Enfaldigt.

Till och med yttrandefrihet, ett av demokratins fundament, försvagas rejält. Det är märkligt med tanke på alla tekniska lösningar som numera finns och som möjliggör publicering i stort som smått utan att det behövs någon tjock plånbok.

Pressfriheten och journalistiken är utväxter på yttrandefriheten. Även dessa pressas tillbaka globalt genom desinformation, trakasserier, strypt finansiering och politiska påtryckningar. Sverige ligger visserligen bra till internationellt, på tredje plats i det pressfrihetsindex som organisationen Reportrar utan gränser publicerar årligen sedan mer än 20 år tillbaka.

Men även hos oss finns allvarliga tendenser och utvecklingslinjer som hotar oberoende journalistik. I en aktuell bok närgranskar Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt det de kallar ”populistisk mediekritik”. Denna antimediapopulism syftar till att förstöra pressfriheten.

Författarna är själva forskare inom medie- och kommunikationsvetenskap. Ämnet i sig ägnar sig sedan gammalt åt mediekritik. Med andra är det inte kritik mot namnpubliceringar, kvällstidningars rubriker eller enskilda journalisters arbetsmetoder som är problemet. Tvärtom, sådan kritisk granskning är ägnad att förbättra den oberoende journalistiken. Granskarna ska naturligtvis själva tåla granskning.

Men den populistiska mediekritiken bygger ofta på vantolkningar och inte sällan på rena lögner eller påhitt. Den vilar också på känslomässig grund. Fakta är inte grejen. Många gånger är den orkestrerad av makthavare som inte vill få sin verksamhet granskad. Populistisk mediekritik sysslar inte med saklig debatt. Ambitionen är att skrämma till tystnad, att få bort journalisterna, inte att korrigera felaktigheter.

Det här är egentligen inget nytt. Så länge det har funnits liberal press, i betydelsen fristående, granskande journalistik, har krafter i den tyskspråkiga världen använt begreppet ”Lügenpresse”. Särskilt under de tyska nazisterna spreds ordet medvetet för att försvaga utomståendes kritiska granskning. Lögnarna kallade sina kritiker för lögnare.

Det som är nytt i vår tid är den utväxling som populistisk mediekritik kan få på Internet. Tyvärr lånar ”vanligt folk” ut sig som redskap i detta. De dras med av trollfabrikinlägg i sociala medier och skriver själva aggressiva inlägg. En del går så långt att de kontaktar journalister direkt med hatiska och hotfulla budskap. Det behövs inte så många sådana personer för att en telefon eller ett mejlkonto hos den enskilda journalisten ska bli överlastat.

Åtskilliga är de redaktioner som vittnat om att de behövt anlita säkerhetsbolag för att hotbilden mot journalisterna bedöms som så pass allvarlig. Detta kommer i en tid då ekonomin för tidningar och tidskrifter är ansträngd. De betalande prenumeranterna har blivit färre och Google har tagit merparten av annonsintäkterna.

Boken bygger på en intervjustudie med närmare 100 personer. Styrkan är att dessa intervjuer verkar vara genuint kunskapssökande. Majoriteten av de intervjuade är sådana människor som vem som helst kan stöta på i kommentarsfälten i sociala medier. De flesta av oss tar nog numera ett mentalt steg tillbaka i sådana konfrontationer. Vi avstår från att svara, bemöta eller gå i polemik. Situationen är hemtam efter ca 15 år med sociala medier: att säga emot populister på Facebook, X, Instagram eller något liknande forum betyder bara spam, eller värre, från ändlösa antal anonyma konton. Man kan använda sin tid till något bättre.

Men Peter Jakobsson och Fredrik Stiernstedt har alltså vinnlagt sig om att försöka förstå personer som anser att Sverige ”har blivit förstört” och att det är ”medias fel”. Ett annat plus med boken är en mängd hänvisningar till teoribildning inom medie- och kommunikationsforskning och andra forskningsfält.

Intressant är också den diskussion om framtiden som författarna för. På ett sätt var det sena 1900-talets breda journalistikkonsumtion kanske bara en parantes. Möjligen är vi raskt på väg in i ett läge där det bara är högutbildade som bryr sig om att betala för verifierade nyheter och för en allsidig debatt. Samtidigt finns det en risk att den populistiska mediekritiken, som är en del av ett bredare populistiskt kunskapsförakt, verkligen får genomslag.

Där den populistiska vågen går fram lämnar den autokratiska ödeland efter sig: auktoritära samhällen, mindre frihet och mindre förnuft. (…) Vad händer när kunskap blir känslor; när sanning blir teknokratisk enkelspårighet och när cynism blir det dominerande förhållningssättet gentemot alla sanningsanspråk?

Författarduon resonerar kring historiska exempel där irrläror burit på sin egen självförstörelse. Den som lever får se.

Similar Posts:

• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Hierta – en publicist värd att minnas
• De virala osanningarnas konsekvenser
• Stöveldjupt i Twitterdyngan
• Breiviks dåd i sitt politiska sammanhang

Göran Rosenberg blev journalist på 1960-talet ”i en tid när trovärdighet och sanningsenlighet stod någotsånär högt i kurs i den mediala offentligheten”. Han hade tur, konstaterar han.

Under föräldrarnas uppväxt, de var båda Förintelseöverlevare från Polen, hade offentligheten varit förgiftad av hatpropaganda. Hur det slutade vet vi alla. Lögnen som demokratins främsta fiende var något som ältades efter andra världskriget, inte minst av George Orwell. I hans dystopi 1984 ”hade orden gjorts obrukbara för varje annan kommunikation än lögnens” skriver Göran Rosenberg.

Men så föll Berlinmuren, Sovjetunionen gick under, internet öppnade upp världen för oss alla och för en tid såg det ut som att Orwells svartsyn skulle komma på skam. Den digitala medierevolutionen tycktes så full av demokratiserande potential. Göran Rosenberg exemplifierar med den arabiska våren.

”Den enskilda människans horisonter och nätverk har öppnats för att rimligen aldrig mer kunna slutas på det sätt som Orwells framtid förutsatte” skrev han i ett förord till en svensk nyutgåva av Aldous Huxleys Du sköna nya värld 2005.

Nu konstaterar Göran Rosenberg att han hade fel. Med hjälp av ”ettorna och nollorna” har siktlinjerna minskats så att horisonten inte längre är skönjbar. Nätverken, om de är stora nog, förpestas av grälsjuka robotar och främmande makt. Många människor av kött och blod deltar gärna i kulturkrigen. Den nya kommunikationstekniken har öppnat för despotiska makthavares kontroll av tankar och handlingar ”och som aldrig förr utmanat grundvillkoret för vår existens som människor – förmågan att kommunicera väl.”

Nu kan en gaphals och notorisk lögnare som Donald Trump vinna väljarnas förtroende inte en gång utan två (tre, om man ska tro honom själv). Nu kan svenska politiker bygga framgång på att peka ut ”invandringen”, det vill säga alla invandrare, som roten till de samhälleliga problemen. Nu kan en nära nog samstämmig forskarkår ignoreras i frågan om klimatet.

I lögnens tid är en samling artiklar från dagspress och krönikor från radion, särskilt P1-programmet Godmorgon världen samt två nyskrivna essäer. Alla texter är på temana demokrati, politik, yttrandefrihet och populism.

Som ung journalist, hungrig efter förebilder, fick jag ögonen på Göran Rosenberg. Det var nog hans språk som stack ut. Det är enkelt och tydligt. Han har förmågan att förklara komplicerade skeenden, underliggande samband och hur de hänger ihop med historiska data. Efter att ha läst någon av hans artiklar eller böcker eller lyssnat på en radiokrönika känner jag mig alltid lite klokare. Så är det också denna gång.

Det är en djupt pessimistisk bok som Göran Rosenberg har satt samman. Men man skulle också kunna kalla den klarsynt. På det sättet finns något hoppingivande mellan pärmarna på I lögnens tid. Författaren väljer att skriva till den som vill läsa. Jag hoppas att det är många. Bara genom att vi slutar acceptera lögner och börjar göra motstånd kan utvecklingen vändas.

Similar Posts:

• Förtrycket i välfärd och lycka
• Drastiskt och dråpligt om populism
• Vanmakt inför spretiga argument
• Röd tråd genom en oroande samtid
• Initierad bok om Trump

Så börjar denna 650 sidor tjocka reportagebok om det stora grannlandet i öster.

Den norska författaren och journalisten har lärt sig ryska i samband med studier i S:t Petersburg på 1990-talet. Nu har hon bestämt sig för att ta tempen på det ryska samhället i skuggan av ytterligare ett mordiskt anfallskrig på ett broderfolk.

Hon återvänder till S:t Petersburg och träffar sina gamla väninnor från studietiden. En del av dem hyser förståelse för kriget. Det kan nog vara en nödvändighet. Men mellan klunkarna ur mondäna drinkar på en takbar vädrar de oron att deras söner ska behöva rycka in i det militära. ”Min son är inte lämplig som soldat, han jobbar ju med dockteater.”

Andrej kommer från det län i Sibirien som har Tomsk som huvudstad. Åsne Seierstad reser dit och söker upp Andrejs moster och pappa och flera andra som Norgeflyktingen har känt i sin barndom.

Medan Andrejs berättelse har en tydlig kronologi saknar skildringen av besöket hos mostern samma slags struktur. Det blir en ganska lång och detaljerad teckning av livet i det inre av Sibirien. De trasiga familjerna, alkoholmissbruket som tycks omfatta varenda människa, livet utan någon som helst synbar riktning. Åsne Seierstad låter sina intervjupersoner upprepa de lögner Kreml matat dem med. Det är Amerikas fel att Ryssland angripit Ukraina.

Jag associerar till Svetlana Aleksijevitjs Tiden second hand och de märkliga sår i folkdjupet som den absurda diktaturen tillfogade ett helt folk. Man kan inte bli annat än arg över den likgiltighet som verkar föreligga om lidandet som Ryssland åsamkar Ukraina och flera andra grannländer. Det barnsliga ickeansvar som tycks ligga som en våt filt över människorna i världens största land är upprörande. Mest skrämmande för mig är ett samtal hon har med en präst. Denne menar att ”det heliga Ryssland” inte är komplett utan Ukraina och att det är Guds försyn att kriget startade.

Jag skulle önska mig den humanism som Stig Dagerman ger uttryck för i det klassiska reportaget Tysk höst från Berlin strax efter andra världskriget. Men det är svårt. Dagerman låter den tidens mest hatade folk komma till tals. Åsne Seierstad gör något liknande här.

Men så vänder hon på steken och börjar söka upp ryssar som är i opposition. Det är välgörande. De finns! Men företaget är också tröstlöst. Förföljelserna av dem är så fullständigt massivt. Redaktionen för Novaja Gazeta existerar fortfarande men får knappt trycka några tidningar. Hon samtalar vid flera tillfällen med chefredaktören, tillika nobelpristagaren i fred 2021, Dmitrij Muratov. Denne har fått en hink frätande rödfärg hälld över sig. Gärningsmännen går fria. Istället förtrycker myndigheterna honom med stämpeln ”utländsk agent”. Ändå orkar denne man gå till jobbet varje dag!

Också Åsne Seierstad är en modig journalist. Och hon ska ha poäng för sin energi. Det är en väldig kakafoni av röster som möter läsaren i hennes senaste storreportage. Ämnet är såklart viktigt: vi behöver förstå det ryska folket och dess lidelser. Ändå är det något som håller tillbaka ett verkligt toppbetyg. Jag funderar på vad det kan vara. Jag tror att det är att vinkeln saknas. Tilltron till att en mängd röster och miljöer ska berätta den större storyn, den tilltron är nog för stark. Men ett viktigt bidrag är boken.

Similar Posts:

• Att beskriva det obeskrivliga
• Det är komplicerat
• Kampen om Ukrainas framtid
• När kriget är över varas såren
• Pil från fängelset

Hon är förälskad, får sitt hjärta krossat, vänstrar med gifta män, älskar flärd, är  nöjeslysten, rastlös och emellanåt stressad, har ont om pengar, köper en skrivmaskin av märket Underwood på avbetalning, bättrar på lönen genom att åta sig översättningsarbeten, bråkar med chefen och blir osams med kollegor.

Märta slukar Hjalmar Söderbergs Den allvarsamma leken (1912) och identifierar sig med karaktären Lydia. Svärmerierna är många, alltsomoftast oförnuftiga och hon blir föremål för en hel del skvaller. Hennes omdöme när det gäller män lämnar en hel del att önska. Gång på gång blir hon besviken. Somliga herrar försvinner aldrig helt och hållet ur hennes liv. I takt med att håret grånar blir dock andliga frågor allt viktigare.

Skagegårds bok har rönt stor uppmärksamhet i dagspressen. Inte undra på när författaren återupptäckt en av Svenska Dagbladets vassaste kvinnliga skribenter, som verkade mellan 1916 och 1939.

Märta Lindqvist (1888 – 1939) var synnerligen produktiv och mångsidig. Hennes signatur Quelqu’une syntes regelbundet ”under strecket”. Reportageresorna gick till Amerika (”allting är bättre hemma”), Palestina och Nazityskland (hon genomskådade  regimen). Märta var därtill en uppskattad krönikör och flitig bokanmälare. Hon intervjuade många av dåtidens kändisar, bland andra regissör Victor Sjöström, Charlie Chaplin, revykungen Ernst Rolf, skådespelaren och kvinnotjusaren Rudolph Valentino (imponerade inte på Märta, som fann honom urtrist).

Märta var en pionjär inom filmkritiken, med rykte om sig att vara skoningslös. Detta till den milda grad att Svensk Filmindustri utövade påtryckningar på SvD, då de befarade att hon skrämde bort publiken.

Märta Lindqvist är inte det enda kvinnliga pennskaft som lyfts fram i rampljuset de senaste åren. Både Elin Wägner och Ester Blenda Nordström har blivit föremål för ypperliga biografier. Tillsammans med bland andra Ellen Landqvist och Vera von Kraemer bildade de ett kvinnligt nätverk för journalister – ”Ligan”. Märta upptogs dock inte i deras krets. Hon påstod sig vara mer bekväm med män och var ingen förkämpe för kvinnors rättigheter.

1910-talet var för övrigt de kvinnliga journalisternas tidevarv. Tidningsredaktionerna  översvämmades av ansökningar från borgerliga unga kvinnor som inspirerats av ”pennskaftet” Barbro Magnus i Elin Wägners inflytelserika rösträttsroman Pennskaftet (1910).

Arbetsvilkoren var inte mycket att skryta med. På SvD:s redaktion placerades man som kvinna i det så kallade damrummet (utrustat med telefon, men som man bara kunde ringa lokalsamtal ifrån), fick de minst prestigefyllda uppdragen och de tunnaste lönekuverten.

Men Märtas framåtanda och begåvning gjorde att hon snabbt steg i graderna och fick allt tyngre uppgifter. Inte sällan rörde det sig om äventyrliga uppdrag, som att följa med på en tur över Stockholm i flygmaskin eller att 1918 ge sig ut på en strapatsrik tur på isen i Stockholms skärgård för att träffa en grupp finska flyktingar.

Tyngdpunkten i biografin ligger på privatlivet och perspektivet är Märtas. Emellanåt får vi höra hennes egen röst genom citat ur hennes många dagböcker. Jag kan inte sticka under stol med att jag till en början har svårt för bokens upplägg. I stället för en traditionell biografi med en upplysande introduktion av Märta Lindqvist och hennes – för mig helt obekanta gärningar – kastas jag något förbryllad in i en skolflickas vardag och svärmerier på Östermalm runt sekelskiftet 1900.

Snart ändrar jag emellertid uppfattning och inser det unika i att få ta del av en frispråkig och livsbejakande kvinnas ocensurerade tankar om livet under de tre första decennierna av nittonhundratalet. Huruvida det är etiskt försvarbart att publicera de mest intima detaljerna ur dagböckerna är en annan femma. Ellinor Skagegård själv läser in ett godkännande i det faktum att Märta medvetet valde att inte förstöra sina texter, utan lämnade över dem i en väns vård. Hon var endast runt femtio, när hon gick bort, efter att man upptäckt tumörer i hennes lungor.

Biografin bygger i huvudsak på Märtas dagböcker för åren 1903 till 1926 samt på ett stort antal brev respektive stora mängder tidningstext. Hennes efterlämnade papper befinner sig på Kungliga Biblioteket, men dagböckerna fick hon i sin hand av en privatperson, som läst den tidningsartikel om Märta som Skagegård skrivit för SvD.

Avslutningsvis undrar jag hur det kommer sig att de kvinnliga journalister som var i farten för hundra år sedan kommit i ropet just nu? Och finns det måhända fler att ”upptäcka”?

Similar Posts:

• Musikalisk symbios
• Wallraffade långt före Wallraff
• Vad skulle Märta ha sagt?
• ”Fru Kata” bjuder in
• Mellan pärmar äger en människa rum

Alltsedan 2017 har jag otåligt väntat på att få följa Yvonne De Geers vidare öden. Så det är med andaktsfull förväntan som jag öppnar den nya boken Är det något särskilt med dig?

Andra världskriget är historia. Sverige har precis klivit över tröskeln till ett nytt lovande decennium och folkhemmet har inlett sin glansperiod. Hemmafruarna är fler än någonsin; de uppgår till dryga miljonen vid 1950-talets mitt. En tid då utlandssamtal är märkvärdiga och kostsamma och radion kan ståta med endast en kanal.

Tiden är inne för Yvonne att välja yrkesbana. På pappa Jakobs initiativ anmäler hon sig till Set Poppius journalistskola och hamnar efter tre månader på Smålands Allehanda i Jönköping, där man tidigare bara tagit emot manliga volontärer. En därav något skärrad redaktör tar bladet från munnen och informerar den förbluffade nykomlingen om att det inte får förekomma något ”HOR PÅ ARBETSPLATSEN!”

Trots att Yvonne är dotter till en friherre får hon det väldigt knapert i Jönköping. Någon lön utgår inte från tidningen, men lyckligtvis kammar hon hem ett stipendium på 250 kronor i månaden. Pappa Jakob, som utan tvekan kan mäta sig med smålänningarna i sparsamhet, tycker att det är en imponerande summa. Dottern har därför svårt att be om understöd hemifrån, även om budgeten i själva verket är så tajt att hon knappt har råd med mat, än mindre köpa hygienartiklar som bindor. Redaktören, som får nys om hennes belägenhet, skickar henne på en del uppdrag där gratis skrovmål ingår.

Nästa anhalt i karriären blir Gefle Dagblad. I staden – som redaktören med bestämdhet hävdar ligger i norra Uppland (för så vill läsarna ha det!) – springer Yvonne av en slump på den bildsköne (men ack så triste) folkskolläraren Lennart Svensson. Det visar sig att han är vallonättling och att hans släktingar kom till Sverige tillsammans med Yvonnes anfader på 1600-talet. Louis De Geer anlade en rad järnbruk och har gått till historien som den svenska industrins fader.

Beskrivningen av den kulturkrock som Yvonne upplever när hon första gången blir hembjuden till Lennart är oförglömlig i sin pinsamhet. Hela tjocka släkten har samlats och till flickvännens storögda förvåning är de uppklädda till tänderna. Klanen skulle gudbevars få möta en tvättäkta De Geer!

När Lennarts familj så småningom får nys om att Yvonne är adopterad avfärdar den henne som en bluff. Hon finns ju inte med i Adelskalendern. En bok som förresten ständigt ligger framme på släkten De Geers salongsbord, men som Yvonnes pappa Jakob inte har mycket till övers för. Han har sin egen definition på vad det innebär att vara en äkta aristokrat.

Flyttlasset går tillbaka till Stockholm då Carl-Adam Nycop erbjuder Yvonne anställning på den nystartade kvällsblaskan Expressen. Släktingarna får något nytt att förfasa sig över, men Yvonnes exceptionella mamma Ingrid inser att dottern, i egenskap av den första kvinnliga reportern på tidningen, skriver kvinnohistoria.

Yvonne blir snart en i gänget. Hon vänjer sig vid den sexistiska jargongen, stressen och spriten som flödar. Författaren ger bland annat ett ömsint porträtt av kollegan och författaren Lars Widding, som tar henne under sina vingars beskydd. Redaktionschefen Sigge Ågren däremot njuter av att trakassera sin unga medarbetare.

När Yvonne gift sig med Lennart, som tagit namnet Bjerg för hennes skull, hotar Nycop med att ge henne sparken om hon inte genast återtar sitt adliga namn i spalterna. Men genom slumpens försorg tar livet snart en annan vändning och Yvonne flyttar över till en annan manlig bastion, nämligen Dagens Eko på Radiotjänst (Sveriges Radio).

Det är onekligen fascinerande att få inblick i hur det var att arbeta i tidningsvärlden för sjuttio år sedan. Inte minst i – de idag totalsanerade – Klarakvarteren, som var något av Stockholms motsvarighet till Fleet Street i London. Många välkända namn passerar också revy på boksidorna.

Som en röd tråd har slumpen spelat en avgörande roll i Yvonnes liv. Alltsedan Jakob De Geer klev in på barnhemmet på Lidingö och strax valde lilla Ejvor, som han tyckte det såg ut att vara ruter i.

En annan följeslagare har otryggheten och osäkerheten varit. Yvonne växer upp på en herrgård på Drottningholm, men sätts i vanlig folkskola. Senare flyttar familjen till en paradvåning med utsikt över Riddarfjärden, men belägen på Södermalm. Yvonne har haft fullt sjå med att parera ”dolda fällor och minerade fält”. Med sin enkla bördsbakgrund hör hon inte riktigt hemma bland hermelinerna och med sitt adliga namn har hon ingen plats bland vanligt folk.

Som läsare sörjer jag att författarens okonventionella föräldrar – av naturliga skäl – inte får lika stort utrymme som i den förra boken. Favoriten är förstås pappa Jakob, som är burdus, gnidig till tusen och motsägelsefull, men har hjärtat på rätta stället. Han låter sig heller inte imponeras av titlar.

Yvonne De Geer skriver en elegant och lättflytande prosa, med stråk av humor. Jag tycker nog att den första boken är ett strå vassare. Bland annat tidsskildringen är enorm. Nu håller jag tummarna för att den 92-åriga författaren ska orka skriva en fortsättning. Jag misstänker starkt att hon har mycket intressant kvar att berätta!

Similar Posts:

• Att förändra eller förändras
• När man skjuter arbetare, och kvinnor
• Om en mamma, och ett samhälle
• Ömsint och dramatiskt, om människor i Fagersjö och Farsta
• Minne och identitet i Modianos Paris

Är möjligen Aftonbladets grundare lite bortglömd i vår tid? Det är i så fall orättvist. Adelsmannen Lars Johan Hierta kämpade inte bara för tryck- och pressfrihet, utan också för bättre representation i riksdagen och mot kungamakten. Han stred mot tullmurar och för större näringsfrihet. Barnaga och spöstraffet ville han förbjuda. En annan fråga var kvinnors och mäns lika arvsrätt och större jämställdhet mellan könen generellt. Nu när dessa visioner har blivit verklighet sedan länge har vi kanske en benägenhet att ta dem för givna?

Vid tiden för Hiertas födelse och uppväxt ersattes upplysningen gradvis av romantiska lidelser – forntidsvurm, nationalistisk självgodhet och kungadyrkan, men även av revolutionsiver. Hierta blir dock uppfostrad i upplysningens ideal – rationalitet, nytta och fast tro på en bättre framtid. Som yngling banar han sig väg i riksdagen och parallellt i den framväxande dagspressen.

Frihetstiden får sig en knäck när konservativa krafter och egenmäktiga monarker åstadkommer en backlash. Samtidigt är eliten splittrad. Somliga lever som de alltid gjort. De är jordägare med avkastning från gods och gårdar. Dessa vill ha tullmurar för att skydda sina intressen mot import. Andra satsar kapital i den industriella omvälvningen och vurmar för frihandel. Långsamt växer en folklig medvetenhet fram. Många har tagit intryck av franska revolutionen. De styrande fruktar ”pöbeln” och aktar sig för att slå ned alltför hårt på folkliga demonstrationer och protester.

Bättre tryckteknik och ökad läskunnighet skapar förutsättningar för en ny dagspress. Den drar nytta av tryckfriheten, ett arv efter 1700-talets upplysning och frihetstid.

Även vår tid ser en konservativ och nationalistisk backlash. Samtidigt pågår en mäktig rörelse för jämställdhet, HBTQ-rättigheter, etnisk mångfald och miljömedvetenhet. Sociala medier öppnar ständigt nya torg för meningsutbyte. Lars Johan Hierta hade känt igen sig.

Berättelsen om hur Aftonbladet grundas och Lars Johan Hierta kämpar mot myndigheterna och deras så kallade indragningsmakt är rafflande. Gösta Arvidsson vet att förvalta den typen av historia.

Allt sedan 1766 hade Sverige en av världens starkare tryckfrihetslagstiftningar. Det var möjligt att publicera och sprida tryckta skrifter utan den förhandsgranskning av innehållet, censur, som var vanlig i mer auktoritära statsskick. Men en tidning behövde utgivningsbevis samt ansvarig utgivare. Om utgivningsbeviset blev indraget, vilket det kunde bli utan att orsaken kungjordes eller möjlighet till överklagan fanns, ja då förlorade även ansvarig utgivare möjligheten att ansöka om nytt bevis.

Hierta var införstådd med regelverket och verkade i riksdagen förgäves för indragningsmaktens upphävande. När Aftonbladet drabbades av indragning i februari 1835, hade Hierta listat ut ett kryphål i lagen. Inom en knapp månad hade han ett nytt utgivningsbevis för ”Det nyare Aftonbladet” vars ansvarige utgivare var redaktionsmedlemmen Carl Wilhelm Liljecrona. Så fortsatte den växande skaran prenumeranter att få sin tidning. Därefter låg Hierta alltid steget före den repressiva kungamaktens hantlangare genom att skaffa sig reservtillstånd för ”Det fjärde Aftonbladet”, ”Det femte” och så vidare. Vid försäljningen av tidningen 1851 var den formella titeln ”Det tjugondesjette Aftonbladet” och som ansvarig utgivare stod en före detta studerande.

Gösta Arvidsson är en god stilist som skriver medryckande. Han har varit flitig i brevarkiven och riksdagsprotokollen: som läsare är man i trygga händer. Ibland övergår det flyhänta berättandet dock i korta brottstycken staplade på varandra och överlastade med namn och täta faktauppgifter. Det är mindre lyckat. Boken är inte en ren biografi utan, som undertiteln anger, en historik över en epok då många frågor debatterades. Det spretiga materialet hade mått bra av fler presentationssätt. Kanske hade kreativt utbrutna faktarutor, diagram och grafik hjälpt? Jag tänker på hur Bea Uusma arbetade i Expeditionen, till exempel. Eller Johan Svedjedal i boken om tidskriften Spektrum. För det mesta har Arvidsson dock god hand med händelseförloppet och förutsätter inte alltför mycket förkunskaper hos läsaren.

Att lyfta fram Lars Johan Hierta och dennes ideal är en välgärning. Aftonbladets grundare hade patos och gav sig inte trots mäktigt motstånd – en riktig inspirationskälla. Hierta är väl värd uppmärksamhet i vår tid.

Similar Posts:

• ”Kritik” med syftet att döda
• Hälsningar från den mänskliga faktorn
• Bättre och bättre dag för dag
• Slirigt om rätten att uttrycka sin åsikt
• Lovande klarsyn i pessimismen

Numera utövas våldet i gängmiljö, nära den organiserade knarkhandeln, med skjutvapen i hand. Mängder av detaljer och spekulationer om varenda händelse rapporteras i alla möjliga upptänkliga kanaler på internet – förutom i de vanliga massmedierna. Den som söker sig till Flashbacks trådar om mord eller till så kallade ”invandringskritiska alternativa medier” kan ägna hela sin vakna tid åt det dödliga gängvåldet. Men morden har totalt sett inte blivit fler, det är nyhetsrapporteringen som är mer nischad och närgången.

Tills alla dör handlar om en konflikt i Rinkeby, den mellan gängen Dödspatrullen och Shottaz. Reportageboken är ett borrhål in i det absoluta mörkret. Ond bråd död och fullständig hänsynslöshet råder. Här, längst inne, är det alldeles tyst mellan skotten. De döda säger förstås inget. Inte förövarna heller, möjligen kan de undslippa sig ett ”inga kommentarer” under polisförhören. Vittnena kniper igen och följaktligen är Polisen hänvisad till teknisk bevisning: fingeravtryck, hackade mobiltelefoner, krutstänk på kläder.

Den grävande reportern Diamant Salihu lirkar med tystnaden. När få vill eller vågar svara på frågor får reportern vara ihärdig.

Jag knackar igen, ännu hårdare denna gång. Hon sa att jag skulle återkomma. Jag låter någon minut gå utan att något händer. Jag tar upp ett anteckningsblock och skriver på en sida att jag vill komma i kontakt med familjen. Jag släpper ner lappen i brevinkastet och går därifrån.

Diamant Salihu fogar ihop bitar av information från en stor mängd olika källor. Förundersökningar, socialtjänstens rapporter, utsagor från föräldrar och syskon, raptexter, tidningsklipp – alltsammans utgör ett jättelikt pussel.

Reporteryrket är multidisciplinärt. Diamant Salihus främsta styrkor tycks vara dels en god förmåga att vinna människors förtroende, dels att han har stenkoll på sitt material även när det blir omfattande. Han är medveten om var det saknas pusselbitar och faller aldrig, vad jag kan se, för frestelsen att fylla i med egna fabuleringar. Läsaren ges också inblick i vad Diamant Salihu vet och inte vet. Det är förtroendeingivande.

Kring våldsspiralen kretsar flera händelseförlopp och fenomen som Diamant Salihu ägnar särskild uppmärksamhet. Khaled, till exempel, vill hoppa av men får inledningsvis inte alls det stöd som hade utlovats. Vincent är ett annat intressant fall: han tycks ha mördats av sina egna. En mängd viktiga frågetecken blir hängande i luften. Ett tredje spår är musiken, den så kallade gangster-rapen. Texterna bidrar i någon grad till att bryta tystnaden kring morden. Polisen har börjat använda materialet i sin kartläggning av de olika brotten.

Är det då ett fullständigt komplett reportage, en given vinnare av Stora journalistpriset? Kanske, men jag saknar några komponenter. Diamant Salihu är återhållsam med miljöbeskrivning och personteckning. Den svenska gängmiljön lånar attribut från hiphop-scenen i USA: klockor, smycken och dyrbara accessoarer. Resultatet blir en bisarr skrattspegel som Döden håller upp mot vårt konsumtionssamhälle. Reportaget hade vunnit på fler skildringar av detta.

I samhällsdebatten tar förklaringsmodeller på temat etnicitet och kultur stor plats, sådan är den nationalistiska tidsandan. Men sociologin erbjuder mycken teoribildning som Diamant Salihu hade kunnat använda för att ge de nakna händelseförloppen en djupare relief. Han har aktivt valt bort det, kanske för att boken är omfattande redan som det är. Jag tvekar om det är en svaghet eller en styrka.

Oavsett vilket: Tills alla dör är ett stycke journalistik av hög klass. Reportaget ger en dyster men nyttig inblick i gängkriminalitetens mörker, en värld som är främmande för många av oss i det välmående majoritetssamhället.

Similar Posts:

• Att gitta från verkligheten
• Slovakisk tragedi
• Gäst i verkligheten
• En slavhandel större än någonsin?
• Angelägna reportage

Polisen pressar Marie i förhör, och hon tar tillbaka sin berättelse. De ställer henne till och med inför rätta för att ha gjort en falsk anmälan, och hon tvingas betala böter. Vänner som först stöttat henne bryter kontakten. Hon förlorar jobbet. Den mycket anspråkslösa men stabila tillvaro hon ändå lyckats bygga upp faller samman.

Några år senare inser utredarna Stacy Galbraith och Edna Hendershot att de båda överfallsvåldtäkter som de var och en i sitt distrikt försöker utreda har gemensamma nämnare. Snart är de en serievåldtäktsman på spåren, och när de äntligen kan gripa honom och ta sig in i hans dator finner de bilder på ännu fler offer. Ett av dem är Marie Adler.

Känner du igen den här berättelsen beror det med stor sannolikhet på tv-serien med samma namn, producerad av ett av de stora streamingtjänstsföretagen. Se den, om du inte redan gjort det, den är grymt bra. Men historien är alltså sann, och baserad på journalisterna T Christian Millers och Ken Armstrongs Pulitzerprisbelönade artikel ”An Unbelievable Story of Rape”, som sedermera blev en bok, först med titeln A False Report.

Liksom tv-serien rör sig Millers och Armstrongs skildring mellan flera tidsplan, mellan Marie Adlers verklighet 2008 och utredarna Galbraiths och Hendershots 2011. Därtill kommer ytterligare ett plan, med våldtäktsmannens tillvaro. Kanske går det aldrig att förstå hur man blir en person som kan utsätta andra för det den här mannen gjorde, men man får veta mer om hans utveckling till den obehagligt professionelle förövare han blir – bland annat hur personer som han använder sig av polisens utbildningsmaterial för att lära sig begå närmast ”perfekta” brott.

Framför allt är det här en skildring av polisarbete – av dåligt polisarbete och av helt underbart bra. De båda kvinnliga utredarna, Galbraith och Hendershot, är bara så coola. De är ihärdiga, de är smarta, de är mänskliga – och en och annan gång vill de nog lappa till mindre ambitiösa kollegor. Grejen är också att inte heller de dåliga poliserna, de som inte tar Maries erfarenheter på allvar, är sådär påtagligt dåliga människor. De visar dåligt omdöme. De är snabba att döma, och sådär fördomsfulla som människor ju är, lite till mans. De är heller inte särskilt pålästa om hur våldtäktsoffer kan reagera.

Jag vet inte vad oddsen är för att göra den här journalistiska skildringen till obligatorisk läsning på polishögskolorna, men man kan väl få drömma? Och så, så här på internationella kvinnodagen, lyfta fram ett par verkliga kvinnliga hjältar.

Similar Posts:

• Kvinnors längtan
• Exemplarisk våldtäktsbearbetning
• Obönhörligt som tidvattnet
• Vacker gestaltning av brutal dystopi
• Undercover i Ku Klux Klan

Det är där Lisa Taddeo börjat, i alla fall, fast först med mäns lust. ”Deras begär. Detta att de kunde vräka hela riket överända för en kvinna på knä.” Snart upplever hon emellertid männens berättelser som onyanserade, klyschiga, tröttsamma.

Männens berättelser började flyta ihop. I några fall var uppvaktningen utdragen, i en del fall liknade den närmast uppfostran, men de flesta berättelserna slutade i orgasmens hackiga krampande. Men medan mannen fick motorstopp i utlösningens salut upptäckte jag att det var där kvinnan började få upp farten. Kvinnans upplevelse av samma händelse kunde vara komplex och vacker, ja rentav våldsam. Bland annat därför var det de kvinnliga delarna av intermezzot som i mina ögon kom att bli en bild av hur åtrå kan se ut idag.

Jag representerar möjligen Tre kvinnor illa genom att ge Taddeo så här mycket utrymme, för i merparten av boken – överallt utom i förord och efterord – finns Taddeo inte med. Där återges de tre kvinnornas berättelser detaljerat, närgånget och klart skönlitterärt gestaltat. Utan filter, synbart.

Men hon finns ju där. Hon har sökt upp och fastnat för just de här tre kvinnorna på något sätt, hon har funnits med i deras liv i många år, mejlat, pratat i telefon, intervjuat familjemedlemmar och bekanta, flyttat till deras hemorter och deltagit i deras liv. Nog måste det ha påverkat? Att formulera sina erfarenheter och känslor inför någon annan, formar inte det i sig berättelsen?

Jo, det är omöjligt att skriva en sådan här bok utan den påverkan och, missförstå mig rätt, jag är glad att den blivit skriven. Den är rasande intressant och suggestiv. Jag sugs verkligen in i kvinnornas berättelser, och jag skulle kunna prata om deras erfarenheter och boken länge, länge. Men jag uppfattar samtidigt inte författarens sätt att hantera sin berättelse som riktigt renhårigt. Hon finns ju där, ofrånkomligen, som ett filter mellan läsaren och de intervjuade kvinnorna, men vill inte riktigt låtsas om det.

Exempelvis är det oklart exakt när och hur journalisten kommer in i deras liv. Maggies, till exempel. Maggie har som tonåring haft en relation med en av sina lärare. När hon är tjugotre år gammal ställs han inför rätta för det. Hon är en strulig ung tjej, lite självdestruktiv, med dåliga servitrisjobb och alkoholiserade föräldrar, från fel sida av staden. Han är gift, trebarnsfar och har precis blivit utnämnd till North Dakotas bäste lärare.

En frustrerande stabil tillvaro – men också en bakgrund av sexuella övergrepp – har däremot Lina, en hemmafru vars man vägrar att ens kyssa henne. Hon har materiellt allt hon behöver, men känslomässigt är hon en avgrund av längtan, beredd att slänga den ordnade tillvaron över ända för minsta vink från sin gamla tonårskärlek.

Sloane, slutligen, har en urban överklassbakgrund. Hon och hennes man driver en restaurang tillsammans. Han gillar att se henne ha sex med andra, så det har hon, men vad gillar egentligen hon? Mötet med en bedragen hustru verkar skaka henne i grunden.

Ska jag vara ärlig läser jag nog med lika delar empati och sensationslystnad. Hur ska det gå? Har folk det verkligen så här? Den senare frågan är möjligen farlig att ställa. De här berättelserna är dessa tre kvinnors, inga andras (jo, Lisa Taddeos också, förstås). Deras.

Similar Posts:

• Kärlek, moral och kommunala bordeller
• ”Manlighet är en blytung mytologi som alla män bär på axlarna”
• Överskattad undergång
• ”Slut-shaming” håller unga kvinnor på plats
• Jag är din man, Geir

Ett par årtionden senare är världen annorlunda. Sara bevakar händelser på den europeiska kontinenten och rapporterar till den svenska tidningen. ”Jag har lärt mig att fästa gorillastativ i gatlyktor och lajva direkt från vilken trottoar som helst.” Vännerna kring henne där hon bor i Berlin kommer från olika länder och hon ser med distans på ett Sverige där politikens utveckling får henne att spy. Den ryska politiken är expansiv och mycket strategisk. Och fortfarande har vi Putin bakom spakarna.

Lotta Lundbergs roman Den första kvinnan innehåller en massa jävlar anamma. Huvudpersonen både levererar, diskuterar och har åsikter om härskartekniker. Hon vill inte be om ursäkt för vad hon tycker eller för sina handlingar. Vännernas olikheter stimulerar hennes frihetliga längtan, och hon tackar sin lyckliga stjärna för att hon lämnat landet där hon växte upp: ”I Enfrågeland springer alla efter samma vinkel.” Häcklandet drabbar också människors fixering vid digital teknik. Varje registrerat medicininköp, varje inloggad joggingrunda och varje incheckning på favoritcaféet gör människan till ett lätt byte inte bara för de kommersiella krafterna. Detta är ju inte specifikt svenskt, tänker jag, men Sara ser svenskarna som världsmästare i digitalt beroende. En rysk man som hon träffar sätter ord på något därutöver – människorna har blivit blickbrända och därmed också ointressanta. Exponeringslusten är för Sara obegriplig och hon faller för den ryske mannens själfulla resonemang.

Beskrivningar av det urbana livet och relationsskildringar är de huvudsakliga ingredienserna i denna porträttroman som utspelar sig på tre tidsplan: de sista åren på 1990-talet (i Sverige), några år under 2020-talet (i Berlin) och några år in på 2030-talet. Under studietidens prövningar, vid diskussioner runt köksbord efter lägenhetsfester, i yrkeslivet, och i staden där hon bor föds vänskaperna. Vissa tar abrupt slut och andra rinner ut i sanden. Om någon är kvar när ålderdomen trätt in kan möjligen illustreras av ett gammalt talesätt: Som man sår får man skörda.

Jag engagerar mig i Sara så mycket att jag stundom vill sätta utropstecken i marginalen på boksidorna. Hon går nämligen vilse i sin personliga utveckling, trots alla inspirerande samtal med goda vänner. Hon får vidga sina vyer när hon intervjuar annorlunda människor och visst gör hon professionella rapporteringar från politiska möten. Men erfarenheterna bidrar enbart till korta ögonblick av självbespegling. Vid ett par tillfällen figurerar tankar på dödssynden avund. En händelse under utbildningstiden kanske medverkade till födseln av hennes sarkastiska attityd. Eller så är hon bara inte av den sorten som vill boka besök hos terapeuten.

Pragmatism och anpasslighet är väl egentligen ord för samma sak. Den som anpassar sig bäst vinner. Likt Zarah Leander begär hon dubbel lön mot nuvarande när hon blir erbjuden ett nytt jobb. Erbjudandet kommer från det ryska TV-bolaget som i sin rapportering av de västeuropeiska länderna lyfter fram obskyra och banala händelser. Vinklingen tjänar obestridligen ett propagandasyfte – men Sara tycker att det kan liknas vid underhållning.

Vad beträffar samhällsskildringen utgörs den mer av raljanta formuleringar än analys. Sara är trött på journalistikens villkor i den digitala eran. Hos mediehusens ägare är idealunderskottet lika stort som hos den vanliga twittermissbrukaren. Lika lättvindigt yttras kommentarer som rör det politiska klimatet. Orsakerna till att demokratin både urholkas och mister sin giltighet är synnerligen ytligt behandlade.

Jag konstaterar att jag snabbt fångades av handlingen som förs fram i ett drivet tempo. Men efteråt känns det som jag läst en förlängning av utrikeskorrespondentens krönikeskrivande i stället för en idéroman eller ett fascinerande porträtt av en människa. Däremot väcks mitt intresse för att läsa två andra romaner som utforskar den anpassliga människan: Thomas Manns Doktor Faustus samt Hermann Manns Undersåten. Biblioteket har lyckligtvis båda romanerna.

Similar Posts:

• Karin Boye-reboot
• Ett omvälvande år i Berlin
• Modigt sökande efter ofredens rötter
• Er ist ein Berliner
• ”Du älskar alla, din dumma pacifist.”