Eftersom Åsa Beckman själv är dotter till poeten Erik Beckman är hennes ingång till ämnet personlig. Hemma hos familjen Beckman kretsade allt och alla runt pappa Erik och dennes väl och ve. Åsas mamma var av en jordnära sort, som skötte marktjänsten. När de började dejta på 50-talet studerade hon till tandsköterska, medan Erik å sin sida läste teoretisk filosofi.

Beckman beskriver öppenhjärtigt sina motstridiga känslor inför fadern. Han kunde vara varm och rolig ena dagen och få dottern att känna sig utvald, för att nästa vara deprimerad och i behov av stöd och uppmuntran. Åsa blev expert på att läsa av stämningen i hemmet och tassa på tå när så behövdes. Även sedan hon flyttat hemifrån kunde hon inte förmå sig släppa taget, utan hade ständig jour och ringde sin far i tid och otid för att höra efter hur han mådde. Efter mammans död försökte hon också stävja hans drickande.

En rad författarbarn har klivit fram, berättat om – och beklagat sig över – sin uppväxt. Jan Myrdal var väl den första att ta heder och ära av sina föräldrar. Jag minns hur uppbragd min egen mamma – som var en stor beundrare av Alva Myrdal – var när hon läst boken Barndom (1982). Jan Myrdal har nu, postumt, fått sina fiskar varma i och med att hans son Janken gett ut breven han skrev till föräldrarna. Brev som Jan Myrdal inte velat se i tryck, eftersom de visar en mindre smickrande bild av honom själv och en kärleksfull Alva Myrdal, rakt inte den kalla moder som han framställt i sina böcker.

Likt Åsa Beckman känner sig kulturbarnen inte sällan utvalda och speciella, men medaljen har också en baksida. Det gäller att de klarar av att leva upp till familjenamnet. Skräcken över att inte hålla måttet var något David Lagercrantz fick erfara visavi sin far Olof (poet, författare och chefredaktör), något som hämmat honom i det egna författarskapet.

Det har gått mer än 30 år sedan Erik Beckman gick bort. Trots detta känner dottern skuld över att ha lämnat ut honom, vittnat om hans otrohet och alkoholmissbruk. Hennes känslor är dock inte bittra och såriga, som hos flera andra kulturbarn som förekommer i boken, till exempel Slas son Nils Claesson, Jörn Donners son Otto Gabrielsson, Anna Wahlgrens dotter Felicia Feldt, Ulf Lundells dotter Sanna och Kerstin Thorvalls son Gunnar Falk. Efter det att barnen satt sina känslor på pränt har föräldrarna i sin tur ojat sig över deras tilltag och känt sig djupt kränkta. Märkligt nog unnar de inte sin avkomma den konstnärliga frihet, som de för egen del tagit för given och ansett helig.

Åsa Beckman driver tesen att forskningen underskattat betydelsen av den psykologiska närmiljön runt författaren och att den förtjänar att undersökas närmare. Hon hävdar att barn till kulturpersonligheter ofta utvecklar ett medberoende på samma sätt som barn till alkoholister, narkomaner eller föräldrar som lider av psykisk ohälsa. Den medberoendes liv kretsar runt en viss person, anpassar sig till denna och sätter denna persons behov främst. Det hela bottnar i den gamla synen på konstnären som geni och ståendes över de regler som gäller oss vanliga dödliga. Fast idag när båda makarna förväntas hjälpas åt med marktjänsten, hämta på förskolan och samla pensionspoäng har det blivit allt svårare att upprätthålla snillemyten.

Trots att man tycker att de borde blivit avskräckta är det uppenbarligen så att många författarbarn själva satsar på författarbanan. De har ju också ett försprång i och med familjenamnet och ofta ett stort kulturellt kontaktnät därtill. En tanke som gnager i bakhuvudet under läsningen är att de i själva verket är mycket priviligierade. Kan man verkligen påstå att det är synd om kulturbarnen? Ingen fråga som Åsa Beckman kan besvara. Det är väl som med det mesta här i livet tänker jag – allt har både för- och nackdelar.

Similar Posts:

• Fulsmart
• Kvinnans plats nu och då
• Ingen smickrande bild av Jan Myrdal
• Skruva den som Beckman!
• I vått och torrt

Den unga, blyga Hilma blir förälskad – kanske mer för att det förväntas av henne, än av någon annan anledning. Men visst är han charmig så det förslår, den skönsjungande kavaljeren. En läroverksadjunkt från en fin familj, som dessutom brinner för arbetarnas sak och gärna lägger ut orden om hur en annan samhällsordning än den rådande vore att föredra.

Sedan går det snabbt, plötsligt är det en väldig brådska med bröllop. Varken Hilma eller hennes familj har något att sätta emot när Sigfrids familj sätter igång med bröllopsbestyren. Och varför skulle de det egentligen, en flicka som Hilma från knappa förhållanden. Hon kan skatta sig lycklig över ett sådant parti!

Redan på bröllopsnatten raseras den sköra bilden av de lyckligt förälskade, när Sigfrids psykiska sjukdom blommar ut till fullo och han utsätter Hilma för ett fruktansvärt övergrepp. Genom att tysta ner Sigfrids sjukdomsdiagnos har han kunnat gifta sig med den oerfarna Hilma, trots att hans diagnos innebär att lagen förbjuder äktenskap.

Hilma väljer att stanna kvar och uppfylla sin äktenskapliga plikt – i den mån en kvinna från enkla förhållanden hade några valmöjligheter på 1920-talet.

Det är först mot slutet av boken som jag förstår att romanen i hög grad bygger på verkliga händelser, att den utgår från Thorvalls egen uppväxt (fast Sigfrids efternamn Tornvall borde satt mig på spåren). Det gör att all utsatthet – hustruns, dotterns, men också Sigfrids – känns än mer drabbande. Det är svårt att acceptera att det här bara är hundra år sedan, bara några få generationer. Så mycket trauma som normaliserats och som många familjer säkert aldrig bearbetat. Hur mycket av det bär vi fortfarande omkring på?

I början av min läsning kändes berättelsen nästan förvillande lik inledningen till Kristina Sandbergs trilogi om Maj, Att föda ett barn. Den obemedlade unga flickans utsatthet i ett påtvingat äktenskap under det tidiga 1900-talet. Det är nästan outhärdligt att läsa. Men kanske inte förvånande ändå att litteraturen tar upp en berättelsen igen och igen, som hänt så många gånger i verkligheten. Och som fortsätter att hända, i nya versioner. Kerstin Thorvall hjälper oss att inte glömma bort det.

Similar Posts:

• Arbetarkvinnor – ni förenade eder!
• Värdet av ett liv
• Systerskap i botten av näringskedjan
• Kärlek och mörka hemligheter i norrländsk skrud
• Kvinnor i en antifeministisk rörelse

Snabbt förstår jag som läsare att allt har förändrats. Werner ser igenom kompisens beteende, han vill sjunka genom golvet när mamma frågar om han är deprimerad, han ser pappa ligga kopplad med slangar och sladdar på sjukhuset – och ingenting kan han sätta ord på.

Vardagen i familjen skildras med blickar på en poesiälskande mamma samt småsystrar som krigar sinsemellan och mot klockan. Farmor serverar sig whisky så fort hon kommer åt. Mest spänning råder i relationen med den oroliga mamman. Hon är inte lätt att tampas med. Tonåringens kortfattade och återhållna språk känns igen. Men att mamman ses som jobbig borde rimligen ses i ljuset av att både hon och Werner är i chock efter bilolyckan.

Den utomstående personen som gör att Werner håller ihop är Zadie, klasskamraten som en dag krokar i hans arm och drar bort honom från killgänget. Hon har tröttnat på de andra killarnas jargong. Werner ger henne andra tankar och de blir två om att se igenom spel och tillgjordhet. Med Zadie upptäcks lust och sex. Pinsamhet blandas med att prova lite till. De första trevande försöken ger omväxlande reaktioner på kroppsvätskor och smaker. I den meningen är skildringen både realistisk och inkännande, menar jag.

Allt som ska sorteras innefattar inte bara känslor. Varför finns vildsvin? Visst ser människorna i storstaden ut som myror där de rusar runt? Bilkraschen liknas vid Big Bang. Werner insuper vetenskapligt utformade teorier och placerar dem i sitt nuvarande kaotiska liv. Saker och sammanhang vill bli förklarade. Och samtidigt inte.

Werner kan så småningom blicka tillbaka på den omtumlande tiden. Jag gillar att författaren skippar vuxenanalysen. Ingenstans ser jag att han faller för frestelsen att skriva något klokt och förlösande för att blidka medelklassens recensenter.

I en bredare jämförelse passar den här ungdomsromanen in i en socialrealistisk tradition som tog avstamp i böckerna som Kerstin Thorwall skrev på 1970-talet. De skildrade också ungdomars närmande till sex och alkohol. Men visst kan man som Oskar Kroon också väva in ljusa och hoppingivande känslor. Det är väl så ett kaos ser ut för oss människor?

Similar Posts:

• Ö- och morfartryggheten
• Sorg ur barnperspektiv
• Skruva isär och sätta ihop
• Gripande läsning om alkoholism
• Sommaren när pappa inte ville leva

Så möter hon då kärleken en natt. Hon ligger på ett köksbord med huvudet på en kudde hos en läkare som hon legat med en gång och som nu illegalt ska avsluta den graviditet han (kanske) orsakat, och när hon vaknar har kärleken flyttat in där fostret tidigare levt. Kärleken heter Petidin, en smärtstillande drog som hennes älskare/läkare gett henne inför fosterfördrivningen. Hon går hem till man och barn och drömmer om drogen, om den äckliga läkaren som kan ge henne drogen. Drömmer om när hon kan få lämna sitt liv och få leva i värmen från drogen.

Tove väger trettio kilo när hennes missbruk är som värst. Vattnet blir svart när hon tvättar håret inför avvänjning.

Jag påminns om Kerstin Thorvall när jag läser Tove Ditlevsen. De skriver om sin ångest och sin gränslöshet, båda i relation till män hela sina liv men utan att riktigt intressera sig för männen som ger dem det som de behöver. Toves liv är vackert och fult, hon själv är vacker och ful, vidrig och skör. Denna människa som skriver om sitt liv, sina män, om galenskap och beroende, resan från ung konstnär med äldre make till en kvinna som plötsligt inser att hon inte längre minns när hon såg sina barn fast de bor i samma hus.

Min åsikt är att det viktigaste man kan vara är att vara rolig, det kräver mod och skärpa. Tove Ditlevsen är genomgripande rolig. När hennes livs kärlek lämnar henne sätter hon in en annons i tidningen där han är redaktör: ”Känd kvinnlig författare som kommit ur ett långt olyckligt äktenskap söker en manlig vän, gärna bilist.” En sådan lycka att kunna skriva sig genom smärta!

Similar Posts:

• Mörkret inombords
• Att välja och skriva sitt liv
• Bangkok, Barcelona, blodomloppet
• Ur smärtan liv och poesi
• Värmen från en toasits

Hon är motsägelsefull, självupptagen och osympatisk. Spriten flödar. MDMA och kokain likaså. Hon minns männen som älskat henne, som varit otrogna, som varit lika destruktiva som hon, de som hon har levt med och med hjälp av. Mycket i boken kretsar också kring pengar. Det nödvändiga och det förgängliga i dem. Pengar går att slösa och på något sätt kommer alltid nya, om de så kommer från stöld, lån eller webcamshower. Den ständiga jakten på pengar, för att finansiera livet, resorna och drogerna. Jaget är skyldig sina killar och vänner massa pengar, är osäker på hur mycket hon är skyldig sin syster. Ingenting är så noga, hon vet ju att hon vill betala tillbaka någon gång och så är det bra med det.

Visst skulle det gå att läsa romanen som en berättelse om att hela tiden vilja bort till något annat, och att därför också fly från förpliktelser och relationer, att ha ett tomrum som hela tiden måste fyllas upp på nytt. Men åh vad befriande att detta aldrig blir en bok om att hitta sig själv, det sanna som finns någonstans därinne, det som ska ta huvudkaraktären ut ur destruktiviteten och få henne att inse vad som är ”viktigt på riktigt”. Schunnesson skriver om en kvinna som inte ångrar sig. Hon ger sig inte ut för att psykologisera och förklara utan gestaltar istället ruset. Att resa, knarka och ligga är viktigt på riktigt. Fast, samtidigt är detta inte heller en romantiserande skildring av den fria konstnärssjälen i ständigt sökande efter självförverkligande. I så fall är det snarare en uppgörelse med densamma, och med de böcker om detta som så ofta skrivits av män.

Referenserna till Birgitta Stenberg och Kerstin Thorvall är enkla att göra, men Tone Schunnesson gör något nytt som beskriver vår tid. Här är gestaltningen mycket mer framåtrusande. Ibland är texten nästan våldsam, språket både smutsigt, lyriskt, vackert, argt och roligt. En del läsare ifrågasätter kanske om kvinnan i Tripprapporter har makten över sitt eget liv, medan andra menar att det är exakt det hon har. Berättelsen är samtidigt helt fri från den ångest och påföljande personliga utveckling många förväntar sig. Och just i denna avsaknad ligger det som känns så viktigt i hennes rapporter: Det är inte henne det är fel på.

Similar Posts:

• Lysande om svärta och oläkta sår
• Under den grälla, skitiga ytan
• Att skriva genom smärta
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Epidemin som sänkt USA:s medellivslängd

Jag brukar alltid läsa serierna först. Sen går jag till nyhetsdelen.

Jag minns ännu repliken som en äldre kollega yttrade på 90-talet. De flesta vuxna prenumererade på en morgontidning dåförtiden. Det var så för mig också när jag lämnade föräldrahemmet. Prenumeration av morgontidning tecknades.

Förutom seriesidans illustratörer fanns det andra tecknare som läsaren kom i kontakt med. Ofta hade tidningarna en ritare anställd, som uppdrogs att illustrera ledarsidan eller en viktig pedagogisk artikel. Rit-Ola, Strøyer … nu minns jag också Kerstin Thorwalls oförglömliga teckningar av modekläder i reklamen för Hennes & Mauritz, som var i en klass för sig.

Med denna kommentar försöker jag komma åt åsikten, att serier är något som tillhör barndomen. Inget kan vara mer vilseledande. Det som det skrivna ordet behöver flera tusen tecken för att skildra, kan fångas i en enda bild som tecknats av en skicklig illustratör. Varför inte lämna Instagramflödet en dag, och gå till biblioteket för att fråga efter en serieroman? Din bibliotekarie kommer troligen presentera ett brett urval av romaner och seriesamlingar. Det finns fantasy-berättelser, familjelivshumor, politiska satirtecknare och historiska serier.

Och om din bibliotekarie inte lyckas ta fram något som passar dig, lönar det sig att orientera sig på hemsidorna hos förläggarna Kartago, Kolik eller Galago, som är några förlag som specialiserat sig på utgivning av serier. Vill du hitta äldre serier rekommenderar jag hemsidan seriearkivet.se. Och den internationellt intresserade kan bläddra på hemsidan som går under namnet gocomics.com. Sist men inte minst – ta en titt på satirarkivet.se!

Naturligtvis kan vi vuxna fortfarande också njuta av en kommersiell serie som Kalle Anka. Många minns Carl Barks’ stil men min andra favorit (jag är inte ensam) är tecknaren Don Rosa. Botanisera i loppislådorna och slå till genast om du ser ett Don Rosa-nummer. Grattis till dig som får bekanta dig med dessa berättelser för första gången!

Similar Posts:

• Kvack!
• Fri kärlek
• Att skriva genom smärta
• Ålderdomen i praktiken
• Utan hämningar

Färjan har redan nått finska farvatten. Oscar Levertins vänner klipper med ögonen. Böckerna från taxfreeshopen sover redan. Kanske sover till och med färjans högsta befälhavare, oroligt drömmande, med täcket nedsparkat i fotändan och ena handen i ett bräddfullt askfat.
Det är hög tid att börja svina.

62-åriga Boel Märgåker är så in i bomben trött på allt trist i livet. Mannen Greger, de vuxna barnen och medlemmarna i Oscar Levertins vänner, litteratursällskapet där Boel sitter som ordförande. Till råga på allt är hon olyckligt kär i sin psykolog, Raisa de Medeiros. Nu måste en förändring ske. Hon vill bort. Hon vill leva!

En litteraturkryssning anordnad av tidskriften Läslust blir hennes chans. Hon använder Oscar Levertins vänner som ett svepskäl, men har egentligen helt andra planer för resan. Hon ska supa och knulla. Detta sker dock inte alldeles oproblematiskt. Sexet med Margareta är tillfredställande, eldigt och något Boel längtar tillbaka till, men umgänget efteråt blir stelt, undvikande och trånande. Den tillfälliga relationen med en manlig författare har en tydlig makthierarki och är mer kravfylld och självmedveten.

Hon brukar sina sedvanliga trick, jonglerar flyhänt med den namnkunnige författarens pungkulor, palperar frejdigt den stygga åderpålen med fingrarna und so weiter. Till slut tar han tag i hennes huvud och avlägsnar det, för nu vill han sätta av i fyrsprång in i Amors lövhydda, nu vet han att han inte behöver anstränga kroppen särskilt länge för att få sin välsignade utlösning.

Vissa formuleringar verkar som tagna ur en riktigt dålig snuskblaska, men visar också på Montelius säregna språk. Ibland känns det som att hon prompt väljer de mest ovanliga synonymerna, något som säkert kan gå en del läsare på nerverna. Precis som Boels beteende är språket ”lite för mycket” och vägrar sitta stilla, snällt och tyst. Det lever och är utan hämningar, och resultatet blir ofta en perfekt blandning av dråplig humor och bråddjupt allvar.

Boel är en ovanlig romankaraktär. En äldre kvinna som reser iväg och lever ut sexuellt. Som vill något annat än Svenssonliv och avdankat äktenskap. Jag tänker på Kerstin Thorvall, som också nämns i boken och beskrivs som ”infernalisk”, som skrivit flera böcker om just resor, utlevande och lust. Precis som jaget i Thorvalls berättelser är Boel inte mätt på allt livet har att erbjuda, något omvärlden verkar förvänta sig att hon ska vara.

Boel vägrar bli tant, en sådan som varit så på tapeten inom populärkulturen de senaste åren. Plötsligt bakar alla surdegsbröd, syltar och löser korsord. Boel är knappast någon mystant, men väl en kulturtant – en grupp Montelius i sitt Sommar i P1 förra året pekade ut som landets nya rebellrörelse på grund av att det är de som får hela kulturlivet att gå runt. Men Boel passar inte riktigt in där heller. Börjar tröttna på litteraturen och att lyssna på författarsamtal. Hon orkar inte med att vara städad och intellektuell, hungern inombords måste hon göra något åt. Montelius låter henne vara full, kåt, göra misstag och vara ”oansvarig”. En infernalisk, sann rebell.

Similar Posts:

• Gott nytt, och allt det goda gamla
• Femåringen som klev ut genom en dörr och blev till
• Svammel och drömhönor
• Olika inför döden
• Mitt i vecka 50 på dagensbok.com – julklappstipsarveckan

Lumparhistorier har jag tyvärr ingen aning om – med tanke på värnpliktens avskaffande är det väl en utdöende genre? – men att de där kvinnoberättelserna ständigt finns där verkar gälla vilken ålder man än är i. I tonåren handlade de mest om sex och mens och sådant, nu i 30-årsåldern är det graviditeter och förlossningsskador för hela slanten, och för kvinnorna i Kerstin Thorvall Book Club handlar det om klimakteriebesvär och livet sedan barnen flyttat hemifrån.

Kerstin Thorvall hörde förstås till dem som ständigt korsade den där osynliga gränsen mellan vad man pratar om offentligt eller med väninnorna efter tre glas vin. Hon skrev om allt som inte var lagom, som inte passade in i mallen för hur kvinnor, mödrar, hustrur, döttrar skulle vara. Antologin Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0 vill verka i hennes anda, ”med Kerstins öppenhet som riktmärke”.

Tänker man sig på något sätt den här antologin som en fördjupning i Thorvalls författarskap så har man hittat fel, det måste sägas med en gång. Hon må vara starpunkten, ett något diffust riktmärke, men blir sällan så mycket mer. Istället handlar det om livet i medelåldern, kvinnolivets fysiska, sociala och mentala förändringar på väg från fertil ålder till något annat. Anspelningen på The Jane Austen Book Club är möjligen mer träffande – jag kan inte riktigt bestämma mig. Karen Joy Fowler gör det där växelspelet mellan läst och upplevt med så mycket större finess i den romanen att det blir en ganska ofördelaktig jämförelse.

Framför allt saknar jag nog själva bokklubbsupplevelsen. Överallt skrivs det om de hetsiga diskussionerna där, men av dem märks ganska lite i den färdiga boken – trots att man uppenbarligen försökt. Varje deltagare bidrar med ett avsnitt, följt av kommentarer från de andra. Diverse mellanspel skrivs också i dialogform (ibland anonymt enligt ett system jag har svårt att se logiken i). Det påminner mest om kommentarfält eller diskussionsforum på nätet – med den reservationen att tonen är så jäkla städad. Var finns den omtalade stormigheten? Visst ska kvinnor och vänner och människor i allmänhet stötta varandra, men det här blir lite väl ljummen läsning.

Bäst blir det när det är lite ‘over-the-top’, som när Annika Lantz skriver om ägglossningar på sluttampen av fertiliteten: ”Den absolut enda trösten i denna vedervärdiga fuktighet, är att vi redan ser ut som russin i underlivet”, eller: ”Mentaliteten hos min ägglossnings flytningar är besläktad med de missfoster som sätter sig över ansiktet på sina offer i ’Alien – den åttonde passageraren’”, eller: ”(Däremot kan jag bli lite berörd av att mensen numera ser ut som en specialeffekt, och att det bara verkar vara en tidsfråga innan den får tänder.)” Ja, ni fattar. Jag är lika delar hysteriskt road som lite rädd för vad framtiden bokstavligt talat kan ha i sitt sköte.

För jag är ju inte riktigt där än. Inte riktigt målgruppen för den här boken, kanske. Samtidigt är storasysterperspektivet inte dumt alls. De här kvinnorna är rätt coola. Hade jag bekymrat mig nämnvärt för att åldras hade jag definitivt känt mig styrkt av den här textsamlingen. Livet är långtifrån över. En hel del blir faktiskt bättre med åren, med växande självsäkerhet, lugn och trygghet. Kanske med ett frågetecken för den ekonomiska trygghet det förutsätts hänga ihop med – fraser om att unna sig en dyr rynkkräm eller något litet kirurgiskt lyft hade i alla fall jag klarat mig bra utan.

Här finns inte minst ett ganska befriande efterhandsperspektiv på yngre åldrar. Jag skrattar åt (men känner inte igen mig det minsta i) en tonårig, Hanne Kjöllers påtagliga stolthet över att äntligen uppgå i den månadsblödande gemenskapen och blir kanske allra mest berörd av Imke Janoscheks text om kampen för att få barn (”Hej då, fertila åren, ni sög hästballe i alla fall”).

Det känns nästan slentrian att påpeka vilken homogen antologi det här är, bara stockholmskvinnor verksamma inom media, heterosexuell medelklass och allt det där. Måste allting handla om representation hela tiden? Vem fan orkar hålla på och representera jämt? Fast faktum kvarstår ju: det hade blivit en intressantare bok med mer skilda erfarenheter.

Visst kan livet te sig nog så olika ändå. Ämnen i antologin sträcker sig från urinläckage och rynkor till varför kvinnors arbetslivserfarenhet tycks mindre värd än mäns, till medelålders kvinnor på film och teve, friheten från småbarnsansvar och kanske sorgen efter den, förälskelsens självutplånande kraft och kraften i samtalen kvinnor emellan, i de där gapskratten över brutna tabun och i att inte vara ensam i det onämnbara.

Similar Posts:

• Bekännerska, befrierska, men aldrig helt befriad
• Ålderdomen i praktiken
• Får jag lov?
• Vecka 10 på dagensbok.com – Lyrik, högland och Internationella kvinnodagen
• Smärtsamma-men-ändå-härliga historier

Det är bokreatider, och sällan har jag väl varit så glad att över att bo i en stad som fortfarande har oberoende bokhandlar. Bortsett från Stockholms många fina antikvariat, är de mindre boklådorna de absolut bästa ställena för att hitta lite vad som helst i litteraturväg. I Söderbokhandeln på Götgatsbacken går det, till exempel, en frusen eftermiddag efter jobbet, att snubbla in ledsen i hågen och komma ut en halvtimme senare med allt från handböcker i trädgårdsodling till den där diktsamlingen du hade glömt att du ville läsa. Nätbokhandel i all ära, men inte mycket slår de spontana läsinfallen som uppstår i de fysiska bokhandlarna och på biblioteken.

Den här veckan började med att Josefine hade läst Alltid för er av Gunilla Lindh. En outsägligt stark berättelse om bli lämnad ensam med tre autistiska barn.

Cecilia skriver om Fredrik Sjöbergs Ge upp i dag – i morgon kan det vara för sent. Den innehåller konstnärsbiografier över Lotte Laserstein och Olof Ågren. Genom biografierna och deras konst speglar Fredrik Sjöberg sina egna tankar om konstnärslivets våndor.

Tone har läst Ma – Ida Börjels senaste diktsamling. En fantastiskt diktsamling, väl värd att läsa, tycker Tone.

Joel skriver om Höglandet av Steinar Bragi. En isländsk skräckthriller som Joel ger en 6:a i betyg. Läs mer om vad han tyckte senare i veckan.

Annika tar sig an Patrik Wiréns Revolten Rörelsen Refused, som hon till största del upplever som nostalgi.

På lördag uppmärksammar vi Internationella kvinnodagen och Ella skriver om Kerstin Thorvall Book Club – eller Det mest förbjudna 2.0, en antologi om att bli medelålders som kvinna, om förluster och frihet och en del fysiskt klafs. Den bjuder både på befriande skratt och berörande livsvisdom, men hade tjänat på att vässas. Det blir också en del tips ur arkivet!

Similar Posts:

• Veckan på dagensbok.com
• Roffare och och andra monster
• Mångbottnad klaustrofobi
• Melankolisk fråga med hoppfullt svar
• Refused Revisited

Är vi snabbare än någonsin på att stressa fram bokslut? För några år sedan kom tegelstenen Tusen svenska klassiker – närmare bestämt i början av hösten 2009. Jag kommer ihåg tidpunkten på grund av att de sista ”klassikerna” som listades var från, just det, 2009.

Bokbranschen har bråttom. Det gäller att få ut sina titlar i nyhetsflödet, eller helst skapa det själv. Som recensent vet man att få av de stora förlagen är intresserade av att skicka några exemplar av förra säsongens böcker – faktiskt sällan intresserade av att hålla äldre titlar i lager alls. Det blir för dyrt. Jag har alltid tyckt att det är lite sorgligt: en bra bok borde väl vara en bra bok också något år senare?

Det finns mindre förlag som ser en ära i just ”backlist”, att hålla sina titlar i lager länge. Jag har själv en gång jobbar på ett sådant förlag. Där fick man ibland ta en tur ut på stan för att hämta någon sällan efterfrågad titel i ett eller annat källarförråd till någon bekant till förläggaren. Och det gjorde man ju gärna, lite uppspelt över att ännu en läsare på någon vindlande stig hittat fram till ens bok.

Sådant kan ta tid. Måste få ta tid.

Jag har läst mycket bra 2013. Inte minst fackböcker, som Jens Mikkelsens och Katia Wagners drabbande De förlorade barnen, Annika Perssons biografi över Lena Nyman och Beata Arnborgs över Kerstin Thorvall.

Jag har mycket kvar att läsa, som jag misstänker är mycket bra, från 2013. Lena Anderssons Augustprisade Egenmäktigt förfarande, till exempel, och Martina Montelius Främlingsleguanen.

Själva årsskiftet tillbringar jag däremot intrasslad i en roman från 2012, Daniel Martinez Det jorden vill. Det är en ganska udda roman från vad jag förmodar är just ett sådant där litet, passionerat förlag. Den innehåller klimathot, en Frankensteinlik vetenskapsman som kan tala med djuren, en tioårig autistisk hjältinna, en tidsresa på hundratals miljoner år och en förklädd orangutang på en Finlandsfärja. För att bara nämna något.

Och den är från 2012. 2012! Det känns så där lyxigt, nästan syndigt onyttigt – ingen kommer fråga efter vad jag tycker om en bok från 2012.

Jag har läst mycket bra 2013, som de flesta år. Men jag har säkert inte läst mycket av det bästa än, och när jag tror mig ha gjort det så kommer jag förmodligen bli överbevisad. Igen och igen.

Så är det nu att vara läsande. Och levande.

Similar Posts:

• Vecka 41 på dagensbok.com – En kamp, ett författarmöte och en roman om kärlek
• ”Lena var lika utlevande när hon spelade amfetamist, som hon var i stillsamma artonhundratalsdramer.” Författarintervju med Annika Persson
• Vecka 36: Katastrofer och utomjordingar
• Geniet som blev recenserad för sin kropp
• Det naturligaste i världen?