Kate Morton skriver berättelser av episka proportioner. Ofta sträcker de sig genom historien och cirkulerar för det mesta kring familjehemligheter. Detsamma gäller för Klockmakarens dotter, där den största skillnaden är antalet perspektiv. Det börjar med Elodie, en arkivarie i London som upptäcker en resväska i en skrubb på kontoret där hon arbetar. Resväskan blir startskottet […][...]

Somliga går med trasiga skor, sjöng Cornelis Vreeswijk. Sångtexten innehåller inga förminskande betraktelser av människorna som dyker upp i den ofta spelade visan. Ibland hittar en människa bara inte rätt perrong under sin livsresa. I boken De okonventionella möter läsaren individer som inte tillhör den framgångsrika medelklassen som shoppar i märkesaffärerna på Biblioteksgatan i Stockholm. […][...]

Han hade mycket god hand med kor och kunde ha blivit en utmärkt ladugårdsförman. Det var Frans G Bengtssons far som sa det och Frans G ansåg i resten av sitt liv att detta var det finaste beröm han någonsin fått. Det hade sin bakgrund i att han vid tjugoett års ålder fick en njursjukdom […][...]

En kall, tidig majmorgon hittas en död kvinna uppe bland kullarna ovanför Kapstaden. Hennes nakna kropp är blekt och rengjord med klorin. Ingen känner kvinnan. Det handlar inte om ett sexualbrott. Det här är något annat. Det visar sig att den mördade kvinnan är en internationell konstexpert. Specialområdet är holländsk konst från 1600-talet. Här kommer […][...]

I Min sårbara kropp finns en av de vackraste kärlekshistorier jag läst. En riktigt bra skildring av vänskap också. Liksom av kärleken till djur. Och ett återgivet samtal som är något alldeles särskilt. Ändå är det en bok som är knepig att rekommendera andra att läsa. Kombinationen av väldigt mycket ångest, väldigt mycket explicit sex […][...]

Tidningen Sex rörde sig till viss del i det som var brännhett just under de fem år, 2002-2007, då magasinet gavs ut. Intervjuer med electroclashartister som Miss Kittin och Chicks on Speed varvades med nedtecknade författarmöten med JT Leroy och Bret Easton Ellis. Men det som gjorde tidningen så spännande var hur det superaktuella blandades […][...]

Många människor har åsikter om konst. Särskilt om konstnären får bidrag ur någon samhällelig skattkista. Tyckandet kan ta sin form i de mest nedlåtande omdömen om konstverket händelsevis väcker motvilja hos sin betraktare. Personligen har jag många olika minnen förknippade med konstverk och skulle inte vilja vara utan dem. Minnena fungerar som hållplatser i mina […][...]

Han tyckte om vad hon skrev, först tyckte han om hur det lät, och sedan om vad det betydde och sedan lärde han sig tycka om meningarna. En ros är en ros är en ros dyker i denna och andra tappningar upp lite varstans i Gertrude Steins digra produktion. Vad det innebär går det att […][...]

Birgit Ståhl-Nyberg var – skam till sägandes – en ny bekantskap för mig. En hel del stockholmare kanske har sett hennes monumentalkonst på Akallas tunnelbanestation, även om långt ifrån alla nog skulle kunna namnge konstnären – men själv hade jag helt missat hennes konstnärskap. Det gör det desto roligare att nu kunna lära känna det […][...]

Humor hör till det svåraste att sätta ord på, tycker jag. Varför är någonting roligt? Vet inte, det bara är det. Snäppet lättare är det att förklara varför någonting inte är roligt. Det är dumt, det bygger för starkt på schabloner, det är sexistiskt eller rasistiskt eller någonting. Nej, det måste inte vara politiskt korrekt […][...]