Då Röda armén närmade sig – för andra gången – 1944 sågs den inte som befriare, utan med bävan. Att Ilon, fjorton år gammal, ensam fick plats på en av de sista båtarna som lyckades lämna Estland den 22 september 1944 var hennes bestämda farmors förtjänst. Höststormarna härjade redan för fullt och den farliga färden varade i tre långa dygn.

Sammanlagt var det 30.000 baltiska flyktingar som steg iland i Sverige, oräknade de som havet slukade.

Sin älskade farmor och farfar återsåg Ilon aldrig mer. De vågade inte ens skriva brev till varandra av rädsla för repressalier.

Till en början fick Ilon husrum hos sin faster, som var konstnär och som redan före kriget kommit till Stockholm. Hon tog itu med att lära sig svenska och blev antagen till en konstskola med inriktning på bokillustrationer 1945. Endast sexton år gammal tog hon sedan klivet ut i arbetslivet.

Ilon gifte sig och bildade familj tidigt. Köket blev därefter hennes ateljé. De fyra döttrarna och deras vänner (senare barnbarnen) fick stå modeller till barnen i hennes böcker.

Mötet med Astrid Lindgren 1953 blev livsavgörande. Ilon fick i uppdrag att illustrera Mio min Mio. Sedan följde slag i slag Barnen i Bullerbyn, Karlsson på taket, Madicken, Bröderna Lejonhjärta, Ronja Rövardotter med flera. Förebilderna till rövarna i den sistnämnda boken fann illustratören för övrigt i kön till Systembolaget.

Det lyckosamma samarbetet med Astrid Lindgren kom att fortgå i 40 år, 1953-1993. Men när Rabén & Sjögren anlitade Marit Törnqvist för att illustrera Lindgrens böcker kände Ilon sig förbigången och bröt med förlaget.

1991 blev Estland fritt och Ilon kunde äntligen återknyta kontakten med hemlandet och de ännu levande släktingarna.

Ilon tog sig nu för att bearbeta den smärtsamma historia hon gått och burit på så länge. Först ut var Den långa, långa resan från 1995, som gavs ut på Brombergs förlag. Ilon målade sina unika bilder och först därefter skrev Rose Lagercrantz den sparsmakade texten. Uppföljaren I min farmors hus med flera titlar som Potatisbarnen samt böckerna om den finska lapphunden Sammeli följde efter hand.

Biografin Ilon Wikland: ett konstnärsliv av författaren och journalisten Enno Tammer är översatt från estniskan (märkbart genom ett fåtal för oss svenskar självklara upplysningar). Det rör sig om en tämligen anspråkslös intervjubok. Det är främst innehållet – Ilons livsöde – som griper tag i läsaren och gör den märkvärdig. Tyngdpunkten ligger på uppväxten i Estland, som i mitt tycke är det mest engagerande partiet i boken. Texten ackompanjeras också av ett överflöd av intresseväckande fotografier (många privata) jämte Ilons egna målningar, som förgyller boken.

Böckernas originalbilder (cirka 800 stycken) har Ilon donerat till Wikland-museet i Haapsalu (Hapsal), där de finns att beskåda för den som råkar ha vägarna förbi.

Similar Posts:

• När orden inte räcker till
• Värdet av ett liv
• Kampen mot järnklon
• Opersonligt om kolchos
• Jag tänker på Reijo

Att vi då och då låter oss inspireras av banbrytare har troligen en mängd individuella orsaker. I författaren Mia Kankimäkis fall handlar det om upplevelsen av att ha trätt in i en ny livsfas. Alla jämnåriga vänner är inne i ekorrhjulet med jobb, barn och bostadslån. Men författaren grubblar om nätterna och tänker på kvinnor som gjort andra livsval. Fram växer ett beslut att hyra ut lägenheten och köpa en flygbiljett för att besöka platserna där Karen Blixen levde.

Att följa den röda tråden i Blixens liv ger mersmak. Kankimäki hittar flera historiska kvinnor som rest sin väg för att upptäcka världen. Oavsett tidens förväntningar har 1800-talskvinnor klädda i svarta långkjolar, vita blusar och korsetter tagit sig till djungler, prärier och dramatiska bergslandskap. Ett av de största hindren i det viktorianska England var ekonomin, kan man kallt konstatera. Var du kvinna tillhörde nämligen alla pengar endera fadern, maken eller brodern. Det är spännande att läsa om hur kvinnorna nätverkar, raggar sponsorer eller ger blanka tusan i om reskassan är skral.

Mellan raderna anar läsaren hur berättaren hanterar sina egna rädslor och drabbas av vankelmod. Då är mötena med nattkvinnorna välgörande. Perspektiven vidgas.

Allmänna reflektioner kring reslust av upptäcktsresande Mary Kingsley (1862 – 1900):

När mina föräldrar dog med sex veckors mellanrum -92 och min bror begav sig österut var jag dödstrött och kände att ingen behövde mig längre, och begav mig ner till Västafrika för att dö. Västafrika roade mig och var vänligt mot mig och intressant ur ett vetenskapligt perspektiv, och ville just då inte döda mig – jag har ingen brådska.

Artemisia Gentileschi (1593 – 1653), som ges utrymme i avsnittet om de italienska konstnärerna under 1500- och 1600-talen, ingjuter annat mod. Nämligen att en konstnär aldrig ska ge efter och pruta på priset för nedlagt jobb:

Priset kan inte ligga under fyrahundra dukater, och ni måste skicka mig ett förskott, så som andra höga herrar brukar göra. [. . .] Jag svär på att jag inte ens till min far skulle sälja tavlan till detta låga pris.

Kankimäki samlar ihop sina efterforskningar och resultatet blir tack och lov aldrig en monoton uppräkning av Wikipedia-liknande artiklar av tio intressanta kvinnoöden. Det personliga sökandet smälter samman med insikter om att människors liv innehåller såväl segrar som förluster. Hennes metod att spegla sitt eget skrivandes mödor mot nattkvinnornas liv innehåller även humor. Hon tampas med packning inför sina resor och jämför med hur man i tidigare århundraden utrustade sig. Kontrasterna är många.

Boken illustrerar på sätt och vis den starka fantasin om hur kämpaglöd kan föra människan framåt. Den enda invändningen jag har är att denna fantasi målas upp med den vita västerlänningens sätt att se på tillvaron. Om reseäventyr av idag (eller böcker som skrivs om äventyrsresor) inkluderar kunskap om de negativa konsekvenserna av västerlandets kolonialism, tycker jag att de blir ett strå vassare.

Till nyfikna läsare vill jag ändå dela med mig av hur roligt det var att läsa om nattkvinnorna och lärdomarna som berättarjaget gör. Runtom i världen hindras människor än idag att följa sin passion på grund av förväntningar, normer och lagar. Men ibland öppnar sig ett fönster och sinnet kan få en uppfriskande påminnelse om att det går att göra något annat.

Similar Posts:

• Vad skulle Märta ha sagt?
• Kvinnohistoriskt pepp-ABC
• Vänskap, kärlek och sjutusan till kvinnor
• Kvinnliga krigare stiger fram ur glömskan
• Livets kalkyl går inte ihop

Till skillnad från de flesta andra fäder på den tiden kostade kontraktsprost Fjetterström på sina döttrar, som inte ansågs ha utseendet för sig, utbildning. Märta studerade till teckningslärare på Tekniska skolan i Stockholm, men drömde om att bli konstnär.

En kursare hette Elsa Maartman, så småningom berömd barnboksförfattare under namnet Beskow.

Tidens “nya kvinna” skulle vara självförsörjande, ha egen bostad och kanske till och med drista sig till att klippa håret kort som Selma Lagerlöf. Kvinnosaken och rösträtten engagerade många, men Märta tycks inte ha varit särskilt aktiv. Hon satte vänskap högt och slog vakt om sitt nätverk av kvinnliga vänner.

När Märta dog var hennes önskan att vännen och konstnärskollegan Annie Frykholm skulle ärva en del av hennes förmögenhet. Betydde det att hon var mer än en vän? Vem vet?

Namnet Måås är ett gammalt soldatnamn, som en del av syskonen Fjetterström i vuxen ålder antog för att göra sitt efternamn mindre stramt. Senare skulle det visa sig att det inte alls rörde sig om ett namn i släkten. De hade då redan fäst sig vid namnet och behöll det.

Första anhalten i karriären var en lärartjänst i Jönköping. En födkrok, då Märta egentligen ville skapa och hela tiden hade egna vävar på gång. När hon inledde sin karriär var nationalromantiken förhärskande och William Morris hennes husgud. 1909 deltar Märta i Stockholmsutställningen med “Staffan Stalledräng”, som man kan beskåda på Röhsska museet i Göteborg.

Sedan följde i tur och ordning tjänster vid Anna Whitlocks skola i Stockholm, Kulturen i Lund samt Hemslöjden i Malmö. Att hon fick sparken från den sista anställningen visade sig vara lyckosamt, eftersom Märta då fick tummen ur att öppna eget i Strandgården i Båstad, med plats för både ateljé och verkstad.

I badorten Båstad flockades kunder med pengar på fickan. Ambitionen var att Märtas mattor skulle vara ett svenskt alternativ till de orientaliska, som var så populära.

Samarbetet med Carl Malmsten blev också ett lyckokast. Prestigefyllda uppdrag som att leverera mattor till Waldorf Astoria, lyxhotellet i New York och Amerikakryssaren M/S Kungsholm förmedlades av honom.

Höjdpunkten i Märtas karriär var utställningen på Liljevalchs konsthall hösten 1934, en triumf där Märta var dragplåstret. Hon ställde ut sida vid sida med Carl Malmsten, David Blomberg, Elsa Gullberg och Svenskt Tenn.

Under våren 1939 styrde Märta kosan till New York och utställningen “The world of tomorrow” med sitt bidrag som anpassats till den nya modernare smaken.

Märta Måås-Fjetterström presenteras i biografin Var vid gott mod av frilansjournalisten Annika Persson som en av tidens “stora fröknar”, jämbördig med Selma Lagerlöf och Ellen Key. Hon var en hårt arbetande textilkonstnär och en driftig affärskvinna, vars mattor, bonader, dukar, täcken, kuddar, gardiner och draperier numera betingar hisnande priser hos de stora auktionshusen världen över. (Själv slog jag snabbt en kudde från hennes ateljé i Båstad ur hågen när jag fick syn på prislappen.)

Ändå är Märtas porträtt inte särskilt spritt och det är inte många som idag vet något om henne som person.

Inte undra på, eftersom Märta på äldre dar tog sig för att röja ut sitt arkiv i Båstad. Det som återstod av personliga dokument i form av brev, anteckningar, foton med mera, brände syskonen efter hennes död påskdagen 1941. Även vännerna respekterade hennes önskan om strikt anonymitet.

Det fanns därför inte mycket på pränt att luta sig mot för Annika Persson i egenskap av biograf. För skojs skull gör jag en sökning i Libris (den nationella samkatalogen), som mycket riktigt ger vid handen att det mest rör sig om utställningskataloger.

Forskaren Gunhild Engholm skrev en avhandling om Märta, som på något mystiskt vis försvunnit ur rullorna. Inte ens Kungliga Biblioteket eller författarens släktingar sitter längre på ett exemplar, men forskningsmaterialet finns tillgängligt på KB. Engholm hann bland andra intervjua två av Märtas syskon, anställda i vävstugan i Båstad och konstnärskollegor, material som Persson fått ta del av.

När Annika Persson tvekade om hon skulle lyckas ro iland biografi-projektet fick hon nys om en packe med Märtas brev till väninnan Clary Hahr, som en stor del av sitt liv var bosatt i London, och saken kom i ett annat ljus. Nu fanns plötsligt en personlig röst att hänga upp en biografi på. De få anteckningsböcker med skisser som överlevt gör författaren också bruk av.

En fråga som jag inte kan låta bli att ställa under läsningen är vad Märta själv skulle ha ansett om att bli föremål för en levnadsteckning, låt vara åttio år efter hennes död. Ett spörsmål som varje biograf har att tackla, men extra mycket när föremålet likt Märta uppvisar stor integritet.

Persson själv verkar inte ha förlorat någon sömn över den saken. Inte heller jag tror att Märta skulle tagit illa vid sig av texten. Hon håller oss läsare på en armlängds avstånd, står med huvudet bortvänt. Vi får de stora linjerna och spekulationer.

Likväl är biografin av stort intresse, eftersom journalisten Annika Persson vet hur en slipsten ska dras och gör det mesta av det materialet. Den omfattande research och det regelrätta detektivarbete som utförts imponerar. Tids- och miljöbeskrivningen är utmärkt. Persson har rest runt i Märtas fotspår. Vi får en god bild av hennes konstnärliga utveckling, inblick i konstnärsvärlden jämte uppfattning om de kulturella strömningarna i Sverige och övriga Europa.

Detta i kombination med det säkra språket och bokens tilltalande fysiska uppenbarelse med sepiafärgade fotografier, bilder på Märtas vävnader och andra illustrationer på var och varannan sida gör att man läser med glödande intresse, låt vara att det biografiska materialet kanske är i tunnaste laget.

Similar Posts:

• Fascinerande konstnärsöde
• Ren och skär kunskapsglädje
• Tunnelbanor, förortstorg och klasskamp
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Vackra bilder till trist text

År 1963 tar sig den vuxna Hekla till Reykjavik för att skriva med en skrivmaskin och romanen Ulysses under armen. I staden har hon ett par vänner hemifrån; väninnan Ísey som är gift och har en liten dotter; och Jón John som arbetar på sillbåtarna på England. Vänskapen är varm, givmild och stöttande. Hekla flyttar in hos den olycklige Jón John som tidvis mår mycket dåligt på grund av att han trakasseras svårt av de andra sjömännen på båtarna. Homosexualitet på den här tiden var straffbart. Rädslan är påtaglig.

Hekla skriver och läser. För brödfödan tar hon arbete på en fin restaurang där hon uppmärksammas för sin skönhet. Män vill att hon ska ställa upp i en tävling i USA som Fröken Island. Hekla bryr sig inte om uppvaktningen. Men gärna klär hon sig stiligt i långbyxor, kappor och stövlar som Jón John – som drömmer om att sy och ägna sig åt teater – köper åt henne i engelska hamnstäder.

Hekla träffar en poet, som gärna sitter med andra poeter på konstnärskaféet Mokka. En gång besöker Hekla Mokka och poeterna förstummas över vilken vacker kvinna hon är. Den definitiva brytningen sker när det kommer fram att och hur Hekla skriver; hon har redan publicerat sig i kända tidningar och har ett romanmanuskript färdigt. Hon skriver vidare medan “poeten” inte skriver alls utan upplever sig mest som poet, konstnär bland andra manliga dito.

Det finns en lätthet i hur intrigen berättas fram. Det här är en utvecklingsroman. Det är Heklas och Jón Johns personliga resa: de växer upp, de klarar sig och de går sin egen väg. Men det handlar mycket om tidens syn på kvinnor, män, homosexuella, föräldraskap, klass. Kapitlen är korta och berättarperspektivet växlar ibland och varvas med dialoger. Något lätt, självständigt svävar över Hekla och färgar av sig på dem som hon umgås med. I romanens slut har också deras målmedvetenhet fört dem vidare till något de verkligen själva vill.

Miljöskildringen av ett blåsigt Island på 1960-talet är intressant med vulkaner, ull, fårhus, sillfiske, sjömän. Med jämna mellanrum vävs tidsmarkörer in: Shadows, Martin Luther Kings tal, Beatleskonserter, bäddsoffor, klänningar som slutar ovanför knäna, jerseytyger, amerikanska arméens oljecisterner …

Jag tycker om boken Fröken Island. Jag tyckte även mycket om Audur Ava Ólafsdóttirs förra roman Ärr. Böckernas tematik och handling liknar inte vrandra men en sorts lätthet över stilen är gemensam. Något vagt som ändå är klart och bär framåt. Liksom en vulkan som alltid finns där och kan vakna. I slutet av boken skriver Heklas far till henne om utbrotten på Surtsey.

Similar Posts:

• Mångbottnad klaustrofobi
• Sylvias egna noteringar
• Och där gick han sin väg
• Myten om Golem möter isländska sagor och språkpurism
• Isländskt på bokmässan

Om Sommarboken riktar sig samtidigt både till vuxna och till barn och så att säga erbjuder parallella läsningar, så är Bildhuggarens dotter en mer renodlad vuxenbok. Vi följer hela tiden samma huvudperson, en jagberättare, som med barnets blick på vad som händer och barnets resonemang talar direkt till oss. Men det är ändå ingen tvekan om att boken är tänkt till en vuxen läsare som förstår mer mellan raderna av det barnet säger än vad barnet själv gör.

Det är en observant, klok och omtänksam liten person som ärligt delar med sig av allt som händer i konstnärsfamiljen. Ofta är vi ute i skärgården, men ibland också inne i stan. Hon har många olika vänner och bekantskaper i olika åldrar, det är en social person vi har att göra med – och en tänkare. Vi får vara med på allt från fantastiska upplevelser till leda och avundsjuka och det är genom berättarens mänsklighet som hon fastnar i hjärtat.

Janssons första vuxenbok från 1968 har hunnit komma ut i en rad olika utgåvor. Ett tips är att lyssna på berättelserna, antingen alla på en gång eller ta dem en och en i valfritt tempo, i fin inläsning av författaren själv som finns på Svenska Yles arkiv.

Similar Posts:

• Två portioner Jansson
• I upplevelsen av landskap och människor
• Du är alltför, alltför kort
• ”På den yttersta dagen skall älgarna se in i tomma hus, som sagt”
• Konkreta drömmar

Fast fortfarande, efter femton år på dagensbok.com, har nog ingen av mina recensioner blivit så utskälld som den av hans Never let me go, och jag har många gånger tänkt att jag borde läsa om romanen. Så många respekterade läsare kan ju inte gärna ha fel. Jag måste ha missat något väsentligt.

Sedan dess har jag läst en hel del av honom – även om jag hållit mig ifrån den mest uppenbara fantastiken – och tyckt mycket om det. Hans blick för det under ytan dolda i såväl det brittiska som det japanska är skarp och oerhört nyanserad. Och ja, det går inte att komma ifrån att det för mig ligger ett Nobelpris mellan den uppfattning och min första.

Kanske försöker jag göra dygd av mitt eget tillkortakommande, men jag tänker ändå att den här upplevelsen säger något om vilken sorts författare Ishiguro är. Det går inte att kliva in i hans romaner med alldeles vardagliga, klumpiga steg. De kräver sin egen sorts läsande. Man måste liksom skruva in sig, som en gammal radioapparat, på det finstilta. Det osagda.

Återstoden av dagen, med sin på en gång lyhörda och totaldöva jag-berättare, var romanen som alldeles vann över mig, och Konstnär i den flytande världen är den av Ishiguros andra romaner som jag läst som påminner mig mest om den.

Konstnär i den flytande världen utspelar sig i Japan några år efter andra världskrigets slut. Titelpersonen, den pensionerade konstnären Masuji Ono, har svårt att riktigt finna sig till rätta i det nya Japan, som ganska abrupt ställt om från det militariserade kejsardömet som förlorat kriget, till ett modernt, demokratiskt land med amerikanskinspirerade ideal. Ono hör till de där som egentligen inte uppfattar att han tagit någon politiskt ställning, men som konstnär i karriären har han ändå surfat på vågorna av de politiska trender som rått.

Själv går han mest omkring och saknar sina gamla krogkvarter, där han brukade umgås och vara omsvärmad av vänner och adepter. Sina två vuxna döttrar har han en ganska haltande relation med. Den yngsta, som fortfarande bor hemma, försöker bli gift, och det är fortfarande en process som följer ceremoniella ramar och angår hela familjen. Pappans roll före och under kriget tycks dock ligga dem i fatet i de här förhandlingarna, och så småningom inser Ono att han måste göra en markering.

Jaha, blir det bra då, då? Nej, så enkelt fungerar ju inte mänskliga relationer och värderingar i ett snabbt föränderligt samhälle. Romantiteln talar inte om ”den flytande världen” för intet.

Uttrycket används egentligen av en äldre konstnärskollega – eller mästare – för att beskriva den nattliga värld det är dennes ideal att försöka fånga på duken. Bilden av den världen gör samma anspråk på att vara något evigt som den patriotiska idévärld som Ono kommer att förkasta den för. Ingen av idéer är förstås verkligt evig.

Istället verkar uppfattningarna om vad som är rätt och fel svårhanterligt flytande. Ono själv har kanske mest flutit med. Eller samvetslöst surfat på vågorna? Vad är det egentligen man gör när man är en del av ”tidsandan”?

Vad är det egentligen Ono har gjort?

Similar Posts:

• Tomrum och tolkning
• Stolthet och fördom
• ”Jag vill ju va’ som du”
• Kriget mot ett mansdominerat samhälle
• En etikettens man som utvecklas

En del konst har en unik förmåga att vidga mina föreställningar. För att förklara mig närmare kan jag ta följande exempel: Jag bär inom mig en uppfattning om att människors viktigaste egenskaper i mångt och mycket har varit desamma genom århundradena. Men om jag rannsakar mig själv, måste jag nog erkänna att jag av ren bekvämlighet låtit bilden bestå. Kanske för att det känns obekvämt att notera avvikande beteenden eller värderingar hos någon som jag vill ska ingå bland mina kulisser. Jag bestämde mig därför en dag för att kasta mig ur bekvämlighetens fåtölj för att låta en konstnär skaka om mig lite grann.

I Carl Johan De Geers bok Släkten och slavarna ges utrymme åt frågandet och undersökandet av det förflutna. Konstnären undersöker något som han suddat ut tidigare i sitt liv, nämligen den egna adelssläktens historia. I det här fallet Louis de Geer, som levde 1587 – 1652 och som i skolböcker beskrivs som Sveriges industrifader. Men det är i ett helt annat ljus konstnären placerar sin adliga släkting.

De Geer har tidigare undersökt obekväma saker i sin familjehistoria, vilket återges i självbiografin Jakten mot nollpunkten. Där berättar han bland annat om sin mormor som var nazist. Relationen var likväl viktig under uppväxten, eftersom hon visade omsorg och skapade en trygg bas när den egna mammans dysfunktionella liv rent ut sagt var ett helvete för honom och hans syskon.

I konstnärens väg kom på kort tid två olika män som hade kopplingar till en slavstation i Ghana, som grundats av Louis De Geer. Deras vittnesmål om sina släktträd gjorde att Carl Johan De Geer började nysta bakåt i sin egen historia. De samlade intrycken påverkade honom så att han fann mod att omvandla sina fynd till ett konstnärligt projekt.

Grävandet innebar att De Geer läste böcker av författare som beskrivit slaveriet; exempelvis Janne Lundströms serialbum om Johan Vilde samt Yaa Gyasis roman Vända hem. Men han tror sig inte kunna klara ett besök på slavstationen i Ghana – han är rädd för vad ett sådant besök kan göra med honom.

I boken varvas berättande text och fotografier av de handfasta konstverken. Bland annat pryds en stol med bilden av kedjade slavar och ett porträtt av en adelsman. Det ser uppkäftigt ut. Konstnären som var ung 1968 är fortfarande rebellisk och han visar med sitt grepp hur allt har ett pris. Bearbetningen ska påminna om att vi aldrig får glömma den omänskliga slavhandeln.

Undersökningen och konstarbetet var till en viss del terapeutisk, gissar jag, även om det gått lång tid sedan slavarna tillfångatogs i familjens regi. Konstskapandet väckte för De Geer även frågan om vi med nutidens värderingar överhuvudtaget kan döma de människor som levde med helt andra föreställningar och en helt annan samhällskonstruktion? Troligen går frågan djupare i honom än vad som egentligen kommer fram i texten.

Ibland fantiserar De Geer om att gravera en mässingsskylt som han ska sätta upp på det vackra palatset vid Götgatan i Stockholm och som är uppfört av hans förfader. En textidé är ett citat från serieböckerna om Johan Vilde och en annan textidé är kortare: ”Detta hus är byggt med slavpengar?” Men samtidigt vidgar sig hans perspektiv till nutiden, eftersom många av de omgivande klädbutikerna säljer varor som enligt uppgift tillverkats under slavliknande förhållanden. Också den kollektivtrafik som rullar i Stockholm har bakomliggande företag med intressen som kränker mänskliga rättigheter.
Jag önskar nästan att han omsatte sin idé om mässingsskylten i praktisk handling, av omsorg om vår nutid och framtid.

Similar Posts:

• Smutsiga pengar och hemliga konsthallar
• På spaning efter ett adligt förflutet
• Äventyr och förtryck i svenska Västindien
• ”Vem fan vill bli anpassad till det här samhället?”
• Konstifik Konstig Konst = Kul!

I vilket fall känns det utlevande, insnärjda Bloomsburykollektivet som en lisa att läsa om – kanske till och med något att sukta efter?

Virginia Woolf, hennes syster Vanessa Bell, deras respektive, barnen Bell, diverse älskare, älskarinnor, arbetskamrater, alltsammans i en salig röra, levde och arbetade tillsammans, i varierande konstellationer, i Londonsstadsdelen Bloomsbury och på olika lantegendomar. Mest känt är nog Charleston, som konstnären Vanessa och hennes arbetskamrat (och fadern till hennes yngsta barn) Duncan Grant inredde, men där också maken Clive Bell hade ett rum.

De samlades kring Virginia och Leonard Woolfs bokförlag Hogarth Press, liksom kring Vanessa Bells och Grants Omega Workshops, som förmedlade konst och inredning. De målade på allt de kom åt, tog ljuvliga amatörfotografier och diskuterade konst såväl som livskonst. Det låter underbart konstruktivt, om än kanske lite socialt trassligt?

”Den mjuka modernismen” kallar Ingela Lind det. En modernism som handlar mer om utforskande, lekfullhet och skönhet än om avskalad effektivitet och förstörelse av det föregående. 1920-talet var kanske deras storhetstid, men ”Bloomsberries” var faktiskt verksamma under lång tid, närmare ett halvt sekel. Mer krigshetsande och nationalistiska perioder hade förstås inte mycket till övers för dem, men de fanns där. Vidhöll sin opposition och sitt andra sätt att leva. Det är betydelsefullt.

Ta sig frihet är mer eller mindre en omarbetning av Linds tidigare Leka med modernismen. Virginia Woolf och Bloomsburygruppen. Exakt i vilken utsträckning innehållet går igen har jag svårt att avgöra, för den tidigare boken har jag inte läst, men visst går ett och annat igen, att döma av Rusmus recension av denna.

I undertiteln till Ta sig frihet har Lind valt att lyfta fram Indien som en underskattad impuls för Bloomsburygruppen. Dit hade flera av dem, som så många i det brittiska imperiet, direkta eller indirekta kopplingar, och Lind återfinner det indiska i såväl litterära teman som bildkonstnärliga impulser.

Jag tycker mycket om Ingela Linds sätt att skriva. Hon skriver personligt, funderar själv – och är uppriktig med det. Hennes position är hennes egen, den egna nutidens, inte någon för all framtid objektivt fastslagen. Hon vrider och vänder på saker. Jag gillar det hos en fackboksförfattare.

Ta sig frihet är också en mycket vacker bok, fint formgiven med många bilder: foton, målningar, skisser. Jag gillar särskilt kapitelrubrikerna, som fått en snygg egen sida med en bakgrund av exempelvis någon av Bloomsburykonstnärernas mönster. Tyvärr släpper den mjuka, limmade ryggen på mitt exemplar redan vid första läsningen, och det är ju synd på en så fin bok.

Similar Posts:

• Renässans för en annorlunda modernism
• Flyktiga stycken
• Rena Vilda Västern
• I inspirerande sällskap med Virginia Woolf
• Udda kulturhistoria

Birgitta Holm har sammanställt en mythografi (författarens fyndiga ordval) över konstnären Helga Henschen, som föddes 1917 och dog som 85-åring år 2002. Eftersom Sverige är ett litet land, är det följdriktigt att Stockholm är ännu mindre. Konstnärer och författare känner ofta varandra. Birgitta Holm har nämligen lekt tillsammans med Helga Henschens ena systerdotter ute på Djurgården där Henschen tillbringade sin barndom, ungdom och delar av det tidiga vuxenlivet.

Jag kan tänka mig att urvalet av händelser ur en privatpersons liv är svårt att göra. Vad är utlämnande? Vad är präglat av de egna preferenserna? Här tror jag att Holm gjort helt rätt som frågat nära familjemedlemmar och vänner till Henschen under skrivandet av biografin. Boken börjar med beskrivningar av åtskilliga relationer och namn. Familjen Henschens tentakler sträcker sig till många andra högreståndsfamiljer. Att passion diskuterades och tillämpades ganska stort i de nämnda släkterna får också en ganska stor plats i inledningen.

Henschen gick i föräldrarnas spår, i synnerhet förädlade hon mamma Signes vision om att förena kärlekskrav med studier och yrke i Ellen Keys anda. Hon öppnade kranen såväl till den omvälvande kärleken som till den konstnärliga ådran. Mamma Signe var ett stort stöd – månne lite för symbiotisk bindning mellan dotter och mor. Relationen till fadern var mer distanserad. Nej, distans är milt sagt. Är inte det här ett exempel på faderns oförnuft och brist på förståelse för sin dotter?

”Om Folke någon gång blir synlig så är det som försvarare av fasaden. Inga svagheter fick finnas i hemmet. Inte ens närsynthet. [- - -] Och när fröken i skolan till slut säger åt Helga att hon måste tala med sin pappa om att hon behöver glasögon vet hon inte vad hon ska göra: ”’Pappa har sagt att det behövs inte’, sa jag, ’det är ingen som har glasögon hemma hos oss.’”

Havsskärgården var en frihetens plats i ungdomen och Henschen tog vara på möjligheter att resa både i Sverige och i Europa trots liten reskassa och hinder som uppstod med andra världskriget. Möten med olika miljöer och människor lämnade spår i henne. Under tiden med förste maken Peter Weiss var ännu inte navelsträngen med modern klippt, vilket Weiss återkom till i sin roman Brännpunkt (tyska originalets namn Fluchtpunkt). Bidragande var kanske de rädslor som väcktes i Henschen när Weiss omgav sig med kulturmän som hade ett mörker inombords. De blev föräldrar till dottern Randi, men båda hade en bild av fri barnuppfostran – vilket gav skadliga återverkningar för barnet. Hon forslades ständigt mellan olika hem, fick uppleva en fasansfull vistelse på barnbyn Skå och gå i skola på olika orter under uppväxten. Både pappan Peter Weiss och mamma Helga Henschen var upptagna med arbete och resor.

Kritiker hyllade Henschens keramik. Hon fick uppdrag att illustrera Gröna visboken och håvade in ännu mer beröm. Jag uppskattar att Birgitta Holm lyfter fram Henschens talang för karikatyrer som senare utvecklas till små satirteckningar i 70-talets fack- och dagspress.

De offentliga utsmyckningsuppdragen ledde till än mer aktivitet i arbetarrörelsens kulturfrämjande insatser. Personliga uttrycksbehov vävs in i samhällsbygget.

Illustrationerna i biografin visar flera konstverk där kvinnan har en central plats. Kvinnorna får uttrycka såväl svärta som sensualism. Men kvinnans sinnlighet finns där utan att behaga eller att vara till för den manliga blicken.

Den övervägande delen av Henschens konstnärsliv innehöll många hårt arbetade timmar och det gav resultat i många olika genrer. En eloge till Holm för att hon använder ordet multibegåvning för att karaktärisera Henschen. Jag känner inte till många konstnärer som prövar så många olika konstmetoder.

Några veckor efter konstklubbens besök i Duvbo mottog jag en gåva av mina arbetskamrater. Det var en inramad affisch; ett avtryck av en tavla målad av Helga Henschen. Bilden föreställer två hästar målade med stora penseldrag. De står mot en varmröd bakgrund och den ena hästen lutar sitt huvud mot den andra hästens rygg. Många av mina vänner har kommenterat tavlan med värme i sin röst utan att de alls har någon relation till ett liv i stallet. Likadant är det för mig som mest ryggar tillbaka av stallets lukt – och förresten – är inte hästar lite stora? Men tavlan berättar för mig om samhörighetens ordlösa styrka och dess lugn.

Similar Posts:

• Vems är språnget, textens eller läsarens?
• Vad skulle Märta ha sagt?
• Att minnas sitt liv i bilder
• Drömskt om konstnärinnan Ester Henning
• Pratighet utan laddning