”Hur långt kan du kasta din pinne?” frågade jag.
”Över den där muren”, sa Masse.
Och det var så allting började.

Det börjar med att det är soligt och chill vid den gamla järnvägen. Bokens jag och hens vän Masse börjar utmana varandra att kasta saker över muren. Sakerna ska längre och längre bort. Helt plötsligt, och ganska typiskt, råkar Masse kasta över cykelnyckeln. Fasiken liksom. På andra sidan muren är det väldigt stökigt och fullt av bråte. Man tror inte sina ögon.

Bakom muren ligger det ett gammalt hus som ser övergivet ut. Spökar det rent av därinne? De båda modiga vännerna beslutar sig för att knacka på och kolla. Då ingen öppnar hoppar de in genom ett fönster för att leta. Det bor nog ett spöke där bland dammet och potatisdoften. De börjar smygande leta efter blodspår. Kanske bor det rentav några krokodiler i källaren.

Spänningen byggs upp rejält i både text och illustrationer. Det är riktigt skickligt gjort. Hur det jobbas med skuggor och rädda repliker. Dock blir det ett fint möte mellan våra sex-åringar och August, som inte verkar vara något spöke. Däremot bor han i ett palats tycker besökarna. August har samlat på sig så mycket snygga saker som folk ändå bara slänger.

Här kommer en dramaturgisk vändning och historien förändras. Sexåringarna får fullt upp hela sommaren. Här tunnas berättandet ut och de vackra illustrationerna får mer utrymme. Det är väl som så att allting som händer i livet inte kan förstås eller förklaras fullt ut. Det berättas eftertänksamt och läsarna får fylla i historien på egen hand. Det kan kräva att man har tid att prata om det som händer mellan och på boksidorna. För detta är en mäkta vacker berättelse som de som har kontakt med sitt inre barn väl bör känna igen.

Jag tycker mycket om tonen i berättelsen. Den är lekfull och dallrar av spänning. Man känner igen hur lång och innehållsrik en sommar kan vara för barn. Heikkiläs illustrationer är sepiatonade, hänryckande. Jag får en feeling av Richard Scarrys bildvärd med alla djur på språng. I Kattpalatset följer vi naturligtvis katter.

Similar Posts:

• Precis som förväntat
• Sorgen efter en katt
• När orden inte räcker till
• Magin finns i det lilla
• Envis, busig och söt kattunge

I The Space Cat, Nnedi Okorafors och Tana Fords grafiska roman för mellanåldern, ges vi ett svar på de där frågorna. Det kanske inte är det sanna svaret, eller ett svar som gäller alla katter, men det är fantasifullt, roligt och charmerande, med stor igenkänning för alla interplanetära kattägare.

Periwinkle, familjen Okorafors katt, bekämpar nämligen onda rymdvarelser och kastar sig in i rymdkapplöpningar med sin egenhändigt byggda rymdraket.

Ja, det är knasigt, men det är också väldigt snyggt genomfört, och Periwinkles drastiska beteende och högdragna men lojala attityd känns väldigt autentisk. Okorafor fångar på något sätt en katts hela känslomässiga logik, om det låter rimligt.

Tecknaren Tana Ford, som tidigare jobbat med Okorafors serieroman LaGuardia, får också fatt i kattens alla kroppsuttryck och miner briljant, från den vettskrämda, helspända kroppen till den fullständigt avslappnade och trygga myskatten. Bilderna är en stor del av behållningen.

Fin är inte minst den helt vardagliga berättelsen om när Periwinkle som liten kattunge kommer hem till ”the Nnedi” och hennes tonårsdotter. De är tålmodiga och nyfikna, men han litar inte på dem. Han far iväg, han försvarar sig, han rivs, han far omkring som en skottspole med klor i det nya hemmet: ”I no trust them.”

De serverar kycklingfiléer. Han dänger iväg matskålen med kraft (men mumsar i sig filéerna). De försöker klappa. Han river. ”I still no trust.”

”And then, one day …” hoppar han upp i Nnedis knä där hon sitter och skriver och lägger sig och spinner. ”… I trust.” Kanske är det så enkelt och precis så svårt med förtroende? Man litar inte på någon. Tills man gör det.

Mer äventyrligt blir det när onda rymdvarelser lurar. En dyker upp i en liten bägare het sås som lämnats kvar på köksbordet. Periwinkle går modigt till attack och försvarar familjen.

Det blir lite kladdigt.

Det stora äventyret börjar när familjen flyttar till Nigeria för ett år. Där tror många människor att katter besitter övernaturliga krafter, att de är häxor eller demoner. Periwinkle finner sig ändå snart till rätta och får vänner bland djuren där – och det kommer att behövas, för en ordentlig rymdinvasion är på gång. Människorna fattar som vanligt ingenting.

Okorafor brukar skildra rymdvarelser med fler nyanser än hos Periwinkles fiender, men också här finns ett undantag. Uppe i rymden, i sin lilla rymdraket, tävlar Periwinkle i fart mot den mystiska rymdkatten Orange Meow från Neptunus. De har mer gemensamt än han anar.

Den som följer Nnedi Okorafor på sociala medier känner säkert igen hennes båda katter, Periwinkle och Neptune, den ena en orientalisk korthårskatt och den andra en sphynx, eller nakenkatt. De har till och med ett eget Insta-konto. Det, ihop med slutet på den här boken, får mig att gissa att de kan återkomma även i serieformat.

Similar Posts:

• Migration som rör upp känslor
• Dystopisk fantasy i ökensanden
• Rötter, utveckling och mördarmaneter från yttre rymden
• Döden vandrar med en räv i hasorna
• Envis, busig och söt kattunge

Men, för att återgå till starten. Kattjakten presenterar oss för Eva. En väldigt ensam pensionär som desperat söker mänsklig kontakt. Eva gör allt för att få sig en liten pratstund, hon ringer på lappar om Söders alla borttappade djur. Hon besöker Gröna Lund och köper en bild av glada barn, bara för att ha något. Tillvaron är inrutad och tvär, och framförallt otroligt ensam.

Eva jobbar hårt på att inte minnas. Det finns för mycket smärta i minnena, och i människorna som inte finns längre. Undan för undan får vi också en tydligare bild av Eva, hon är minsann ingen vanlig tant. Hon har varit och förblir en arg syndikalist. Hon ser bistert på nedmonteringen av samhället runt sin åldrande tillvaro, och vägrar självklart att ombilda sin lägenhet (plus: hur skulle hon ha råd med det?).

På kylskåpet hängde lapparna som håller henne sällskap så många gånger, men nu snarare gav en känsla av det sorgsna slaget.

En av alla lappar Eva ringer på är den om den bortsprungna katten Piraya. Och här börjar en minst sagt dråplig jakt på en katt.

Kattjakten är en berättelse om Stockholms och Sveriges historia, om de som kom från landsbygden långt upp i norr för att finna sig en tillvaron i stadens sus och brus. Om den tillvaro som väntade, hårda arbetsvillkor, kvinnolöner och män som tar för sig. Boken är dock ingen klassisk historieroman, historien sipprar fram bland de minnen som Eva försöker hålla tillbaka. Sipprar fram mellan de ord hon skriver upp i anteckningsblocket under rubriken GLÖM.

Det går att sova med ångest, naturligtvis går också det. Den som påstår något annat har aldrig varit riktigt trött. Däremot är det långt ifrån behagligt. Men hur behagligt är livet som fjällbjörk, vad får en ensam växt i fattig jordmån inte utstå? Ändå lövas de. Ändå står deras rötter orubbliga.

Kattjakten är stundvis svår att hänga med i, nutid och dåtid blandas, och ju längre tid som går desto tvärare blir hoppen. På ena sidan befinner vi oss i nutidens Stockholm, men vips så dyker något upp som påminner om det som hände för länge sen. Hoppen gör boken lite hattig, och det är lätt att tappa flytet (men det känns utstuderat; snart är läsaren lika dagvill som Eva). Språket däremot flyter på genom hela boken. Jona Elings Knutsson krånglar inte till det, språket är rakt och innerligt. Och Eva? Ja hon verkar vara lika envis som katten.

Similar Posts:

• Endera dagen ska du ta dig samman
• Att insjukna i minnessjukdom
• En våldsam mor
• Den sista tiden
• Engagerad dikt

Jag vill berätta för dig om när jag träffade en väldigt speciell katt. Han hette Sixten och jag glömmer honom aldrig.

Familjerna i området är ute i den närbelägna skogen dagen före julafton. Det grillas korv och dricks varm choklad och så dyker det upp en katt. En ovårdad strykarkatt som de vuxna inte vill se där men som huvudpersonen omedelbart fattar tycke för. Ett barn ger en hungrig katt en sotig korv och så följs de åt längre och längre in bland träden.

Det är upptakten till ett äventyr där gränsen mellan fantasi och verklighet suddas ut och tidens obönhörliga tickande blir elastiskt. På ett annat plan kan man säga att det handlar om att tillsammans med någon kan man växa och våga något nytt.

Och det är väl vackert så men det känns också kort och rumphugget på ett sätt jag inte alls förväntat mig. Sidorna är få och släpper inte riktigt in mig. Jag betraktar vinterlandskapet inifrån och uppifrån, förstår intellektuellt men känner inte särskilt mycket. Kanske är det de där förväntningarna som ställer till det. Kanske är det vid närmare eftertanke så att det magiska inte är det som till det yttre framstår som magiskt, utan det som sker dessförinnan, stegen och vägen dit.

Bilderna är stämningsfulla men ganska ojämna, vilket väl inte är så konstigt med tanke på att konstnären inte var äldre än 16 vid bokens utgivning. De kringliggande miljöerna är oftast bättre fångade än porträtten av människa och katt, även om det finns en stor bild av Sixten som egentligen är den bästa i hela boken – blicken, leendet, snöflingorna, vinden i den gröna halsduken. Det upphöjda lugnet och distansen men med en fläkt av spänning.

Similar Posts:

• En sommarsaga att spara
• Djuret och det lilla barnets besatthet
• Envis, busig och söt kattunge
• Sorgen efter en katt
• Katter som är katter

Caryl Rivers Oskulder är till stora delar kul nå djävulskt. Tänk Den tappre soldaten Švejks äventyr under världskriget av Jaroslav Hašek. Tänk Äldreomsorgen i Övre Kågedalen av Nikanor Teratologen. Ja, jag vet att karln antagligen är antisemit. Jag har skrivit om det här och på andra ställen. Jag kan inte hjälpa att jag ändå finner boken löjligt underhållande. Ni kanske gillar pölsa eller risgrynsgröt med saftsoppa och inte föraktar jag er för det!

Emil Cioran skrev en gång:

Att sända någon en bok är att begå ett inbrott, det är ett hemfridsbrott. Det är att inkräkta på hans ensamhet, på det som är mest heligt för honom, det är att förplikta honom att avstå från sig själv för att tänka på dina tankar

Hade han inte kolat för rätt många år sedan hade jag varit säker på att han plagierat mig.

Gud ska veta att jag inte har särskilt mycket till övers för katolska läror. Om man nu får säga det i det här jävla landet längre. I boken har vi några ungdomar, på gränsen till manna- och kvinnoåldern, och från de sista skälvande månaderna av sin tid på en katolsk High school skådar de in i en framtid som de liksom vi andra som inte är synska eller cyniska inte vet någonting om. En ska bli prälle. Två fantiserar om ett syndigt leverne som journalister i New York. En av dessa är Peggy, Peg. Den andre heter Constance, Con. Prästämnet är Sean, Sean. Han är Peggys pojkvän. Inte sällan utför de förlåtliga synder, men några fullbordade ligg kommer inte på tal även om både det ena och det andra sker i underkläderna när de hånglar, kladdar och har sig. Caryl Rivers! Som du beter dig!

Nå, tänker ni, det där låter ju inte så jämrans kul. Men det är inte mitt problem. Inte ska jag försöka övertala er heller. Som om det är en recensents jobb. Jag tycker inte om att ha roligt, men ibland så kan jag ändå unna mig ett litet ryck i mungipan. Men under läsningen grovgarvade jag rakt ut många gånger. Eller vad sägs om ett gäng vuxna och väl ansedda antisemitiska katoliker, alltså den sämsta sorten, som startar ett klädföretag enkom för att kränga sedliga sopsäckar till klänningar avsedda för de katolska flickstudenterna. Allt för att de fromma katolska pojkarna ej skola ledas i frestelse och fördärv. Dessa vuxna och väl ansedda katoliker går lös i en klädbutik och försöker riva sönder alla kläder som är gudi obehagliga. Dr Liam McCafferey – Seans far –, som för övrigt anser att urringning är vad som för nationen tillbaka till hedendomen, är en av vandalerna. Butiksföreståndaren är gudskelov ett stadigt stycke karlaspektakel som delar ut en rejäl knogmacka och sen är det inte mer med det.

Peg berättar att hon generellt var

hopplös när det gällde relationer till män. Jag var inte bräcklig; jag kunde inte flörta utan att se nervsjuk ut; jag viste inte vad jag skulle göra när någon drog ner gylfen; jag förde när jag dansade, hade svettiga händer och vax i öronen.

Må så vara. Samtidigt konstaterar hon att High school–killarna inte förväntar sig ett helgons renhet. Att bjucka på en hamburgare och sticka in tungan i örat var deras syn på kärlek och ömhet. Hon ville ha något mindre oortodoxt, men för en annan låter det ju helt fantastiskt. Samtidigt blir jag lite ledsen – ingen har någonsin bjudit mig på hamburgare eller ett litet hångel i mitt öra.

Peg är kanske inte Afrodite, men hon är åtminstone inte sen med att backa upp allehanda ofog som Con kokar ihop. Den oheliga treenigheten Sean, Peg och Con fabulerade nämligen ihop en berättelse för skoltidningen om ett helgon som ska ha hetat Leo av Skojritt – alltså Leo Trotskij! Ett kommunistiskt helgon! Har ni hört på maken! Det är ju kul på alla plan(ekonomier).

En annan episod kommer mig att tänka på Aeon, ett dödsmetalband från Östersund som antagligen inte är oproblematiska och helt säkert äter Jehovas vittnen. En textsnutt ur en låt om en präst går så här

He gives you looks but you are way too young to know / All the naughty in his mind.

Lång historia kort: Sean har klätt sig i kjol, sminkats och grejer. Allt för att studenttidningen ska gå till historien. De ska bli oförglömliga. Snuskprästen, som agerar vägledare när det kommer till sex och kärlek, ber vad han tror är skolans vackraste donna berätta vad som händer i sängen. Exempelvis har Sean fått en skiftnyckel inkörd mellan benen. Pedofilprästen kåtar upp sig å det grövsta, något börjar växa i byxan på pervot och han ”råkar” oskyldigt efter ett stegvis närmande ta Sean mellan benen. Så kan det gå. Stämningen blir en gnutta ansträngd och prästen flyr snopen med snoppen mellan benen. Snuskprällen håller aldrig någon föreläsning om sex igen och tar absolut inte emot flickor på sitt rum för att ge dem vägledning i vad som kan vara paradiset på jorden.

När jag läser boken hör jag att ”Kristi ande är mitt ibland oss.” Nej, det är inte någon röst som i huvudet vägleder mig. Såvitt jag tror alltså, men vad vet jag. Vad som talar till mig är den radiosända gudstjänsten på P1. Följaktligen måste det ha varit söndag någon gång mellan klockan 11 och 12. Orden strömmar ut från köket, tar en högersväng och landar hos mig i vardagsrumssoffan. Bredvid mig ligger Franz, en lurvkatt som en gång faktiskt beskyllts för att vara Den fallne ängeln i egen hög…katt. Svart päls och gula ögon har kanske den inverkan på halvt psykotiska människor och är hur som helst en svart katts öde i livet. Det här var ett av de där tillfällena då man nästan tror att det finns något översinnligt och svårförstått som med sina outgrundliga outgrundligheter drar i tåtarna.

Det finns djupa skåror av allvar som kontrasterar: Döden, vår tudelade oförmåga att förmedla och förstå, kvinnomisshandel, postejakulär ångest, uppbrott och framåtrörelse, förlust och tomhet, lögner, ögontjäneri, Teodicéproblemet: Alltså vuxendomen, domen att bli vuxen.

När barndomen gled ifrån mig / dog någonting inom mig. Jag lämnade / föreställningarnas drömlika värld / av yttre glans och kristallfärger, / av fåglars / sång, gullvivors doft och den rena / fläkten av slåtterfälten, och fann en självgod värld där svart förvandlades till vitt; / en Janusvärld med inre mörker / men med yttre normalitet.

Texten är hämtad ur ett nummer av Subaltern där du finner ett utdrag ur en text av Brun av Köln, ett helgon som avled år 1101 eller nåt. Inte en förtida protokommunist så vitt jag kan förstå. Så tänker jag mig ändå att ungdomarna anar att framtiden ska te sig för dem. Barn- och ungdomen kommer aldrig tillbaka – såtillvida man inte blir dement.

Blir det för mycket av det roliga? Hur kan det bli för mycket av det goda? Alla fantastiska allegorier och kommentarer? Jag bara frågar! Bara veklingar kan inte hantera 100 semlor eller 50 Cosmopolitans. Fast, ärligt, mellan dig och mig, så hade Boken kunnat vara några sidor kortare. Den förlorar mig mot slutet, den måste inte finnas, jag lever inte mitt liv genom den. Men säg det för guds skulle inte till min vän.

Och rubriken? Gick du på den lätta!? Det är ju första raden i boken, dummer. Din oanständiga läsare och önskedrömmare!

Similar Posts:

• Vad gör man inte för sin häst?
• Att brottas med gud
• Livet i en amerikansk håla
• Det upproriska hjärtat
• Monstrets egenskaper

Tiger, tiger – grannens katt
tänker på dig dag och natt!

Det är hela baksidestexten till Åsa Linds och Johanna Hellgrens bilderbok Tiger, tiger, tiger. Om man slår upp hela omslaget, så att man samtidigt ser fram- och baksida, ser man ett litet barn som sträcker sig efter en tigerrandig katt, som i sin tur verkar allt annat än road.

Slår man ihop boken är barnet på omslaget bara närvarade som en utsträckt, girig hand, och, förstås, i kattens skrämda reaktion. Inuti boken är det istället katten som är mestadels frånvarande, håller sig på avstånd eller är på väg ut ur bild. Den gömmer sig, har förmodligen en massa andra saker för sig. Istället är katten där som en intensiv längtan. Barnet spanar och spanar, men ingenstans finns katten.

Katter är nog generellt mindre toleranta mot klumpiga små barnhänder än hundar, och det här är heller inte familjens katt, utan, som sagt, grannens. Inte heller han ser för övrigt alldeles förtjust ut över barnets besatthet av hans husdjur. Kanske är katten det lilla barnets första möte med en varelse som inte är det minsta intresserad av att anpassa sig efter barnets viljor och behov? Kanske är det därför den blir så spännande?

Tiger, tiger, tiger är en berättelse med få rader, helt på rim. Det tilltalar säkert ett ganska litet barns språkliga fantasi, även om jag själv inte är enormt imponerad av Åsa Linds rim. Det blir en hel del ”hej och hå/ ett och två” och ”ditt och datt”. Rytmen är däremot trevlig att läsa.

Joanna Hellgrens bilder är lite skrufsiga, liksom vilda, samtidigt som barnets vardagsmiljö, den skräpiga gården bakom husen med bilar nära inpå, framstår som ganska trist och obarnvänlig. Bilderna av katten liksom utlovar något annat, nästan djungelaktigt. Kanske en natur i vidare bemärkelse att längta efter?

Similar Posts:

• Nominerade till Augustpriset 2019
• Envis, busig och söt kattunge
• Magin finns i det lilla
• En plats att tänka på
• Tävlan och fantasi

I ett stort antal avsnitt beskrivs allt från katternas egocentrering och vishet till deras lojalitet och kärlek till hemmet. Avsnitten innehåller även passande illustrationer och citat som ”Om katter kunde tala skulle de inte göra det” (Nan Porter) och ”I begynnelsen skapade Gud mannen, men när han såg hur karaktärslös han var gav han honom katten” (Warren Eckstein).

Konsten att leva som en katt tillägnas Garniers egen Ziggy, som också är både inspiratör till och exempel i stora delar av boken. Dessutom får Ziggy själv komma till tals ett antal gånger i form av ”katthemligheter”, där han delar med sig av sitt eget perspektiv och direkta råd till oss människor.

Till mina favoriter hör sidorna rubricerade ”En vanlig dag i kattens liv”, som specificerar vad katter gör vid en viss tidpunkt på dagen och förklarar hur vi kan ta efter deras föredömliga beteende. Till exempel klockan halv sju på kvällen, ”home sweet home”, som förslagsvis inleds med ”en paus med kramar och kel” eftersom petitesser som vardagsstök faktiskt kan vänta.

Överhuvudtaget bör vi människor tänka bättre om oss själva och ägna oss mer åt vila och nöje än att stressa runt eller oroa oss. Råden är både trevligt och roligt paketerade, men eftersom många av de egenskaper och råd som tas upp är snarlika varandra så blir det lite väl mycket upprepning.

Likväl är det här en charmig bok att ge bort i present eller att ha liggandes, till exempel i en sommarstuga för en stunds avkopplande genombläddring.

Similar Posts:

• Rörig kattjakt
• Rätten till sin oro och självhjälpsböcker
• Hungriga blickar på oss
• Inget för hundmänniskor
• Djuret och det lilla barnets besatthet

Katternas ögon har ett spegelliknande lager, kallat tapetum lucidum, som reflekterar ljus och gör att de kan se otroligt bra även på natten.

Morrhår kallas även vibrissae. De här styva hårstråna är så känsliga att katterna kan använda dem för att kartlägga omgivningen genom att känna av hur luften rör sig kring saker runt omkring.

De korta texterna och notiserna trängs med illustrationerna på alla uppslag. Kanske borde texterna varit färre. Helhetsintrycket av bokens budskap är aningen spretigt. Den skulle tjänat på att ännu mera betona superkrafter.
Allra bäst blir Katter med klös när det är illustrationerna som förmedlar faktauppgifterna. Det blir tydligast i kapitlet ”Kurragömma”. Owen Davey visar hur gepardens prickar bryter upp dess konturer så att den osedd smälter in på savannen. Tigerns lodräta ränder gör den nästan osynlig i högt gräs. Uppslaget om ”Skalenligt” är också fascinerande. För första gången får jag en tydlig känsla för hur stor en tiger faktiskt är!
Det här är en bok för barnen som just börjat skolan. Visuellt kommer den att locka till eget målande och kanske till mixtrande med ritprogram i datorn. Många kommer att fascineras av det vilda i dessa kattdjur, hungern som lyser i ögonen som aldrig tappar oss med blicken.

Similar Posts:

• Don Fritjof
• Vägen till krypen
• Inget för hundmänniskor
• Envis, busig och söt kattunge
• Djuret och det lilla barnets besatthet

Här spanar Wohlleben ut över sin gård, skogen runtom och upp i skyarna. Men vänder också blicken ner i haven och in i de tätbefolkade städernas kilar av växter och djur. Han riktar sig till alla de som någon gång reflekterat över en hunds skamsna uppsyn, en skatas retsamma lek eller en fisks förmåga att uppleva obehag. Bokens resonemang tar ofta spjärn mot vetenskapliga studier av korpars kommunikation, vampyrfladdermöss altruistiska sidor, hundars känsla för orättvisa eller duvors goda minne. Men minst lika ofta blandas det upp med egna iakttagelser från möten med ickemänskliga djur. Det gör förstås texten mer personlig och känslosam på ett ofta balanserat eller rörande sätt även om det inte alltid är lika spännande och ögonöppnande.

Boken tar sin utgångspunkt från tanken om hur de djur som inte tillhör vår art ofta betraktas som instinktsstyrda, närmast känslobefriade robotar, just för att vi inte förmår tolka och relatera till deras uttryck, läten och beteenden. Det är just det som ligger bakom att det på många håll är tillåtet att kastrera smågrisar utan bedövning eller att man vid räkodlingar klipper bort ena ögat på skaldjuren för att ingreppet ökar deras förökningstakt. Peter Wohlleben är inte rädd för att prata klarspråk i sina reflektioner kring vår syn på de andra varelserna, som kravlar, flyger och simmar omkring på den här planeten tillsammans med oss och vad vi gör mot dem.

Bokens största styrka är just hans engagerade, raka men samtidigt stillsamt vändande och vridande på dessa utvidgade existentiella frågor. Och det väger upp när det stilistiska inte helt övertygar. I tematiska och korta kapitel berättar han bland annat om hur hjortar upplever kalla vintrar, diskuterar förekomsten av ondska och osjälviskhet i djurvärlden och funderar över vad fruktflugor kan tänkas drömma om. Det är lärorik och tankeväckande läsning, lättsamt och mörkt omvartannat. Alla bokens resonemang är inte lika insiktsfulla och inte heller alldeles konsekventa men däremellan önskar undertecknad att alla borde få ta del av tankarna som lyfts fram på dess sidor.

Similar Posts:

• Om träd, i alla dess former …
• Se skogen!
• Essäer om mötena mellan oss och de andra djuren
• Andra infallsvinklar på djurs språk
• ”Så närvarande och så främmande”

Efter en flygtur och en måltidsråtta återvänder Feleedus till människohamn men hans sinnen är uppdaterade. Plötsligt förstår han fåglarnas och katternas språk, får cravings efter torrfoder och genomlider moraliska kval av sorten huruvida han ska lyfta tillbaka en nedfallen fågelunge i boet eller äta upp den. Hans nya liv som arthybrid öppnar upp tidigare osynliga dimensioner av världen, där olika krafter och grupper är inbegripna i kamper mot varandra.

Här och var genom boken hittar läsaren längst ner på sidorna små faktarutor med information om katters beteenden och hur kattmänniskor (av den mer normala sorten, inte i stil med Strig Feleedus) kan interagera med katterna omkring dem. Dessa upplysningar och uppmaningar kommer från kampanjen Cats and Birds, som verkar under parollen Keep Cats Safe And Save Bird Lives, och som miljöorganisationen Nature Canada står bakom. Den sedan länge engagerade miljöaktivisten Atwoods serie och kampanjen går på så vis verkligen hand i hand. Men Angel Catbird är framförallt en kärleksfull, humoristiskt knäpp och aningen pastischartad hyllning till superhjältegenren. Det är på inget vis en storartad, tung eller särskilt tankeväckande berättelse i likhet med exempelvis den mäktiga Maddaddam-trilogin eller den tv-serieaktuella och dystopiska The Handmaid’s Tale. Men det märks hur roligt Atwood har haft under skapandet och det smittar av sig. Helt enkelt en underhållande expansion av en redan svårslaget omfångsrik bibliografi.

Similar Posts:

• Präktig biografi
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Befriande bisarrt om kärlek och superkrafter
• Supervanligt
• Berättelsen som fängelse och tillflyktsort