En annan minst lika viktig fråga lyfter den norska professorn Tormod Heier på DN Debatt (16/6). Han menar att 75 års erfarenhet av Natomedlemskap har lärt vårt grannland betydelsen av att upprätthålla ett eget handlingsutrymme gentemot ryssen, något man skaffar sig genom att förneka det allierade USA alltför stor bestämmanderätt på norsk mark. Återstår att se hur väl svenska politiker lyckas navigera i denna nya sköna värld av storpolitik.

Ibland hävdas det att vi sedan andra världskriget lever i ett tillstånd av ”Pax Americana”. Med ”vi” avses då Västeuropa och USA:s övriga allierade. Andra delar av världen har knappast präglats av fred. De svenska USA-forskarna Frida Stranne och Trita Parsi har skrivit en bok tillsammans som fokuserar på Förenta staterna som aktör i den globala säkerhetspolitiken. Det är en kritisk bok och det är vällovligt. Mycket fokus i medierna ligger sedan länge på ryska aggressioner och kinesiskt vapenskrammel, men vi behöver se lika krasst på amerikansk politik, när den försämrar förutsättningarna för det vi egentligen vill ha: fred.

Efter Berlinmurens fall och Sovjetunionens undergång stod USA ensamt kvar som supermakt. I det läget hade landets ledning kunnat välja nedrustning, diplomati och fredsbevarande politik, resonerar författarduon Stranne/Parsi. Men i stället fortsatte amerikanerna på den inslagna vägen som det kalla kriget hade stakat ut. President George Bush den äldre valde att strunta i FN när han svarade på Saddam Husseins invasion av Kuwait 1990 (Operation Desert Storm). I och med de fullskaliga attackerna på Afghanistan 2001 (Operation Enduring Freedom) och Irak 2003 (Operation Iraqi Freedom), skapade USA enväldigt en ny uppsättning regler som även ryska och kinesiska statschefer kunde välja att följa, argumenterar Stranne/Parsi. Följden blev mindre trygghet. Nu har vi ett storkrig i Europa och upprustning till tänderna på alla håll och kanter.

Boken gör en förtjänstfull genomgång av tongivande konflikter sedan andra världskriget. Ibland spåras USA:s inblandning baklänges. Exempelvis Gulfkriget 1991, som hänger ihop med Iran-Irakkriget, som i sin tur är kopplat till den islamistiska revolutionen i Iran som har sin grund, bland annat, i den CIA-understödda kuppen mot en demokratiskt vald president 1953. Bara ett av många exempel. Korea, Vietnam och Chile är andra.

Vita husets presidentadministrationer kommer och går. Men det militärindustriella komplexet består liksom behovet av stabila oljepriser och den amerikanska föreställningen att man kan, och bör, exportera ”frihet” och ”demokrati” till andra länder. Men vid det här laget borde det stå klart för alla att frihet är ett komplicerat begrepp samt att inget folk kan pådyvlas demokrati utifrån. Kanske hade det varit bättre om USA hade exporterat fred i stället, i betydelsen avsaknad av krig?

Priset med vilket den amerikanska dominansen har tillkommit och de överträdelser mot just internationella liberala rättsprinciper och normer man gjort sig skyldig till längs vägen och som vi visat olika exempel på, försvagar inte minst demokratins position och trovärdighet och därmed västvärldens möjligheter att arbeta för att stärka den i framtiden.

Stranne/Parsi koncentrerar sig i denna bok helhjärtat på USA och dess brister utan att gå in särskilt mycket på Rysslands, eller för den delen Kinas roll i diverse konflikter. De försöker förebygga kritik genom att hävda att det är fullt möjligt att skriva likartade böcker om Ryssland utan att nämna USA. Det kan de ha rätt i. Samtidigt förekommer det knappast några storpolitiska skeenden utan att världens mäktigaste stater alla har ett finger med i spelet.

Den strama faktaredovisningen räddar dock författarduon, allt som oftast, från att fastna i någon slags teori om att alla alltid är lika goda kålsupare. Det enda faktafelet jag noterar gäller den arabiska våren. Författarna påstår att Ryssland skulle ha känt sig så lurat av USA vid de av FN godkända Natoattackerna mot Khadaffiregimen att det senare vägrade att gå med på FN-resolutioner om ingripanden mot Assadregimen i inbördeskrigets Syrien. Det tror jag är fel. Kreml är gammal allierad med Assadklanen och har en viktig marinbas i Tartus. Putin skulle aldrig ha understött något som helst folkligt uppror i Syrien, alldeles oavsett USA:s agerande mot Khadaffi.

Men det är detaljer. Huvudpoängen håller, att USA är en extremt våldsam supermakt som mår bra av att dess allierade, exempelvis Sverige, försöker mana till avspänning. Man kan faktiskt hålla flera tankar i huvudet samtidigt. Det är fullt möjligt att vara kritisk både mot illdåd beslutade i Kreml och Vita huset.

Similar Posts:

• Förenklat om ryska inbördeskriget
• Det bortglömda krigets fasor
• Kampen om Ukrainas framtid
• Mastigt om finsk fascism
• Röd tråd genom en oroande samtid

En av de första känslorna jag får när jag läser Ada Fredelius Två systrar är; Äntligen! Äntligen en klassisk ungdomsbok som på ett enkelt sätt hanterar tonårens och livets svåra frågor. Det ska erkännas att jag inte läst särskilt mycket svensk ungdomslitteratur i det senaste, men desto mer av det som brukar benämnas YA (Young Adult). Och jag måste påstå att det finns en nyansskillnad, en viktig sådan. Den YA jag läst har mer fokuserat på att vara lättsmält, och känns ärligt talat ofta som om den riktar sig till vuxna läsare trots sin etikett. Vuxna läsare som vill ha sina böcker skrivna på ett visst sätt.

Två systrar är inte skriven för den vuxna läsaren, det är en ungdomsbok som vänder sig direkt till sin egen målgrupp. Utan omvägar. Ada Fredelius lyckas på ett enkelt sätt skriva om många svåra ämnen, samtidigt, utan att det känns krystat eller orealistiskt. Alice och Ylva har vuxit upp tillsammans och alltid varit relativt nära, och de har alltid haft ett självklart svar när folk frågat om de verkligen kan vara systrar. De är ju så olika!

Ylva är adopterad från Kina, men till allas förvåning får hon några år senare en lillasyster. Nu är de båda tonåringar och försöker navigera allt vad det innebär. Ylva söker i smyg på information om adoptioner, stulna barn och hur man kan hitta sina släktingar. Hon vågar inte dela med sig av sitt sökande men efter ett utbrott på föräldrarna blir det bestämt att hela familjen ska åka till Kina över sommaren och besöka barnhemmet hon kommer från.

Alice å sin är ofta avundsjuk på sin självsäkra storasyster, hon har vänner, är snygg och vet hur man tar sig fram i världen. Alice har en vän, och sitt musikintresse. Och den där spännande personen som hon brukar chatta med förstås. Han som alltid förstår henne. Som hon kan berätta allt för.

Similar Posts:

• Sommarlovsblues
• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• ”Ni inbjuds att omedelbart återvända till ert hemland”
• Lyckad debut om tonåringar i Gävle
• Mer än vänner?

Och den stora frågan är, var det en olycka?

Eller har deras gemensamma hemlighet avslöjats?

Utöver deras gemensamma förflutna har de numera väldigt lite gemensamt på ytan. En är diplomat, en är lärare och en annan banktjänsteman. Tillsammans har de bevarat en hemlighet och ett förtroende som getts dem för decennier sen, en hemlighet som visade sig styra hela deras liv.

Maos hibiskus är både en fartfylld thriller och en nostalgisk bok. Peter Kadhammar väver på ett otroligt skickligt sätt ihop större världshändelser med huvudpersonernas liv. Berättelsen har många, långa trådar som sträcker sig ut i världen, till Kina och Ryssland. Nutiden och den personliga historien vävs ihop med historiska skeenden och långsiktig ideologisk kamp. Som läsare finns en hel del att lära sig, både om historien och om nutiden.

Peter Kadhammars berättelse är stundtals oväntad makaber, speciellt i kontrast till det vardagliga tempo som inledningsvis präglar boken. När fler börjar dö intensifieras allt och boken växlar snabbt upp i tempo. De är frustrerande att som läsare och åskådare se hur de som borde samarbeta misslyckas med det, samtidigt som svaret på gåtan aldrig är riktigt tydligt.

Parallellt med de sex vännernas historia får vi följa polisens arbete, framförallt kommissarie Magnusson som leder utredningen. Berättelsen om polisens arbete är befriande fri från bakgrundshistoria, alkoholproblem och annat som brukar känneteckna en klassisk deckare. De framstår som lagom mänskliga, faktiskt mer mänskliga än några av de vänner som figurerar i gruppen av gamla maoister. Där når författaren inte ända fram, några får bli huvudpersoner medan andra förpassas till en biroll så liten att de mer känns som en röd-skjorta från Star Trek.

Maos hibiskus nosar på många olika genrer på samma gång, thriller, deckare och bildningsroman. Kombinationen fungerar oväntat bra och jag ser fram emot att läsa mer skönlitterärt av Peter Kadhammar.

Similar Posts:

• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Glittrigt yttre, spänningslöst inre
• Skåpmat och intriger
• Vindlande berättelse om identitet
• Terror är straffet för något man aldrig gjort

Det går inte att bortse från att det finns samhällskritik också i Tre bröder. Tillvaron som skildras i det rurala Kina under 60-, 70- och 80-talet är så pass hård och fattig att det är ett under att folk överlever den. Här finns också ett paradoxalt förakt mellan stad och landsbygd: i staden vet man att landsbygden möjliggör revolutionen (den ständigt pågående, alltid lite otydliga) men anser inte bönder vara värda mer än ohyra, på landsbygden är man stolt över sitt arbete men ser med förundran på människorna från staden som kommer på studiebesök. Kritiken från Liankes sida över dessa levnadsförhållanden är aldrig uttalad, men finns där, hela tiden mellan raderna. Den är emellertid sekundär.

I centrum står istället bandet till familjen, vördnaden inför fadern och farbröderna, förundran över den strävsamhet, stolthet och kärlek de bar med sig och spred omkring sig – trots att livet erbjöd dem ständiga, till synes omöjliga prövningar. Lianke beskriver i tur och ordning sin egen uppväxt, sitt förhållande till sin far, sin faders äldre bror och sin faders yngre bror. Det är memoarer som han skriver för att det är det minsta han kan ge tillbaka till de män som har givit honom så mycket, som understryker det arv han bär med sig från landsbygden, trots att han nu själv inte längre bor där.

Det är varm, men också hjärtskärande läsning. Lianke delar generöst med sig av anekdoter som belyser den beundran han hyser för sina förfäder: hur hans far sliter och kämpar för att anlägga en egen liten plätt brukbar jord, bara för att sedan behöva skänka den till myndigheterna. Hur hans faders äldre bror lyckas försörja sina åtta barn under åren av svält på sextiotalet genom att sticka strumpor till människorna i byn – inte för att sälja, utan för att hjälpa en annan människa och i gengäld få lite mat. Hur hans far, när Lianke tar värvning och ett krig bryter ut, vankar av och an i trädgården om nätterna, sömnlös av oro, och försämrar sin astma så pass att den till sist tar död på honom.

Tre bröder är en bok som minst sagt ger perspektiv. Lianke skriver om hur de tre bröderna i generationen före honom tar sig genom livet, men också hur de möter döden, en efter en, på olika sätt och vid olika tillfällen i livet. Han skriver om ödet, hur det kommer och kastar omkull tillvaron, och han skriver om skillnaden mellan att se på livet som “ett liv” och att se på livet som “dagar”; hur det första är fullt av möjligheter och äventyr, och det senare snarare en monoton strävan att överleva. Allra mest förmedlar han hur mycket dessa tre män har betytt och betyder för honom. Genom boken försöker han ringa in vidden av det arv de lämnat honom att bära med sig, samt vikten av att vårda det och göra det bästa av den tid som givits honom här på jorden.

Similar Posts:

• King Kong Blues
• Lukt av ladugård, depression och död
• Klasskamrater
• Om en mamma, och ett samhälle
• När man skjuter arbetare, och kvinnor

De en gång nedtecknade kinesiska tecknen tillskrivs en fältherre med namnet Sun Tzu (Sunzi och Sun Zi är andra vanliga transkriberingar). Texterna består av goda råd till rikets ledning inför eventuellt krig med andra riken. Eftervärlden har många gånger kopierat de kinesiska tecknen och de har även översatts till andra språk.

Det första jag gör när jag öppnar boken är att söka information om vem som översatt texterna till svenska. På titelsidan i början av boken anges tydligt namnet på översättaren, Bertil Häggman. Eftersom det inte framgår om han översatt direkt från kinesiskan mejlar jag förlaget och frågar från vilket källspråk översättningen är gjord. Svaret kommer snabbt: Engelska. I mejlet berättas tyvärr inget om namnet på den som gjort den engelska förlagan.

Inget förord eller efterord förtydligar hur texten hittats och bevarats genom århundradena. Inte heller får jag någon faktaruta som upplyser om vad som gällde i Kina vid den tiden. Jag rynkar pannan i lätt missnöje men övertalar mig själv att jag kanske inte behöver den saknade bakgrundsinformationen? Med den fokuseringen kommer jag steg för steg framåt i läsningen. Jag får en svag kontakt med något som formulerats i en annan tid, på en plats långt från mitt moderna liv. Krigararistokrater, kamp om territorier.

Att vara fältherre och leda ett manskap innebär att ha koll på många faktorer och allt kan förändras på ett ögonblick. Befälhavaren får aldrig lita på ett enda koncept – att variera sig i strid är ett måste. Tanken förtydligas med metaforer:

§ 8
Det finns inte mer än fem grundfärger ändå skapar de i kombination fler färgtoner än man någonsin kan se.

§ 9
Det finns inte mer än fem grundsmaker – surt, bittert, salt, sött, beskt – ändå producerar kombinationer av dem fler smaker än som någonsin kan smakas.

Ledaren i kriget får inte hindras av sin härskare utan ska ges fullt mandat i sin roll. Med gott ledarskap kommer han att föra sitt rike till segrar. Man måste planera noggrant, vilket innebär att ha tillräckliga resurser samt ha kunskap om geografi och väder. En slarvig planering följs av kännbara förluster i det egna ledet. Om ett anfall måste genomföras ska befälhavaren i förväg ha hittat svagheter hos sin fiende och rikta angreppet där. Diplomati och spioneri rekommenderas som komplement, vilket förkortar stridernas längd och ger minskade kostnader. Bortsett från att det mesta handlar om organisering av hundratals soldater kan jag spåra en tydlig konsekvensanalys som går ut på att det allra bästa är att undvika krig.

Tankarna formas med enkla ord och meningsbyggnaden är okomplicerad. Läsaren kan givetvis låta formuleringarna sjunka in och applicera dem på andra situationer, rentav sådana som inträffar i vardagen. Läsningen kan inspirera till att reflektera kring livets strider.

För mig är den stora haken bristen på bakgrundsinformation. Jag får en känsla av att läsaren bara ska svälja vad som står mellan bokpärmarna. Jag frågar mig nämligen, vilka språkliga dilemman som uppstått under översättningen? Hur har den engelska och svenska översättaren hittat sin bro mellan den kinesiska språkdräkten för 2 500 år sedan och nuet?

Jag blir därför glad över att få chansen att studera notförteckningen längst bak. Men misströstan drar ner mitt humör igen. I noterna återges krigshistoriska anekdoter (utan källangivelser) med huvudpersoner som lord Wellington, Oliver Cromwell och Fredrik den store av Preussen. Noterna refererar också till andra kinesiska personer utan att överhuvudtaget förklara om de är generaler, historiker eller filosofer. Ingen avsändare anges i anslutning till notförteckningen. Innan jag slår igen den bakre bokpärmen hittar jag dock en liten upplysning: Under förlagets logga berättas om formgivare och vilket typsnitt som använts. Inklämt mellan dessa rader står skrivet att noterna är från en engelsk översättning av Lionel Giles. När jag söker på nätet finner jag en förklaring till den ålderdomliga historiesynen. Karln (född 1875) skrev sina noter år 1910!

Läsningen av den här utgåvan av Krigets konst vändes till en resa i fullt utblommad skepticism. För att tala klarspråk, tycker jag det liknar ett skamgrepp från förlagets sida i hela kedjan från utgivningsbeslutet, vidare till tryckeriet och slutligen till att distribuera boken till potentiella läsare. Här saknas fundamentala upplysningar kring översättningens källtexter. Lika uselt är att inte upplysa om historisk forskning som rör den aktuella tiden i Kina. Så behandlar man inte klassiker.

Similar Posts:

• 1,3 miljarder människor i ett land fullt med underverk
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Kina i det långa loppet
• Ingen krigsnostalgi i folkkär roman
• På luffen i Kina

Att döma ut den halva miljon titlar som produceras årligen på kinesiska förlag, baserat på de sju noveller som Chin Lit nu publicerat vore naturligtvis absurt. Men när jag läste förordet – där Ekeroth berättar om hur en dryg sinolog orättvist dömt ut hela Kinas litterära gärning, och hur det sporrade henne till att starta ett förlag inriktat på översatt kinesisk litteratur – så väckte det känslor av hopp och förväntan hos mig. Känslor som vartefter jag läste novellerna övergick i förvirring, skepsis och besvikelse.

Novellerna är skrivna av författare från olika generationer, med olika bakgrunder, och olika stilar. Men inte med någon av dem lyckas jag riktigt förstå berättelsens poäng. Jag förstår till exempel inte den otroligt långsökta novellen som bygger på en sexuellt överförbar smitta som är obotlig hos män, men som kvinnor kan bli av med genom att ha sex med (och därmed smitta) en man. Själva grundpremissen ger mig obehagliga associationer till de myter som finns i HIV-drabbade områden om hur sex med en oskuld ska kunna göra en smittad frisk, och ur ett medicinskt och vetenskapligt perspektiv är såväl den som andra nyckelförutsättningar rent nonsens. Men inte heller om jag bortser från det ser jag att novellen har så mycket att erbjuda. Jag antar att författaren vill säga något om hur den sexuella maktbalansen förskjuts när män börjar bli rädda för lössläppta kvinnor.

I södra Europa började kvinnor snart erbjuda ”kompensation”. Pengar i utbyte mot sex.

Men så vitt jag kan se blir det ändå bara en repetition av den uttjatade idén om en ränksmidande kvinna som vill få män i säng för sina egna syftens skull.

Men att erbjuda pengar för sex var detsamma som att säga att man var smittad, och ämnade rena sig. De använde sig därför av alla tänkbara trick, som att spela jungfrulig oskuld, låtsas bli hopplöst förälskad eller som att de helt tappat kontroll över sina begär.

Och det här är ändå en av de bättre novellerna i samlingen. En är ett enda långt pengagräl mellan en man och en prostituerad om att hon gett honom en sönderriven sedel i växel. Det är inte en smickrande skildring av någon av parterna, men lämnar mig inte med någon annan känsla än att människor (och i synnerhet torskar) suger. Det visste jag redan. En annan är ett långt brev om meningen med livet, som tycks vara skrivet av en person i ett maniskt skov. Det skulle kanske ha relevans som undervisningsmaterial inom psykiatrin, men är litterärt helt ointressant.

Men det som är mest tröttsamt med den här novellsamlingen är en ständigt närvarande misogyni. Dels sådan som kan tillskrivas karaktärerna, men också sådan som mer verkar komma från författaren. Det är gott om våldtäkter, kvinnomisshandel och skeva maktförhållanden, men jag får sällan känslan att författaren är på offrets sida. Beskrivningarna av kvinnor tenderar att fokusera på kropp och yta, och det är gott om nedsättande beskrivningar av fula kvinnor. Som i Blå naglar av Ren Xiaowen. Över bara två sidor i början av novellen förses vi med charmerande formuleringar som:

Under den lilla taklampan trängs mammas och min systers svulstiga kroppar.

Hennes grova fingrar ryms knappt på miniräknarens lilla knappsats.

och

Hon har en nysydd blus på sig, där den stora kragen framhäver de köttiga ringarna runt hennes hals.

Hela den novellen präglas av en närmast tvångsmässig kroppslighet – kroppsvätskor sprutar åt alla håll, och den sexuella dynamiken mellan karaktärerna är så grotesk att Fifty shades of grey ter sig som en frisk och sund relationsguide i jämförelse. Missförstå mig inte – att läsa en grotesk berättelse om bisarra människor kan också vara intressant, men de enda känslor novellen väcker hos mig är äckel och irritation.

Jag kan nästan ingenting om kinesisk kultur, och den behållning jag ändå kan ha av 7 x Chin Lit är när jag får en inblick i de annorlunda sociala regler och livsvillkor som gäller i karaktärernas liv jämfört med mitt. Den aspekten kommer bäst till sin rätt i Cao Kous novell En kväll i byn. Det är en ganska långsam och omständlig berättelse om hur några lärare går runt i en by och letar efter en försvunnen kollega, där inte så mycket händer, mer än det sociala spelet mellan de unga lärarna och kollegans kusin. Men också i den berättelsen är den eviga misogynin central, och på sidan 213 når jag en passage som jag kommenterat i mina anteckningar med det enda ordet ”SERIOUSLY?”

Så här ser det ut när hon gråter: Hennes stjärt trycks mot stolen och blir som ett stycke kött som pressas samman och ovanför skakar hennes mjuka midja.

Jag må vara en PK-feminist och allt det där, men en gråtande kvinna som är orolig för att hennes kusin ska ligga död i ett dike på landsbygden beskrivs här alltså bokstavligt talat som ett stycke kött. Det kan inte bara vara jag som tycker att det är ocharmigt. På hedersplats bland andra WTF-värdiga omdömen om kvinnor kan annars nämnas följande citat ur Xiaowens Som en fisk:

Amo tittade på Eva med glädje och tänkte att hennes matstrupe måste vara mjuk och len.

Amo är i övrigt en på det hela taget sympatisk och välmenande person och hans omdöme om Eva framställs inte på något sätt som avvikande.

De 215 sidorna känns evighetslånga. Medan jag läser växlar mina känslor mellan irritation, äckel och likgiltighet. Bara någon gång ibland bryr jag mig om vad som händer med en karaktär. Och genom hela läsningen hoppas jag att nästa novell ska vara bättre. Det är den inte.

Similar Posts:

• Stark novelldebut 
• Ojämnt men sött
• Debutantvecka: Risk för bristande sympatier
• Ett språk som står i vägen för ett budskap
• I Mittemellans Rike

Andrzejs Östern är liksom Taksim och På vägen till Babadag en återberättelse av vad landskap, människor, stämningar vet att återberätta och förutse. Han vill med sitt sökande höra vad omgivningen och personer förtäljer om då- och nutid. Andrzej följer i spåren av Jordens fördömda, de som tvingades bort från sina hem och ”koloniserade de avfolkade Lägre Beskiderna, Karpaterna, Donaubäckenet och så småningom hela världen”. Han funderar kring föräldrarnas verklighet i ett kommunistiskt experiment som var

större än allt prat om rättvis fördelning av resurserna, åt var och en efter behov, om att ta från de rika och ge till de fattiga och kräva tillbaka det stulna brödet. Det var större än så, det handlade om att upphäva hela materien, besegra den – så att den aldrig mer skulle få någon betydelse eller orsaka problem. Detta projekt var alltså större än historien och låg mycket nära geologin.

Östeuropa kallas ibland Europas bakgård. För vilka kan man fråga sig. För oss som är Europas, om än högst diskutabelt, välansade trädgårdsmästare? Frankrike. Tyskland. Sverige. Öst är det okända, men inte för människorna som lever där. De utgör länder som är just länder och det i sin egen rätt. Jag försöker ändå förstå om det ligger något i det och vems upplevelse av bakgård vi egentligen talar om. Kanske ligger bakgårdigheten i en önskan hos de ännu inte invigda att sammankoppla sig med den ohejdade och vulgära konsumistiska och varucentrerade ådra vi livnärs av. Eller är bakgården synonymt med en materiell och immateriell eftersatthet: Fattigdom, en konservativ och oförlåtande syn på abort, HBTQ-rörelser, utlänningar, alltså allt som avviker från någon sorts heteronormativ nationalism? I sådana fall kan jag finna många vanvårdade bakgårdar runt min egen husknut. Tistlar, blöt mossa, morrande väsen, skramlande oväsen och irrbloss.

Han vädrar kommunismens fall och förfall; försöker förstå ett Ryssland vars vindar påverkat honom sedan barnsben. Han spanar över gränsen in i ett Kina som, för att håna Ryssland kan man gissa, upprättat prålande och självlysande byggnader. Symboler för ett framåtskridande som är lika mycket en polerad yta som något annat. Han är en ”förbipasserande”, men är det möjligt att blott vara en passiv betraktare? Vi kanske vill det, önskar och intalar oss dess möjlighet – allt för att slippa ansvarskänslan som tär vårt samvete.

Jag känner igen mig i Laszló Krasznahorkais Satantango. Vi befinner oss i samma sorts by-abstraktion som är utdöende till följd av marknadens sentimentalfria- och likgiltiga hållning: En nedlagd arbetsplats – byns ekonomiska generator Anläggningen – har sedan länge varit död. Det som är kvar av byn är någon gammal fallfärdig åkerlada, ett par rostiga plogar och en rulle med ledsen taggtråd. Lortiga vattenpölar, en krog och en fylla av guds nåde. Där däckas det, spys det, vänsterprasslas det, sovs på ”biljarden”, slattar hinkar man i sig, cigaretter tänds, kaffe serveras, man sover i omgångar, spindlar överallt.

Han söker detta förfall och inte främst dess orsak. Förfallet är det gamla men lika mycket det moderna med dess fragilitet. Alltså det som bara har ett ögonblicks mer livsgnista i sig. När såg ni senast ett nybygge som stämplats med ett årtal? Våra varors innersta är förruttnelse. Och producerade i – Kina!

Sökandet leder honom, många gånger av en slump (vad en slump nu är) in i det som urbaniseringen lämnat efter sig. Byar eller mindre orter som krympt och utarmats.

Alla flyr härifrån. Från byarna till småstäderna. De lämnar efter sig eternit [asbestcement], plåttak, putsat och oputsat tegel, pvc-fasader, buskar och träd plågade av beskärning, de lämnar sitt förflutna och sitt landskap och försvinner.

Finns det i det moderna projektet, frågar jag mig, utrymme för landsbygden mer än i någon typ av ruralromantik och som en retreat för rekreationssyften?

Han börjar förstå att han hör hemma här. Mor hans spörjer varför han inte flyttar västerut, men han är bestämd: Det är i det nedbrutna, i den nutida dåtiden som långsamt faller sönder, han har sina ”bröder och systrar”. Det blir personligt och dokumentariskt. I bakgrunden, i de historiska återblickarna, skymtar Kriget och Förintelsen fram. Äldre människors skildringar av rök och doft av bränt kött och mänskligt fett. Barns skattjakter i askan. Aldrig ett överflödigt ord, ingenting någonsin utelämnat. Det påminner oss om att vi påverkas av samhälleliga omvälvningar som inleddes för årtionden sedan. Man lösgör sig inte från historien.

Jag förstår ändå ingenting. Kanske anar jag något, det att minnet är ett skydd mot tiden som oundvikligen ändå kommer förinta det som från begynnelsen är dödsdömt. Jag söker bland tusentals närmast identiska skärvor bara för att finna att de ändå är omöjliga att sammanfoga. Grundgrops-citaten som är strödda över sidorna är sällsynt passande. Han reser med Platonov i fickan, han är en förklarande guide. Och vill den leninstaty täckt av duvors träck han finner säga oss något?

Han gör själv ett sista försök att förstå varför han reser. Han svarar:

Jag vet inte själv.

Similar Posts:

• Chockterapi eller reformism
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Framtiden är trolig men inte nödvändig
• Ett rendez-vous bland främlingar
• Hejdlöst vackert

Ännu i dag är Krossa den amerikanska imperialistiska konspirationen det enda pekingoperastycke jag lärt mig texten till.

Cui gör det som alla musikälskare drömmer om: han jobbar med musik. Eller rättare sagt gör han inte alls det. Han bygger svindyra stereosystem till nyrika Beijingbor som inte kan höra skillnad på Bach och Last. Det var en bra business för några år sedan, i det boomande Kina, men nu är han snart 50 och klassklyftorna blir allt oöverskådligare, och i 10-talets värld där musik bara är något du hör på telefonen, eller som bäst på piratkopierade CD med taffligt producerad Hong Kong-pop, har uppdragen börjat dö bort. Som miljoner andra hankar han sig fram från lönecheck till lönecheck, bor frånskild i andra hand i en dragig lägenhet full med HiFi-utrustning för tiotusentals kronor och hans egen syster hotar med vräkning. Så när han får en chans att bygga det bästa stereosystem världen någonsin skådat (för lyssna på det lär ingen göra) åt en man som uppenbarligen är inblandad i väldigt farliga affärer vore det ju dumt att säga nej.

Osynlighetsmanteln är en rotlös men inte viktlös liten roman, och det är nog med flit. Ge Fei låter i korta episoder sin hjälte fumla sig igenom det nya Kina, med barndomsminnen av kulturrevolutionen och döda föräldrar genom Dengs kommersialisering fram till dagens läge där allt har ett pris och inget tycks ha ett värde, där det förflutna sopats rent på en generation, där ingen har kontroll över sitt öde men ändå får klara sig själva.

I stilla mak, med lätt Kafka-torrt sinne för humor och utan större åthävor, får vi Cuis liv berättat för oss fram till ett läge där han i princip blir en statist i en verklig Scarface. Jag är lite kluven till Ge Feis berättarstil; den är så precis, så lågmäld att även de största dramatiska händelserna nästan blinkar förbi med en butter kommentar; mer Satie än Tchaikovsky. Som läsare får en själv tolka in mycket i vad som händer, berättaren Cui håller huvudet nere, fokuserar på att ta sig igenom vardagen. Det gör att det någon gång blir lite svårt att få grepp om den. Samtidigt gillar jag hur den gör de stora idealen – förutom Cuis ensamma passion för musiken – påfallande i sin frånvaro. Världen styrs av skurkar, politik diskuteras bara av självgoda akademiker som aldrig behöver omsätta något i praktik, och faller du under en viss horisont ser världen dig inte längre. Så är det bara, anpassa dina förväntningar därefter så kanske du kan lära dig att se någon skönhet mitt i skiten ändå.

Similar Posts:

• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• På luffen i Kina
• Staten knådar medborgarna
• Vackert och hjärtskärande om förflutet Kina

Nordkoreanska författare måste riskera sina liv och fly innan de kan skriva och än mindre få någonting publicerat. Ja, undantaget då de som arbetar på något propagandadepartement och filar på delar i någon ny biografi om någon av Kim-ledarna. Att det inte är något paradis i den kommunistiska diktaturen med ärftlig tronföljd har efter hungerkatastrofer och inflödet av billig kinesisk informationsteknologi blivit ett faktum även för nordkoreanerna själva. Och oavsett social tillhörighet eller orsak till flykten så hamnar nordkoreanen på flykt längst ned på samhällsstegen så fort de tagit sig över någon av de två gränsfloderna. I Kina kan de utnyttjas mer eller mindre hur som helst eftersom vem som helst kan ange dem till myndigheterna, vilket då betyder att de deporteras tillbaka och där straffas. Men även de som mot alla odds lyckas ta sig vidare till Sydkorea, hamnar även där längst ned i samhällsordningen.

Lägger man därtill handikapp som en livslång frånvaro av kritiskt tänkande och mer eller mindre okunskap om de senaste årtiondenas teknologiska utveckling, så blir kontrasten till livet utanför total. Och även om samhällsklass i Nordkorea (det finns ett formellt klassystem, songbun, där blodsband avgör vilken av tre huvudklasser varje person tillhör) betyder otroligt mycket för tillvaron där, så saknar den mer eller mindre relevans utanför.

Yeonmi Park föds i början på 90-talet och lever ett slags nordkoreansk medelklassliv. Hennes far är partimedlem som parallellt med sitt ämbete nyttjar sitt sinne för entreprenörskap i den illegala, men stundtals lite tillåtna svarta marknaden-ekonomin. Genom sin affärsförmåga har familjen Park det relativt sett ganska bra, vilket betyder att de har mat för dagen, hyfsade kläder (flera av bilderna från familjealbumet skulle man utan tvekan kunna ta för en sydkoreansk familj) och även dvd-spelare. Men efter att pappan och därefter även mamma arresterats och straffats för sin affärsverksamhet, växer beslutet att lämna landet fram. Som straffade förlorar de inte bara anseende utan också möjlighet att försörja sig själva. Eller för den delen alla möjligheter för att deras barn ska få någon form av dräglig framtid.

Yeonmi är knappt ens tonåring när detta händer och tvingas snabbt förvandlas, från ett ganska välskyddat barn till en vuxen överlevare. Själva flykten i sig är dramatisk, att ta sig över den frusna och välbevakade Yalufloden är inte på något sätt riskfritt. Väl över möter hon och hennes mamma en ny verklighet i Kina som stundtals är ännu värre. Utan pengar eller kontakter blir de själva snabbt en handelsvara bland skruplerfria traffickingligor som till fullo utnyttjar desperationen hos flyktingarna. Det är bara genom sin egen list och enorma kampvilja som de lyckas manövrera sig fram i Kina och efter ytterligare en flykt lyckas ta sig till Sydkorea via Mongoliet.

Det är lätt att imponeras över livsviljan hos en person som Yeonmi. Det är hela tiden så många hinder som måste forceras och minsta lilla felsteg, eller för den delen bara ren otur, skulle sätta henne tillbaka på noll. Eller mindre än noll. För när de sista stegen tas för att lämna Kina för Sydkorea, så ökar insatsen. Blir man deporterad efter ett förmodat försök att ta sig till Sydkorea är brottet landsförräderi och straffet är döden. Det är en stundtals väldigt självutlämnande berättelse där Yeonmi inte drar sig för detaljer kring val de tvingas göra. Och även om självbiografin kanske inte språkligt imponerar så är den skriven av en person med stor självinsikt och självkännedom.

Det finns en generell aktualitet över flykthistorierna från Nordkorea. Drivkrafterna som får människor att riskera allt för att få möjlighet till ett drägligt liv är knappast unikt för Ostasien. De nordkoreanska flyktingarna som faktiskt når slutmålet välkomnas med automatiskt medborgaskap, ekonomisk ersättning under de första åren och en genomarbetad kurs i hur man lever i Sydkorea. Där finns till skillnad mot dagens Europa ett slutmål, dit man faktiskt är välkommen hur farligt det än är att ta sig dit. Men med dagens flyktingkatastrof i tankarna går det inte att undvika frågan om hur nuvarande villkors varande skulle se ut om antalet flyktingar drastiskt skulle öka.

Och så tänker man naturligtvis på det stora flertal som inte kommer så långt som Yeonmi. De som förs tillbaka och avrättas eller döms till mångåriga straff i de fruktade strafflägren. De som dör under flykten eller för den delen de som lever en skuggtillvaro som illegala immigranter i Kina. Inte heller där är parallellen särskilt långsökt till dagens Europa. Och de personernas historia kommer aldrig att skrivas, för hos det stora flertalet på flykt är ju inte slutet gott.

Similar Posts:

• Nord och syd
• Hur små är de Stora ledarna?
• Besök i paradiset
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• Det skulle kunna vara din familj

Däremot gör inte det läsningen av Yngel till den fantastiska läsupplevelse jag hade förväntat mig. En skildring där ”hela den kinesiska samhällshistorien ligger som en kuliss och temat är den omdiskuterade ettbarnspolitiken”, som baksidstexten beskriver den, skriven av en författare som precis mottagit medaljen ur kung Carl Gustafs hand. Ja det bygger onekligen upp förväntningarna. Och även om de knappast kan sägas falla ner som en pannkaka, så blir läsningen ryckig.

Dispositionen är genomtänkt. Berättelsen berättas av Grodynglet, en näst intill vanlig man på den kinesiska landsbyggden men som har nära släktingar som var med på de rätta ställena under skapandet av folkrepubliken, i brevform. Breven är adresserade till herr Sugitani, en japansk överste som agerat både ockupant av Kina och fångvaktare till Grodynglets faster, barnmorskan Hjärtat Wan. Grodynglets uttalade ambition är att skriva en pjäs om henne, något som också sker och som läsaren får ta del av. Den är den avslutande 100-sidiga delen av romanen. Vägen dit går i relativ harmoni med kronologin och upplägget känns som sagt välgenomtänkt. I vart fall i teoretisk mening.

Stundtals fängslas man av Yans skrivande och flera episoder följer man med stort intresse. Andra delar kan bli långdragna och ett gemensamt problem är att de ofta är svåra att sätta i direkt samband. Visst, det är en släktsaga och innehållet blir, som sig bör, både de stora och de små tingen: tvångsaborter i långt framskridna graviditeter varvas med små anekdoter som nästan för tankarna till Emil i Lönnerberga. Den röda tråden som binder ihop delarna är däremot för tunn, eller i vart fall för tunn för mig, att följa och engagemanget blir ryckigt.

Persongalleriet är omfattande och enligt byns tradition är alla döpta efter kroppsdelar, något som kan skapa lite förvirring. Romanens egentliga huvudperson, Hjärtat Wan, är en komplex kvinna med starka inbyggda motsatser. Hon har hjälpt tiotusen barn till världen, som självuppoffrande barnmorska som närhelst det behövs traskar iväg så långt det behövs för att hjälpa unga mödrar. När ordförande Mao dör och målsättningen för folkrepubliken inte längre är att skapa så många nya medborgare som möjligt, utan att tvärtom växla om till ettbarnspolitiken, anammar hon partiets nya direktiv med samma beslutsamhet. Partiet är hon obrottsligt trogen och det kan närmast ses som ett substitut för det äktenskap hon aldrig ingick, då hennes ungdomskärlek tog sitt stridsflygplan och landade i Taiwan. Medan han lämnade skammen och förräderimisstankarna kvar till Hjärtat Wan. Den ynnest partiet visar henne betalar hon tillbaka, med hårt arbete och fullkomlig lojalitet. Men på ålderns höst ruckas samvetet över de tusentals dödade fostren.

Ettbarnspolitiken är onekligen ett intressant tema för en roman. Få andra politiska beslut har en så extrem skillnad mellan den kollektiva nyttan av att undvika överbefolkning och den individuella tragedin när staten går in och tvångsaborterar foster, hur långt fram i graviditeten de än må vara.

När man läser Yngel (vilket ska tilläggas är den enda roman jag läst av Yan) är det lite svårt att fullt ut ta till sig av den politiska kritiken som uppkom i samband med att han tilldelades Nobelpriset. Kritiken rörde främst det faktum att Yan är medlem i kommunistpartiet och därför kan anses gå i regimens ledband. Här duckar dock knappast författaren för att beskriva konsekvenserna av partiets politik. Visst utspelar sig händelserna några år tillbaka i tiden och författaren tar inte någon egentlig ställning, men skulle Yans frispråkighet vara representativ så är yttrandefriheten inte fullt så beskuren i Kina som ofta hävdas. Frågan är väl dock om någon annan, icke partimedlem och utan den där speciella medaljen, skulle kunna få en lika osmickrande bild av landets nutidshistoria publicerad?

Similar Posts:

• Klasskamrater
• I tystnaden
• Deckare i ett öst som kryper mot väst
• En liten pusselbit till det stora Kina-pusslet
• Staten knådar medborgarna