Under de senaste decennierna har det skrivits mängder av biografiska böcker med tydlig jag-röst där en vuxen son eller dotter går genom förhållandet till sin far. Fadern är ofta död vilket triggar igång intresset att lära känna en bortvänd fader. Fadern kan också leva. Både som levande och död kan en far, en förälder, vara mer eller mindre närvarande. Frånvarande.

Här är det Björn Wiman som försöker få korn på den man som var hans far. Berra. Med finländsk mamma och en supande far som Berra kickar ut så fort han växt upp. Berra träffar Björns mamma och de får barnet som blir Björn. Skilsmässa. 1970-tal. Lite kontakt fram tills Berra kan ta med 7-åringen ”för att åka lagg” i Hammarbybacken. Utförsåkningen blir deras ”umgänge”. Med tiden till skidorter i Sverige och Norge men också långa bussresor till Alperna där de bor i små byar och tar sig upp på glaciärer. ”Det här är kalas, Björne.” Berra är kung i backen.

Berra är en trevlig typ. Omtyckt lärare, kvinnokarl av stora mått, skämtande anekdotmakare, sportig och snygg, gourmetkock i hemmaköket. Även en rätthaverist som säger ifrån. Kan härma nasalt överklassuttal. Pappan representerar 1970-tal. Rekordårens klassresenär med fritid. Framåt. Man ska ha det bra.

Det finns en bitterhet hos författaren över faderns ointresse. Särskilt när författaren får egna barn när han ett hopp om att fadern ska engagera sig. Om föräldern inte förstår eller vill förstå? Inte kan leva sig in i hur det är att vara barn, barnbarn till sig själv? Inte orkar. Som knappt kände sin egen far. Inte ens kallat honom någonsin ”far”. Ett mönster upprepande sig självt.

Författaren å sin sida gör allt för att inte likna, inte reagera, inte leva livet såsom fadern gjort. Vill i varje val leva sitt liv tvärtom. Med livslånga nära relationer och familjeliv. Det blir många gånger dött lopp och utförsbacke i kontakten med fadern.

Tystnaden går neråt. Varför fick författaren inget veta om sin finländska släkt? Farmodern, en för författaren viktig person, som en gång kommit med föräldrar från Finland, arbetat och slitit, varit gift med två alkoholister och fött två söner. Hon hade ryska rötter. Möjligen judiska? De fattigas minne är kort, såsom Albert Camus ungefär en gång sagt. Till och med i arkiven i Finland tar tråden slut.

Halva boken handlar om skidning. Specifikt utförsåkning. Mängder av fakta. De första skidtävlingarna i Tromsø 1843, hela Norges historia som skidnation, utvecklingen av skidturismen globalt och nationellt, Holmenkollenspelen, om utrustning och pjäxor, om glaciärer och klimatförändring. Ett överklassnöje som med tiden blev för alla. På skidor kunde män och kvinnor tidigt mötas relativt jämställt. Om skidorter i Schweitz och Österrike … I Åre och i Sälen, Dalarna. Författaren har gjort ett grundligt forskningsarbete om orternas historia. Läsaren behöver vara påläst själv och ha ett genuint intresse för både skidåkning och historia – annars trillar man lätt av pinn när texten blir föreläsning.

En väckarklocka blir onekligen kalla fakta om att snön kommer i en snar framtid att försvinna på många platser. Den har gjort det redan. Naturligtvis har vi redan i tiotals år hört om åretomgröna skidorter med rostiga liftanordningar men i Wimans bok åskådliggörs den ofrånkomliga utvecklingen. Han har varit där.

Här finns mängder av referenser till författare, forskare, upptäcktsresande, konstnärer, musiker, filosofer … Källförteckningen på bokens sista sidor är utförlig.

Bildspråket i boken är livligt och metaforerna många. Titelmetaforen ”Den lyckligaste leken” är ord av Jean-Paul Sartre om utförsåkningen. Den leken fick Björn Wiman lära av sin far.

Similar Posts:

• Att få en gammal pappa
• ”Jag och min far” – om sorg, saknad och insikt
• Att välja och skriva sitt liv
• Överlevarnas barn
• Resans sköna konst

Det betyder inte att vi inte bråkar för det gör vi. Första halvåret 2025 inleddes en ekonomisk rysare som bara fortsätter. Gaphalsen Donald Trump har ännu en gång tillträtt världens mäktigaste befattning.

USA:s president bestämmer över mycket, det är välkänt, men SÅ mycket? Trump började nästan genast hota om tullar. Det sänkte såklart börsen. Sen tog han tillbaka hoten, delvis, och då gjorde börsen genast glädjeskutt som en lydig vovve. Detta har Trump upprepat flera gånger. Undrar om han berikat sig själv genom att han tillåts hålla i taktpinnen och kan köpa när det är billigt och sedan sälja dyrt? Samtidigt är alla i USA, inklusive hans hängivna väljare, förlorare eftersom förtroendet för USA urholkas.

En rysare är det men de flesta småsparare är kvar på börsen liksom våra pensionspengar, fastän fluktuationerna är styrda av en silverrygg som inte bryr sig ett skvatt om någon annan än sig själv. Hur ska man förstå det? Hade aporna köpt det?

Apan och kapitalet, en bok om ekonomisk historia, kom 2023, efter Trumps första presidentperiod, men innan det stod klart att det skulle bli en triumfatorisk come back. Författaren Kjell A. Nordström vill göra ekonomin begriplig och börjar från början. Människan är alltså en tunnhårig apa i Afrika som lär sig att man kan byta saker med andra, nötter mot fikon, exempelvis. Det är ju något stort.

”Den enes bröd är den andres död” brukar det heta, men byteshandel är inget nollsummespel enligt Nordström. Om det hade varit det så hade den hårlösa apan för längesen slutat göra transaktioner, argumenterar han. I stället förenklas livet av möjligheten att göra byten. Den som fiskat mer än den kan äta, slipper se fångsten ruttna. Människan kan specialisera sig. Den som är särskilt bra på fiske ägnar sig åt det och byter sedan med samlaren av nötter. Eller fikon. Alla får en mer varierad kost.

Städer med handelstorg är ett viktigt steg i utvecklingen, uppfinningen av pengar är ett annat. Mynt av koppar, silver eller guld blir till sedlar vars värde garanteras av en guldreserv hos en riksbank som evolverar till nuvarande system som inte vilar på guldreserv och dessutom är alltmer kontantlöst. Vi betalar allt oftare med plastkort. Ändå består tilliten.
Kapitalismen tar fart i de italienska statsstaterna på 1200- och 1300-talen. Renässansen bär på en slags framåtanda efter en lång era av bakåtblickande under medeltiden. Det skapas banker som lånar ut pengar mot ränta. Ekonomierna växer.

Militärt starka aktörer har genom tiderna sett sin chans att tulla på andras handel. Men ideologin om frihandel, som uppstod i Storbritannien på 1800-talet, har bitit sig fast. Visst finns det bakslag som första världskriget, depressionen och andra världskriget. Men frihandeln har tagit fart igen efter alla kriser. De senaste 50 åren har präglats av ett allt öppnare Kina, Berlinmurens fall och ett allt aktivare Indien. Kjell A. Nordström liknar globaliseringen vid ett jättelikt knytkalas.

Vår planet har blivit en by där alla försöker byta med alla. En öppnare värld än någonsin. Längre liv än någonsin. Mindre fattigdom. Och dessutom för fler människor än någon gång i historien.

Men det är något som skaver. Storbritannien har lämnat EU och i USA sluter allt fler upp bakom parollen ”America first” och Donald Trump som säger att han älskar tullar. Det där är inget nytt under solen, menar Nordström.

Precis som i det lilla livet är ju stora kalas ofta kaotiska och svåra att kontrollera. Att stiga ur festen och återta kontrollen över människors bytande dyker därför upp som förslag med jämna mellanrum. Men att helt lämna festen har oftast visat sig alltför dyrt, även för stora länder som USA.

Ett kapitel handlar om den osynliga handen, moralfilosofen Adam Smiths teori att ekonomin fungerar bäst utan statlig styrning. Vi människor är bra på samarbete. Paradoxalt nog är det egennyttan som för oss ditåt. Men Nordström betonar att en viss styrning, eller korrektare uttryckt rätt sorts regler, behövs för att den osynliga handen ska kunna arbeta fritt.

Nordström tar också upp problem som överutnyttjandet av haven och luften. Han synar de miljöekonomer i sömmarna som propagerar för ”degrowth”, minskad tillväxt för miljöns och klimatets skull.

Detta är en infallsrik och kreativt berättad ekonomisk historia där man varken saknar myten om kung Midas eller historien om Sveriges Riksbank, världens äldsta. Man har kul när man läser. Nackdelen, möjligen, är att framställningen blir lite spretig. Kjell A. Nordström hoppar friskt i kronologin, något som sannolikt minskar bokens tillgänglighet för många. Den riktar sig ju till alla apor, som jag, som saknar gedigna förkunskaper i ämnet.

På det hela taget är Apan och kapitalet dock en välskriven bok av en kunnig författare. Ideologiskt är Kjell A. Nordström varm anhängare av marknadsekonomin men den läsare som inte är det behöver knappast vara orolig. Författaren är tydlig med sina åsikter och intentioner redan från start.

Similar Posts:

• Spretigt om kapitalismens och städers historia
• Lätt introduktion till tunga ekonomiska frågor
• ”Greed is good” och allt det osynliggjorda andra
• Initierad bok om Trump
• Staten och kapitalet i samma båt

Johan Rockström och Owen Gaffney är världsledande klimatforskare och debattörer i frågan, så när de nu skriver den här boken tillsammans är det föga överraskande ett tungt och viktigt inlägg i klimatfrågan. Boken är indelad i tre ”akter”: en första som skildrar Jordens historia från att klotet blev till fram till vår samtid, och vad vi vet om hur klimatet förändrats över de senaste 800 000 åren; en andra akt som skildrar de senaste decenniernas forskning om planetens gränser för vad som är hållbart, och på vilka områden vi människor har kommit att passera dessa gränser; och en tredje akt om det författarna kallar för ”Jordresan”, det vill säga vad vi behöver göra för att vi ska kunna leva inom de planetära gränserna.

Boken är över lag mycket pedagogiskt skriven. Man har som lekman lätt att följa med i skildringen av den naturvetenskap som ligger till grund för vad vi vet om Jordens klimat och de samtida klimatförändringarna. Boken är också i sin tredje ”akt” förhållandevis konkret i diskussionen om vad som behöver göras på en lång rad områden – alltifrån vad vi äter och hur vi producerar vår mat, till hur vi skapar hållbara städer eller transportsystem. Vi måste också utjämna socio-ekonomiska skillnader såväl inom som mellan länder, röra oss bort från konsumtionshets och en ständig strävan efter ekonomisk tillväxt, och börja tillämpa mer av ett ”katedraltänkande” (med långsiktig planering av ekonomin).

Författarna skriver att det finns fyra positiva krafter som idag drar åt rätt håll: folkrörelser som kämpar för en radikal omställning, politiker i de världsledande ekonomierna som bidrar, ekonomiska drivkrafter som gör att fossilbränslen inte längre är konkurrenskraftiga mot hållbara alternativ, och tekniska innovationer som kan leda till omvälvande förändringar på många områden. Men när de i bokens tredje akt sen konkretiserar diskussionen om de förändringar som behövs – och vad som är på gång – så blir jag inte helt övertygad av realismen i den ”Jordresa” de förespråkar. Författarna kan exempelvis diskutera hur en del stora företag – som exempelvis Scania, Harley Davidson eller Puma – säger sig vilja ställa om sin verksamhet mot hållbarhet. På samma sätt menar de att politiker i många länder driver på för en omställning, och att flera ledande globala institutioner – till exempel IMF och ECB – idag vill genomföra en ”radikal översyn” av det ekonomiska systemet, och bland annat verka för en rättvisare fördelning av välståndet. ”Kapitalismens överstepräster kräver radikala förändringar”, som författarna formulerar det. Kalla mig pessimist, men jag har svårt att tro att många av dessa företag, politiker och institutioner verkligen menar allvar med sin retorik, och misstänker att de förändringar de i realiteten kommer försöka genomföra egentligen är ganska blygsamma sett mot bakgrund av vad Rockström och Gaffney menar behövs. Och framförallt: Kommer man att ha särskilt många politiker eller storföretag med sig på tåget om man faktiskt skulle börja genomföra mer radikala omställningar av det ekonomiska systemet (med bl.a. höjd beskattning av de rika eller ökade kostnader för utsläpp)? Detta får mig osvikligen att fundera på om Rockström och Gaffney själva verkligen tror på sina egna ord om de här aktörernas vilja att genomföra radikala förändringar, eller om det i sin tur är medveten retorik från deras sida för att locka med så många som möjligt på tåget för den omställning de menar är så akut nödvändig?

I sin helhet är det dock en både viktig och pedagogisk bok, som jag hoppas att många – politiker såväl som en bred allmänhet – läser och tar till sig av. Jag hoppas också att jag om tio år kan se tillbaka och konstatera att författarnas optimism var berättigad, och min skepsis obefogad. Förhoppningsvis kan det optimistiska budskapet smitta av sig, så att boken kan bli en katalysator till positiv förändring.

Similar Posts:

• Dags för omställning
• Vår jord, våra intressen
• Ekonomernas diktatur
• Svårbegripligt om klimatförändringar
• Jämlikhet für alle!

Det började med att familjen äntligen hittade sin drömtomt.
”Här ska vi leva, här ska vi bo. Här ska vi bygga vårt hus!” ropade pappan.
Barnen applåderade.
”Men först”, sa mamman, ”så måste vi riva det här gamla rucklet. Och de här stora träden måste vi också ta ner, så vi har något att bygga det nya huset av!”

Så här inleds Furan. I en annan tid hade dessa rader känts fräscha. En nystart. Men i dessa brinnande klimatkristider börjar det att skava på en gång. Familjen börjar genast skövla. Mamman är en van trädfällare och skicklig med motorsågen. Men det är som att de stora furorna spjärnar emot. Nästan som att barken skriker under sågens vassa tänder. Av träden blir det brädor som används för att bygga det nya huset och möblerna däri.

Den sista furan faller till hösten eftersom dess skugga förmörkar rummet på ett sätt som stör. Den kan de använda till att bygga ett garage kommer mamman på. Men trädet betedde sig konstigt. Ur grenarna rinner det så mycket kåda att de inte går att använda.

”Usch, vad kladdigt”, pustade mamman och släpade iväg de hopplösa grenarna.

Trots detta tycker familjen att de hamnat på den vackraste platsen på jorden. Barnen leker vid sjön och solen skiner. Allt är frid och fröjd med andra ord. Men så börjar mamman klaga över att ungarna drar in så mycket barr. Trots att hon städar varje dag kommer det nya. Ungarna säger att furorna är ju borta, så var skulle de få barren ifrån?

Det kommer krypande. Hur osynliga grenar vispar mot fönstren om natten och kottar faller mot taken medan familjen ligger sömnlös i sina sängar. Och en morgon är lilla Rodis tidigare så mjuka kinder skrovliga och barklika.

Det vore fel av mig att avslöja så mycket mer än att det, som ni nog förstår, barkar åt helvete. Lisen Adbåge behandlar alltid viktiga ämnen i sina bilderböcker. I Dom som bestämmer (2018) resoneras det om varför de som bestämmer alltid bestämmer? Och vad ska vi som inte får vara med göra för att få vara med? Vill vi ens vara med? Vi kanske bara vill vara ifred.

Furan är en riktig thriller. Bilderna går i sepiatoner med olycksbådande skuggor. Karaktärernas uttryck förändras under bokens gång. Från början är miner och kroppsspråk glada och förväntansfulla men sedan går de mot förvåning, osäkerhet alltmedan skogen kryper närmare.

Mot slutet är det mer uppgivet samtidigt som ett beslut gror. Jag lovade ju att inte berätta mer om hur det slutar men en
liten spoiler kan jag inte låta bli att ge i form av en rätt talande illustration där mamman inte längre kan prata för att en fågel byggt ett bo i hennes mun. Blunda om du inte vill veta mer.

Det här en bok att läsa tillsammans. Den måste få ta tid och räkna med att frågor och funderingar väcks och att samtal säkert behövs. Furan av Lisen Adbåge är en viktig och skrämmande bok. Det är en berättelse som vi alla behöver.

Similar Posts:

• Hästar trivs bäst tillsammans
• Griniga gamla hundar
• Dramatisk thriller för små barn
• Och de nominerade är… Augustpriset 2021
• Harmlös julsaga

Det fanns inget före och efter katastrofen, det fanns inte ens någon entydig katastrof. Det fanns flera: våg efter pulserande våg av motgångar, nedgångar. Tillbakagångar.

Genren ”postapokalyptisk dystopi” känns alltjämt fruktbar och relevant. Orsaken är väl uppenbar. Klimatkrisen är ett vetenskapligt faktum. Individualismen har tagit de gemensamma visionerna ifrån oss och därmed, möjligen, framtidsoptimismen. Den frammarscherande högerpopulismen har också samhällskollapsen som bärande berättelse, även om det är en katastrof av annan art än vetenskapens och miljörörelsens.

Cormac McCarthys Vägen och Mad Max-filmerna är begåvade exempel på hur genren lånar sig väl till såväl samhällskritik som intressanta berättelser om överlevnad. Eftersom Nattavaara utspelar sig i Sverige associerar jag dessutom till rollspelet Mutant från 1980-talet.

Författarduon Margit Richert och Thomas Engström kastar in läsaren direkt i handlingen. Sextonårige Erik finner sina föräldrar döda i bastun nere vid älven. Det är kollektivt självmord. Erik och hans sju år yngre syster Sofia anklagas för att ha dolt smittsam sjukdom och blir utslängda ur byn där de vuxit upp. De styr kosan till Nordmarks maktcentrum, det palissadbefästa Kiruna, i hopp om upprättelse.

Många mil söderöver hamnar torparen Marja i klorna på ett cykelburet gäng stråtrövare. Deras ledare har metodiskt samlat information om preppers, som aningslöst skrutit om sina matförråd i sociala medier. Marja sällar sig till dem, mest för att överleva. Hon förlorar dock aldrig hoppet att återfinna sin Mårten.

Uppe i Kiruna intrigerar vicejarlen Hartmann för att konsolidera makten omkring sig. Det finns många hot. Samisk gerilla, kristna extremister och ryska krigsherrar.

Romanfigurerna är realistiska, liksom dialogen. Möjligen investerar författarna lite för lite verkligt engagemang i de här stackars människorna. Ensamhet, lidande och undergång passerar förbi utan att det alltid känns fullt ut. Genom floran av romanfigurer får läsaren en bredare förståelse för hur tillvaron i denna framtid ter sig. Figurerna fyller alltså en funktion, ett syfte. Därmed förblir de dock främst figurer och växer inte fram som människor. I all framtidsskildring hotar gestaltningen att överskuggas av skrivande på näsan. Richert/Engström manövrerar dock skickligt undan allvarligare klavertramp. Ibland unnar de sig en inre, informationstät monolog hos någon av huvudpersonerna. Så att läsaren ska förstå.

Det var inte det enklaste att sköta bokföring, ta fram prognoser och göra upp budgetar när det inte fanns någon enhetlig valuta. Nordmarks tillgångar i handeln med utomstående var elektricitet, hyfsat rent amfetamin och halvdant brännvin.

Här är det vicejarlen som begrundar den unga nationens ekonomi. Det är en aning redovisande, men fungerar på det hela taget väl. Nattavaara har undertiteln ”Roman i katastrofernas tid” och ansluter sig till det som Margaret Atwood kallar ”speculative fiction”, skönlitteratur om det som skulle kunna hända. Det känns realistiskt. I ett scenario med global uppvärmning är det inte orimligt att tänka sig att det är de kyligare delarna av världen som kommer att fortsätta vara rimligt beboeliga, åtminstone någon tid framöver. En viktig komponent i trilogin är att detta vänder upp och ned på gamla maktförhållanden. Här är det sörlänningar som med mössan i hand kommer till Nordmark och ödmjukast anhåller om asyl. Stockholm har inte längre något inflytande. Richert/Engström missar inte den lågmälda, revanschistiska humor som finns i detta. Vid gränsen sitter skyltar: ”Du lämnar nu Sverige. Välkommen till Nordmark – Lycka till.”

Trilogins andra del, Armasjärvi, kommer i slutet av september.

Similar Posts:

• Lyckligt slut i debut
• Ytligt om livskris
• Den starkare
• Livet som var, som inte blev och det som är
• Vacker gestaltning av brutal dystopi

Boken innehåller massor med fakta om organismer och ekosystem och när jag läser slås jag ofta av tanken på hur cool vår planet är. Ett exempel på ”fun fact” som jag lärde mig och som jag börjat slänga ur mig är: ”Vet ni att grönlandshajen inte blir fertil förrän den är ungefär hundra år?”

Vad har då grönlandshajens sena pubertet att göra med hur vårt samhälle kan bli mer hållbart? Ja, om jag ska vara ärlig så kom inte jag heller ihåg det, så jag behövde gå tillbaka i boken. Faktan stod i ett avsnitt som handlar om evigt liv, avsnittet innehöll även fakta om hur nakenråttor blir åtta gånger så gamla som övriga gnagare och varken kan få cancer eller demens. Men behöver vi evigt liv för att klara av att leva hållbart? Det tror jag inte, och det är inte heller något som författaren argumenterar för. Och det är väl just det som är grejen med boken, den tappar lätt tråden.

Den är full med häftig fakta, och man lär sig massor. Men om det på allvar ska vara en bok som inspirerar en till att känna hopp för framtiden för att biomimikry kan hjälpa till att utveckla vårt samhälle till ett mer hållbart sådant, då hade det krävts rakare linjer.

Istället sitter jag med massor av funderingar efter att ha läst boken. Det är inte så att jag inte tror att biomimikry har potential. Men jag undrar ändå hur jag inte kunde bli mer inspirerad och hoppfull efter att ha läst en hel bok om ämnet. Visst handlar boken mestadels om hållbara lösningar, som att vi kan lära av korallrevens sätt att ta hand om energi och resurser när vi ställer om till en cirkulär ekonomi. Men boken tar ju också upp hur flygplansvingar inspirerats av fågelvingar. Så min fråga blir hur styr vi biomimikryn så att vi med säkerhet vet att det blir hållbara lösningar som utvecklas? Så att inte biomimikry också bara blir en del av tillväxtkarusellen med mer produkter och en efterfrågan efter saker vi förut inte visste att vi behövde. I kapitlet om artificiell intelligens diskuterar Moberg lite vad som måste vara drivkraften i utvecklingen, men jag hade önskat mig en längre och mer djupgående diskussion.

Det finns flera spännande delar om hur biomimikry kan användas för att spara energi. Men varför görs det inte i stor utsträckning? Jag vill veta mer om vilka förutsättningar som krävs för att implementera mer biomimikry i samhället. Inte bara ett kort stycke om hur fantastisk isbjörnspäls är som kan hållas varm på insidan men kall på utsidan, för att  sedan följas av en mening om att en teknik där pälsen efterliknas kan användas för att förhindra att solceller blir överhettade. Efter att ha läst det vill jag ju veta mer! För om det är så bra varför sker det inte? Vad är förutsättningarna och hindren? Är de ekonomiska? Tekniska? Med ett utvecklat resonemang hade jag lärt mig mer om biomimikry och dess potential, nu känns det mest som om boken består av korta stycken om något som är coolt i naturen och sen någon mening om var det skulle kunna användas i samhället, och jag känner hela tiden att jag inte vet om det är rimligt eller inte eftersom boken saknar djupare analyser.

Det är ett så intressant ämne och det märks att författaren brinner för det. Men för att boken ska kännas inspirerade och ännu mer lärorik hade den behövt gå några vändor till med redaktören. Det är synd att det inte gjordes, för det kunde ha blivit en riktigt bra bok.

Similar Posts:

• Självbiografi med appell för klimatet
• Hopp för hållbarheten
• En riktigt klibbig bok
• Drömmar om ett annat liv
• Den hållbara staden

När jag gick på gymnasiet anordnades demonstrationer mot globaliseringen. Jag deltog bara i en av dem och blev mest besviken. Jag kunde inte förstå vad det var vi kritiserade, allt var så abstrakt och allmänt hållet. Ärligt talat tyckte jag snarare om globaliseringen, för jag förknippade den med bra musik och utlandsresor.

Dessa ord formulerar Paolo Giordano i sin bok Smittans tid. Den är en reaktion på coronapandemin som bröt ut i början av 2020 och består av korta reflektioner kring det liv som påverkats av samhällenas restriktioner.

Som citatet visar, handlar inte författarens funderingar enbart om virusets framfart. Texternas innehåll har stor variation och jag associerar flera gånger till Sveriges Radios P1-program Tankar för dagen. Funderingarnas utgångspunkt är som förväntat coronapandemin. Men perspektivet vidgar sig till vårt behov av att kunna göra förutsägelser samt hur människan har gett förutsättningar till pandemin.

Författaren är personlig på ett sympatiskt sätt. Han utgår delvis från sin egen bakgrund som matematiker men skriver oerhört begripligt och konkret. Siffror är inte aktuella i reflektionerna, däremot vi människor – och vår livsstil.

Ett virus har stor hjälp av att människor förflyttar sig snabbt mellan länder och kontinenter. Men också det sätt människor våldför sig på naturen, menar Giordano. Att skövla orörda djungler innebär kontakt med okända mikrobiska världar. Att artdöden sker allt snabbare innebär att bakterierna som lever i värddjuren letar efter nya värdar att föröka sig i. Att djur föds upp i fabriksliknande miljö innebär att smittämnen frodas.

Virus hör till de många flyktingarna i miljöförstöringens kölvatten. Tillsammans med bakterier, svampar och protozoer. Om vi kunde lägga lite av vår egocentrism åt sidan skulle vi konstatera att det egentligen inte är de nya mikroberna som jagar oss, utan snarare vi som lockar fram dem.

I bokens korta stycken lyckas Giordano uppmärksamma flera viktiga slutsatser. I mina ögon är även tankarna som rör sig bortom naturvetenskapliga sfärer läsvärda. Han sätter ord på hur rädslan kan ta en människa i sitt grepp så att hon blir fördomsfull mot någon som stämplats som syndabock i ryktesfloran. Till och med välutbildade läkare kan få panik när blodsdroppen från en smittad patient fallit på golvet. Situationer med okända faktorer gör även rationellt betingade människors reaktioner drastiska.

Vi förlitar oss på att vetenskapen ska kunna tillhandahålla bra rådgivare till beslutsfattarna. Förvirrande känns det förstås när vetenskapens representanter drar olika slutsatser trots att de utvärderar samma data och använder samma modeller. Stor osäkerhet föds bland oss vanliga medborgare främst för att vi glömmer bort att även vetenskapsexperter har åsikter, menar Giordiano. När experter dessutom adderar det element som tillhör vetenskapens grund (Osäkerheten & Omprövandet) så tolkar vi det som gräl att förvalta på sociala medier.

Giordano förklarar bättre än Andri Snær Magnason (se recension Om tiden och vattnet) hur vår hjärna låser sig när den försöker hantera den alltmer komplexa verkligheten. Han glider inte i väg i sitt tema som islänningen, utan lyckas hålla kvar läsaren med varsam hand. Kanske för att han ser på sina egna tillkortakommanden och inte ser sig själv som obestridlig företrädare för en ekovänligare värld.

En karantän kan ge många möjligheter till att reflektera och skriva ned ord. När avsändaren dessutom använder en ödmjuk attityd som inbjuder till samtal mellan olika samhällsrepresentanter känner jag hopp inför framtiden. Varm läsrekommendation från mig!

Similar Posts:

• Om vad som aldrig blev
• Demokratins plus och minus
• Så kan människor leva mer hållbart genom att härma naturen
• Binas historia
• Vi apor och pengarna

Isländska Andri Snær Magnason väver i sin bok Tiden och vattnet in varningar för framtiden tillsammans med personliga anekdoter. När det isländska höglandet skulle bebyggas med en damm i anslutning till en aluminiumfabrik var han engagerad i motståndet. Han har träffat företrädare för vetenskapsvärlden, och ett par gånger även träffat Dalai Lama.

Han har även mött forskare som bett honom att berätta hur illa det är. Många har svårt att ta till sig fakta om hur människans livsstil hotar alla arters livsvillkor. Bruset av information gör det omöjligt. Dessutom kommuniceras forskares resultat på ett sätt som avslöjar att de inte är specialister på informationsöverföring.

När Magnason försöker förstå hur allt hänger ihop kretsar hans tankar kring två utgångspunkter, nämligen tiden och vattnet.

En aspekt kring tiden är att människors tankestrukturer inte förändras över en natt. Han belyser med exempel från år 1809 när en islänning argumenterade för att varje medborgare i samhället förtjänade frihet. Ingen förstod vad han menade med ordet frihet. Hela föreställningsvärlden var hierarkisk och att tilldela frihet till någon som inte besatt egendom gick emot de flestas tankar. Det dröjde ända till 1920 innan alla män och kvinnor fick lika rösträtt. Poängen tycks vara, att klimatbeskrivande ord som idag är nya och obegripliga inte kommer att förstås av jordklotsmedborgarna förrän någon gång i framtiden.

En annan aspekt är att klimatförändringar skett över så lång tid. Redan i mitten av 1700-talet lades grunden för utsläpp av växthusgaser, nämligen när John Watt utvecklade ångmaskinen. Utvecklingen eldades på när oljan upptäcktes år 1860 och när tändningsmotorn uppfanns något år senare. Hade klimatförändringar kommit över en natt, skulle katastrofen upplevts mer direkt. Långsamheten gör att problem – som dessutom är osynliga – sopas under mattan.

Paradoxalt är det inte läge att agera långsamt just nu. Alltfler människor trängs på jorden och för djur- och växtarter lämnas allt mindre plats. En räddning måste till inom de närmaste decennierna.

Även vattnet betraktas ur olika perspektiv – och dess självklara värde som livgivande förekommer i mytologiska berättelser runtom i världen. Också vatten i frusen form är livgivande. Men när polernas och Himalayas isar toksmälter i stället för att smälta långsamt eskalerar katastrofen. Detta vetenskapliga faktum bekräftades genom nyhetsrapporter den 7 februari 2021, då en glaciär rasade i Indien. Snabbt krympte nyheten till en liten notis, trots det höga antalet omkomna.

Boken innehåller flera träffande liknelser som kan användas för att belysa hur människan orsakat den ekologiska katastrofen som eskalerar. Författaren är medveten om att människan fått ett ökat välstånd med de tekniska uppfinningarna men hans appell är likväl tydlig. Utvecklingen måste vändas.

För att balansera stämningen av undergång berättar författaren ömsint om far- och morföräldrarnas liv. Han har även minnen av en hängiven morbror som arbetat för att rädda kajmankrokodiler. I mötet med sina döttrar låter han dem räkna ut en levnadsbana för sig själva och eventuella barnbarn. Om de blir 94 år (som deras egen gammelmormor) kommer de att känna någon med samma livslängd som förhoppningsvis lever år 2186.

Tyvärr finns en fara att klimatförändringar gör livet outhärdligt för framtidens generationer, och att allt som lever kämpar för sin överlevnad. Läsning av en kulturpersons självbiografi kanske inte kommer på första plats när det krävs andra handlingar. Framtiden kommer att utvisa hur nära vi är att kunna förverkliga hållbara lösningar.

Similar Posts:

• Lite klimatförändringar ska man väl tåla?
• Domedagsprofetia med hopplöshetssyndrom
• Tankar i pandemins fotspår
• Toppen är nådd, nu går det utför
• Naturen och vi

När jag läser Linda Bondestams Mitt bottenliv – av en ensam axolotl, som är Augustnominerad – tror jag att jag förstår lite mer. Både den och Naturen är fantastiskt fina och kloka och roliga berättelser helt i sin egen rätt, men de påminner en hel del om varandra. Att samtidigt nominera två bilderböcker om klimatförändringar och hur naturen ändå överlever människan kändes kanske ändå lite mycket?

Fast om det i Adbåges drastiskt, mörkt roliga bok är de aningslösa människorna som står för berättandet, så lever vi ”lunsar” (så kallas vi nämligen), i Bondestams bok i periferin. Här är huvudpersonen istället, som titeln avslöjar, en liten axolotl.

Axolotl är en vattenlevande, akut hotad salamanderart, ett slags groddjur, som bara förekommer i Mexiko. Det märkliga namnet kommer från ett aztekiskt språk, och ska betyda ungefär ”vattengud”. Axolotl har både gälar och lungor, och blir den av med en kroppsdel så växer det ut en ny. Det är nästan som om den hade hämtats ur Bondestams och Ulf Starks tidigare prisbelönta Djur som ingen sett utom vi, faktiskt.

Den lilla axolotln i Mitt bottenliv föds i en skog av sjögräs, i en sjö nära en stor stad, som det enda kläckta ägget i en syskonskara på 987. Axolotln är visserligen ensam axolotl, men har det till en början ganska bra i sin sjö. Den hänger med sina släktingar tigersalamandrarna, går i skolan, spanar på de där lunsarna som bor på land, och samlar ”skatter” som de tappar eller dumpar i sjön. Den här skattsamlingen för på ett roligt sätt tankarna till Ariels samlande i Den lilla sjöjungfrun, även om denna samling är något uppdaterad. Här finns till exempel en smartphone, med vilken axlotln och de andra salamandrarna tar knasiga filter-selfies och kollar på Star Wars-filmer.

Tillvaron på sjöbotten blir långsamt deppigare och mest indirekt förstår vi som läsare hur illa det är, med föroreningar och allt större klimatkatastrofer. Bondestams djupblå vatten – hennes färger är verkligen ljuvligt mättade – färgas svart av sot och elände, och på land brinner det. En monstervåg sköljer över världen. Axolotln kastas hit och dit. Det blir tyst och mörkt.

Så, plötsligt, tänds ett nytt hopp. Läser man mellan raderna har kanske mänskligheten lyckats utrota sig själv, men för axolotln är tillvaron långt ifrån över. Livet fortsätter.

Det är en märklig sak, att göra en så charmig barnbok om mänsklighetens undergång, och om konsekvenserna av vår framfart med miljön omkring oss. Hur blir det inte deppigt och alldeles för oroande för att läsa för barn?

En nyckelkomponent är Linda Bondestams bilder, som är så finurligt färgstarka, dramatiska och kul. En annan det begränsade, lite naiva berättarperspektivet. För axolotln går det ju faktiskt bra. Hur bra som helst. Och som människa känner man nog mest att ”Hallå, jag vill ju också vara med och se vilka nya former livet tar sig, vart världen tar vägen med oss! Jag vill inte dö ut, jag vill leva! Nog måste vi kunna styra upp det på något sätt?”

Similar Posts:

• Vad är farligast, tekniken eller människan?
• Visuell bilderboksfröjd med dubbla budskap
• Knasigt, komplext och alldeles underbart
• Nominerade till Augustpriset 2020
• Naturen och vi

På andra sidan finns de som tycker att det är en överdriven reaktion, att så illa är det inte, att än finns det tid och det är nog en konspiration ändå, för att kullkasta världsekonomin, maktbalansen och vad mer som betyder något.

Naomi Klein skräder inte orden i förordet till boken I lågor – Ett brandtal till världen för en green new deal, liksom hon inte heller gjort det i tidigare böcker. Hon vill få oss att lyssna, att känna, att tänka – och att agera. Hon stryker inte medhårs – hon anser att det är för sent för det. Om vår jord ska kunna räddas kommer det att kosta på, särskilt för oss som har det bra och har levt högt på andras bekostnad.

Boken är en samling artiklar från en tioårsperiod och de ger en främst skrämmande men också försiktigt hoppfull bild av vad som pågår. Det skrämmande är främst hur lite som egentligen har skett under detta decennium och hur det som utgjorde hoppet då har visat sig bli till intet. Det försiktigt hoppfulla är att det finns de som inte ger upp.

Lösningen är en radikal omstöpning av världsekonomi och samhällskontrakt – så ja, det är ett omkullkastande det rör sig om. Det handlar om att ställa om samhället till miljöns fördel och att samtidigt betala av på den skuld I-länderna har till U-länderna, de som har fått betala priset för en skenande utveckling som byggt på kol och olja – och en beräkning av människors värde som är ytterst ojämlik. Det är stora ord, stora gester, det är högdramatiskt men det är kanske det som behövs för att komma någon vart.

”Green New Deal” syftar på en annan version av den New Deal som under ledning av Franklin D. Roosevelt höjde levnadsstandarden för så många i USA på 1930-talet. Där skapades arbetstillfällen i statlig regi för att häva depressionen – framgångsrikt men på miljöns och urbefolkningens bekostnad. Nu är det gör om, gör rätt som gäller och att ta in alla, eller åtminstone betydligt fler aspekter. En utopi? Kanske, men också ett tufft beting för oss i Väst.

Det är lite märkligt med en bok med dubbla blurbar av Greta Thunberg, som samtidigt handlar en hel del om just Greta Thunberg och den klimataktivismrörelse hon skapat, där de unga går i bräschen och skriker högre och högre. En cirkel av inbördes beundran, en filterbubbla? Men om blurbarna får fler att läsa så är det av godo ändå.

Jag törs inte säga att den lösning som utmålas skulle bli bra eller ens kunna fungera, så mycket kan jag inte, men det är uppenbart att det vi just nu håller på med inte fungerar i längden och att vi måste börja tänka och agera annorlunda. Förmodligen väldigt annorlunda.

Jag för min del är beredd att göra avkall på en hel del – är du?

Similar Posts:

• Hopp för hållbarheten
• ”Att göra det omöjliga möjligt”
• ”Det är inte längre naturen som styr jorden. Det är vi.”
• Långsiktigt hållbar hållbarhet
• Svårbegripligt om klimatförändringar